Maktens signaler

Barbro Hedvall är en av svensk samhällsdebatts namnkunnigaste veteraner. Decennier som ledarskribent på såväl Expressen som Dagens Nyheter. Politiskt sakkunnig vid arbetsmarknads- och utbildningsdepartementet. Förbundssekreterare i Fredrika-Bremer-förbundet.

Inte minst imponerar förmågan att levandegöra dessa erfarenheter under till synes enkla och anspråkslösa former. Som i Maktens signaler, ännu en uppvisning i det av Hedvall inmutade området mode och stil i maktens korridorer. Som vanligt är det ett sant nöje att ta del av Hedvalls botaniserande bland stärkkragar, krimmermössor, loaferstofsar, folkdräkter och stureplanscenterscarfar.

Hjalmar Mehr var förmodligen den siste inom svensk politik att bära hatt, får vi till exempel veta. Den lär ha blåst av honom under Almstriden 1971. Och nu kanske även slipsens dagar är räknade. Med ledigt uppknäppt – om än oklanderligt vit och välstruken – skjortkrage hoppas Barack Obama få fortsatt förtroende som det amerikanska folkets främste representant.

Och just den svåra balansgången mellan auktoritet och folklighet tycks vara ett ständigt återkommande bekymret för maktens stylister, även om tendensen är ett allt större premierande av den senare egenskapen.

När Per Albin Hansson hälsade journalistkåren god morgon den 28 oktober 1935 var han enligt foton klädd i en exklusiv rökrock av mönstrat siden, fullt jämförbar med Mona Sahlins röda Louise Vuitton-väska, 75 år senare. Hansson blev firad på sin födelsedag, Sahlin åkte på ännu ett mediedrev.

Riskerna för stilmässiga haverier förefaller dessutom mångdubbelt större för kvinnor med makt. Men samtidigt ger de kvinnliga stilsignalerna fler möjligheter att sticka ut i mängden. Hedvall pekar på Thatchers stelkammade lockar, på Tymosjenkos blonda fläta, på ”Centern – de små klänningarnas parti”.

Och i vår tid, när folkrörelserna efterträds av ett gytter av grupperingar kring tillfälliga småfrågor, ökar betydelsen av individuella stilkoder, menar Hedvall. Samtidigt betonar hon att politisk pondus är något som vinns över lång tid. Och nog kan man ana en nostalgisk längtan tillbaka till de störra visionernas samhällsklimat. Fråga det svenska folk som i höst gått man ur huse för att se en dokumentär biofilm om Olof Palme. Visst var makten snyggare förr?

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog 

Sverige och paradiset

En septemberkväll 1971 visade SVT dokumentären Nordkorea 1971 – Ett reportage om ett land vars framtid ingen trodde på. Nordkorea beskrevs i termer av ”ett ekonomiskt under”, men att filmen därmed var ett utslag av den vänstervridning som 70-talets public service ofta beskylls för är nog en förhastad slutsats.

Nordkorea var ett ekonomiskt under. Likt sagohästen Cholima hade man tagit språng på flera mil i taget, från sönderbombat land till modern välfärdsstat.

Vänsterrörelsen hade just skakat liv i den gamla Svensk-koreanska föreningen, men i synnerhet var det näringslivet som lät sig imponeras. Man skickade en industriutställning och skrev kontrakt på modernisering av en gammal järngruva. God hjälp fick man av UD, som närde förhoppningar om att få spela en viktig roll som politisk brobyggare. Den 6 april 1973 erkände Sverige, som första västland, Nordkorea som stat. Diplomatiska förbindelser upprättades i samma veva.

Lovisa Lamms reportagebok Ambassaden i paradiset berättar om dessa – inte sällan djupt absurda – förbindelser. Lamm är utbildad på Dramatiska institutets radiolinje och kan med stadig hand fläta samman flera olika berättartrådar. Hon intervjuar pensionerade diplomater, läser gamla Säpo-protokoll, hör skakande vittnesmål om terror och hungersnöd från flyktingen Kim, försöker få fatt i två svenska ”eskorttjejer” som enligt ryktet ska ha flugits in till den store ledarens hov.

Dessutom korsklipper Lamm in bilder från ett eget snitslat besök i Nordkorea. Hon är i det närmaste besatt av landet. Detta enligt egen utsaga, eftersom hon också – i likhet med exempelvis generationskamraten Elif Batuman – är besatt av att prata om att hon är besatt.

Och det är väl som världspolitisk kuriositet, en samling gamla James Bond-kulisser för skräckblandat förtjust nörderi, som Nordkorea i stor utsträckning får fungera. Det svenska näringslivet entusiams dämpades i alla fall tidigt, berättar Lamm. Nordkoreanerna gillade att beställa, men slarvade med betalningarna. Deras statsskuld till Sverige är än i dag högst bland alla länders – 2,6 miljarder.

Alltjämt vajar emellertid den svenska flaggan i Pyongyang. Ambassaden i paradiset har nämligen fått en ny viktig roll, som unik utsiktspost mot Kina. På ett ytterst underhållande vis lyckas Lamm fånga dessa förändringens vindar, genom några decenniers svensk utrikespolitik.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Med början i två husvagnar

De sista dagarna av semestern ägnade jag åt Två husvagnar. En brokig historia om en samling jordgubbsplockare från olika östblocksländer som möts på en odling i England. De har alla olika skäl för att vara där, det enda de delar är drömmen om ett bättre liv. Till en början går allt sin gilla gång men efter en smått absurd incident involverande en försmådd hustru och en överkörd jordgubbsodlare drar gruppen ut på de engelska vägarna med en av husvagnarna. Fler absurda händelser blandas med helt trovärdiga dito och under resans gång blir de färre och färre i gruppen. Till slutet är endast två personer kvar, samt en hund som plötsligen sällat sig till gruppen längs vägen.

Under hela läsningen funderade jag på vad Marina Lewycka vill säga med boken. Samhällskritik blandas med ironi och humor och ibland blir det rent av en otäck stämning. Bitvis har jag svårt att hänga med i svängarna och uppfattar inte riktigt vilken tidsrymd historien spänner över. Men det är en bra historia, och jag blir lite förgrymmad över att inte få veta vad som händer med somliga i persongalleriet, de bara försvinner. Kanske ger jag mig så småningom i kast med En kort berättelse om traktorer på ukrainska som var den första boken av författaren som kom ut på svenska.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

Tigermammans stridsrop

Tack och lov att det märks att Amy Chua skriver med en gnutta självironi! Annars hade jag blivit ordentligt skrämd av Tigermammans stridsrop. Chua, professor i juridik vid Yale, beskriver i boken hur hon uppfostrar sina två döttrar på vad hon menar är traditionellt kinesiskt vis. De får inte sova över hos kompisar, inte titta på TV eller välja sina egna fritidsintressen. Hon drillar dem i piano- och fiolövningar i flera timmar per dag för att få dem att bli riktigt framstående och grälar på dem när de inte når upp till den nivå som hon tycker att de borde. Egentillverkade födelsedagskort som hon inte tycker håller måttet lämnas skoningslöst tillbaka. Jag blir helt matt av att läsa vissa stycken.

Äldsta dottern Sophia finner sig snällt i uppfostran och revolterar inte, medan yngre dottern Lulu är krånglig och ofoglig. När allt ställs på sin spets börjar tigermamman att revidera sin syn på hur hon har uppfostrat sina barn och påbörjar arbetet med boken.

I USA har det varit mycket debatt kring Tigermammans stridsrop. Är det verkligen okej att göra som Amy Chua med sina barn? Chua menar att kinesiska föräldrar, i högre utsträckning än västerländska, tar för givet att barnen är starka i psyket och kan ta kritik utan att få dålig självkänsla. Kritiken stärker dem bara och får dem att bli ännu bättre. Även om jag inte håller med författaren är det väldigt intressant läsning.

Amy Chua fanns med på Time Magazines lista över de 100 mest inflytelserika personerna 2011.

(Bild från amychua.com)

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

En sydafrikansk fresk

Någon stor deckarläsare har jag aldrig kunnat betrakta mig som. En lätt snobbistisk ängslighet, parad med en långsam läshastighet, har hindrat mig från att lägga tid på författarskap där litterär kvalitet inte nödvändigtvis är den främsta ambitionen. De gånger jag trots allt doppat tårna i deckarfloden har det sällan varit mordgåtorna som lockat, utan i stället allt runt omkring; miljöerna, karaktärerna, den för Sverige så typiska samhällskritiken. Bland favoriterna återfinns således namn som Sjöwall/Wahlöö, Denise Mina och Kristian Lundberg.

Och så Deon Meyer – hårdkokt sydafrikan med hittills fyra deckare översatta till svenska: Död i gryningen, Jägarens hjärta, Devils Peak och Tretton timmar. Faktum är, måste jag vidgå, att Meyer besitter både samhällsanalysen och en osviklig känsla för sanslöst fängslande mordgåtor.

Platsen är så gott som alltid Kapstaden med omnejd – en smältdegel av språk, kulturer, framtidstro och bottenlös misär. De post-apartheidska problemen är inte entydigt svartvita, varken i bokstavlig eller i överförd bemärkelse. Xhosa, zulu, afrikander, malaysier och engelskättlingar – alla tvingas de bita ihop, varsamt navigera mellan den onda historiens efterhängsna skuggor.

I polisorganisationen är de komplicerade kvoterings-systemen en ständig källa till frustration. Den polisiära moralen är förhandlingsbar; korruption måste tas med i varje beräkning. Som klassisk noir-deckarmiljö är Kapstaden därvidlag perfekt, och kriminalinspektör Benny Griessel, (anti)hjälte i Devils Peak och Tretton timmar, har följdriktigt förlänats med alla de mest typiska attributen. Han är en vit, allmänt nedgången alkoholist i sämre medelåldern, med excentrisk musiksmak och komplicerade förhållande till såväl sina barn som sin exfru. Samtidigt utstrålar han värme och sympatiskt självreflexion, och känns som en mer mångfacetterad vidareutveckling av Zatopek van Heerden, huvudperson i Död i gryningen.

Griessel och van Heerden har båda kopplingar till den före detta ANC-soldaten Tobela Mpayipheli, vars högresta gestalt Jägarens hjärta kretsar kring. Mpayipheli tillhör den svarta folkgruppen Xhosa, Meyer skriver på boerspråket afrikaans. Kombinationen är en litterär pionjärhandling.

Och så själva gåtorna: En antikhandlare avrättas under tortyrliknande former, en eftertraktad hårddisk orsakar vansinnig motorcykeljakt mellan Kapstaden och Lusaka, en assegajbeväpnad hämnare tar lagen i egna händer, en amerikansk turist jagas vettskrämd bland Taffelbergets endemiska buskage. Det hänsynslösa våldet är hela tiden närvarande, men kan aldrig härledas till dussindeckarnas solitära psykopater. Hos Meyer leder trådarna alltid ut i omgivningens politiska gungfly.

Min åsikt är att Meyer blir bättre för varje bok. Hans förmåga att fritt röra sig mellan samhällsskikt och kulturer är i Devils Peak och Tretton timmar finslipad intill mästerskap. Dock bör man börja med Död i Gryningen, för att sedan beta sig igenom kvartetten i hyfsat rask takt. En vad man populärt brukar beskriva som fresk blir då belöningen.

/Martin

Reservera Deon Meyers böcker i bibliotekets katalog

Norrländskt svårmod

Jag vet inte varför jag kommer att tänka på Aki Kaurismäkis filmer när jag läser Katarina Kieris Morbror Knuts sorgsna leende. Egentligen finns det nog inte så mycket gemensamt. Kanske är det tystnaden som finns mellan raderna i boken. Det moltigs, eller svaras enstavigt. Eller så är det morbröderna, de skulle nog platsa i en Kaurismäkifilm.

Karla bor med sin mamma i Staden. Hon är född där, mamman flyttade dit från Byn innan hon föddes. Då och då kommer morbröderna Brynolf och Knut åkandes i sin Ford Taunus till Staden och sitter vid köksbordet "med varsin underarm högtidligt mot bordskanten, som om det var söndag". Morbröderna pratar helst finska, trots att de kan svenska lika bra, eftersom finskan är ett bättre språk. På samma sätt vinner alltid Byn, varifrån Brynolf och Knut kommer, i jämförelse med Staden. Karlas rotlöshet, att inte riktigt höra till vare sig hon är hemma i Staden eller på besök i byn, präglar romanen. Det finns kärlek och ömhet i historien men det är en kärv och outtalad sådan där "Bry dig inte om" är de vanligaste orden för tröst. I en sådan här redogörelse kan det låta stereotypt, men människorna i boken är inga stereotyper, tvärtom.

Boken väcker många tankar om ursprung och hur man formas av var man kommer ifrån. En annan, mer konkret fråga som dyker upp: De där underarmarna mot köksbordet som nämns flera gånger, vad står de för?

Katarina Kieri skriver böcker för både vuxna och barn. Hon är född i Luleå med rötter i Tornedalen. I likhet med Karla i boken talar hon inte meänkieli, tornedalsfinska.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog