Tillbaka till Yarden

Ni känner kanske till historien: Kristian Lundberg, halvkänd poet och författare med strulig arbetarklassbakgrund, recenserade en bok som ännu inte var skriven (Britt-Marie Mattssons Fruktans makt). Hans kulturella renommé blev med ens devalverat, och samtidigt hade diverse ekonomiska bekymmer påkallat kronofogdens uppmärksamhet. Korthuset rasade och Lundberg såg sig snart vara tillbaka på ruta ett; som timanställd grovarbetare i Malmös hamn. Hans autodidakta skriftställarskap lät sig dock icke kväsas och 2009 utkom Yarden, till en början bara marginellt uppmärksammad, sedermera Ivar-Loprisbelönad och unisont nästan sönderhyllad.

Yarden är en litterär upprättelse av sällan skådat slag. Den är en påminnelse om arbetarlitteraturens funktion som sanningssägare, som lika nödvändigt språkrör för dagens bemanningsföretagsanställda som för familjerna i 30-talets statarlängor. Lundberg var dock inte helt nöjd, och i nyutkomna Och allt ska vara kärlek känner han sig nödgad att återigen älta sitt år som hamnarbetare. Att liksom skriva Yarden en gång till.

Med manisk ärlighet rannsakar Lundberg sin egen livshistoria. Från ständigt nya avstamp berättar han om sin psykiskt sjuka mor, om den frånvarande fadern, om de spritmarinerade ungdomsårens svåra ångest; om de skuggor som envisas med att definiera hans person och jaga honom tillbaka till dit han hör hemma: bland utdefinierade ickemedborgare på en omlastningsplats för skeppade bilar.

Det högstämt melodiösa tonläget är det samma som tidigare. Lundberg har alltid balanserat stabilt mellan, som han själv uttrycker det, ”polerna av disciplin och vansinne”, oavsett om det rört sig om poesi eller om hans underbart dekonstruerade deckarserie om malmöpolisen Nils Forsberg. Ibland tippar det nästan över i klassiskt malmöitiska pretentioner av Ranelidsk eller Werupsk kaliber (Värnhem!… Kockumskranen!… Kvinnan!).

Men verkligen bara nästan. Man slås av Lundbergs fingertoppskänsla för vad som från andras pennor hade uppfattats som tomma floskler. Tydligast blir det när han skriver om kärlek. Ett omvälvande återseende av en gammal ungdomsförälskelse utelämnades i Yarden, och detta tycks vara den primära bevekelsegrunden till Och allt skall vara kärlek. Boken innehåller mycket riktigt några av de enklaste men samtidigt mest gripande formuleringar på det slitna temat kärlek som jag läst på länge. Ett exempel:

”Kan man försonas med det man tvingades bli? Jag vet inte. Kärleken ställer inte frågor. Den kommer med svar.”

Kristian Lundberg tillhör vår generations absolut främsta förvaltare av det svenska språket. Så missa honom för allt i världen inte.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Paranoida britter på badort

Ordet kult är det lätt hänt att man råkar slänga sig med. Till den som söker själva urdefinitionen av begreppet, och har typ femton timmar över att slå ihjäl, rekommenderas den brittiska teveserien The Prisoner från 1967.

The Prisoner har allt som kan begäras av kombinationen kult och teveserie: En småväxt, tystlåten butler, en gäckande katt, en excentriskt megalomanisk huvudrollsinnehavare, utstuderad futurism, folkkära skådespelare i konstiga biroller, en knipslug men hopplöst motsägelsefull intrig, en stämning så kafkaartad att Kafka själv hade kastat in handduken, samt flertydiga catchfraser av typen ”Be seeing you…”

Handlingen kretsar kring en avhoppad hemlig agent, spelad av den kapriciöst gapiga och därvidlag ganska obehagliga Patrick McGoohan. Agenten tillfångatas och förs till den bisarra badorten The Village, ett fängelse befolkat av lätt hjärntvättade människor som alla någon gång vetat för mycket om någonting. Agenten tilldelas namnet Number 6 och blir sedan utsatt för ett fjorton avsnitt långt förhör, inbegripande allt från frontallobsoperationer till skräckinjagande väderballonger.

Såväl förhöret som Number 6:s flyktförsök misslyckas alltjämt, och som tittare försätts man i en förtvivlad väntan på upplösningen. För hur det än ska gå till så måste väl en sådan till slut komma, tänker man. Det gjorde seriens finansiärer, skådespelare och övriga inblandade också. Pressen förstärkte McGoohans outhärdligt tyranniska drag, och i dokumentärer om The Prisoner påtalas ofta hur gränsen mellan huvudrollsinnehavaren och hans roll allt mer kom att suddas ut (även det brukligt när det gäller kultserier). Den febriga intensiteten renderade bland annat en livshotande nervös kollaps för den fina gamla Shakespearaktören Leo McKern.

Hyllmeter, inklusive ett gäng akademiska avhandlingar, har skrivits om The Prisoners gåtfullhet, om dess psykosociala studie av paranoia och individ-kontra-kollektivproblematik, om dess filosofiska djupgrävning i motkulturens självimploderande tendens, om dess surrealistiska... Nej, där får jag ge mig.

Att hela serien nu finns till utlån på Ronneby bibliotek kommer förhoppningsvis ytterligare spä på fascinationen. Med spänd förväntan ser jag fram emot att följande replikskifte en dag ska utspela sig kring biblioteksdisken:

"What do you want?"
"Information."
"Whose side are you on?"
"That would be telling. We want information... information... in formation."

/Martin

Reservera The Prisoner i bibliotekets katalog

Är det sant?

Ett och ett halvt år gammal och mamma har redan givit upp att få pli på Eli och hennes något äldre bror. Jag lider med den lilla flickan, hennes uppväxt, syskonen, mamma och pappa. Tur det är skönlitteratur i alla fall. Men efter många sidors läsning börjar jag undra om det verkligen är påhitt allt jag läser... Det hela blir med ens lite jobbigare. För den Eli jag läst om lever ett riktigt tufft liv. 

När boken börjar är hon 39 år. Eli har varit intagen på psykiatriska kliniker stora delar av de senaste 20 åren. Jag undrar hur Eli lever sitt liv när hon är skräckslagen för så mycket, när det finns flera personer i henne som ska bestämma. Hur hanterar hon den vardag som är så självklar för oss... Vi gör nedslag i hennes liv. När hon är 6 år och Espen tar plats i hennes kropp, när hon går i tredje klass och Emil kommer för att hjälpa henne klara av döden och så vidare. Samtidigt följer vi hennes liv som vuxen, kontakten med terapeuten Jonathan och vännerna som finns runt om henne och stöttar. Det är jobbigt att läsa men samtidigt lätt. Texten och berättelsen fångar mig med korta kapitel och skiftet mellan nu och då.

Det är flera månader sedan jag läste boken men jag kan inte glömma den. Jag läser om lite och fångas igen av Elis liv. Omslaget lockade mig först - så vackert men sorgligt på håll. När jag tittade närmare var strecken och mascaran som rinner ner för hennes kinder mer än streck. Det var ord, ord som rinner ur henne ord som finns runt om henne. Orden är viktiga för Eli. Pappa har läst och berättat sagor för henne sedan hon var liten. Hon har fortsatt där han slutar sagan, orden och berättelserna sprutar ur henne. Orden är hennes yrke som vuxen. Beate Grimsruds bok En dåre fri  var mycket omskriven i tidningar när den släpptes i höstas. Frågan var: är det en skönlitterär berättelse eller en biografi. Hur det än är med den saken så tyckte jag väldigt mycket om den.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.