Spådomen

Agneta Pleijel skriver så klart och säkert i boken Spådomen. Hon har en lång författarbana bakom sig och kanske är det så att utmejslandet av det som skall sägas nu nått nästan perfektion. För det verkar som om inte ett enda ord hamnat fel i det som hon själv kallar En flickas memoarer.

I centrum finns en borgerlig familj med tre döttrar. Handlingen startar när äldsta flickan ska att börja skolan. Familjen har flyttat mycket. Allt beskrivs inifrån hur den äldre systerns uppfattar sin omgivning. Mest finns man till, saker händer och ofta är det fina stunder som när pappan berättar och det är gott att vara. Men frågor kryper på, en del besvaras av de vuxna men de flesta inte. Detta är början till det gungfly som blir större och vidare ju äldre hon blir. Att dessutom vara storasyster och känna ansvar bidrar till krav som i sin tur skapar än fler frågor. Så hopas molnen, det blir tystnad, utfall och det trygga får sprickor. Om föräldrarna inte mäktar med vem vänder man sig till då? Hon har sin faster, en självständig yrkeskvinna som blir en stötta när svårigheterna inte verkar släppa familjen.

Vem kan man lita på, och hur ska hon våga ta klivet ut i det vuxna livet som de vuxna inte verkar kunna hantera? Fastern blev en gång spådd, och märkligt nog så verkar spådomen slå in. Är det bättre att lägga sitt i öde i en spådams händer?

Så här börjar det. Mest är det minnen, så ibland kommer författaren, jaget, in och reflekterar över vissa.

Obönhörligt, ärligt och dessutom vackert. Jag förstår att Spådomen är nominerad till Augustpriset 2015
/Annika

Reservera Spådomen i bibliotekets katalog

Våldets barn

Utvärderingen av mellandagarnas läsprojekt faller sällan väl ut. Det är ju alltid så mycket annat som ska hinnas med. Kostymer ska kemtvättas, kinaschacksbataljer ska utkämpas, isar ska beskrinnas. I år hann jag i alla fall drygt halvvägs i Doris Lessings romanserie Våldets barn (1952-1969), i folkmun även känd som Martha Quest-serien.

Och nog rör det sig om ett ganska folkligt nobelpristagarverk, åtminstone seriens två första böcker (Martha och Bra gift) och i alla fall i de folksegment som ser till att såväl Gudrun Sjödén som undertecknad har jobb att gå till. Att inte ta den lätt naiva, tappert kämpande Martha till sitt hjärta är hur som helst en omöjlighet.

Närgånget skildras hur hon krånglar sig ur tonårens förvirring, går på danser, grälar med sin mor, söker tröst hos sin far, får jobb på kontor, gifter sig kärlekslöst, blir med barn… En uppväxtskildring bland alla andra, om det inte vore för tiden och platsen – 1930- och 40-talets Sydrhodesia (nuvarande Zimbabwe).

Det kolonialistiska förtrycket är ständigt närvarande, speglat i Marthas efterhand allt klarare blick. Hon kommer succesivt till insikt om apartheidsystemets absurditeter, men har länge svårt att kombinera sin växande medvetenhet med en frigörelse på det privata planet. Ju större gester, desto lättare att trassla in sig i den borgerliga omgivningens nät.

Mest drabbar emellertid den skoningslösa självironi som finns inbäddad i porträttet av den stundtals ganska osympatiska Martha. Hennes livsöde sammanfaller i mycket med Lessings egna, och behandlas med samma kärvt kärleksfulla sarkasmer som präglar (här kommer en kanske väl halsbrytande jämförelse) Ivar Lo-Johanssons självbiografiska svit från samma tid.

I seriens tredje del, En fläkt av stormen, har ironierna tagit överhanden. Martha har engagerat sig i traktens kommunistparti, vars handlingsförlamade verklighetsfrånvändhet kör både partiet och romanen i botten. Tillsammans med läsaren famlar Martha länge i ett fascinerande töcken av mötesexerciser, som synes ett resultat av att Lessing – under tiden för skrivandet av romanen – just hade vänt kommunismen ryggen.

Stark läsning i vilket fall, och utmaningarna lär väl knappast bli färre. I de två avslutande delarna av Våldets barn, publicerade en bit in på 60-talet, skärps tonen (har jag hört). De markerar början på Lessings ökända science fiction-epok och spänner en svåröverträffad båge från 1800-talets bildningsromaner, via 1900-talets optimistiska frigörelseiver, till 2000-talets bittra tillnyktring.

 

/Martin

Reservera böckerna i bibliotekets katalog 

Jean Rhys

 

 

 

 

 

 

 

 

Jean Rhys liv är som en roman – en roman av Jean Rhys.

Hon föds som Ella Gwendolen Rees Williams, år 1890 på den karibiska ön Dominica. Fadern är walesisk läkare och modern kreol – ett luddigt begrepp som i detta fall etiketterar en tredje generationens kolonisatör av skotskt ursprung.

Sjutton år gammal flyttar Ella till sin faster i England, fylld av de skådespelardrömmar som snart ger henne en plats på Royal Academy of Dramatic Art. Ett brev från skolan till Ellas far kväver dock karriären i sin linda. Rektorn har synpunkter på Ellas västindiska accent, förklarar att den gör henne omöjlig i betydande roller.

Brevet blir en biljett till Londons skymningsvärldar; till en spritmarinerad tillvaro i prostitutionens gränsland. En av de män som Ella söker försörjning hos är författaren och kritikern Ford Madox Ford. Han lär henne att omvandla dagboksanteckningar till romantext, råder henne att anta den chicka pseudonymen Jean Rhys, och ser till att en serie böcker publiceras. Det fungerar ett tag, men efter fjärde romanen, God morgon midnatt! (1939), tystnar Rhys som författare; försvinner längre in i dimmorna.

Långt senare ska BBC göra en radiodramatisering av en av Rhys berättelser. Man betvivlar att hon är i livet, men sätter i alla fall in en annons i tidningen. Vilket ger resultat. En skröplig Rhys hör av sig från sitt hem i Devonshire, en förläggare rycker ut och 1966 – efter att Rhys tredje make gått ur tiden – kan så mästerverket Sargassohavet (Wide Sargasso Sea) färdigställas.

Sargassohavet är en så kallad prequel, där Rhys tar utgångspunkt i Charlotte Brontës Jane Eyre. Med sina egna erfarenheter som tillhygge river hon ogenerat i denna viktorianska klassikers hjälpligt bandagerade sår, det vill säga historien om Rochesters första fru, den galna kreolkvinnan på vinden. Rhys kallar henne Antoinette och frambesvärjer i suggestiva sekvenser hennes uppväxt i det tidiga 1800-talets Västindien. Ett vilt blomstrande paradis, vari man emellertid redan på de första sidorna kan känna en stank av förruttnelse.

Den brittiska slaverinäringen har just förbjudits. Kolonisatörerna väntar förgäves på kompensation och värst är det för kreolerna. Antoinette och hennes mamma betraktas av britterna som ociviliserat pack, samtidigt som den hämndlystna urbefolkningen börjar vända sig emot dem. Den stenhårda oförsonligheten i Antoinettes abrupt avslutade vänskap med den svarta flickan Tia är hänsynslöst drabbande läsning.

Enda tänkbara räddningen är att få giftas bort, som del i någon affärsuppgörelse. Antoinette är alltså bakbunden med dubbla rep – som kreol och som ung kvinna. Och det är just denna samkörning av rasistiskt och patriarkalt förtryck som gjort Sargassohavet till en så kallat postkolonial klassiker. Också ur ett rent feministiskt perspektiv ses romanen som en grundsten, även om dess dystopiska tendens ofta satt sig på tvären i resonemangen.

För Jean Rhys skrev inte från någon hurtigt frigjord position, utan inifrån det patriarkala fängelset. Giftermål eller spritindränkt vansinne – det är de enda alternativ som hennes romangestalter kan ana genom gallerfönstren. Och troligtvis är det just denna självupplevda oförmåga till revolt som får känslan av utanförskap att bränna så stark.

Kring detta diskuteras det för närvarande ymnigt i bibliotekets bokcirkel. Den 12 december har vi ett andra möte om Sargassohavet. Det vore kul om du kom förbi!

/Martin

Jean Rhys i bibliotekets katalog

Jag biter i apelsiner

 

 

Annakarin Thorburns debutroman Jag biter i apelsiner är en sann läsfest, i synnerhet för frukterianer. Det nojsas med hallon, jordgubbar, och blåbärsfläckiga kinder. Klibbig apelsinjuice droppar från hakor eller hälls över solvarma skulderblad.

 

Och så sovs det mycket. ”På nattduksbordet står det juice och smörgåsar. En lapp: Stanna i sängen, jag kommer hem på lunchen”, är en för romanen typisk meningskombination. Det unga, namnlösa berättarjaget dväljs i något slags evigt försomrig teletubbies-värld. Hon löptränar i den sött grönskande skogen, pluggar lite franska, gullar med sin tokige konstnärskille Ödlan, eller ligger och sölar med egenpressade frukter på balkongen.

 

Till synes ekonomiskt obekymrad. Folket bakom debattbocken Skitliv – om driftiga, och inte alls bortskämda, 80- och 90-talister på en hopplöst osäker arbetsmarknad – torde således betrakta Jag biter i apelsiner som fiendens propaganda.

 

Thorburns syfte är dock knappast generationsskildrarens. I berättarjagets infantila hallonsnårstillvaro sker framförallt en psykologisk botanisering. Detta efter att hon förälskat sig i den mystiske halvfransosen Lo.

 

Vad som hade kunnat utveckla sig till en klassisk chick-litintrig (vem ska hon välja, trygga Ödlan eller spännande Lo?) blottar succesivt allt större och svartare densiteter. Affären med Lo river upp obearbetade minnen från ett svek i det förflutna, som tycks hindra berättarjaget från att spränga kokongen och möta livet som fullvuxen människa.

 

Om jag läser rätt, vill säga. Att det naiva berättarperspektivet hålls intakt innebär en intressant osäkerhet på hur Thorburn egentligen vill att vi ska uppfatta hennes protagonist. En osäkerhet som limmar fint med det lite drömskt halvpoetiska men aldrig svårforcerade språket. Jag biter i apelsiner tål en hel del tankeverksamhet, och jag ser fram emot att få följa Thorburns fortsatta författarskap.   

/Martin

Foto: Nora Bencivenni

Reservera boken i bibliotekets katalog

Fullständigt fascinerande av Jeanette Winterson



Copyright/fotograf: Peter Peitsch
 
 

Efter att jag hört Yukiko Duke berätta om Jeanette Wintersons kommande självbiografi Varför vara lycklig när du kan vara normal blev jag nyfiken på författaren. Till min lycka hittade jag samma dag en av de böcker Duke omnämnde, den delvis självbiografiska romanen Det finns annan frukt än apelsiner.

En mycket fascinerande bok. Kanske främst människorna i den. De flesta medlemmar i samma församling som Jeanette och hennes mor. En moder som jag finner helt otrolig i sitt tänkande och syn på både världen och helt vardagliga händelser. Samtidigt är hon väldigt engagerad i sin övertygelse om hur världen ser ut. Jag ställde mig frågan: Är det en skröna jag läser? För jag kunde inte ta berättelsen på allvar. Det var liksom inte möjligt att berättelsen bygger på verkliga händelser. Det gör mig än mer nyfiken på den kommande självbiografin. Den har vi i skrivande stund inte fått till biblioteket. Men jag ser fram emot att få läsa den. Undra om den blir lika lätt att läsa som Det finns annan frukt än apelsiner och kommer den att bekräfta händelserna i den?

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Alltings början

Det är ett mysterium att Karolina Ramqvist är född så sent som 1976. Hon tycks liksom alltid ha funnits där. Redan i undertecknads gamla pojkrum var hennes krönikor, artiklar, recensioner och resereportage viktiga omvärldsrapporter.

Hon var ju dessutom en av de där Fittstim-tjejerna. Bland annat publiceringen av ett brev från en uppretad Ulf Lundell (”Lilla gumman? Hur är det fatt? Har du alldeles kissat på dig den här gången?”) har engagerat mången näthatare genom åren. Det svenska 90-talet hade aldrig varit det samma utan Karolina Ramqvist.

I nya romanen Alltings början anlägger Ramqvist intressanta perspektiv på sin forna brådmogenhet. Kan man anta, även om huvudpersonen Saga bara är till 24,7 procent Ramqvist själv, enligt Ramqvist själv.

Sagas mamma är konstnär och gammal radikalfeminist. Hon uppmuntrar ivrigt sin dotter att skörda frukterna av det arbete som hon och hennes Mah-Jongekiperade medsystrar utfört. Och Saga vill ogärna göra sin mamma besviken. Hon tar för sig med besked, av allt som Stockholms nattliv kan erbjuda, trots att hon knappt hunnit börja på gymnasiet.

Så småningom inleder hon en passionerad men också förnedrande relation med festfixaren Victor Schantz – ett klasiskt svin. Och frågan är i vilken utsträckning Saga kan bevara sitt subjekt och sin feministiska övertygelse, i en värld där hon som ung tjej ständigt lanseras som objekt. ”Att bli gubbe är enda sättet”, menar Sagas kompis Pauline. ”Jag vill inte låta nånting bekomma mig. Jag ska bara gubba runt.”          

   

Romanen är samtidigt en kärleksförklaring till 90-talet, ett förbehållslöst vältrande bland café au lait-muggar, personsökare och vita jeansjackor. Även om språket är rappt på ett nästan lite konstlöst sätt står Ramqvist med i alla fall en stortå i Hjalmar Söderbergs och Pär Rådströms gedigna Stockholmsskildrarfåra.

Och just därför hakar jag upp mig på ett antal tveksamheter på detaljplanet. Sa man verkligen ”mingla" 1992? Kunde man verkligen få tag på en kopia av Reservoir Dogs samma år? Dessutom på dvd? Var stockholmarna verkligen nere med Wu-Tang Clan redan i augusti 1993, då första fullängdsskivan ännu inte hade släppts?... 

En viss vårdslöshet präglar helhetsintrycket. Jag stör mig till en början, men inser snart att den nästan klär romanens höga angelägenhetsgrad; vikten av att få detta på pränt, innan minnena bleknar. Vi har nog verkligen saknat en kvinnlig generationsskildring av det här slaget – på samma gång privat, bred och tydligt politisk. Att längta efter Knausgårds femte del känns plötsligt tråkigt. 

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Går det att förlåta?

Någon gör ett moraliskt felsteg och tiger, en hemlighet har blivit till. Det hemliga gör att familjemedlemmar som som inte alls medverkat eller känner till vad som hänt blir påverkade utan att inse denna märkliga skuldspiral. 

Kan det vara så att om man inte avslöjar och talar om hemligheter, att de ändå verkar inom familjen och förs vidare till nästa generation?

Det är grundidén i Hanne Vibeke Holsts senaste bok Förlåtelsen. Allt börjar i en prästfamilj i Nordjylland i slutet av 1930-talet och vävs så sakta ihop med Berlins Statsoperachef Helena Tholstrups något spända möte med sin dotter Sofie 2011.

Jag vill inte avslöja så mycket mer av handlingen för att inte förstöra läsupplevelsen. Förlåtelsen är bitvis ett rent nöje att läsa, särskilt familjekrönikan från ockupationens och kristidens Danmark. Boken har som sagt även ett annat skikt. Men om du inte vill fundera över moralfilosofiska frågor om lögner och individuella ställningstaganden går det ändå utmärkt att bara läsa en bitvis fängslande roman.

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog