Wirtén om Tingsten

Herbert Tingstens sista dagar är en titel värd att begrunda. På ett ytligt plan åsyftas den ramberättelse som Per Wirtén löst spänt upp sin bok på: Året är 1973. Den gamle debattören, statsvetaren, publicisten och en gång DN-chefsredaktören Herbert Tingsten forcerar – alltjämt stödd av hustrun Gerd – långsamt fram längs strandpromenaden i sydfranska Roquebrune. Krasslig och nästan blind. Full av minnen från fornstora dagar, och med bara några månader kvar att leva.

På ett djupare plan blir titeln en av Wirténs många hintar om att Herbert Tingstens sista dagar på sätt och vis är nu, fyrtio år senare. Och visst kan man betrakta denna gediget upplaggda biografi som ännu ett tecken på 2010-talets vilsna längtan efter det förra seklets mindre och ideologiskt tydligare värld. En nostalgitripp till den kultur- och samhällsdebatt som var synonym med en handfull cigarrökande gubbar i fluga. En Olof Lagercrantz, en Ingemar Hedenius, en Herbert Tingsten. Lite senare Olof Palme.

Wirtén driver emellertid en ganska motsatt argumentation. Han vill återinföra det luddiga begreppet kulturradikalism, och tecknar Tingsten som en fiende till allt vad ideologier heter. I kamp mot fascism, nazism, kommunism och idealistisk framstegstro förfäktade Tingsten en tankeverksamhet renons på varjehanda ”metafysik”.

Stundtals förde denna hätskt motvalsande liberalism in Tingsten på irrvägar. Under kalla kriget – efter att han genom striderna kring ATP-frågan förlorat sin chefredaktörspost – innebar den bland annat ett ivrande för svenska atomvapen. Wirtén gör det således krångligt för sig när han lanserar Tingstens kulturradikalism som en lösning för dagens krisande Europa, men lyckas nog ändå klargöra resonemangen.

Samtidigt är det mer än de rent politiska spörsmålen som fått Wirtén att intressera sig för Tingsten. Främst är det biografiföremålets komplexa personlighet som fascinerar. Tingsten var ökänd för sin hänsynslösa debattteknik, han betraktade Kubakrisen som ”en av de lyckligaste tiderna i mitt liv”, men var på samma gång så åskrädd att han gråtande tog skydd under skrivbordet när ovädersmoln tornade upp sig.

Och som kontrast till den grabbigt domderande och konstant anekdotgenererande jargongen på redaktionen, i föreläsningssalen och under blöta sittningar i Klarakvarteren uppehåller sig Wirtén länge vid Tingstens pipiga röst: ”Han pratar ju som man kan föreställa sig en koketterande dragqueen göra i nattvimlet.”

Vi kommer nära inpå personen Herbert Tingsten, utan att riktigt lära känna honom. Och kanske är just det något som utmärker en välskriven biografi; att den kan visa på motsägelser, slipa nya facetter på vår bild av en epok.

 

/Martin

 

Copyright/fotograf: Sanna Sjöswärd

 

Reservera boken i bibliotekets katalog

Maktens signaler

Barbro Hedvall är en av svensk samhällsdebatts namnkunnigaste veteraner. Decennier som ledarskribent på såväl Expressen som Dagens Nyheter. Politiskt sakkunnig vid arbetsmarknads- och utbildningsdepartementet. Förbundssekreterare i Fredrika-Bremer-förbundet.

Inte minst imponerar förmågan att levandegöra dessa erfarenheter under till synes enkla och anspråkslösa former. Som i Maktens signaler, ännu en uppvisning i det av Hedvall inmutade området mode och stil i maktens korridorer. Som vanligt är det ett sant nöje att ta del av Hedvalls botaniserande bland stärkkragar, krimmermössor, loaferstofsar, folkdräkter och stureplanscenterscarfar.

Hjalmar Mehr var förmodligen den siste inom svensk politik att bära hatt, får vi till exempel veta. Den lär ha blåst av honom under Almstriden 1971. Och nu kanske även slipsens dagar är räknade. Med ledigt uppknäppt – om än oklanderligt vit och välstruken – skjortkrage hoppas Barack Obama få fortsatt förtroende som det amerikanska folkets främste representant.

Och just den svåra balansgången mellan auktoritet och folklighet tycks vara ett ständigt återkommande bekymret för maktens stylister, även om tendensen är ett allt större premierande av den senare egenskapen.

När Per Albin Hansson hälsade journalistkåren god morgon den 28 oktober 1935 var han enligt foton klädd i en exklusiv rökrock av mönstrat siden, fullt jämförbar med Mona Sahlins röda Louise Vuitton-väska, 75 år senare. Hansson blev firad på sin födelsedag, Sahlin åkte på ännu ett mediedrev.

Riskerna för stilmässiga haverier förefaller dessutom mångdubbelt större för kvinnor med makt. Men samtidigt ger de kvinnliga stilsignalerna fler möjligheter att sticka ut i mängden. Hedvall pekar på Thatchers stelkammade lockar, på Tymosjenkos blonda fläta, på ”Centern – de små klänningarnas parti”.

Och i vår tid, när folkrörelserna efterträds av ett gytter av grupperingar kring tillfälliga småfrågor, ökar betydelsen av individuella stilkoder, menar Hedvall. Samtidigt betonar hon att politisk pondus är något som vinns över lång tid. Och nog kan man ana en nostalgisk längtan tillbaka till de störra visionernas samhällsklimat. Fråga det svenska folk som i höst gått man ur huse för att se en dokumentär biofilm om Olof Palme. Visst var makten snyggare förr?

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog 

Svängig eftertänksamhet

”Jag pratar om 80-talet. Det var svartvitt för mig, det är mitt starkaste minne.”

Reflexionen är gjord av Luleås stolthet Mattias Alkberg, och saxad ur en krönika från tidningen Stockholms fria. Två enkla små meningar, som jag tror förklarar en del av storheten i Alkbergs digra musik- och poesiproduktion.

Alkberg var, till skillnad från så många andra av dagens popsnören, med då det begav sig. Han växte upp när det var fånigt att ha mössa – till och med inomhus – och var full under natten då Palme sköts. Han kan teckna 80-talet i fler toner än neon och pastell; utan poser referera till såväl gråskalorna i Himmel över Berlin som till gamla fotostatkopierade punkfanzines.

Samtidigt känns Alkberg så väldigt nutida. Likt en populärmusikens encyklopedist sitter han liksom inne med själva summan av dess historiska landvinningar. Han är en indikator på hur dagens pop-/rockmusik egentligen låter, avskalad gängse ironi och trendängsliga reservationer.

Så har det alltid varit, ända sedan hans Bear Quartet började spela musik för över tjugo år sedan. Det handlar så klart om tusentals timmar framför skivspelaren. Men också om tjurskallig ärlighet, framförallt gentemot sig själv. Alkberg blir aldrig bekväm.

På nya skivan Anarkist, som jag den senaste veckan levt i tät symbios med, är allt detta tydligt. Karaktäristiskt dynamiska och skevt svängande popdängor, framförda av musiker som i varje läge har full koll på vad de vill åstadkomma; som vet hur man återanvänder ett gammalt The Byrds-riff, en Talking Heads-trumma eller ett Lou Barlow-skrik.

Den ärliga eftertänksamheten får ta större plats än brukligt. ”En akademisk kvart räcker inte livet ut”, förklaras det i låten Mitt smutsiga blod, och mest kännbar blir hudlösheten i Helgen v. 51. Alkberg sjunger om gamla bjuddrinkar, gamla förebråelser och ångest som arvedel. Med dottern Anna Klara på körsång.

De dagspolitiska utfallen finns samtidigt kvar. ”Två vackert sorgsna ögon. Kamouflerad psykopati”, heter det bland annat, men Alkberg väljer oftast att komplicera framför att förenkla. Talande är det faktum att Anarkist även är en hundrasidig bok, vilken samlar några av Alkbergs artiklar, krönikor och blogginlägg från det senaste decenniet.

Förbannat starkt.

/Martin

Reservera skivan (och boken) i bibliotekets katalog

Nedkopplad

Jag har hyfsad kontroll över de tekniska prylar som jag äger. Det är fortfarande jag som äger dem och inte tvärt om. Jag kan ibland gå ut på stan utan att ta med mig min mobil och jag stänger av den på natten. Samtidigt känns det ibland som om jag suttit lite för länge framför datorn och kollat om det hänt något på Facebook en eller två gånger för mycket. Men jag har fortfarande kontroll, tycker jag.

Journalisten Susan Maushart upplevde att hennes familj hade tappat kontrollen över tekniken. Hennes döttrar spenderade mer och mer tid på Facebook istället för att träffa sina vänner i verkligheten. Sonen spelade allt som oftast våldsspel på sin monsterdator. Själv verkade hennes iPhone ha klistrats fast i hennes hand, så svårt hade hon att skiljas från den. Kommunikationen inom familjen blev lidande. Så hon bestämde sig för att genomföra ett experiment. Under ett halvår skulle ingen i familjen ha tillgång till datorer, iPhones eller iPods i hemmet. TV var också förbjudet. Barnen, tonåringar alla tre, var inte alls lika entusiastiska som hon, men efter vissa mutor fogade de sig.

Hur gick det då? Vad hade familjen lärt sig efter att experimentet avslutades? Så klart gick det bra, och de lärde sig både ett och annat om sig själva och sina teknik- och medievanor. Men med det är det inte sagt att Maushart fördömer all teknik eller ens menar att det var bättre förr. Men kanske att vi borde tänka lite mer på hur vi använder tekniken, och till vad. Och framför allt inte glömma bort de mänskliga mötena.

Nedkopplad är en intressant och många gånger rolig bok.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

Minns ni Lena Svedberg?

Själv minns jag inte Lena Svedberg. Hon dog redan 1972, bara tjugosex år gammal. Som tur är finns Carl Johan De Geer. För några år sedan gjorde han och Göran Olsson den fina kortfilmen Jag minns Lena Svedberg, där De Geer läser en liten text om sin saknade konstnärsvän från förr.

”Somliga döda lever kvar inuti en, som bilder. Men Lena Svedberg möter man aldrig, inte ens som spegelbild i någon levande människa som kommer upp ur tunnelbanan. Lena Svedberg liknade ingen annan”, förklarar De Geer.

De Geer och Lena Svedberg medverkade båda i tidskriften Puss. Svedbergs aggressivt satiriska teckningar var helt i linje med Puss provokativa profil. Dess skoningslösa attacker på allt reaktionärt och ekonomistiskt känns idag långt mer engagerande än 2010-talets uddlösa satirförsök. (Med tidskriften Galago som ett av få undantag tycks den svenska satirtraditionen ha gått förlorad någonstans kring Lars Vilks rondellhund.)

Lena Svedbergs korta men intensiva produktion är dock betydligt mer än en serie vassa samhällskommentarer. Det blir man varse när man bläddrar i Lena Svedberg, del fyra i förlaget Orosdi-Backs trevliga konst-pocketserie Svenska illustratörer och konstnärer. Där hittar man De Geers text från filmen, några av hans foton av Lena Svedberg, liksom ett nyskrivet förord. Och så naturligtvis en massa klanderfritt återgivna teckningar.

Svedbergs köttigt expressionistiska mardrömsvisioner är lika drabbande nu som när Nixon och Erlander var på tv. Och det samma gäller de betydligt mer stillsamma, och för mig nya, porträtten från Etiopien. Svedberg föddes i Addis Abeba, berättar De Geer, och kunda laga starka afrikanska maträtter i järngryta. Alla åt, utom Lena själv.

Sammantaget en nätt men ytterst väl presenterad introduktion till ett av det svenska 1900-talets intressantaste konstnärskap.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Äta djur

”Du behöver inte äta kött”, är en upplysning som Ronnebyborna torde vara hyfsat bekanta med. På en lagerfasad mitt emot tågstationen har någon omtänksam, men kanske lite väl företagsam, medmänniska klottrat/graffat just denna formulering.

Att den haft någon faktisk påverkan på Ronnebybornas matvanor är väl dock föga troligt. Sedan år 1990 har svenskarnas köttkonsumtion ökat med mer än 50 %, trots att vi sedan länge vet hur det ligger till: Den globala köttindustrin är ett etiskt och ekologiskt haveri, vars följder vi väljer att ignorera. 

Med Allt är upplyst från 2003 tog Jonathan Safran Foer plats som den kanske allra mest tokhaussade av 00-talets många unga, tokhaussade New-York-författare. Om Foers romaner kan te sig en smula ansträngt kåserande så är hans nyligen utkomna reportagebok Äta djur något helt annat: En fokuserad redogörelse för ovan nämnda haveri, samt för anledningarna till att vi väljer att bortse från det.

Genom studiebesök, intervjuer och högvis med referentgranskade akademiska källor (boken notapparat är över femtio sidor lång) lägger Foer fram fakta som garanterat kommer att störa din nattsömn. Han publicerar hårresande siffror om husdjursindustrins hälsovådliga produktion av avföring (40 000 kilo i sekunden, bara i USA). Han visar på kopplingen mellan de ständiga pandemihoten och den antibiotika som okontrollerat pumpas in i husdjursindustrin. Han slår fast att husdjursindustrin är den största enskilda orsaken till klimatförändringarna. Den utgör ett 40 % större bidrag till den globala uppvärmningen än hela jordens transporter tillsammans.

Bokens tyngdpunkt läggs dock på köttätandets etiska betänkligheter. Foer går till botten med husdjursindustrins tendens att leka gud; hur den skapar fåglar som inte kan flyga, grisar som inte kan överleva utomhus, kalkoner som inte kan föröka sig på egen hand. Med en extremt obehaglig detaljrikedom pekar han på den abnorma storskalighetens ofrånkomliga djurplågeri, och diskuterar även slakteriernas seriösa problem med rent sadistiska utlopp bland personalen.

Och så den stora frågan: Varför låter vi det bara pågå? Varför fortsätter vi att äta mer och mer kött, trots att vi inte behöver? Delvis handlar det, menar Foer, om ätandets stora kulturhistoriska betydelse. Att äta kor men inte hästar, julskinka men inte påskhund, säger mycket om vilka vi är och vilka vi inte är. Det är kring matbordet som sammanhållning blir som starkast, där det är som svårast att vara den avvikande, den som obstruerar.

Foer slutsats är inte att det otvetydigt är fel att äta kött. Vad han vill informera om är istället att det till största sannolikhet är fel att äta just den köttbit som du har på din tallrik. Det är köttfabrikerna som är det primära problemet, och bara konsumenternas val som kan skapa förändring. ”Empatin är en muskel som blir starkare ju mer man övar” påstår Foer. Så nästa gång du står och väntar på tåget på Ronneby resecentrum, läs och begrunda...

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Tillbaka till Yarden

Ni känner kanske till historien: Kristian Lundberg, halvkänd poet och författare med strulig arbetarklassbakgrund, recenserade en bok som ännu inte var skriven (Britt-Marie Mattssons Fruktans makt). Hans kulturella renommé blev med ens devalverat, och samtidigt hade diverse ekonomiska bekymmer påkallat kronofogdens uppmärksamhet. Korthuset rasade och Lundberg såg sig snart vara tillbaka på ruta ett; som timanställd grovarbetare i Malmös hamn. Hans autodidakta skriftställarskap lät sig dock icke kväsas och 2009 utkom Yarden, till en början bara marginellt uppmärksammad, sedermera Ivar-Loprisbelönad och unisont nästan sönderhyllad.

Yarden är en litterär upprättelse av sällan skådat slag. Den är en påminnelse om arbetarlitteraturens funktion som sanningssägare, som lika nödvändigt språkrör för dagens bemanningsföretagsanställda som för familjerna i 30-talets statarlängor. Lundberg var dock inte helt nöjd, och i nyutkomna Och allt ska vara kärlek känner han sig nödgad att återigen älta sitt år som hamnarbetare. Att liksom skriva Yarden en gång till.

Med manisk ärlighet rannsakar Lundberg sin egen livshistoria. Från ständigt nya avstamp berättar han om sin psykiskt sjuka mor, om den frånvarande fadern, om de spritmarinerade ungdomsårens svåra ångest; om de skuggor som envisas med att definiera hans person och jaga honom tillbaka till dit han hör hemma: bland utdefinierade ickemedborgare på en omlastningsplats för skeppade bilar.

Det högstämt melodiösa tonläget är det samma som tidigare. Lundberg har alltid balanserat stabilt mellan, som han själv uttrycker det, ”polerna av disciplin och vansinne”, oavsett om det rört sig om poesi eller om hans underbart dekonstruerade deckarserie om malmöpolisen Nils Forsberg. Ibland tippar det nästan över i klassiskt malmöitiska pretentioner av Ranelidsk eller Werupsk kaliber (Värnhem!… Kockumskranen!… Kvinnan!).

Men verkligen bara nästan. Man slås av Lundbergs fingertoppskänsla för vad som från andras pennor hade uppfattats som tomma floskler. Tydligast blir det när han skriver om kärlek. Ett omvälvande återseende av en gammal ungdomsförälskelse utelämnades i Yarden, och detta tycks vara den primära bevekelsegrunden till Och allt skall vara kärlek. Boken innehåller mycket riktigt några av de enklaste men samtidigt mest gripande formuleringar på det slitna temat kärlek som jag läst på länge. Ett exempel:

”Kan man försonas med det man tvingades bli? Jag vet inte. Kärleken ställer inte frågor. Den kommer med svar.”

Kristian Lundberg tillhör vår generations absolut främsta förvaltare av det svenska språket. Så missa honom för allt i världen inte.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Den vita tigern

Balram Halwai lever med sin stora familj nära Ganges i Mörkret. Familjen styr och skolan är ett skämt. En trött och halvdrogad lärare är bara närvarande fysiskt, ibland spottar han rött. Det är paan, något som alla fattiga män tuggar. Senare förstår Balram att det är en fattigdomsmarkör att tugga paan.

Allt börjar med att en släkting ska brännas vid flodens strand. Sörjan i vattnet och vad alla djur och människor gör i det samma beskrivs som vidrigt. Det är för övrigt mycket snusk och olika slags kroppsvätskor i berättelsen. Snusket fortsätter på det kafé där Balram passar upp. De som serverar har lägst status och dem kallar Balram för de mänskliga spindlarna, de krälar omkring. Här lär han sej viktiga saker, han låtsas sopa men tjuvlyssnar och snappar upp detaljer för sin framtid.

Balram förstår att om ska han komma från byn och släktens klor så måste han lära sej hur man klättrar. På alla nivåer i samhället finns korruptionen och den följer, trots den allmänna oredan, en strikt hierarki. Jordägarens makt är större än farmors och därför får Balram ett chaufförsjobb som tar honom vidare. Men det går snett uppåt, svek och tramp på andra är de livsbetingelser som gäller.

Som chaufför hamnar Balram med paret Ashok i Dehli. Även mr Ashok, som försöker vara en hygglig chef, sitter i klorna på någon annan och tvingas betala mutor till politiker. Mutpengarna blir fler och allt blir allvarligare. En dag dyker en pojke från hembyn upp och Balram påminns om hur han svikit sin familj. Han har inte skickat hem pengar till farmor och släkten som han skulle ha gjort. Detta är fullständigt oförlåtligt.

Arvind Adiga är ekonomijournalist och beskriver hur både samhället och ekonomin är fast i ohjälpliga mönster. Korruptionen finns på alla nivåer och på det sättet bibehålls hierarkierna i samhället. Kastsystemet, nationalekonomin, det tekniska undret och familjens grepp förklaras på ett drastiskt men rimligt sätt. Man tror på lägesbeskrivningen. Adiga använder starka bilder för att befästa. En hönsbur med tätt packade livrädda djur beskriver varför indierna inte gör uppror. Man vill inte skada sin släkt och därför känns det som att befinna sej i en trång bur.

Den vita tigern går snabbt att läsa, det är schwung, det är läbbigt och osminkat. Detta är långt från Bollywoodfilmerna (men nu förstår jag behovet av den typen av filmer) eller softade bilder från vackra stränder längs Ganges. Nu vet man hur det stinker och vad som döljs under ytan. Floden flyter från mörkret till ljuset och det är där Balram till slut befinner sej. Det var dit han ville. Han har trots allt tagit sej ur buren men på bekostnad av att hans släkt förmodligen är straffad eller dödad på grund av att han svikit.

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

Bang!



Foto: Scanpix

Attis, Bang, Bell, Brodjada, Colomba, Claque, Corinna, Perpetua... Förr i världen verkar det ha gått tretton på dussinet av kvinnliga tidningsskribenter med snajdiga signaturer.

Vässade profiler med personligt kryddade vittnesskildringar tycks ha varit den gängse metoden om man ville nå ut i 30- och 40-talens lätt kaosartade mediaboom. Förhållandena påminner en aning om 2000-talets bloggosfär (även om dagens högljuddaste röster kanske skänker jämförelsen ett löjets skimmer).

Ur ovan bemälda sällskap är det bara en som fortfarande kan sägas förekomma i det allmänna medvetandet: Barbro Alving, även känd som BA, Miss Bio, Kärringen mot strömmen och framförallt Bang.

Anledningen kan vara svår att sätta fingret på, men bör såklart delvis härledas till den språkliga briljansen. Det framgår tydligt av Beata Arnborgs nyutkomna Krig, kvinnor och gud, den första riktiga biografin över Barbro Alving. Den blivande stjärnreportern präglades tidigt av den närmast tvångsmässiga formuleringsiver som verkar ha rått i den Alvingska hemmet. Fadern Hjalmar var erkänd språkforskare, modern Fanny dito författare och kåsör. Vidare sammanföll Barbro Alvings karriär med ett dagstidningsklimat som inte bara premierade vassa profiler, utan också lät deras språkliga ekvilibrism fira triumfer i långa, grundligt uppbyggda reportage.

Viktigast är väl kanske ändå Alvings nyfikenhet och engagemang, den rastlösa livsaptit som lyfter fram ordet Bangs onomatopoetiska potential. Alving såg alltid till att vara på plats där det smällde. Under spanska inbördeskriget, invigningen av Berlin-OS, Ungernrevolten, Vietnamkriget och Nürnbergrättegången. Bang, bang, bang!

Arnborg belyser den stora emotionella uppoffring som ligger bakom alla de berömda reportagen. Intrycken satte djupa spår. Alvings gradvisa radikalisering av sina pacifistiska och feministiska övertygelser kan följas i såväl Arnborgs biografi som i Alvings egna texter. Ibland kunde hennes halvhjärtat maskerade åsikter bli för mycket, även för 40-talets lågt ställda krav på journalistisk opartiskhet. Att grällt beskriva den då ännu ej dömde norske landsförrädaren Vidkun Quisling som en ”ynklig, kallblodig rävaktig figur” med ”underliga ögon”, var enligt många kollegor att gå för långt.

Arnborg lyfter också fram Alvings synnerligen tärande prestationsångest, grundlagd av tonårens grava kroppskomplex. Även det glättigaste kungareportage kunde vara skapat under närmast helvetiska kval, hjälpligt dövade med sprit, kvinnor och cigaretter. Alvings talang för att lägra damer är för övrigt smått frapperande. Till och med vid den yttersta fronten under brinnande finskt vinterkrig dyker det upp en ung, vacker tolkfröken som börjar kasta kärleksfulla blickar.

De erotiska utsvävningarna tycks delvis ha varit ett sökande efter stillhet, en flykt från kraven på att leva upp till mediebilden av signaturen Bang. Behovet av ”att som en fågelunge få krypa in någonstans där det är varmt”, som Alving förklarade för en väninna, tycks ha löpt parallellt med paniken över att inte få vara med där det händer. En gång ska hon ha fått den klassiska frågan om vem hon hade velat ta med sig till en öde ö. "Ingen", ska ha blivit svaret."Det kan man väl i alla fall begära av en öde ö. Att den ska vara öde."

Barbro Alvings texter har genom åren samlats i en lång rad olika utgåvor, de flesta till utlån på Ronneby bibliotek. En dag som denna kan man med fördel komplettera läsningen med den tjugoårsjubilerande feministiska tidskriften Bang. I sina bästa stunder lever den upp till just den radikala rastlöshet som Barbro Alving stod för.

/Martin

Reservera boken i Ronneby biblioteks katalog

Ångest i Reykjavik

Den litterära katten kan fylla olika funktioner. Den kan signalera pelargonprydd hemtrevnad, hjälpa till att lösa kriminalfall i antikvitetshandlarmiljö, eller vara djävulen själv. Aldrig blir man klok på vad en katt tänker när den betraktar en med sin lugna blick, och inte sällan görs den till en melankolisk påminnelse om att vi alla egentligen är ganska ensamma.

Romanen Kvinnor är skriven av Steinar Bragi, enligt kännarna en av Islands just nu intressantaste författare. Den handlar om Eva Einarsdóttir som just flyttat hem till Reykjavik efter att ha bott några år i New York. Hon får låna en stor, lyxig lägenhet och lovar i gengäld att vattna blommorna samt mata katten. Det sistnämnda uppdraget visar sig dock vara knivigt, eftersom katten för det mesta är spårlöst försvunnen. Troligtvis är den bra på att gömma sig. Troligtvis har den hela tiden stenkoll på sin låtsasmatte.

Eva upplever tidigt en klaustrofobisk förnimmelse av att ständigt vara iakttagen. Samtidigt drabbar ensamheten henne med full kraft. Människor hon träffar förefaller alla vara märkligt hemlighetsfulla, och hennes desperata försök att återknyta kontakten med den före detta sambon misslyckas kapitalt. Efter ett tag inser Eva dessutom att lägenheten förvandlats till ett fängelse. Hon är fast, som i en glasbur. Insiktens medföljande ångest dövar hon med alkohol, och tillsammans med andra påtvingade källor till berusning börjar gränsen mellan dröm och verklighet snart att suddas ut. Det är uppenbart att hon blir grovt utnyttjad. Av vem och i vilket syfte är dock oklart, och det är bitvis ytterst plågsam läsning.   

Men samtidigt brännande aktuell. Bragi referera till den för Island så hårt drabbande finanskrisen, och Evas klaustrofobi blir en kritik av vår handfallenhet inför det ansiktslösa ekonomiska maskineri som vi sedan länge förlorat insynen i. Desperat försöker vi hitta mening och få kontroll över vår materiella tillvaro. Via Facebook och dokusåpor hoppas vi kunna skapa oss en bild av våra sanna jag, men resultatet blir det motsatta. När gränsen mellan privat och offentligt suddas ut kan människokroppen på allvar bli en handelsvara, tycks Bragi mena.

Dystert så det förslår. Men jag vill inte avskräcka någon från att ta sig an Steinar Bragi. Att varva med lite Bibliotekskatten Dewey, eller annan valfri feelgood-läsning, kan väl dock vara tillrådligt.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Brutalnostalgiskt

Svensk ekonomihistoria tycks på senare tid ha fått ett populärvetenskapligt uppsving. Handelshögskoledocenten Jan Jörnmarks fotoböcker Övergivna plaster och Övergivna plaster 2 har funnit en plats i mången biblioteksbesökares hjärta. Sven Olav Karlssons Svenska ödehus är ett annat exempel på samma trend, liksom en otalig mängd bloggar och en och annan teveserie.

En skräckblandad brutalnostalgi är väl vad det är frågan om. Bilderna fyller oss med hisnande insikter om tidens obarmärtighet. Något man tog för givet har plötsligt spelat ut sin roll. En vägkrog har hamnat vid en återvändsgränd, en dansbana vuxit igen. En gammal mekanisk verkstad har förlorat sin konkurrensfördel och hastigt övergivits. De hann varken skruva ner stämpelklockan eller plocka med sig krukväxterna.

Det tycks alltså som om den ekonomiska globaliseringens innebörder nu på allvar har tagit skruv, i alla fall på ett känslomäsigt plan. Kanske känner vi av ett epokskifte, början på ett mer kringflackande levnadssätt, där bopålarna rycks upp redan innan de riktigt hunnit sätta sig. Med en rörligare arbetsmarknad knyts våra liv i allt mindre grad till geografiska platser.

Frågorna hopar sig. I det senaste numret av konst- och litteraturtidskriften 10TAL (tidigare känd som 00TAL, 90TAL och 80TAL) avhandlas ämnet ur en lång rad olika infallsvinklar. Med lite ansträngning kan man se globalisering och rotlöshet som ett tema för samtliga artiklar, författade av folk som Dan Jönsson, Édouard Glissant och Aase Berg. Udden är inte sällan riktad mot Sverigedemokraterna, vilket ju även var fallet under den mycket uppmärksammade Stockholms poesifestival, arrangerad härförleden av just 10TAL.

Senaste numret av 10TAL kan du nu läsa på Ronneby bibliotek. Tidigare nummer kan du dessutom låna hem.

/Martin