Top of the lake

Vad är grejen med tv-serier? Alltså det senaste decenniets bra tv-serier. The Wire, Six feet under, Mad men, Breaking bad. Nyanser, brukar man svara; glädjen i att få uppleva en rollkaraktär utvecklas och nyanseras över tid.

Vad nu det ska vara bra för. Troligen handlar det om att kompensera för vår egen endimensionalitet, så som den tvångsmässigt manifesteras genom facebook-uppdateringar och instagramflöden. I en möjlig framtid, när vi återupptäckt livets rikedomar vid sidan av mobilkamerans brännvidd, går kanske fiktionens gamla arketyper en ny vår till mötes. Platthet blir det nya svarta. Vampyrer, oljemagnater och svärmödrar får vara onda på riktigt igen.

I väntan på det bör man inte missa Top of the lake, nyazeeländska regissören Jane Campions (En ängel vid mitt bord, Pianot, Holy smoke m.fl.) debut som tv-serieskapare. Serien finns sedan någon vecka tillbaka att låna som dvd-box på biblioteket. Perfekt för oss som inte hann med SVT-visningen tidigare i höst.

Handlingen utgår från 12-åriga Tui, som i första avsnittets öppningsscen är i färd att dränka sig i den av titeln åsyftade sjön. Tui är hemmahörande i Laketop, en av korruption, drogframställning och grillosig homosocialitet kraftigt belastad håla på Nya Zeelands sydö, och gravid i femte månaden.

Tui plockas upp ur vattnet, men vägrar berätta om orsaken till sitt tillstånd. Hon tas i tillfälligt beskydd av den lägligt nog just hemvändande poliskvinnan Robin, som likt någon sorts snusfri Rolf Lassgård tvingas investera mer än sin rena professionalitet i fallet. Robins närvaro irriterar och rör upp känslor, både bland byborna och i Robin själv.

Med sitt särpräglade persongalleri och hisnande naturromantiska inramning är Laketop något av en fiktiv vänort till Twin Peaks. Mystiken svävar dock aldrig ut på några rent surrealistiska höjder. Den könskrigstematik som Campion ofta återvänder till ser i varje läge till att jorda handlingen. Å ena sidan gangsterpatriarken Matt Mitcham. Å andra sidan det kvinnokollektiv som under ledning av den nihilistiska (anti-)gurun GJ slagit sig ner på en omstridd markplätt kallad Paradise.

GJ:s sardoniska utbrott över diverse slentrianflummiga medsystrar visar prov på humor, och är talande för den komplexa kombination av självironi och stenhårt feministisk pessimism som styr Top of the lakes berättarperspektiv. GJ spelas av en lysande Holly Hunter, och en av seriens stora kvaliteter är så klart den fantastiskt välcastade skådespelarensemblen. Med exempelvis Elisabeth Moss (från Mad men) som Robin och Peter Mullan (man har överseende med den ärkeskotska accenten) som Matt.

Top of the lake är formmässigt betydligt kortare och mer sammanhållen än ovan nämnda serier, men en jämförelse motiveras av Campions närmast påträngande förtjusning i att korsbefrukta skådespelarpotentialen med tv-formatets fäbless för mångbottnade rollkaraktärer. Lägg exempelvis märke till direktörstypen Jock. Han spelas av Chris Haywood, dyker upp under några ytterst få minuter, och ger mig skäl att konstruera ett nytt filmvetenskapligt begrepp – brutalnyansering.

Manus förefaller alltså printat med 3D-skrivare, men tål ända att knytas ihop på klassiskt thrillervis. Med Top of the lake tycks alla inblandade ha åstadkommit exakt vad de förutsatt sig.

/Martin

Reservera dvd-boxen i bibliotekets katalog

Folke Dahlberg

En regnig eftermiddag för några veckor sedan hade jag vägarna förbi västgötska Forsvik, beläget strax intill Karlsborg vid Vätterns nordvästra sida. Jag parkerade bilen, checkade in på mitt natthärbärge och lät mig sedan stillsamt överväldigas av bruksortens kulturhistoriska ymnigheter.

 

Över en vegetarisk pytt hos en av ortens traktörer kunde jag begapa platsen för Göta kanals första spadtag, samma farleds högsta slussning, Sveriges äldsta järnbro, samt – om jag reste mig en aning – hjulångaren Erik Nordvall II. Genom en kort promenad (förmodligen i Arns fotspår) hittade jag sedan fram till den sexhundraåriga bruksmiljön. Mjölkvarnar, stångjärnshammare och mekaniska verkstäder i alla ära – i första hand var det Livsbilder, muséets minnesutställning över Folke Dahlberg som drog.

Genom författaren och konstnären Folke Dahlberg (1912-1966) har den här trakten förlänats ett helt eget skimmer. Framförallt är det de tre böckerna Vättern, Tiveden och Göta kanal som alltjämt fängslar nya läsare. Undertecknad är en av dem, och att ett blogginlägg i ämnet dröjt beror på hopplösheten i att beskriva detta skimmer.

Redan Dahlbergs samtid hade problem. Recensenterna kunde inte få grepp om vad som i brist på bättre fick karaktäriseras som en ny form av landskapsskildring. Den inkluderar noggrant researchad kulturhistoria, poetisk symbolism, lågmälda fabuleringar, finkorniga naturbeskrivningar, halvsurrealistiska tuschillustrationer. Allt präglat av enstöringens sökande efter frid.

Ofta är det grått och kylslaget. Dahlberg står och väntar på en svart snipa som långsamt uppenbarar sig i regndiset. Strax är han åter på väg ut i Vätterns norra arkipelag. I skymningen kan han ana det kalla, ensamma karbidskenet från någon av öarnas skogsvaktarstugor. Där ska han bosätta sig för ett tag. Kanske övervintra.

Eller så en fotvandring genom Tiveden, där ”grenar hakar fast i tröjärmarna och hejdar mig som om de begärde klarläggande fotnoter till några dunkla punkter i det mumlande föredrag jag håller för mig själv”. Det äventyrligt självvalda utanförskapet, som avgjort utövar en viss romantisk lockelse på oss modernt nedre-medelålderskrisande män, skildras inte utan problematiserande självinsikt.

Jaget i de tre böckerna är emellertid även gentemot läsaren högst integritetsvärnande, och bara stundtals närvarande. Viktigare är de nyktert sakliga men på samma gång vackert hotfulla landskapsbeskrivningarna. I dem finns, enligt ett efterord av Anders Weidar, de sannaste självporträtten förborgade. Talande är hur Rikets Allmänna Kartverk ska ha kontaktat Dahlberg för expertutlåtanden. Bland annat rörande de vatten som han en augustinatt 1966 för gott skulle komma att försvinna i.

Men trots detaljrikedomen finns det hos Dahlberg ingen ambition att erövra naturen. Tvärtom kan ett socialt patos anas; ett misstänkliggörande av regementen, hembygdsforskare, geologer, botaniker och andra tillrättaläggande exploatörer av Vätternlandskapen och dess människor. Denna ödmjukhet dröjer sig länge kvar hos läsaren. I Forsvik som ett dämpande raster över den effektiva gps-karta som nästa morgon snabbt ville leda mig vidare upp genom landet.

/Martin

Folke Dahlberg i bibliotekets katalog

Åsen

Av omslagsbilden att döma är Åsen skriven av Stig Claesson. Innehållet är dock själva antitesen till sorglustiga betraktelser om älgar, skomakar-morfäder och bortglömda gamla pinnar. Debuterande Katarina Fägerskiöld leder snarare tankarna till en annan Stig – Stig Larsson (alltså den riktiga, han utan snajdigt Trenter-e).

Åsen handlar om tjugoåriga Sofi, som jobbar på ett lantbruk någonstans i sydöstra Västergötland. Hon stängslar, slaktar grisar och kör traktor. Och gräddar pannkakor, stryker tvätt och lägger barnen. Som ett slags modern piga. Husbonden heter Sam och är en konturlös bondlurk helt utan åthävor. Han varken gnäller eller tackar, men låter succesivt Sofi bli en oumbärlig del av gårdens maskineri.

Det antyds att Sofi är uthyrd av ett bemanningsföretag, och facket gör sig enbart påmint i form av en sexistisk kommentar. Brännande arbetsmarknadskritik är dock knappast den främsta drivkraften i Åsen, som förresten verkar utspela sig på 90-talet.

Frågan är om jag kan spåra någon drivkraft över huvud taget. Åsen är så långt från både arbets- och landsbygdsromantik som man kan komma. Och det rör sig inte heller om country noir. Alltså inget – så att säga – romantiserande av oförmågan att romantisera. Det tilldrar sig ytterst lite på raderna, och är dessutom spökligt öde där emellan. Den illvillige skulle kunna orera om typisk skrivarkursprosa, less is more-estestik som drivit sig själv till kvävningsdöd.

Men jag landar nog i att det är likgiltigheten som är det centrala här, skildrat med ett perfekt avvägt och ibland torrt humoristiskt språk. Sofi är rädd för att köra traktor, blir en aning förälskad och får ont i armen när blixten slår ner i henne. Men för det mesta uttrycker hon bara nollställdhet. Kanske är Sofi gravt traumatiserad. Kanske lite dum. Hon skulle mycket väl kunna vara en sådan där otäckt urholkad Stig Larsson-karaktär, eller dyka upp i en Magnus Dahlström-text.

Men möjligen är hon bara skönt befriad från det nervösa bekräftelse- och upplevelsebehov som vi så gärna förknippar unga människor med. I vilket fall – nedsänkt i vår tids ältande av den svenska landsbygdsidentiteten blir denna psykologiska osäkerhet avgjort intressant... 

Ser med stor spänning fram emot Fagerskiölds fortsatta författarskap, samtidigt som jag – vilket ni kanske märker – inte riktigt tänkt färdigt på Åsen än.  

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Isolerade på Caribou Island – eller?

Det var tur att jag lånade hem Caribou Island och började läsa. För det handlade om så mycket mer än vad som stod på baksidan av boken… Enligt den blir Gary och Irene isolerade från omvärlden på en ö utanför Alaskas kust. De är ett par sedan 30 år men har fått nog av varandra och försöken till försoning är tröstlösa. Det lät inte så jätteintressant men det var ändå något som lockade. Omslaget, Alaskas vildmark, isoleringen från omvärlden, att David Vann fått flera internationella priser för boken. Efter att ha läst mer än halva har Irene och Gary fortfarande kontakt med omvärlden… 

Istället handlar det om deras förhållande, byggt på drömmar och gemenskap som gradvis övergått i vardag och besvikelse över drömmarna som gått i stå. Irene är pensionerad från sitt älskade jobb och är långt ifrån nöjd med hur livet blivit. Gary inser att han inte lyckats skaffa sig en enda nära vän i Alaska. Ingen han kan be om hjälp med sitt drömprojekt, byggandet av en genuin timmerstuga ute på en ö. Ingen mer än sin fru. Första stockarna ska äntligen ut, tre månader senare än planerat, och regnet sköljer över dem. Men han kan inte ge upp. Kan inte vika ner sig för fruns förslag att vänta en dag. Det iskalla regnet piskar dem men de kämpar på. 

Fraktandet av stockar ger Irene en rejäl förkylning. Följt av en huvudvärk hon knappt mäktar med. Men läkarna hittar ingen infektion. Är huvudvärken inbillad? Är det Garys uppmärksamhet hon söker? Som läsare svävar jag i ovisshet men har mina teorier. Irene har sitt att fundera över och är helt säker på att Gary planerar att lämna henne. Allt han gör pekar mot detta faktum.

Det är också fler personer inblandade än vad som framgick av bokens baksida. Parets barn Mark och Rhoda, tandläkaren Jim och turisterna Carl och Monique. Rhoda som drömmer om äktenskap och trygghet med Jim som är 10 år äldre med ett vackert hus och bra ekonomi. Han i sin tur faller handlöst för den 20 år yngre Monique. Intrigerna tätnar. Var står dessa människor i livet, vart vill de och vad har de fastnat i? Vad kan man nöja sig med som människa? Vad gör de med sin längtan och de drömmar som absolut måste uppnås. Vad är de beredda att göra mot andra och sig själva? Ser fram emot de avslutande 100 sidorna…

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Allt detta tillhör mig

Bättre sent än aldrig. Redan 2002 debuterade tjeckiska Petra Hůlová med den massivt hyllade Paměť mojí babičce. Nu – tio år senare – kommer boken i svensk översättning, utgiven av malmöförlaget Rámus. Man kallar den Allt detta tillhör mig, vilket följer den engelska översättningens All This Belongs to Me och inte originaltitelns ordagranna betydelse – Minne av min mormor/farmor. Lite märkligt.

Boken är hur som helst strålande läsning. Den som trängtar efter kafkastämning, Karlsbron i morgondimma, diakritiska tungvrickningar och förrädiskt lättdrucken pilsner lär dock bli besviken. Allt detta tillhör mig utspelar sig nämligen i Mongoliet. Hůlová var där och researchade som utbytesstudent, efter att ha förälskat sig i landet via Nikita Mikhalkovs film Urga.

Hon radar upp en stor mängd systrar, mostrar, mödrar, mormödrar och mormorsmödrar. Deras inbördes relationer är hårt prövade – av trångbodda gerer (se bilden), av oäkta förbindelser med förbipasserande kineser, av bittert missunnade frigörelseförsök. Den mongolska stäppen är ypperlig arena för ambivalensen mellan att stanna kvar eller att sticka i väg; att hembygdsromantiskt stå ut med superi och överraskningssex, eller att ge efter för Stadens frestelser (som lena sjalar, små radioapparater och korvar på burk).

Det är osentimentalt på ett nästan monotont vis. Samtidigt smärtsamt vackert. Särskilt när Hůlová – och det är väl detta som den svenska titeln åsyftar – kontrasterar de storslagna vidderna mot den klaustrofobiskt lilla värld som hennes kvinnor rör sig inom. Lite kafkastämning trots allt. Den samhällspolitiska omgivningen framtonar endast i en akut rasistisk och misogyn skepnad. Vägen bort leder för såväl Nara och Zaja som för deras otaliga medsystrar in under samma solkiga bordellakan.   

    

Intressant i sammanhanget är hur Hůlová tryfferar sidorna med ett flertal mongolska begrepp och uttryck – som sjoroon, deel och chuuchdjin tsetserleg – vilka man först efter hand förstår betydelsen av. Hela romanen kan nog ses som ett skolboksexempel på vad litteraturvetarna plägar kalla främmandegöring. Med det menas litteraturens förmåga att medelst främmande formspråk och scenografier blåsa nytt liv i klichetyngda fenomen. Att öppna upp våra ögon inför det ack så välkända. 

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Nya norrlänningar

Norrländska romankaraktärer förväntades förr i världen: romantisera vildmarken, prata på dialekt, uttrycka sig naivistiskt kärnfullt och profetiskt, spegla samhällsförändringar, ha gått en härdande match emot tuberklerna, stå för något äkta och ursprungligt, eventuellt vara lite eljest.

Men det var då. Dagens fiktiva norrlänningar har fått en annan schablon att förhålla sig till. Jag syftar på genrebeteckningen country noir, även känd som glesbygd-, landsbygd- och vischan noir. Bloggen har tidigare nosat på fenomenet, bland annat i anmälan av Ola Nilssons roman Hundarna, första delen i vad som lanserats som Nilssons norrlandstrilogi. Den avslutande delen, Kärleken gömmer minnet, utkom i dagarna.

Arvid, Mirjam och Stefan – huvudpersoner i Kärleken gömmer minnet – har inget till övers för vokalknappa, naturlyriska knipslugheter. Likt Hundarnas läshuvud Erik har de lyckats ta sig till ”staden”. De avslitna rottrådarna gör sig dock ständigt påminda. Inte som exotiska tillgångar, utan som hopplöst otympliga fotbojor. Ryktet om att en älg förvillat sig in i en av stadens butiker är en enkel men drabbande bild.

Och så mycket mer än bilder är det egentligen inte fråga om. Från en begravning, ett biobesök och Arvids konstvernissage. Nilsson är extremt snål med bakgrundsinformation. Inte ens hans karaktärer tycks riktigt kunna sätta fingret på sitt förflutna. "Minnena är utplånade och ersatta av det jag skrivit. Det har ätit upp verkligheten bit för bit", resonerar den skrivkrampande författaren Mirjam.

Vi befinner oss alltså långt från Missenträsk, Hjoggböle, Raggsjö och andra outsinliga källor av norrländskt skrönestoff. Allt som återstår är tomheten. Och så flaskan. Precis som i Hundarna och Änglarna är det drickandet som allt kretsar kring. Det tar – och ibland på ett nästan självparodiskt sätt – udden av varje tillstymmelse till intrig.

Samtidigt vilar något så otroligt förföriskt över det korthugget exakta och nästan stillastående språk med vilket Nilsson gestaltar denna uppgivna tillvaro. Och ibland, när det är som allra mest stillastående, kan man kanske ändå ana det där nedärvda, naturromantiska stråket. Som när Stefan – i gränslandet mellan rus och bakrus – fäller en björk åt sin gamla farmor. Visst, det är knappt skönjbart, men just därför så drabbande. För Stefan är det dock fullständigt poänglöst.

"Fingrarna gled över den vita blanka ytan och de skrovliga svarta öarna. Han tittade upp på trädet och gjorde en bedömning av hur det skulle falla. Med ett djupt andetag tog han sågen och drog igång den med ett ryck."

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Skogen

Skogen... Namnet på ett nyproggband kanske? Eller en dikt av Joar Tiberg? Eller en film – av säg Jesper Ganslandt – där allvarliga hipstermän som förläst sig på Thoreau och Folke Dahlberg försöker bygga en kolmila?

Nej, Skogen är istället titeln på Margareta Lindholms sjunde roman, renons på ängsliga storstadsbors självförverkligande strapatser i spenaten. Människorna i Lindholms böcker besöker inte naturen. De slits därifrån.

I Skogen möter vi Maria och Bror, ett tvillingpar i sextioårsåldern. De bor tillsammans i sitt ensliga gamla föräldrahem, i trygg symbios med jorden och skogen de ärvde. Deras vardag förmedlas genom ett halvårs utsnitt ur Marias dagbok; sparsmakade små anteckningar om väder, fågelliv, bärplockning, postbilen och minnen från förr. Och så om en växande oro inför framtiden.

Hemmanet är nämligen ett arrende, som kyrkan har beslutat sig för att sälja. Maria och Bror måste flytta in till samhället, sägs det. Bli ett fall på kommunens omsorgsbord. Hur nu det ska gå. Grenaas, den nya ägaren, verkar sakna syskonens känsla för hur gammelskogen ska skötas, och Bror – som länge verkar ha varit psykiskt instabil – måste ju alltid ha något för händerna.

Sällan har jag läst en så strängt hållen roman. Någon handling går knappast att tala om. Lindholm låter bara den ödesmättade väntan breda ut sig, samtidigt som Brors och Marias försynta konturer bara blir något skarpare. Marias kortfattade dagboksskrivande tar fram detektiven i läsaren, på ivrig jakt efter romanens undflyende kärna.

Hur allvarligt är det med Brors sjukdom, och i vilken utsträckning inser egentligen syskonparet att de ska flytta? Svaret söker man i rader som ”Vi har resonerat om ifall vi ska ta ur innanfönstren eller inte. Bror ville inte, men jag tyckte att vi skulle göra det”. 

Skogen är en ytterst stark skildring av utanförskap, hänsynslös urbanisering och ödmjukhet. Ett eko från en annan tid, då skog var mer än något att ha i bakgrunden på sin facebook-profilbild.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Finns inte på kartan & Hitta vilse

I ett enormt lässug plockade jag upp Carin Hjulströms Finns inte på kartan. Den handlar om Frida Fors, en skärpt men kanske lite osäker tjej, och hennes första steg i yrket som journalist. Praktikterminen har hon önskat få jobba på någon av kvällstidningarna, men hamnar istället på en liten lokalredaktion på landsbygden i Småland. Kvinnan som skulle varit hennes handledare är sjukskriven för utbrändhet och helt plötsligt vilar hela ansvaret för att lokalsidan ska fyllas på Fridas axlar. När hon får reda på att orten, Bruseryd, ska plockas bort från kartan i telefonkatalogen skriver hon en artikel som får byborna att rasa. Helt plötsligt dras hon motvilligt in i livet på orten och blir både förändrad själv och förändrar flera människors liv i grunden.

Finns inte på kartan gick snabbt att läsa och jag gick vidare med den fristående uppföljaren Hitta vilse. Det har gått ett par år och Frida är på väg till Stockholm för en jobbintervju på kvällstidningen Aftonpressen. Hon lyckas trots stor konkurrens få jobbet och av en slump hittar hon också en lägenhet centralt, men efter bara en månad blir hon av med jobbet. Den nya lägenheten är dyr och hon tvingas att ta beslut för att försörja sig som påverkar hennes framtid som journalist. Samtidigt letar hon efter den stora kärleken. Kanske finns den på nätet?
Båda böckerna är väldigt snabblästa, texten är dialogrik och okomplicerad. Det är läsning som kanske inte stannar kvar särskilt länge, men som för stunden är väldigt underhållande. Alla problem löser sig över tid, och det finns någon att älska för alla.

/Jenny

Reservera Finns inte på kartan i bibliotekets katalog

Reservera Hitta vilse i bibliotekets katalog