Fiskarmännen av Chigozie Obioma

Ibland lyckas jag lyssna på Radioföljetongen. Denna gång när jag skulle rensa svamp hemma så passade jag på att börja lyssna på den senaste, Fiskarmännen. Jag hade läst om bokenoch var lite nyfiken. Att den läses in av Hans Moseson var ett plus i kanten. Den var fascinerande att lyssna på. Mycket musik i som lyfte berättelsen. En berättelse som visade sig vara något annat än jag trodde.

Författaren som är debutant skriver om sin hemstad Akure. Det är en skildring av 90-talets Nigeria och en familj. I förgrunden fyra av bröderna (de äldsta 9-15 år) som blir ensamma hemma med mor och småsyskon när pappan pga sitt arbete blir förflyttad från banken i stan till en annan ort och bara kommer hem lite då och då. De stränga vardagsrutinerna luckras upp, mammas ögon ser dem inte hela tiden och de nyttjar möjligheten väl. Smyger iväg till den förbjudna floden för att fiska. 

De blir så klart upptäckta och avslöjade. Faderns bestraffning är mer än kännbar rent fysiskt och framför allt äldste pojken, Ikenna, förändras. Frigör sig från sina bröder, säger emot modern. Den yngste brodern är berättare i boken och undrar när detta uppror började. Relaterar till händelser och tillfällen som vi får återberättade.

Men det är inte bara faderns bestraffning som påverkar Ikenna. För vid floden möter de stadens galning. I 90-talets Nigeria möts det traditionella och det västerländska. Språken blandas i familjen pratas både igbu och engelska, religionen är en del av livet men även förbannelser och förutsägelser. Som när galningen förutsäger att Ikenna ska dö i en röd flod… Ikenna vill inte tro på det, men kan inte låta bli. Det förändrar honom. Tidigare än jag förväntade mig är katastrofen ett faktum, sedan blir det bara värre. Beklämmande och hjärtskärande att läsa.

Språket och berättelsen svämmar över av liknelser, beskrivningar, vardagsliv, hus, natur, barer, bilar, livet. Det är så målande att det ibland blir för verkligt för mig. Speciellt lite de grymma scener som förekommer i boken. 

Beskrivningar av händelser som känns som berättelser i berättelsen. Samtidigt som jag vet att det är en skildring av författarens barndom och uppväxt känns den som en skröna. Är det sättet han berättar på eller den främmande miljön som gör det? Jag vet inte. Men jag vet att han gör det väldigt bra och det är fascinerande att lyssna på. Boken finns att lyssna på och ladda ner fram till 29 november på Radioföljetongens hemsida. 

/Liselott

Beställ boken på biblioteket hemsida. Finns även som e-bok.

Hem till mig

Jag läser Trude Marsteins Hem till mig, och försöker vara på min vakt. Som i alla bra romaner infinner sig känslan av att var förledd; på väg in i en lömskt gillrad fälla. Förmodligen borde jag ha hajat till redan på sidan ett, vid Oves första lilla otrohetsaffär, för att sedan konstruera förnuftiga analysmodeller om vilsen manlighet och stegrande konsumtionshets.

Men det går dåligt, och mycket har det med språket att göra. Precis som landsmannen Knausgård är Marstein en författare som liksom läses intravenöst. Hennes mjuka, detaljrika, perfekt rytmiserade ordflöde kan bara med stor viljekraft ledas in via hjärnan.

Och även själva historien är behagligt fri från tvära kast. Den spänner alltså över dryga tre decennier i den bildsköne allmänläkaren Oves Hauglis liv, med nedslag vid åren 1978, 1983, 1991, 1994, 2004 och 2010. Sex kapitel, med minst en ny älskarinna i varje. Ove blir pappa igen, måste skilja sig, flytta, kämpa med relationen till sina tonårsdöttrar, ljuga vidare om konferenser och pappershögar som måste jobbas undan.

Vardagsdramatik således, men alltid med betoning på det första ordledet. De sex olika nedslagen skapar med genialisk enkelhet en starkt lusekoftsmakande realism. Slitsamt livspusslande i det snäva perspektivet, medan förändringarna framträder först i det större. Wenche byts till Marion, Åse till Silje till Charlotte. Gång på gång faller Ove för frestelsen att bättra på livets ständigt flagnande förgyllning, medan tomrummen därunder ekar allt mer illavarslande.

Eller gör de det? Kanske finns det inga tomrum, kanske är livet ingenting mer än den där tunna förgyllningen?.. Jag misstänker att det är omoraliskt att sympatisera med den på många sätt naive och gravt egoistiske Ove. Men det är svårt att låta bli. I grund och botten är det två högst mänskliga svagheter som driver honom – kärlek (i överflöd) och dödsångest.

Exempelvis det lilla faktum att Ove är en hängiven långlöpare placerar honom samtidigt bortom den enkelspåriga symbolik över vår tids accelererande jakt på nya, snabba kickar, som Hem till mig hade kunnat stanna vid. Andra indikationer på denna komplexitet är Oves vana att hela tiden minnas och sakna de kvinnor han lämnat bakom sig. Och även om romanen lätt kan kokas ner till allmänmänskliga spörsmål, så måste jag – trots att det känns lite löjligt – informera om att jag aldrig läst en kvinnlig författare som på samma förtroendegivande sätt lyckats skriva drygt fyrahundra sidor ur ett strikt manligt perspektiv.

På tal om saknad så är det ett känsloläge som jag framöver kommer att förknippa Ronneby med. I nästa vecka stämplar jag in på nytt jobb i Skåne, och detta blir mitt sista bidrag till Kvarteret Ängeln. Om du tillhör den exklusiva del av läsekretsen som inte sorterar under spamrobotar, virus eller nätfiskare – ett stort tack för att du tog dig tid!

/Martin

 

Copyright/fotograf: Rolf M. Aagaard

 

Reservera boken i bibliotekets katalog

Syntharna

Punkare eller raggare, Elvis eller Tommy, swingpjatt eller nalensnajdare, hattarna eller mössorna… Förr i tiden var det enklare att välja. Fram till långt in på 1980-talet var det alltid bara antingen-eller. Den sista stora vattendelaren ska ha varit den mellan hårdrockare och synthare*.

Själv tror jag mig ha förträngda minnen av både en Iron Maiden-plansch och ett försök till synthtofs. Så kanske anade jag redan då att motsättningen var en slug konstruktion av den legendariska tidningsentreprenören Hans Hartwig på Okej. Eller så var jag bara på tok för ung (sex-sju år, så ja, troligtvis) för att fatta grejen.

Enligt Bengt Rahms standardverksambitiösa tegelsten Den svenska synthen var aggressionerna hur som helst högst reella. I kapitlet Våld berättas om yxor, motorcykelkedjor och parkbänkar (alltså i funktionen tillhygge). När Depeche Mode spelade i Scandinavium samma kväll som John Norums pudelfrisyr intog Lisebergshallen rådde tydligen ”fullt jävla krig” på Göteborgs gator.

Vittnesmålen om synthens ungdomskulturella brännpunkter är de avgjort intressantaste delarna av Den svenska synthen, i alla fall för den utomstående. I övrigt balanserar bokens plikttrogna rabblande av band, producenter, skivmånglare och klubbarrangörer på gränsen till katalogens monotoni. Trots skojiga bandnamn som Njurmännen, En halvkokt i folie, Börft och Dom dummaste; kändisgubbarna Mauro Scocco, Alexander Bard och Harald Treutiger, samt en av mina gamla kursare från bibliotekshögskolan.

Allt är uppbyggt av intervjucitat och saknar sammanhållande berättarröst. I enlighet med den historieskrivarmetod som initierades med McNeil & McCains punksammanfattning Please Kill me! – och även praktiseras i Mal Peachys bok om The Clash – är det upp till läsaren att lägga märke till mönster och tendenser.

En ytterst hederlig metod, eftersom popkulturella fenomen sällan låter sig paketeras på 524 sidor. Och i synnerhet inte synthen, som efter närmare studie tycks ha varit mångfacetterad intill självutplåning. Med rottrådar i proggen (exempelvis via den ”ärvda” synthpionjären Greg Fitzpatrick) men samtidigt inhysande Lustans Lakejers champagnedekadenta 70-talsuppgörelse. Och så en massa Star Trek, industrinoise och här och var lite slentrianmässig naziestetik.

Mest en massa tröttsamma poser, kan man tycka så här i efterhand, då den gemensamma provokationen ”maskiner i stället för riktiga instrument” förlorat sin forna slagkraft. Ändå kan jag inte sluta att bläddra i Den svenska synthen, och måste bara klicka fram ytterligare ett skakigt youtubeklipp med Page, Twice a Man, Nitzer Ebb eller Throbbing Gristle. Jag tror mig vara något undflyende på spåret, något som inte enbart har med 80-talsnostalgi att göra. Den i boken överallt citerade Eddie Bengtsson tycks veta vad jag far efter:

”Om synthar har man alltid sagt att de är kalla, att de saknar själ. I själva verket är det tvärtom."

/Martin

*Eller syntare, om man så vill. Stavningsdebatten är stundtals hätsk.

Reservera boken i bibliotekets katalog

Konsten att bli kvinna

Ett gott råd innan du börjar läsa Caitlin Morans bok Konsten att vara kvinna är att spänna fast säkerhetsbältet för här går det undan och du blir samtidigt översköljd med frenetiska ordkaskader, gott humör, fniss och faktiskt korn av visdom.

Att ta sig an uppgiften att betrakta kvinnoblivandet kräver klarsyn, kunskap och mod. Det tycker Caitlin, att hon nu vid 35 års ålder, har. Att lämna barndomen har sitt pris och för att ringa in allt det osäkra nya får vi följa Caitlins uppväxt i en trångbodd arbetarfamilj. Caitlin är äldst av sju syskon. Hormonerna ställer allt på ända och livet börjar bli knepigt och komplicerat. Det är mycket att förhålla sej till som ingen riktigt brytt sej om att berätta för Caitlin. Varför växer det plötsligt hår på kroppen, varför beter sig killar annorlunda när man får bröst? TV-programmen är Caitlins skola in i vuxenvärlden och de referenserna gör det stundtals än mer förvirrande.

Idag jobbar Caitlin som krönikör för Times i London. Hon har en uppriktighet som jag tror vissa finner stötande andra jätterolig. Det är ordfloder, det är drastiskt och oblygt öppet. Tabun vädras och kanske kan Caitlin stötta osäkra unga kvinnor med sin kompisjargong? Det är mycket referenser till musik, film och TV. En del känner jag igen annat inte. Här menar jag att rolighetsgraden kanske hade ökat om jag varit uppvuxen på de brittiska öarna.

Caitlins feministiska grundsyn visar hur mycket man kan ställa sig frågande till i den värld unga tjejer möter. För att ta några exempel; bikinivaxning, tio centimeters stilettklackar, en påtvingad osynlig underdånighet, ett mode som får kvinnor att tvivla på att de duger som de är. Eller för att citera (så att ni får en aning om tonen) Skulle vi bry oss ett skit om omkretsen på våra lår om det var vi och inte männen som ägde majoriteten av jordens tillgångar?

Sist men inte minst en eloge till översättaren Molle Kanmert Sjölander, det här kan inte ha varit lätt. 

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Femman

Det drar ihop sig. Femte och näst sista bandet av Karl Ove Knausgårds Min Kamp har just börjat sin vandring genom bibliotekets reservationskö. Som blir kortare för varje gång. Jag kan nog förstå varför. Att läsa Knausgård är att utsätta sig för en genant intimitet av sällan upplevt slag. Man känner sig lite smutsig efteråt, riven av det där gråsprängt inrökta vildmansskägget.

Givetvis är det författarens direktkontakt med alla tidigare versioner av sig själv som skapar denna närhet. Men inte bara. För Knausgårds så omtalade försök att upphäva gränsen mellan liv och litteratur är i mycket en affär mellan läsarens liv och litteratur. Jag sugs så snabbt in i texten. Plötsligt har jag tappat bort min analytiska verktygslåda. Utlämnad och obeväpnad läser jag utan att vara medveten om att jag läser!

Förmodligen är det på det rent språkliga planet som Knausgårds magi verkar. Och särskilt i denna femte del inser man vilket förfinat hantverk det är fråga om. Det är sent åttiotal och Karl Ove flyttar till Bergen. Ny stad, men samma kärleksbekymmer, samma gargantuiska festande och samma högstämda författarambitioner. Det sistnämnda tar honom till Skrivekunstakademiet, med bland andra Jon Fosse som milt satiriserad lärare. Då och då klipps författarförsöken in i den löpande framställningen, och med ens blir det tydligt vad som borde vara den logiska summan av de barockinspirerade romanmetoder som Knausgård envisas med. Nämligen mördande tråkig överlastning.

Efter sexhundra sidor har fjorton år avverkats. Karl Ove har gått in i sitt fösta äktenskap, begravt sin far (igen) och äntligen debuterat som författare. Och kanske är det just fartkänslan i framställningen som lyfter Min kamp så högt över de inklippta gamla utkasten. Genom en idogt tränad förmåga att laborera med tiden – ibland dras med, ibland ställa sig utanför, ibland frysa den – kan Knausgård undgå överlastningens kvävningsdöd. Få till det där hypnotiska suget.

Flera metalitterära blinkningar stärker denna tes, strax under den till synes konstlösa supernaturalismen. Blodet som dunkar i örat mot kudden, ambulanser som – betraktade på avstånd – taktfast rinner genom Bergentrafiken, ett flyttat bohag som måste kånkas upp för en backe. Och musikreferenserna (de är som vanligt många, vad annat i denna av popesteter så mytologiserade stad) strös ut i samma ärende. Som när Karl Ove sitter och lyssnar på Sonic Youth:

"Undantaget var Tunic, den låten rörde sig bara framåt och framåt, jag satt med slutna ögon och flöt med. Konstigt, tänkte jag när den hördes i hörlurarna, för texten, åtminstone refrängen, handlade så uttalat om det motsatta. You aren't never going anywhere, You aren't never going anywhere, I ain’t never going anywhere, I ain’t never going anywhere."

Karl Ove tycks uppleva en allt mer hisnande förståelse för berättandets mekanismer, och är snart redo att börja skriva på Min kamp. Precis som (jag lovar, det här är sista gången) Marcel i slutet av På spaning efter den tid som flytt.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Alltings början

Det är ett mysterium att Karolina Ramqvist är född så sent som 1976. Hon tycks liksom alltid ha funnits där. Redan i undertecknads gamla pojkrum var hennes krönikor, artiklar, recensioner och resereportage viktiga omvärldsrapporter.

Hon var ju dessutom en av de där Fittstim-tjejerna. Bland annat publiceringen av ett brev från en uppretad Ulf Lundell (”Lilla gumman? Hur är det fatt? Har du alldeles kissat på dig den här gången?”) har engagerat mången näthatare genom åren. Det svenska 90-talet hade aldrig varit det samma utan Karolina Ramqvist.

I nya romanen Alltings början anlägger Ramqvist intressanta perspektiv på sin forna brådmogenhet. Kan man anta, även om huvudpersonen Saga bara är till 24,7 procent Ramqvist själv, enligt Ramqvist själv.

Sagas mamma är konstnär och gammal radikalfeminist. Hon uppmuntrar ivrigt sin dotter att skörda frukterna av det arbete som hon och hennes Mah-Jongekiperade medsystrar utfört. Och Saga vill ogärna göra sin mamma besviken. Hon tar för sig med besked, av allt som Stockholms nattliv kan erbjuda, trots att hon knappt hunnit börja på gymnasiet.

Så småningom inleder hon en passionerad men också förnedrande relation med festfixaren Victor Schantz – ett klasiskt svin. Och frågan är i vilken utsträckning Saga kan bevara sitt subjekt och sin feministiska övertygelse, i en värld där hon som ung tjej ständigt lanseras som objekt. ”Att bli gubbe är enda sättet”, menar Sagas kompis Pauline. ”Jag vill inte låta nånting bekomma mig. Jag ska bara gubba runt.”          

   

Romanen är samtidigt en kärleksförklaring till 90-talet, ett förbehållslöst vältrande bland café au lait-muggar, personsökare och vita jeansjackor. Även om språket är rappt på ett nästan lite konstlöst sätt står Ramqvist med i alla fall en stortå i Hjalmar Söderbergs och Pär Rådströms gedigna Stockholmsskildrarfåra.

Och just därför hakar jag upp mig på ett antal tveksamheter på detaljplanet. Sa man verkligen ”mingla" 1992? Kunde man verkligen få tag på en kopia av Reservoir Dogs samma år? Dessutom på dvd? Var stockholmarna verkligen nere med Wu-Tang Clan redan i augusti 1993, då första fullängdsskivan ännu inte hade släppts?... 

En viss vårdslöshet präglar helhetsintrycket. Jag stör mig till en början, men inser snart att den nästan klär romanens höga angelägenhetsgrad; vikten av att få detta på pränt, innan minnena bleknar. Vi har nog verkligen saknat en kvinnlig generationsskildring av det här slaget – på samma gång privat, bred och tydligt politisk. Att längta efter Knausgårds femte del känns plötsligt tråkigt. 

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

En mästerdetektiv berättar

Gustavs grabb handlar bland annat om den starka och obrutna kärleken till pappa Gustav. Hans händer finns med boken igenom. De stora händerna som kunde fixa det mesta, men som också kunde fatta en barnahand och leda rätt. Pappa Gustav är en god representant för den klass som Leif G W Persson tidvis har haft ett ambivalent förhållande till.

Med förhållandet till mamman var det annorlunda. Glimtvis märker vi omsorg om sonen men det som stannar kvar efter läsningen är att det fanns en stark oförsonlighet mellan son och mor. Ett stort svek ligger emellan och där kom kom pappa Gustav tyvärr i kläm.

För den som kommer ihåg Palme, Fälldin, Holmér, Geijer och andra 70- och 80-talskändisar ger berättelsen om arbetarpojken som kom upp sej, och ända in i regeringskorridorerna, fascinerande inblickar i vad som inte stod i tidningen då. Bland annat halkar Palmes gloria rejält på sned. Namn nämns och vissa mer än andras, för två personer finns ingen nåd, en av dem är Olof Palme.

Titeln på boken skulle nästan inte kunna vara någon annan. Författaren tänker på sin far varje dag. Pappan som stod för trygghet och värderingar som följt genom åren men också för att han bidragit till att pojken gjorde som Gustav ville. Leffe skulle kostas på och bli något annat. Nu blev Leif G W Persson aldrig ingenjör, han blev kriminolog, författare och professor. Pojken höjde sej och blev något annat, något som stod över kroppsarbetets slit.

Om nu bara detta hade varit så enkelt. Att byta liv innebär att ge sej ut på djupt vatten utan att kanske veta just det, att det är djupt. Kod och etikett iakttogs och anammades, därmed naggades grundtryggheten i kanten. Detta tycker jag är det mest intressanta med boken, klassresan. (Inblicken i 1950-talets pojkskola är för övrigt glimrande, Caligula i filmen Hets är inte långt borta).

Den som höjer sig socialt får inre ärr som sitter i hela livet. I början inte så märkbart men klassresan slår tillbaka. Kanske är det allvarliga olyckstillbud som får honom att blicka tillbaka och fundera över sin glupande aptit, sin arbetsnarkomani eller sin svårighet till att tacka nej?

Boken står bland romanerna på biblioteket. Varför inte biografierna, om det så tydligt skrivs att det handlar om en särskild människas liv? Det här talar författaren om när han blickar tillbaka. Minnet är förrädiskt, och eftersom det var mästerdetektiv han ville bli en gång i tiden så vet han att man inte får slarva med detaljerna.

PS. Foton på både Leif G W Persson som grabb och på pappa Gustav finns på förlaget Albert Bonniers sida. DS.

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

Blod Eld Död

Min årskull var nog den sista som kunde provocera sina föräldrar med hårdrock. På dagens Hem och skola-möten höjs få uppjagade röster om hur bokstavs-kombinationen KISS bör utläsas, eller vad som händer om man spelar upp Stairway to heaven baklänges.

I fråga om folklighet kan hårdrock (eller metal, för att välja en mer korrekt samlingsbeteckning) numera likställas med gamla tiders folkmusik. Båda har haft låg status hos det kulturella etablissemanget. Båda vilar tungt på traditioner. Båda har ansetts lierade med mörkrets krafter...

Blod Eld Död – en svensk metalhistoria väcker denna typ av funderingar. De stabila kulturskribenterna Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg uppvisar en djup kärlek till sitt ämne. Dock väljer de att angripa den svenska metalen som grävande insider-journalister, snarare än som förbehållslöst headbangande fans. Boken tycks därmed vara skriven för oss som alltid varit intresserade av fenomenet hårdrock, men ansett oss lite för smarta för spandex, nitsuspensoarer och tremolosolon.

Johannesson och Jefferson Klingberg fokuserar på metalscenens framåtrörelse, vilken i de flesta fall varit synonym med en utveckling mot det allt mer extrema. Från heavy metal till thrash-, speed-, death- och slutligen black metal. Och det är kanske i höjd med det sistnämnda steget som folkligheten trots allt inte hänger med. Tack och lov.

För kapitlen om satanistisk black metal, som dominerar boken, är klart provocerande. Genom en lång rad intervjuer och flugan-på-väggen-iakttagelser sätts 90-talets kyrkbränningar in i sitt än i dag högst verksamma sammanhang. Härskna grishuvuden, självstympning på scen, mord, självmord, likmaskar och kaskader av ruttet blod. En religiöst betingad strävan efter kaos, som samtidigt – det måste erkännas – föder ett musikaliskt nyskapande utan motstycke.

Men varför har då black metal-scenen upphört att generera löpsedlar och förlängda Svar direkt-program? En förklaring kan vara den komik som ofta uppstår i den gängse black metal-utövarens strävan efter att vara så "äkta" som möjligt, en komik som inte sällan bemötts med en viss antydan till självironi: ”Varför kör Greven [ökänd black metal-profil] inte bil? Han tycker det är så jävligt att gå.”

En annan förklaring kan vara en övergripande förskjutning i synen på kultur. På 80- och 90-talen levde man fortfarande i efterdyningarna av 70-talets tro på att saker och ting – inklusive ungdomen – kan påverkas och förändras med hjälp av musik. Idag är synen mer luttrad. Kulturen har förpassats till avgränsade reservat, med få kopplingar till det omgivande samhället.

Dagens svenska black metal-scen, med band som Watain i spetsen, tycks hur som helst vara inne på att utmana dessa gränser, vilket gör Blod Eld Död till djupt fascinerande läsning.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Grytt om Kajsa

40-talistgubbarnas grepp om den svenska rockmusikens 70-tal är hårt och obevekligt. Så fort något ska minnas och summeras är det en grånad 60-plussare med skrynklig linnekavaj som minns och summerar? Med svårdechiffrerbara diftonger målas super-8-kolorerade scenerier från Gärdet, Victoriateatern eller Sprängkullsgatan upp. Där hade folk snickarbyxor, slöjdlärarskägg och Gustav-Vasa-frisyrer; besjöng älgar, järnverk och Indokina. Inget ont i det. Dock – likt en enorm, fuktig lovikavante hamnar den svenska proggen lätt lite i vägen.

Detta inser man under läsningen av Boken om mig själv, det vill säga punkdrottningen Kajsa Grytts (född 1961) just utkomna självbiografi. Den tar avstamp i det sena 70-talet, i ett musikaliskt klimat som på några avgörande punkter skiljer sig från det välkända och ovan karikerade. 

För även om punken kanske delade proggens samhällsanalys, så valde den ett diametralt väsensskilt förhållningssätt. Då proggaren ville förändra och förena, ville den mer individualistiska punkaren rasera och ställa sig utanför. Och denna diskrepans kan ses som en rimlig förklaring till att förhållandevis få ur den senare grupperingen gjort offentliga promenader längs minnenas allé (med eller utan linnekostymer).

Boken om mig själv känns således som ett pionjärarbete, samtidigt som titeln kan ses som en liten eftergift åt just framlagda tes. Symtomatiskt är också det faktum att Grytt aldrig reflekterar över epitetet punkdrottning, eller ens placerar sig själv i något musikaliskt fack. Hur som helst är det idel genuina tidsbilder som Grytts rastlösa prosa framkallar: Mögliga replokaler, stearinljus i gamla vinbuteljer, bekanta ansikten i dunklet på Sergels torg, madrasser och pianon som kånkas fram och tillbaka över Söders snömoddiga höjder. Och så Joakim Thåström. Likt en skabbig version av Carrie Bradshaws Mr. Big utgör han sammanhangens gäckande nav.

70- blir 80-, 90- och 00-tal. Grytt leder suveräna Tant Strul, bildar duo med Malena Jönsson och startar sedermera solokarriär. Parallellt jobbar hon periodvis som behandlingsassistent, och hinner även med en sejour inom reklambranchen. Ett lätt kaotiskt privatliv, vari bland andra en vitnäst Plura Jonsson snubblar förbi, ger henne ständigt nya törnar, och bokstavskombinationen ADHD dyker upp vid ett flertal tillfällen.

Man blir djupt tagen, av Grytts ärlighet, kreativitet, engagemang och starka tro på både sig själv och på människor i hennes närhet. Samtidigt slås man av den ständiga kamp som kombinationen kvinna och musikutövande har inneburit. Exempelvis Eldkvarn kan haspla ur sig den ena mellanskivan efter den andra, och ändå räknas som orubblig rockinstitution. För Kajsa Grytt handlar det hela tiden om att återlansera sig själv.

Vilket hon i och för sig gör med den äran. Lyssna på den strålande nya skivan En kvinna under påverkan.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Reservera skivan En kvinna under påverkan i bibliotekets katalog

En stilsäker debut

Veronika Malmgrens debutroman Gracie handlar om sextonåriga Klara – svensk utbytesstudent i den lilla sömniga staden Manning i Kansas. I bokens inledning har hon just börjat se slutet på sin drömlika USA-vistelse, en tillvaro som levt upp till hennes förväntningar. Året är 1999 och allt är ganska precis som i de filmer, tv-serier och musikvideor som tidigare utgjort svältkosten i Klaras vanliga, tråksvenska liv.

I Manning heter man saker som Lee, Crystal och Woolf Eye. Man klär sig i flanellskjortor och trasiga jeans, jobbar extra med att sälja flottiga donuts, slår ihjäl fritiden på gräsmattor, verandor och sunkiga biljardcaféer. Allt är djärvt befriat från dramatik, och tycks utspela sig i ett slags matt, dammigt solgass. Sådana där ringar som orsakas av att man filmar i motljus tycks nästan framträda under läsningen. Veronika Malmgren är nämligen fenomenal på att återge denna typiskt nordamerikanska form av filmisk, romantiserad tonårstristess. Den gamla fina tv-serien My so-called life är ett exempel på referenser som dyker upp i mitt huvud. (Någon mer som mot förmodan minns den?)

Klara har fått en nära vän i den utlevande Penelope. Hon äger en bil, en sandfärgad Delta 88 cabriolet, vid namn Gracie. I Klaras ögon är Gracie precis vad det låter som, det vill säga det allra mest arketypiska i den populärkulturella föreställningen av USA. För Penelope är det lite mer på allvar. För henne är Gracie ett lika livsnödvändigt som odefinierat hopp om att en dag kunna bryta sig loss från småstadens bojor; att inte bli den som blev kvar.

Penelopes desperata längtan bort får av Klaras exotiska uppenbarelse ytterligare näring, och genom sofistikerade antydningar kompliceras successivt flickornas vänskap. Med skicklighet låter Malmgren flera mörka stråk anas mellan raderna, och vad som höjer Gracie till ovan ungdomsbokhyllans nivå är just det som viskas vid sidan av Klaras storögda berättarröst. Närmare bestämt författarens vuxet melankoliska erfarenheter kring vänskap, tillhörighet och uppbrott.

En ytterst lovande debut.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog