”Blodskam” av Caroline Engvall

Denna etablerade och välkända författare och journalist har nu startat upp en ny spänningstrilogi kring kvinnor i generationer, skuldbördor som bärs i tystnad och hemligheter som tär. Här får vi följa systrarna Sofia och Elizabeth samt deras mamma Britta, omväxlande i tillbakablickar i barndom och uppväxtår för dem alla. Vi får inblickar i de tyngsta av bördor att bära, som äter upp dem alla inifrån – mer eller mindre – för de har levt i förträngning och skuld så länge att åtminstone Britta och dottern Sofia balanserar på gränsen till vad de härdar ut. Men vems skulden är att bära, det växlar i mitt läsande – ena stunden föranleds jag att tro på ett visst händelseförlopp, där jag senare tvingas att kullkasta min teori totalt. Dessutom tror jag faktiskt att författaren medvetet lurar mig med nedslag i skeenden som droppas i fel sammanhang, för att lura mig som läsare. Där kände jag mig lite blåst, och tyckte det var lite fult gjort, trots att jag borde läst en liten smula vaksammare. Men givetvis förstår jag poängen med att vilseleda läsaren – det är ju oftast de oväntade twisterna som lyfter en bok över mängden.

Romanen inleds i alla fall med att Sofia med man och barn, tillsammans med mamma och lillasyster Elizabeth reser till Thailand på nyårssemester, men omgående hittas Sofia drunknad. Mamman är övertygad om att det är sjörået som tagit henne, för den sägnen har florerat i deras uppväxt i norrländska Ormvattnet. Håller mamman på att bli dement eller vad är det hon pratar om?
Vi får förstått hur jobbigt Sofia har haft det med psyket under lång tid – har hon kanske tagit livet av sig? Ändå får vi som läsare veta att någon/något höll fast henne om vristen under vattenytan. Vem? Vad?

Sorg och klander drabbar alla vuxna inblandade och i omväxlande kapitel får vi följa systrarnas uppväxt med en pappa som bara lämnade dem, men även mamma Brittas uppväxt med umbäranden och försakelser ingen ung kvinna ska behöva bära. I nutid får vi också följa makens personliga trassel som påverkar allt, liksom systern Elizabeths. Ovanpå detta uppvaktar någon Gabriella deras gamla mamma! Vad pågår egentligen bland allas hemligheter? För många döljer mycket, och i rädslan talar tystnaden. Men hur länge orkar man vara tyst innan allt brister?

/Tuija

”Lasaros tårar”av Henrik Tord

Tord debuterade med deckartrillern Kum, som utsågs till en av 2012 års bästa deckare av Svenska Dagbladet. Uppföljaren, den mycket fristående, andra delen ”Lasaros tårar”, av Svart Paradis-trilogin är minst lika stark, om inte starkare – den ger nästan magont att läsa! Det är mänskligt mörker på olika nivåer, mänskliga öden på olika plan och olika platser på jorden –  men likväl samma mörker som omger människan, när hon inte kan styra sitt öde. Detta är en thriller som tangerar många olika genrer - här finns övernaturliga inslag, smärta och svärta, kärlek och hat, här finns det mesta. Och jag blir oerhört berörd, och ser verkligen fram emot att läsa den tredje, avslutande delen Laboon; Vågen som äter människor. Kan det bli starkare? Ja, handlar den om tsunamin – vilket titeln ger associationer till, så kan det kanske det. Fast på ett annat sätt. För hittills har Tord skrivit om mänsklig ondska i olika former, och jag hoppas han inte gräver fram sådant kring ett katastrofscenario. Men vad vet man – Tord kan det mesta!

Här berättar han i alla fall två parallellhistorier – en om Lorens i Avesta i nutid, och en om missionärsparet Erland och Ingbritt, på 70-talet i nordvästra Thailand. Lorens liv är ett riktigt sorgligt kapitel; han har sedan ungdomsåren levt ensam och utanför, och än i dag – medelålders – är han utstött och hånad av sina plågoandar från ungdomstiden. Men han har lyckats finna kärlek. På nätet. Thailändska Sunee kommer till honom, till Sverige – men hur kunde han i sin naivitet tro att han skulle komma undan blickarna, kommentarerna, skvallret.

I tillbakablickar får vi följa kärleken mellan det barnlösa missionärsparet Erland och Ingbritt – hon ledd av Guds röst och ljus, han tvivlaren som ser djävulens tecken överallt. I en otillgänglig glänta i Thailands djungel försöker de bygga upp sin egen missionsstation, och finner där en dag ett förvildat flickebarn, smutsigt och blodigt, bakbundet vid ett träd. Flickan är som ett vilddjur, men Ingbritt ser henne som Guds gåva eftersom de inga barn fick själva. Erland tvivlar och våndas, och söker barnets ursprung under många år, medan han alltmer kommer att tvivla på sig själv, sin gärning, såväl som deras hopplösa uppdrag i ett gudsförgätet hörn av världen.

I både Avesta och Thailand eskalerar våldet och ondskan, och på Tordskt manér korsas människoödenas vägar – förstås. Det är så oerhört tragiska öden som skildras, det finns så mycket sorg och smärta - men likväl kärlek och hopp. Dock finns här inte mycket utrymme för lyckliga lösningar – för det finns här tyvärr alltför mycket makaber fasa, för mycket mänsklig ondska. Men det är oerhört skickligt skildrat, lämnar ingen oberörd, och sätter djupa spår åtminstone hos mig.

/Tuija

Reservera boken på Ronneby bibioteks webbsida. Där syns i vilka andra utgåvor du kan läsa den.