Sverige och paradiset

En septemberkväll 1971 visade SVT dokumentären Nordkorea 1971 – Ett reportage om ett land vars framtid ingen trodde på. Nordkorea beskrevs i termer av ”ett ekonomiskt under”, men att filmen därmed var ett utslag av den vänstervridning som 70-talets public service ofta beskylls för är nog en förhastad slutsats.

Nordkorea var ett ekonomiskt under. Likt sagohästen Cholima hade man tagit språng på flera mil i taget, från sönderbombat land till modern välfärdsstat.

Vänsterrörelsen hade just skakat liv i den gamla Svensk-koreanska föreningen, men i synnerhet var det näringslivet som lät sig imponeras. Man skickade en industriutställning och skrev kontrakt på modernisering av en gammal järngruva. God hjälp fick man av UD, som närde förhoppningar om att få spela en viktig roll som politisk brobyggare. Den 6 april 1973 erkände Sverige, som första västland, Nordkorea som stat. Diplomatiska förbindelser upprättades i samma veva.

Lovisa Lamms reportagebok Ambassaden i paradiset berättar om dessa – inte sällan djupt absurda – förbindelser. Lamm är utbildad på Dramatiska institutets radiolinje och kan med stadig hand fläta samman flera olika berättartrådar. Hon intervjuar pensionerade diplomater, läser gamla Säpo-protokoll, hör skakande vittnesmål om terror och hungersnöd från flyktingen Kim, försöker få fatt i två svenska ”eskorttjejer” som enligt ryktet ska ha flugits in till den store ledarens hov.

Dessutom korsklipper Lamm in bilder från ett eget snitslat besök i Nordkorea. Hon är i det närmaste besatt av landet. Detta enligt egen utsaga, eftersom hon också – i likhet med exempelvis generationskamraten Elif Batuman – är besatt av att prata om att hon är besatt.

Och det är väl som världspolitisk kuriositet, en samling gamla James Bond-kulisser för skräckblandat förtjust nörderi, som Nordkorea i stor utsträckning får fungera. Det svenska näringslivet entusiams dämpades i alla fall tidigt, berättar Lamm. Nordkoreanerna gillade att beställa, men slarvade med betalningarna. Deras statsskuld till Sverige är än i dag högst bland alla länders – 2,6 miljarder.

Alltjämt vajar emellertid den svenska flaggan i Pyongyang. Ambassaden i paradiset har nämligen fått en ny viktig roll, som unik utsiktspost mot Kina. På ett ytterst underhållande vis lyckas Lamm fånga dessa förändringens vindar, genom några decenniers svensk utrikespolitik.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Thorvalls verk och person

Att intervjua Kerstin Thorvall tycks ha varit ett journalistiskt eldprov. ”Skulle du kunna ringa min psykiater”, var välkomstsfrasen när Åsa Mattsson inledde sitt två år långa försök. Resultatet hamnade i malpåse, för att först nu – sju år efter sista intervjutillfället och halvtannat år efter Thorvalls bortgång – publiceras.

I Dagarna med Kerstin vänder och vrider Åsa Mattsson på fenomenet Kerstin Thorvall, som genom åren åkt på mer gängstryk än någon annan svensk författare. Anledningen har varit ett ohämmat bejakande av varjehanda drifter; ett vältrande bland lite för unga älskare och ett misstänkt försakande av mammarollen. Dessutom i förrädiskt kulturtantiga Gudrun Sjödén-sjok.

På en av bokens många snygga porträtt, fotograferade av Caroline Roosmark, sitter författaren och läser på sin balkong. I travarna kring henne noterar bibliofilen Ivar Lo-Johanssons Asfalt, två volymer Stig Claesson, samt en av Henning Sjöströms självbiografiska rövarhistorier (som enligt initierade källor handlar om hur denne framlidne stjärnadvokat lärde sig pruta på horor i Paris, för att nämna ett av de mer rumsrena inslagen).

Illustrationen blir nästan övertydlig. Thorvalls självförverkligande, som retade sådan gallfeber på kulturetablissemanget, återfinns hos tusentals av hennes manliga kollegor. Problemet var bara att Kerstin Thorvall var kvinna, och dessutom tant, redan på 70-talet.

Upprättelsen kom 1993, med succén När man skjuter arbetare. Plötsligt kunde man liksom oskadliggöra Thorvall, placera henne i ett tydligt fack. Det var ju genuin arbetarförfattare hon egentligen var! Under det där äckliga kroppsvätskegeggandet. Menade man.

Thorvall tycks bara ha glatt sig åt erkännandet, lovorden från kulturella alfahannar som Horace Engdahl och Per Wästberg. Den retroaktiva ikoniseringen från feministiskt håll tycks ha varit mindre viktig. Gnälliga fruntimmer hamnade mest i vägen.

Och Åsa Mattsson får verkligen kämpa. Hon köper chokladcroissanter, ger fotmassage, ringer den där psykiatern. Boken vittnar ändå mest om ett journalistiskt haveri. Ett synnerligen läsvärt sådant. Talande är när Mattsson lindar in sig i ett långt resonemang om kroppsliga klassresor och ifrågasatta begärsstrukturer. Thorvall tröttnar någonstans halvvägs, och bryter av med ett karaktäristiskt: ”Det ska jag säga dig, att det är aldrig någon av mina unga älskare som har klagat!”.

Återkommande är också intervjuoffrets irritation över Mattsons gälla röst och osköna sätt att ha håret. Thorvall var långt ifrån lätt att ha att göra med, det står klart. Och detsamma gäller folk som Strindberg, Ivar Lo-Johansson och Stig Claesson. I deras fall kunde man dock särskilja verk från person. Kanske är vi snart är redo att göra detsamma med Kerstin Thorvall.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Blod Eld Död

Min årskull var nog den sista som kunde provocera sina föräldrar med hårdrock. På dagens Hem och skola-möten höjs få uppjagade röster om hur bokstavs-kombinationen KISS bör utläsas, eller vad som händer om man spelar upp Stairway to heaven baklänges.

I fråga om folklighet kan hårdrock (eller metal, för att välja en mer korrekt samlingsbeteckning) numera likställas med gamla tiders folkmusik. Båda har haft låg status hos det kulturella etablissemanget. Båda vilar tungt på traditioner. Båda har ansetts lierade med mörkrets krafter...

Blod Eld Död – en svensk metalhistoria väcker denna typ av funderingar. De stabila kulturskribenterna Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg uppvisar en djup kärlek till sitt ämne. Dock väljer de att angripa den svenska metalen som grävande insider-journalister, snarare än som förbehållslöst headbangande fans. Boken tycks därmed vara skriven för oss som alltid varit intresserade av fenomenet hårdrock, men ansett oss lite för smarta för spandex, nitsuspensoarer och tremolosolon.

Johannesson och Jefferson Klingberg fokuserar på metalscenens framåtrörelse, vilken i de flesta fall varit synonym med en utveckling mot det allt mer extrema. Från heavy metal till thrash-, speed-, death- och slutligen black metal. Och det är kanske i höjd med det sistnämnda steget som folkligheten trots allt inte hänger med. Tack och lov.

För kapitlen om satanistisk black metal, som dominerar boken, är klart provocerande. Genom en lång rad intervjuer och flugan-på-väggen-iakttagelser sätts 90-talets kyrkbränningar in i sitt än i dag högst verksamma sammanhang. Härskna grishuvuden, självstympning på scen, mord, självmord, likmaskar och kaskader av ruttet blod. En religiöst betingad strävan efter kaos, som samtidigt – det måste erkännas – föder ett musikaliskt nyskapande utan motstycke.

Men varför har då black metal-scenen upphört att generera löpsedlar och förlängda Svar direkt-program? En förklaring kan vara den komik som ofta uppstår i den gängse black metal-utövarens strävan efter att vara så "äkta" som möjligt, en komik som inte sällan bemötts med en viss antydan till självironi: ”Varför kör Greven [ökänd black metal-profil] inte bil? Han tycker det är så jävligt att gå.”

En annan förklaring kan vara en övergripande förskjutning i synen på kultur. På 80- och 90-talen levde man fortfarande i efterdyningarna av 70-talets tro på att saker och ting – inklusive ungdomen – kan påverkas och förändras med hjälp av musik. Idag är synen mer luttrad. Kulturen har förpassats till avgränsade reservat, med få kopplingar till det omgivande samhället.

Dagens svenska black metal-scen, med band som Watain i spetsen, tycks hur som helst vara inne på att utmana dessa gränser, vilket gör Blod Eld Död till djupt fascinerande läsning.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Formuleringar av klass

Björn af Kleen är en läbbig jävel. I alla fall enligt redaktören för dokusåpan Paradise Hotel. I höstas fungerade af Kleen som kommentator och intellektuellt alibi för detta spritdränkta tv-spektakel, en uppgift som han naturligtvis tog på största allvar.

Artikeln "Hälsningar från paradiset – stör inte realityn", utgör det avslutande kapitlet i P.S. Boken har lanserats som just ett P.S., en återkoppling till af Kleens unisont och välförtjänt hyllade reportagebok Jorden de ärvde från 2009, men är alltså betydligt mer än ytterligare spring på den svenska lantadelns välkrattade grusgångar. Den kan snarare beskrivas som en vilt spretande klippbok; en samling med det bästa från af Kleens snart decennielånga skriftställarskap. 

af Kleen recenserar Operabaren, intervjuar Siri Hustvedt, fikar med Elin Kling, raljerar över Göran Greider, smyger på Horace Engdahl, och som sagt, medverkar i en dokusåpa. De obekymrade kasten mellan högt och lågt är ett väl inarbetat stildrag, en metod som förmodligen gör af Kleen mer unik nu än om han hade verkat under nittiotalets postmodernistiska yra. Killinggänget, tidskriften Bibel och Sen kväll med Luuk är referenser som ligger nära till hands, och af Kleen antar precis samma självcentrerade men ändå hopplöst undanglidande och distanserade karaktär. En ironisk bordunton är liksom ständigt skönjbar.

Dock – på en avgörande punkt skiljer sig af Kleen från sina föregångare. Jag tänker på den aldrig svikande blicken för klassamhällets typer och markörer. I Jorden de ärvde gav den nytt sprängstoff åt det gamla kostymdrame-ordet fideikommiss. I P.S. applicerar han den på allt från Camilla Läckberg och Ullared-Morgan till Wall Street, Thomas Mann och shortsmode (överklassen och arbetarklassen möts i shortsen).

Och vad som gör det hela så bra är väl just kombinationen av klassmedvetenhet och gäckande distans. af Kleen skyr politiska statements; man vet aldrig riktigt var man har honom, och ”En läbbig jävel” är förmodligen en rimlig reaktion hos den som blir utsatt.

Och så det briljanta språkbruket. I slutändan är det ju ändå där det avgörs, och framförallt i krogrecensionerna går af Kleens formuleringskonst på högvarv. Operabaren är som ”ett monument över Leif GW Persson”, på Glenn Miller Café kan man skåda ”rökrutebohemia, perfekt avvägd, Restaurang Bistro Jarl är ”mondänt på nyduschat åttiotalsvis – kokain, skilsmässa och Johannes Brost”.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Äta djur

”Du behöver inte äta kött”, är en upplysning som Ronnebyborna torde vara hyfsat bekanta med. På en lagerfasad mitt emot tågstationen har någon omtänksam, men kanske lite väl företagsam, medmänniska klottrat/graffat just denna formulering.

Att den haft någon faktisk påverkan på Ronnebybornas matvanor är väl dock föga troligt. Sedan år 1990 har svenskarnas köttkonsumtion ökat med mer än 50 %, trots att vi sedan länge vet hur det ligger till: Den globala köttindustrin är ett etiskt och ekologiskt haveri, vars följder vi väljer att ignorera. 

Med Allt är upplyst från 2003 tog Jonathan Safran Foer plats som den kanske allra mest tokhaussade av 00-talets många unga, tokhaussade New-York-författare. Om Foers romaner kan te sig en smula ansträngt kåserande så är hans nyligen utkomna reportagebok Äta djur något helt annat: En fokuserad redogörelse för ovan nämnda haveri, samt för anledningarna till att vi väljer att bortse från det.

Genom studiebesök, intervjuer och högvis med referentgranskade akademiska källor (boken notapparat är över femtio sidor lång) lägger Foer fram fakta som garanterat kommer att störa din nattsömn. Han publicerar hårresande siffror om husdjursindustrins hälsovådliga produktion av avföring (40 000 kilo i sekunden, bara i USA). Han visar på kopplingen mellan de ständiga pandemihoten och den antibiotika som okontrollerat pumpas in i husdjursindustrin. Han slår fast att husdjursindustrin är den största enskilda orsaken till klimatförändringarna. Den utgör ett 40 % större bidrag till den globala uppvärmningen än hela jordens transporter tillsammans.

Bokens tyngdpunkt läggs dock på köttätandets etiska betänkligheter. Foer går till botten med husdjursindustrins tendens att leka gud; hur den skapar fåglar som inte kan flyga, grisar som inte kan överleva utomhus, kalkoner som inte kan föröka sig på egen hand. Med en extremt obehaglig detaljrikedom pekar han på den abnorma storskalighetens ofrånkomliga djurplågeri, och diskuterar även slakteriernas seriösa problem med rent sadistiska utlopp bland personalen.

Och så den stora frågan: Varför låter vi det bara pågå? Varför fortsätter vi att äta mer och mer kött, trots att vi inte behöver? Delvis handlar det, menar Foer, om ätandets stora kulturhistoriska betydelse. Att äta kor men inte hästar, julskinka men inte påskhund, säger mycket om vilka vi är och vilka vi inte är. Det är kring matbordet som sammanhållning blir som starkast, där det är som svårast att vara den avvikande, den som obstruerar.

Foer slutsats är inte att det otvetydigt är fel att äta kött. Vad han vill informera om är istället att det till största sannolikhet är fel att äta just den köttbit som du har på din tallrik. Det är köttfabrikerna som är det primära problemet, och bara konsumenternas val som kan skapa förändring. ”Empatin är en muskel som blir starkare ju mer man övar” påstår Foer. Så nästa gång du står och väntar på tåget på Ronneby resecentrum, läs och begrunda...

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Wirtén om förorten

För några år sedan pluggade jag på Södertörns högskola, belägen i Stockholmsförorten Flemingsberg. Huvudbyggnaden var döpt efter Moa Martinson och atmosfären upplevde jag som ganska inspirerande, både historiemedveten och lätt progressiv. Samtidigt, vilket väl är oundvikligt i akademiska miljöer, lite inskränkt. Lyfte man blicken en aning rubbades nämligen perspektiven, utan att jag riktigt kunde förstå varför. Dock misstänkte jag att det hade med den väsensskilda omgivningen att göra, dominerad av skyhöga punkthus med grällt orangea och blå fasader. Det var en på samma gång uppseendeväckande och gravt anonym del av Sverige.

Journalisten och författaren Per Wirtén har bott i ett av de där husen, och i sin nya, unisont hyllade reportagebok Där jag kommer från : Kriget mot förorten är Flemingsberg en av utgångspunkterna. Wirtén har tagit sig an ett ganska negligerat ämnesområde, d.v.s. förorten, och uppvisar en stor insikt om dess väsen. Han pekar bland annat på det som förmodligen gjorde mig förvirrad i Flemingsberg, och som kan sägas vara all förortsproblematiks grundbult: historielösheten.

Förorten har aldrig varit en del av berättelsen om storstaden, av storstadens historia, menar Wirtén. Istället har den utmålats som en plats där tiden står still, där någon utveckling omöjligen kan få grogrund. Den har samtidigt fått fungera som mental avstjälpningsplats för en lång rad allmänna storstadsproblem. På 60-talet pekade man på hemmafruarnas isolering, på 70-talet de utslagna socialfallen. Först på 80-talet började man tala om det som numera är allenarådande i rapporteringen från förorten: invandring och integrationsproblematik.

Wirtén diskuterar en del lösningar och slänger dig flitigt med det svåröversatta begreppet sprawl. Uttrycket syftar bland annat på stadsbilders tendens att överge den gamla klassiska centrum-periferistrukturen och istället bli mer utspridda, en tendens som skulle kunna göra Fittja, Årsta eller Flemingberg till lika naturliga centrum som Södermalm.

Wirténs bok är hela tiden intressant, dels för att den bottnar i författarens egen erfarenhet och genuina kärlek till förorten, men också för att den belyser den brokiga förortshistoria som ju trots allt finns där. Det är en på många sätt motsägelsefull och fascinerande historia, fylld av profiler som Henrik Palme, Ellen Key, Le Corbusier och Hjalmar Mehr, liksom berättelser om allt från hemliga kommunuppgörelser i snötyngda grandungar till hårda hockeydrabbningar på omsorgsfullt spolade månskensrinkar.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog