"När natten är som ljusast" av Nadia Hashimi

Författarens debutroman var Pärlan som sprängde sitt skal och man skulle nästan kunna se den här boken som en fortsättning, även om det inte alls handlar om samma personer. Platsen är Kabul i Afghanistan.

När Fereba föds dör hennes mor. Fadern, som bara kallas Padar-jan (käre far), blir ensam med Fereba och hennes storebror Asad, men gifter snart om sig med KokoGul. Även om KokoGul tar hand om Fereba som en mor känner hon ett avstånd. Det blir särskilt tydligt när Fereba är giftasvuxen.

KokoGul föder fyra döttrar. Fereba längtar efter att börja skolan, men trots att hennes halvsystrar får börja vill KokoGul att hon stannar hemma och hjälper till i hushållet. Fereba har ett hemligt ställe i fruktträdgården. En dag märker hon att grannpojken sitter uppe på muren och tittar på henne. De börjar prata med varandra, trots att pojkar och flickor inte ska umgås.

Så kommer grannfrun på besök. Det är väldigt intressant att läsa om hur frierier går till i den här delen av världen, i en kultur helt olik vår. Att mödrarna kommer på besök för att titta på den tilltänkta svärdottern efter att fäderna har förhandlat, att det sker som ett spel där modern bjuds på te och sötsaker, om man godkänner uppvaktningen.

Grannpojken gifts bort med Ferebas äldsta halvsyster. Kanske är det ett misstag. Han ville gifta sig med den äldsta dottern, men Fereba räknades inte. Men senare kommer Mahmods mamma med frieriet till Fereba.

Fereba utbildar sig till lärare. 1979 gifter hon sig med Mahmod, samma år som Sovjetunionen invaderar Afghanistan. Efter sex år i ett barnlöst äktenskap föds Salim.

1989 retirerar de sista sovjetiska trupperna. Fereba och Mahmod får en dotter, Samira. Men situationen i Kabul blir värre. Talibanerna tar makten. Fereba får inte längre undervisa, och hon tvingas bära burka. Männen måste ha skägg. Lyder man inte straffas man hårt. TV- och radioapparater är bannlysta, musik är förbjudet. Salim går i skolan, men flickor får ingen undervisning.

Samtidigt som de väntar sitt tredje barn planerar Fereba och Mahmod en flykt till England. Men Mahmod blir tillfångatagen av talibanerna. Det blir Fereba som ensam får fly med tre barn över gränsen till Iran och vidare till Grekland.

I Athen försvinner Salim från den övriga familjen. Här koncentreras berättelsen kring vad som händer honom när han lever som papperslös flykting och förtvivlat försöker hitta sin familj och ta sig vidare. Fereba ställs inför frågan om hon ska vänta på Salim eller fortsätta flykten med de andra två barnen.

Det är en spännande och mycket angelägen berättelse.

/Sara

Pärlan som sprängde sitt skal av Nadia Hashimi

Att leva som en man, trots att man är kvinna, är ett helt vedertaget begrepp i Afghanistan. Fenomenet kallas bacha posh – att familjer utan söner låter en av sina döttrar vara förklädd till pojke under ett antal år, för att underlätta livet för alla. Om detta har det skrivits ett antal böcker, och här är ytterligare en – stark och berörande och en fantastiskt fin skildring av två olika kvinnors livsöden under två olika tidsepoker.

I nutid får vi följa Rahima, som blir Rahim, när familjen med alla flickorna får det ohållbart… Fadern är oftast borta i krigsföring, och väl tillbaka är han en maktfullkomlig och drogberoende despot. För att kunna gå till skolan, handla mat m m föreslås Rahima bli den pojke familjen inte har – först till hennes förskräckelse, men senare till hennes lycka… Hennes frihet, hennes naturliga umgänge med de andra pojkarna, hennes begåvning – allt stärker hennes självkänsla och hon älskar det livet. Tills den dag då familjen m e m tvingas att gifta bort henne till en gammal, eller åtminstone äldre, krigsherre som familjen står i skuld till. Livet blir aldrig mer som förr, Rahim blir åter Rahima, med allt vad det innebär för en trettonåring i Afghanistan.

Parallellt med Rahimas historia får vi följa en helt annan historia, nämligen den som Rahimas moster berättar för henne, om hennes mormors farmor Shekiba, uppvuxen under väldigt enkla omständigheter och full av släktosämja, men som senare bl a genom de mest otroliga händelseförvecklingar blir en ”manlig” vakt vid kungens harem. Från misär till att vara omgiven av ofattbar rikedom, till… Ja, även Shekibas livsöde liknar inget annat…

Det är en rik och fyllig familjehistoria vi får oss till livs, tänkvärd och lärorik på många sätt. Och dessutom väldigt vackert skriven…

/Tuija

Reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. Kan läsas direkt som e-bok.

De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg

…är en ytterst intressant och välskriven reportagebok, som är skriven av den prisade, undersökande journalisten och författaren Jenny Nordberg. Det är en starkt gripande, egentligen rent förfärande, dokumentation av tillståndet i Afghanistan, i synnerhet för unga kvinnor och flickor.

Flickor förklädda till pojkar i Afghanistan är ju inget nytt fenomen i sig, tänkte jag när boken kom ut. Själv fascinerades jag redan när jag 2002 läste ungdomsboken ”Den osynliga flickan” av Deborah Ellis, och 2005 ”Samir och Samira” av Siba Shakib, som tidigare hade skrivit den fantastiska boken ”Till Afghanistan kommer Gud bara för att gråta”. Och det är precis så jag känner när jag läser den här boken. Den ger magont och fullständigt ofattbara bekräftelser på att urgamla, och då menar jag verkligen urgamla traditioner och sedvänjor, än i denna dag, styr de afghanska kvinnornas liv och öden fullständigt. Och tvingar dem att leva ett ytligt, förljuget, kuvat och fruktansvärt ensamt liv. Om de inte lever som pojkar. Om de inte fortsätter att leva som pojkar även när de börjar bli unga kvinnor. Eller, alternativt, lämnar landet. För visst är det ett sanslöst patriarkaliskt samhälle, på alla plan, men inte nog med det – sättet som kvinnor kuvar och manipulerar varandra på, går också utanpå det mesta…

För egentligen är det inte flickorna som driver på detta, som jag i min naivitet trodde – att de fick chansen att leva ett friare liv utklädda till pojkar. Istället förefaller detta fenomen, ”bacha posh”, vara allmänt vedertaget inom alla samhällsskikt, sedan urminnes tider, istället framdrivna av familjer med ett desperat behov av söner – av tusen olika anledningar. Men ingen, verkligen ingen, pratar om det – fastän de flesta känner någon som…. Men det är ett globalt fenomen, som finns i många länder, och underjordiskt. För just detta att kvinnor tar radikal ställning och vägrar vara sitt eget kön, eller förändrar sina döttrars, är inte särskilt smickrande för ett samhälle som betraktar sig självt som någorlunda utvecklat. Och inte heller ses det med blida ögon av religiösa och politiska ledare. De trotsar inte bara islam, utan utgör dessutom ett allvarligt hot mot nationalstaten, eftersom födelsetalen minskar om inte flickorna gifter sig och blir mödrar.

Men de verkliga problemen – för alla inblandade  -  uppstår ju egentligen när flickorna vant sig och förställt sig så länge, så att en återgång till flicka känns omöjlig för dem, och de vägrar att fortleva sina liv på det sätt som deras systrar tvingas göra. Ibland har de sina familjers stöd, men oftast inte. För de är ju en viktig inkomstkälla, såsom unga brudar (=handelsvara), för en fattig familj. Och detta ger Jenny Nordberg en väldigt intressant inblick i, genom att vi som läsare får följa historierna bakom en handfull unga kvinnor, med olika bakgrund och med olika utgångläge i livet idag, och deras brokiga livsresor. Det är synnerligen stark läsning. Avslutningsvis har jag valt några rader ur den inledande dikten i boken: 
                                             ”Jag skulle vilja vara vad som helst i världen
                                                                   men inte en kvinna
                                                              inte en afghansk kvinna”
Jag kan förstå det. Verkligen.

/Tuija

Beställ boken på bibliotekets hemsida eller läs den direkt som e-bok.