"Gäddsimmerskan" av Cecilia Klang

Jag tog mig en rejäl bit utanför min komfortzon när jag för en tid sedan bestämde mig för att läsa en bok vald på måfå, för att sedan skriva om den här på bloggen.
Feel-Good är inte riktigt min kategori, kan vi ju säga.

Det här är vad jag antar kan beskrivas som en ganska typisk feel-good-historia, vi får lära känna Charlotte Hammar, en riktig höjdare i reklambranschen, precis när hennes karriär tar en vändning till det sämre. Sparken får hon och hela tillvaron går fullständigt i kras.
Hon har inte insett hur fruktansvärt prestationsfokuserad hon varit under större delen av sitt liv, och inte heller vad det kostat henne. Nu hänger paniken och utbrändheten över henne som ett personligt Damoklessvärd, och med hjälp av en flaska vin och sin lokala pizza-bagare hamnar hon helt oplanerat på vischan, i Hanfors kommun.

I denna lilla trevliga kommun jobbar samtidigt entrepenören Kent Åsberg på sitt nya, fantastiska projekt. Det som ska vända världens ögon mot Hanfors, Bäckhyttan och Kent Åsbergs stugby.
Det finns ingen hejd på hans entusiasm eller driv i jobbet med hans senaste projekt. Han stångas med tjänstemän, köper upp hela lager med elfiltar och försöker så gott han kan undvika sin ärke-fiende Leif Lorentz.

När Kent får höra att självaste Charlotte Hammar ska flytta till Bäckhyttan är han inte sen att försöka dra in henne i projektet. Det skulle ju ge prestige och tyngd om en så betydelsefull person som hon var med och marknadsförde hans fantastiska idé.

Vi kan väl säga att boken ter sig ungefär som en film med Hugh Grant i huvudrollen. Det är lite dråpligt, lite skämskudde och en hel del värme. Jag trodde aldrig att jag skulle läsa klart boken, men de sista kapitlen sträckläste jag faktiskt. Jag var tvungen att veta att allt skulle gå bra, även om man vet det innan man öppnar en bok i den här genren.

Så hur blev betyget nu då?
Till och med jag, som I vanliga fall aldrig läser feel-good, utan håller mig till mina Sci-Fi, Fantasy och historie-romaner, till och med jag gillade den här boken. Kanske är det trots allt så, att man ibland mår bra av att göra något helt annat och upptäcka nya saker.
Kanske borde man till och med simma med lite monstergäddor, bara för att upptäcka att den där verkligheten, den är inte alltid så tokig.

 /Andreas

Codex Alera del 1 "Furies of Calderon" av Jim Butcher

Om du tidigare läst mina inlägg så vet du antagligen att jag är ganska förtjust i Jim Butchers andra serie om detektiven/trollkarlen Harry Dresden.
Nu råkade det sig som så att jag vid ett tillfälle läst ut alla de böcker som kommit ut om sagda trollkarl, så min lillebror rekommenderade att jag skulle prova Butchers serie Codex Alera istället.

Det här är en renodlad fantasy-serie, med en annorlunda twist. Vi dyker in i en värld där människorna kan befalla och använda ett slags naturandar, kallade Furies, på ett sätt som man nog bara kan beskriva som magi.

”Alla” människor har kontakt med minst en Fury, och beroende på vilket naturelement din Fury tillhör så kan den, och i förlängningen du, göra olika saker. En vatten-Fury tillåter kommunikation på långt håll och har även ofta läkande förmågor. En jord-Fury skänker styrka och hjälper till att bygga fantastiskt starka hus, murar och liknande, och så vidare…

Först får vi följa Cursori-studenten Amara, som är på sitt examensuppdrag med sin mentor Fidelias. En medlem av Cursori jobbar för kronan som spion och budbärare, och det är i egenskap av spion som de båda är ute i fält. Saker går inte riktigt som det är tänkt, men mer om det i boken.

Istället hoppar vi till markägaren Bernard och hans systerson Tavi, som är ute och letar efter ett försvunnet får. Tavi är i det närmaste unik i Alera, eftersom han inte har någon Fury att kalla på. Han är dessutom en tanig grabb som får använda hjärnan för att lösa sina problem.
I en värld full av Fury-förstärkta människor har han nästan alltid en uppförsbacke att kämpa i, och han har svårt att mäta sig med sina jämnåriga.
Men han är älskad av Bernard och dennes syster Isana, som själv inte har några barn men tar hand om Tavi som om han vore hennes egen son.

Naturligtvis finns det en stor värld därute, och jag kan inte berätta allt här, det skulle ju förstöra upplevelsen för dig. Men det här är fantasy på rätt sätt. Det finns saker som vi får upptäcka hela tiden, tillsammans med huvudkaraktärerna. Det finns monster och krig, men också kärlek och vänskap, intriger och hemligheter. Jag är väldigt förtjust i Jim Butchers sätt att skapa världar, han har ett sätt att skriva som gör att jag lätt kan forma bilder i huvudet av omvärlden.

Furies of Calderon finns att boka i vår katalog och jag rekommenderar att du ger den en chans.

/Andreas

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks hemsida. 

"Uppvaknandet" av Tracy och Laura Hickman

När jag var sisådär 15-16 år så upptäckte jag rollspelens fantastiska värld. Jag och mina kompisar kunde spela hela helger, bekämpa drakar och jaga magiska artefakter.
Det var även här som jag upptäckte DragonLance-världen (på svenska Draklans), en enorm litterär värld skapad av Tracy och Laura Hickman. Den sattes på pränt av Tracy Hickman och Margaret Weis, och har inspirerat rollspelare och fantasyläsare världen över sedan mitten på 80-talet.

Någonstans runt 2000-talets början tappade jag dock bort denna fantastiska värld, familjen flyttade och jag hittade nya vänner och en ny rollspelsgrupp.

Nu har jag äntligen tagit mig an Tracy och Laura Hickmans historia om Bronskoralerna, vari Uppvaknandet är den första delen. Och jag måste säga att jag är såld, historien känns inte lika polerad som jag med mina rosa minnesglasögon har för mig att DragonLance var, men det märks tydligt att här finns inspiration från rollspel och en hel del erfarenhet av skrivande.

Vi får följa ett flertal individer i boken, de som står ut mest för min del är smeden Gaelen och hans fru Berkita, fen Dwynwyn och Mimic, en väldigt annorlunda ingenjör.

Eftersom boken är ganska tunn så är det svårt att berätta om handlingen utan att avslöja saker, men historien utspelar sig i en värld som påminner om 1100-talets Europa. Skillnaden är att här är det inte människor, utan drakar som är kungar. Kyrkan, naturligtvis tillägnad sagda drakar, har stor makt och det vanliga folket försöker leva så gott det går i skuggan av makten.

När vi träffar honom verkar Gaelen vara en ganska nöjd man, om än att han är plågad av syner och mardrömmar. Han älskar sin fru över allt på jorden, han har tagit över och driver sin svärfars smedja, en smedja med gott rykte och god lönsamhet och han är uppskattad av sina grannar.
Vad mer kan man önska?

Vi lär oss dock ganska snabbt att det kanske finns mer än en verklighet man behöver förhålla sig till, däribland feernas värld. Det verkar som om dessa verkligheter oftast inte har med varandra att göra, men genom drömmar och syner kan vissa individer få kontakt över gränsen. Det är här Dwynwyn kommer in i bilden. Gaelen drömmer nämligen om en bevingad kvinna vars röst är så vacker att han inte kan höra vad hon säger. Dwynwyn å sin sida ser en man som inte är en fe, men som hon tror kan vara nyckeln till att rädda tronen åt hennes drottning.

Men så enkelt kan det ju inte vara. Fast mer än så här vågar jag nog inte berätta, bortsett från att ni har något att se fram emot i de sista kapitlen i boken, där vi får stifta bekantskap med vättarna. Jag fick direkt en känsla av att Blizzard Entertainment tog inspiration till sina goblins från Mimic och hans ”kompisar”, men det är nog snarare så att det finns en gemensam inspirationskälla.

Vättar är plumpa, gemena, elaka, egoistiska och otroligt underhållande. Jag ser fram emot att läsa mer om Mimics upptåg i resten av serien.

/Andreas

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks hemsida. 

"Nordiska myter" av Neil Gaiman

Min första kontakt med Neil Gaiman var genom TV-serien Amerikanska Gudar, baserad på hans bok med samma namn. Jag hade naturligtvis hört talas om honom tidigare, men det var första gången jag tog mig an någon av hans skapelser, och jag upptäckte att han verkar vara en väldigt noggrann författare som kontrollerar sitt källmaterial ordentligt, även om han sedan skriver en helt egen historia.

Så när jag såg hans bok Nordiska Myter så förväntade jag mig nästan att få läsa hans versioner av de gamla nordiska sagorna. Och på ett sätt är det sant, han har ju skrivit ner historierna, och hans egen erfarenhet som författare syns i skrivspråk och melodi.

Men jag har nog aldrig sett en så trogen återtolkning av de gamla folksagorna, skriven på ett sätt som placerar den bland skönlitteratur. För det här är inte bara en ny version av de gamla Eddorna, även om Gaiman har använt dessa när jag gjorde sitt förarbete.

Nej nej, det här är ett återberättande som görs med genuint intresse och en brinnande passion för de gamla historierna.

Jag själv skrev ett arbete om just mytologi när jag gick på gymnasiet, och därtill så är det lite av ett specialintresse. Därför blev jag väldigt glad att hitta några av mina favoritsagor i boken, till exempel ”Gudarnas Skatter” och ”Hymers och Tors fiskarfänge”. De berättas på ett annat sätt än jag är van, men det är ett rent nöje att läsa.

Om du är intresserad av mytologier i allmänhet, eller asatrons sagor i synnerhet så kan jag inte rekommendera den här boken nog mycket. Den är dessutom skriven på ett sätt att jag tror den tilltalar de flesta som tycker om sagor, fantasy eller bara välskrivna korta berättelser.

/Andreas

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks hemsida. 

"Liftarens guide till galaxen" En trilogi i fem delar av Douglas Adams

”Långt ute på kanten av det aldrig kartlagda bakvattnet till den gudsförgätna änden av västra spiralarmen av vår galax finns en liten gul sol som ingen nånsin tagit notis av.” 

Så börjar en av de (enligt mig) bästa satiriska science-fiction-komedier som någonsin skrivits.

Douglas Adams har skapat ett verk som både är en samhällskritisk åskådning av hur vi människor behandlar varandra och planeten vi bor på, och samtidigt driver med etablerad science-fiction genom överdrivna karaktärer och underbart skruvade situationer. 

”Det är en konst, eller rättare sagt ett knep med att flyga. Knepet är att lära sig att kasta sig till marken och missa.”

Historien följer människan Arthur Dent och hans till synes mänskliga kompanjon Ford Prefect på en resa genom det möjliga och omöjliga. Det hela börjar med att Arthur på grund av omständigheter som han inte själv kan styra över följer med Ford när denne liftar med en vogonsk konstruktionsflotta som befinner sig i solsystemet av anledningar ni själva får läsa om. Men jag kan avslöja att vogoner är en ras med motbjudande varelser, som utöver sitt behov av att vara elaka mot andra arter dessutom har den tredje sämsta formen av poesi i de kända delarna av galaxen. Tvåa på den listan kommer azgoterna från Kria och förstaplatsen innehas av Paula Nancy Millstone Jennings från Essex. 

Våra två protagonister lämnar snart vogonerna, via en luftsluss ut i kalla rymden. Det som sedan händer är så otroligt osannolikt att man måste uppleva det själv. I boken alltså, inte i verkligheten, det vore både oansvarigt och antagligen direkt hälsovådligt. 

Jag har läst Douglas Adams böcker många gånger genom åren, men det finns alltid något nytt som står ut. Det jag kan säga med säkerhet är att dom alltid får mig att skratta, oftast högt och generande intensivt. Men det bjuder jag på, kanske får det någon annan att upptäcka denna fantastiska bokserie, den förtjänar all uppmärksamhet den kan få. Serien har delvis filmatiserats vid ett flertal tillfällen, men det är svårt att fånga den absoluta absurditet som pågår med en filmkamera, eller för den delen en dator. 

/Andreas

"Dödsviskaren" av Lovisa Wistrand

Den sista delen i trilogin är nog den delen som har mest karaktärsförändringar.

Även om vi sett huvudkaraktären Izsaelda gå igenom förändringar i de båda föregående titlarna, så är det i den här boken som man ser hur böckernas karaktärer mognar till den roll jag misstänker att dom kommer ha även efter seriens slut.
Vi ser hur Kelandil till slut inser vem han är, hur Naeva växer med sitt uppdrag till en ledare och äntligen slutar förminska sig själv och Izsaelda och Akares börjar faktiskt bli lite mer vuxna och lite mindre själviska.

Det är en väldigt underhållande serie att läsa, och även om jag stundtals stöter på stycken jag måste läsa om för att förstå dom, så är det en serie jag rekommenderar till fantasyälskare.
Dock är det nog inte en serie för personer som vill börja med fantasy, serien går in stenhårt i den djupare delen av poolen med drakar, demoner, magi och en uppsjö av andra klassiska detaljer som jag känner igen från mina rollspelsäventyr.

Efter katastrofen i Saxx så har nu våra hjältar ett enda mål i siktet. Att stänga demonporten som hotar att förgöra hela Sarador. Men mitt i sökandet efter vad som kan hjälpa dom i detta uppdrag försvinner Izsaelda och Akares. Det är här som Naeva faktiskt tar plats och växer till den karaktär jag hoppades på i första och andra boken. Keelan springer iväg och försöker lösa sina egna problem, vilket jag tror retar mig mer än karaktärerna i boken. Det är faktiskt som om det är ett gäng med ungar som rusar omkring och tror att dom vet bäst till och från.

Men det är också det som är en del av seriens charm, det finns ingen Gandalf eller Dumbledore som kan styra karaktärerna rätt. Och dom begår misstag, som dom sedan får ta konsekvenserna av. Även om jag irriterar mig på deras beteende till och från så är jag väldigt förtjust i att saker som man gör faktiskt leder till något.

Det här är en bokserie väl värd att läsa och jag tror att Lovisa Wistrand har skapat en värld som hon, om hon vill, kan komma tillbaka till i framtiden. Att säga att det finns en del trådar kvar att följa är en underdrift, och jag skulle gärna läsa mer.

/Andreas

Sök efter boken på Ronneby biblioteks hemsida och reservera den. Där ser du också vilka andra utgåvor vi har av boken. 

Sommarläsningen fortsätter

Trots att min semester sedan länge varit över har jag hittat tid till att läsa en hel del denna sommar. Delvis beror detta på att det varit för hett för trädgårdsarbete under större delen av dagen, dels beror det på att jag ännu inte har vare sig internet eller TV där hemma. Jag har nog läst mer i sommar  än jag läste de föregående 2 åren.

Den här gången handlar det om en svensk debutant, ett kärt återseende och ännu mer Jack Reacher.

Vi börjar med debutanten tycker jag.

Lovisa Wistrand heter hon och hennes bok heter Drakviskaren.

För mig känns det här både vant och annorlunda. Dels är det en bra fantasy-bok, med alla de element som jag känner till. Här finns alver, magi, monster och en stor ond skurk. Men det är sakerna som är annorlunda som gör att jag redan har lånat på mig del 2 i serien och nu längtar efter att få sätta tänderna i den.

Man brukar prata om att huvudpersoner växer under handlingens gång, men här är det nästan så man ser det från sida till sida. Under större delen av den första halvan av boken så tyckte jag verkligen inte om Iszaelda, hon var dryg och otrevlig mot nästan alla hon mötte, betedde sig ohyfsat och hade i största allmänhet taggarna utåt. Men boken höll mig kvar, och efterhand så insåg jag att jag hejade på och rycktes med av allt som hon tar sig för. För det är en veritabel berg-och-dalbana emellanåt, svängningarna är snabba och ibland får man läsa om en sida ett par gånger för att hänga med i vad som egentligen hände. Om nästa bok håller samma kvalité så har vi en verklig vinnare här.

 

Den andra boken jag tänkte berätta om idag är Metro 2035 av Dmitrij Gluchovskij.

Jag har läst de två tidigare böckerna i Metro-serien och Gluchovskijs senaste verk är precis lika mörkt, deprimerande och dystopiskt som de två föregångarna.

Här får vi återse två av huvudpersonerna från de båda tidigare böckerna, som nu träffas med ett gemensamt mål i sikte: att hitta andra överlevande i den radioaktiva ödemark som är Ryssland 2035. Jag har alltid fascinerats över hur deprimerande ryska författare är. Kanske är det någonting i deras skrivkultur, eller så bejakar de bara helt enkelt de mörkare sidorna av mänskligheten. Helt klart är i alla fall att även Metro 2035 verkar bli en värdig uppföljare till Metro 2033. Jag har inte riktigt hunnit läsa ut den i skrivande stund, har några få kapitel kvar till ikväll. Men det var ett rent nöje att få stifta bekantskap med Artiom och Homeros igen, även om jag aldrig skulle vilja semestra i metrons mörka gångar.

Så, avslutningsvis kan jag bara säga att jag även fortsatt läsa böckerna om Jack Reacher, sedan det senaste inlägget har jag hunnit med både Dollar och Gisslan. Det är lättuggade, relativt korta historier som jag bara inte kan lägga ifrån mig när jag väl börjat. Dollar läste jag ut på en dag, med lite pauser för att laga mat och så. Än en gång vill jag alltså tipsa om Lee Childs böcker, gillar du action-deckare så borde det vara precis vad du söker.

Böckerna finns att reservera i vår katalog, men Dollar finns endast som engelsk pocket i bokform och heter då Killing Floor. Den finns även som ljudbok på svenska.

/Andreas

Reservera Drakviskaren, kan läsas direkt som e-bok och e-ljudbok.

Reservera Metro 2035 på Ronneby biblioteks webbsida.

Lista med Lee Childs böcker...

Dold identitet av Lee Child.

Första gången jag kom i kontakt med Jack Reacher var när jag såg filmen som baseras på boken ”Prickskytten” av Lee Child, Tom Cruise spelade den testosteronstinne före detta militärpolisen Jack Reacher. Filmen var bra, och jag började fundera på var jag skulle kunna finna böckerna som filmen var baserad på.

När jag väl förstått att det var just Lee Child som skrivit böckerna så var det en smal sak att leta fram den första boken i serien. ”Dold Identitet” är egentligen inte den första boken Child skrev, men den utspelar sig innan den först utgivna boken om Jack Reacher.

Det här är en trevlig, ganska actionstinn historia om en militärpolis som får ett otacksamt uppdrag mitt ute i Mississippis obygd, i en liten stad som heter Carter Crossing. Jack Reacher själv är lite av en blandning mellan Jack Ryan och Carl Hamilton, en skärpt kille med krut i näven och lite respekt för auktoriteter utanför sin egen befälskedja. Eftersom jag läste på svenska så vet jag inte hur flytande Childs eget språk är, men läsningen flöt på utan problem och språket är lättfattligt. Boken är också i sig väldigt lätt att ta till sig, och bitvis var det svårt att lägga den ifrån sig. Framför allt så är det en deckare där man inte känner sig dum, även om huvudkaraktärerna kommer fram till saker snabbare än man själv gör.

Jag har redan lånat ”Killing Floor”, som är den första boken Lee Child skrev om Jack Reacher, och om den är lika bra som ”Dold Identitet” var så har jag nog hittat mig ett nytt helgnöje, det finns ganska många böcker i serien.

Om du tidigare läst och tyckt om författare som Tom Clancy och Jan Guillou och nu letar efter något nytt så kan jag varmt rekommendera Lee Child i allmänhet och ”Dold Identitet” i synnerhet.

/Andreas

Reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida eller läs den direkt som e-bok. Finns även som ljudbok.

Svärdens Väktare (serie) av Nick Perumov

Det här blir ett lite annorlunda blogginlägg, för den här gången handlar det om en bokserie snarare än en enskild bok. Svärdens Väktare är namnet på serien som handlar i huvudsak om Fess, till stor del om Kejsaren av Melin och även om de ofantligt mäktiga artefakterna som kallas Diamantsvärdet och Träsvärdet.

Serien börjar med böckerna Diamantsvärdet och Träsvärdet del 1 och 2, där vi får stifta bekantskap med de ovan nämnda personerna och föremålen. I världen som kallas Melin har Kejsaren fått nog av magikernas inblandning i hur han ska styra sitt rike. Samtidigt har Dankernas främsta vapen, Träsvärdet, vuxit färdigt i deras urskog och väntar nu bara på en värdig förkämpe som kan leda deras stolta men ack så fåtaliga folk mot människor, gnomer och alla andra som sedan urminnes tider varit deras fiender. I urberget har även gnomernas motsvarighet, Diamantsvärdet, vuxit fram ur klippan och väntar även den på en gnom av rätt kaliber.

Allt detta, och en ung magikerrymling vid namn Fess, begynner en historia som för oss genom ett otal världar där vi får stifta bekantskap med alver, vampyrer, drakar och andra mytiska varelser. Vi får läsa om världar som går under, världar som räddas vid ruinens brant och strider mellan gudar. Det blir emellanåt lite bombastiskt och överdrivet, men på det stora hela så är historien väl berättad och lätt att fastna i. Det märks tydligt att det är en rysk författare som skrivit, här är det mörker, smärta och inga lyckliga slut. När hjältarna till slut lyckats överkomma ett hinder och man tänker att de ska få några sidors lugn och ro så dyker det upp något ännu värre innan man ens hinner vända blad. Varje beslut som tas, hur gott beslutsfattaren än vill göra, leder djupare in på den mörka stigen.

Här handlar det inte om att ändamålen helgar medlen, utan om att göra så gott man kan med de onda krafter man har att tillgå. Sen får man hoppas att världen inte går under trots allt man gjort.

Nick Perumov är en lysande fantasyförfattare som jag beklagar att jag inte upptäckt tidigare. Hans verk påminner mig om David Eddings sagor, men med en betydligt mycket mörkare ton. Mitt enda problem, och jag vet inte om det är på grund av översättningen eller ett originalinslag, är att det dyker upp liknelser här och där som direkt bryter den inlevelse som jag känner i historien.

Ett exempel är att en slottsvägg är slät som en skridskobana (parafras). Jag antar att de åker skridskor även här, men kunde man inte valt en bättre jämförelse?

Förvisso så talar en del av de som färdas mellan världar vid ett tillfälle om en konstig liten värld, helt utan magi, som dom hämtat inspiration från. Denna lilla värld är uppenbarligen vår värld, och det verkar som om det handlar om vår moderna tid också, vilket är en kul idé att ta med i en fantasy-berättelse.

Det här är helt klart sommarens boktips från min sida, har du inte läst den än så rekommenderar jag att du läser serien så snart du har möjlighet.

/Andreas

Hela serien på Ronneby biblioteks webbsida.

Revolt år 2100 och Metusalems arvingar av Robert A. Heinlein

Jag har länge ansett att Robert A. Heinlein är en av de bästa författarna inom Science Fiction. Hans böcker må vara lite ålderstigna vid det här laget, men jag njuter fortfarande lika mycket när jag hittar något ”nytt” att läsa.

 

Den här gången handlar det faktiskt om två böcker, en novellsamling med tre noveller som heter Revolt år 2100, och en riktig klassiker vid namn Metusalems arvingar. Jag rekommenderar att ni läser Revolt 2100 först, eftersom den ger en ganska bra bakgrundsbild till Metusalems Arvingar. Så om vi börjar från början:

Den första historien i Revolt år 2100 beskriver ett diktatoriskt religiöst USA, där den Store Profeten är allenarådande och omvärlden är något skrämmande, barbariskt och förlorat. Befolkningen lever i tron att deras Profet utsetts av Gud för att skydda dem och bekämpa all ondska i världen. Det är en värld där oliktänkande förtrycks, individualism fördöms och underkastelse uppmuntras. Naturligtvis finns det motståndsgrupper, men vem kan stå emot någon som kontrollerar hela USAs befolkning med massuggestion och vapenmakt?

Jag tänker lämna Revolt här, och istället gå över till Metusalems arvingar, där vi får följa de långlivade Howardfamiljerna och deras öden och äventyr i ett samhälle som inte vill tro på att gener kan vara anledningen till ett långt liv. Det måste ju helt enkelt finnas någon hemlighet som Howardfamiljerna sitter inne med, som dom inte vill dela med sig av till resten av världen.

Naturligtvis leder detta till en häxjakt och rena tortyrsekvenser för att få reda på ”hemligheten”, vilket leder till en påtvingad landsflykt för våra stackars åldringar.

Båda böckerna är ganska korta och lätta att ta till sig, de är förvisso inte lika lättsamma som vissa av Heinleins tidigare böcker, till och från kan de vara direkt obehagliga. Men det lyfts en del viktiga aspekter som i fortfarande idag behöver tänka på, även om fokuset för dessa tankar kanske har ändrats. Jag tror att det viktigaste man kan göra är att reflektera över den poäng som författaren vill få fram, och i Heinleins fall är det aldrig svårt. Jag skulle kunna fortsätta filosofera i ett par timmar, men jag lämnar er med en rekommendation: Har du inte läst Heinlein tidigare, så är det kanske dags nu.

Revolt år 2100 och Metusalems arvingar finns att låna på huvudbiblioteket, i vårt magasin. 

/Andreas

Eftersom böcker finns i vårt magasin går de inte att beställa på nätet (om de inte råkar vara utlånade). Prata med bibliotekets personal för att få tag på dem.
Se på vår hemsida om Revolt år 2100 är utlånad.

Se på vår hemsida om Metusalems arvingar är utlånad.

Andreas semesterläsning = tre boktips

 Ah, ljuva semester. En lugn och bekymmersfri period av avslappning och lata dagar på stranden, inte sant?

Så var det dock inte i år. Med ett fullspäckat semesterschema och en rejäl förkylning (en present från min gudson, ungefär ett och ett halvt år gammal) såg det ut att inte bli någon tid över för läsning och reflektion den här sommaren. Men lite böcker hann jag dock med, och vi börjar med:

Den Trettonde Funktionen av Ola Wikander.

Detta är uppföljaren till Serafers Drömmar som jag tidigare skrivit om. Serien fortsätter att gripa tag i mig, men den här boken hade jag väldigt mycket lättare att ta till mig. Endast två dagar tog det, och jag suktar efter den tredje och avslutande delen.

Vi får nu följa Nymwë i långt större utsträckning än i första boken, Kwanzo tar mer av en baksätesroll till hennes ledarskap. Boken utspelar sig några år efter den första boken, och tiden som har gått har varit allt annat än händelselös. Det har faktiskt hänt så mycket att jag gärna hade läst om det när det hände, hellre än att få lite återblickar här och var, men det stör inte på något sätt historien som berättas.

   Nu har jag lärt mig uppskatta Wikanders trilogi fullt ut och jag rekommenderar den varmt till er som vill ha en annorlunda fantasy-bok som ställer sig frågan om det verkligen är rätt att göra något, bara för att man har kapaciteten och kunskapen.

Nästa bok i listan var ett återbesök i min egen bokhylla i form av:

The Eye of the World av Robert Jordan.

Om någon av er läst mina tidigare inlägg så vet ni att den här serien tillhör mina absoluta favoriter. Detta är första delen i serien ”The Wheel of Time”, och att försöka beskriva hela serien är meningslöst. Det är en hel uppsjö av viktiga karaktärer, händelser och fenomen. Men jag kan försöka ge en introduktion till den här boken. Vi lär känna pojkarna Rand, Perrin och Mat, flickorna Egwene och Nynaeve, gycklaren Thom Merrillin samt Lan och Moiraine när boken börjar. Ungdomarna behöver ge sig av hemifrån och följa med den mystiska kvinnan Moiraine och hennes… livvakt… Lan. Gycklaren Thom bestämmer sig för att följa med, på lite oklara grunder.

   Ju mer jag funderar på att skriva här, desto mer inser jag att jag inte kan skriva som jag vill utan att avslöja saker. Så jag säger såhär, om du tycker om exempelvis Sagan om Ringen (J.R.R. Tolkien) eller Kingkiller Chronicles (Patrick Rothfuss) och inte räds att ta dig an ett mastodontverk, så vill jag varmt rekommendera att du läser serien The Wheel of Time. Börja då med A New Spring som är den här seriens motsvarighet till Bilbo (J.R.R. Tolkien)

Sist men absolut inte minst har vi:

Stäppens Krigare av Conn Iggulden.

Jag läste för några år sedan Kejsaren-serien av Conn Iggulden och blev helt såld.

Böckerna är skriva som skönlitteratur, men som historieintresserad så ser jag också att Iggulden har gjort sin läxa ordentligt. Samma sak hände här, med första boken om Djingis Khan. Boken tar tag i sin läsare och håller fast hela vägen till sista sidan. Det är intressant, roande och framför allt bra litteratur. I den första boken får vi följa Temudjin (Djingis Khan) under uppväxten som son till en Khan. Hans far är Jesugai, khan i Vargarnas klan. Och det är här, i den här typen av berättande, som Igguldens briljans syns så tydligt. Han förenklar en del namn, ändrar lite grann i historien för att det ska bli bättre skönlitteratur, men allt sådant står med i slutet på boken, med en förklaring till varför han ändrat/tagit bort saker.

I skrivande stund håller jag på med del två, Bågens Mästare, även den ser ut att bli trevligt sällskap den närmaste tiden.

Så det gör inte så mycket att semestern var fullbokad och att det regnade en del, läsa hann jag ändå.

Nu ska jag bara försöka hitta tiden till att åka och bada också…

Andreas 

Beställ böckerna på bibliotekets hemsida. Två finns även som e-bok och en som ljudbok.

Den trettonde funktionen, The eye of the world och Stäppens krigare

Serafers drömmar av Ola Wikander

Serafers Drömmar

Första delen i serien ”Stjärnan, Gryningens son” av Ola Wikander.

Ja, nu var det länge sedan jag skrev någonting på den här bloggen, jag har suttit fast i Ola Wikanders verk under en lång tid.

Jag hade svårt att få flyt i mitt läsande av ”Serafers Drömmar”, det kändes som om språket motarbetade mig titt som tätt. Det är dock en väldigt bra story, och även om det gick långsamt så kände jag aldrig att jag inte ville fortsätta läsa.

Ibland hittar vi böcker som helt enkelt inte är helt enkla att läsa. Ofta är just dessa böcker de verk som vi kommer ihåg under många år framöver. Om du läst böcker av exempelvis Dostojevskij eller Kafka så vet du vad jag menar, jag bär fortfarande med mig ”Brott och Straff” och ”Processen” som jag läste när jag gick på gymnasiet.

Jag tror att Ola Wikanders bokserie kan höra till den kategorin, inte för att den är deprimerande eller samhällskritisk, utan för att den helt enkelt får läsaren att ta det lite lugnare, att fundera lite extra. Ibland är det just den typen av litteratur vi behöver, och redan nu kan jag erkänna att jag funderar över bokens frågeställningar om mänsklighet och vad skillnaden är mellan begränsningar och moraliska gränsdragningar. Missförstå mig rätt, jag försöker på intet sätt jämföra Ola Wikander med Kafka, men jag tror att den här boken kommer följa med mig under en lång tid framöver.

För även om det i grund och botten är början på en fantasytrilogi så finns det väldigt djupa och fundamentala frågeställningar i boken.

Karaktärerna är lätta att komma i kontakt med, personligen var jag väldigt förtjust i Serafen Ambrogael och hans kamp mot sin höjdskräck. Vilken fantastisk tanke. Det blir än bättre av att han också är lätt att tycka om.

De olika karaktärerna är tydligt definierade utan att kännas som pappersfigurer, och det är lätt att hålla dem isär, de har sina egenheter och speciella drag.

Det finns en hel del saker i boken som är minst sagt värda att fundera över, och jag tycker att det är en bok värd att läsa. Se bara till att du har gott om tid, och att ta pauser. Språket är vackert, men aningen avancerat och det känns ibland som om jag läser brottstycken ur en 1500-talsroman, snarare än en dystopisk framtidsbild från 2012. Jag har planerat att fortsätta läsa serien, men ska först ta mig an någonting lite mer lättsmält tror jag.

/Andreas

Beställ boken på biblioteket hemsida eller läs den direkt som e-bok. 

Equal Rites av Terry Pratchett

Det var länge sedan jag läste en bok av Terry Pratchett, fantasy-världens svar på Douglas Adams. En fullständigt skruvad berättelse om skivvärldens första kvinnliga trollkarl tar sin början i den lilla byn Bad Ass, långt ute på landsbygden och långt ifrån staden Ankh-Morpork där trollkarlarna egentligen hör hemma. Ja just det, trollkarlar är män, alltid män och inget annat. Det finns en tydlig gräns mellan manlig och kvinnlig magi i skivvärlden, det vet alla. Män är trollkarlar och kvinnor är häxor, så enkelt är det.

Eller är det verkligen det? När trollkarlen Drum Billet börjar närma sig slutet av sitt liv (en trollkarl vet alltid om när han kommer att dö, han vet till och med om klockslaget) så letar han efter en åttonde son till en åttonde son, och som tur är för honom hittar har en smed vars fru precis ska föda deras åttonde barn, med bara några minuter kvar innan Drum Billet tänker lämna jordelivet.

Han överlämnar sin stav och sin trollkarlskraft till det nyfödda barnet med sina sista andetag och går nöjd vidare mot nya äventyr.

Smeden är helnöjd. En trollkarl i familjen, tänk vilken fantastisk tur hans familj har. Ända tills byns häxa talar om för honom att han precis blivit far till en liten flicka…

Terry Pratchett vänder gärna upp och ner på konventioner, och använder sig av fullständigt nonsensspråk för att överrumpla sina läsare. Det är svårt att hålla sig för skratt när man läser den här boken, och leendet sitter permanent fixerat i ansiktet på mig när jag läser om Granny Weatherwax’s och Eskarinas äventyr i en värld som inte är riktigt som man förväntar sig.

För här är verkligheten lite mindre som den egentligen är, och lite mer som folk förväntar sig att den ska vara, och så har det alltid varit.

Equal Rites är Pratchetts tredje bok om skivvärlden och hans första bok om häxorna.

Den heter Herrskap och Häxor på svenska och båda böckerna går att boka på vår hemsida.

Den engelska boken finns på huvudbiblioteket, och den svenska boken finns på Kallinge filial.

/Andreas

En historielektion i fantasytoner i Albions dotter av Ilka Tampke

När jag skulle leta efter mitt nästa projekt till den här bloggen så bestämde jag mig för att leta efter nya fantasyböcker av författare jag inte kände igen. Det blev jackpot när jag hittade Albions Dotter av Ilka Tampke. Utgiven 2016 på svenska och en författare som jag aldrig tidigare hört talas om, och dessutom med Albion som en del av titeln. Kunde det bli bättre?

En kort förklaring: Albion är namnet som användes när man talade om Storbritannien under Roms storhetstid. Det används fortfarande i vissa, mer poetiska sammanhang för att beskriva Skottland och till viss del England (om jag minns rätt).

Boken utspelar sig under det första århundradet i en liten keltisk by vi namn Caer Cad och vi får följa den föräldralösa flickan Ailia under hennes uppväxt och de svårigheter som hennes avsaknad av familj medför. För trots att hon har en kärleksfull adoptivmor och en mycket högre position i samhället än vad en ”hudlös” egentligen kan förvänta sig, så finns det en hel del saker som hon inte är en del av.

Boken tar oss med på en resa in i ett samhälle där trolldom finns överallt och alla ting har ett eget syfte och en egen berättelse. Det är lätt att svepas med och tänka att det handlar om vilken ”vanlig” fantasybok som helst, men här finns mer än ett korn av historia. Rituella offer, heliga dagar med alla tillhörande traditioner och en helt annan syn på omvärlden må kännas påhittat, men det finns mycket som får mig att tänka på druidernas seder. Jag har extremt begränsad kunskap om dessa, men lite har jag läst i min jakt på Artur-legender och annat.

Dessutom, hur annorlunda är det jag precis beskrev från det som Asa-troende höll på med på 700-talet?

Min poäng är att boken lyckas kännas både som en slags studie av livet på 40-talet e.Kr. och som en fantasybok på samma gång.

Mycket intressant läsning och det är till och från väldigt svårt att lägga boken ifrån sig.

Den finns att låna på stadsbiblioteket, fantasy-avdelningen.

/Andreas

Beställ boken på biblioteket hemsida eller läs den där direkt.

The Wise Man’s Fear av Patrick Rothfuss (finns även på svenska)

Många av mina kompisar har talat om för mig att jag bör läsa Patrick Rothfuss’ böcker om Kvothe och hans äventyr. Jag måste erkänna att det tog ganska lång tid innan de lyckades övertala mig till det, eftersom jag på senare tid varit mer intresserad av att läsa om böcker som jag läst i min ungdom.

Dessutom är det inte någon nätt liten pocketbok vi talar om här, den andra delen i serien på engelska har över 800 sidor. Den svenska översättningen är uppdelad i två böcker, vilket har både för och nackdelar i min värld.

Det är underbart att ha en riktigt tjock bok i händerna, man vet att det finns möjlighet till oavbruten underhållning i flertalet timmar, ibland dagar, innan man måste plocka upp nästa del. Samtidigt är det otympligt och tungt. Jag tar väldigt sällan med mig tunga, tjocka böcker när jag reser, för att ta ett exempel. Då är det mycket smidigare med en pocketbok.

Men nu ska vi prata om min senaste förälskelse som är Patrick Rothfuss’ berättelse om Kvothe. Jag läste boken på engelska, men den finns även att låna på svenska. Den svenska titeln är ”En Vis Mans Fruktan”

Det hela börjar på ett litet värdshus i en liten by. Ni vet, en sådan by där alla känner alla och sammanhållningen är viktigast. Detta värdshus drivs av en man som inte är född i byn, tillsammans med hans lärling vars ursprung är okänt för allmänheten. Men Kote, som värdshusvärden heter, och Bast, hans lärling, är trevligt och ärligt folk som gärna hjälper till, så det spelar kanske inte så stor roll om dom inte är födda i byn.

På värdshuset bor för tillfället också en skrivare, som mot betalning gärna ställer upp och skriver officiella dokument såsom testamenten och liknande. Så de goda byborna har en bra anledning att hälsa på i värdshuset.

Men det är när värdshuset inte har några andra gäster än skrivaren som vi får ta del av de verkligt underhållande delarna av boken. Kote har nämligen en berättelse som skrivaren hemskt gärna vill ta del av, men det är inget för bybornas öron.

Jag trodde inte att jag skulle kunna fastna i en bok på det här sättet igen, inte sedan den avslutande delen av Robert Jordans serie ”The Wheel of Time” har jag haft så svårt att sluta läsa. Jag tror det kan ha att göra med hur boken är skriven. Det sitter verkligen en sagoberättare och berättar historien.

I normala fall brukar fantasyböcker kännas beskrivande, men här kan jag nästan höra hur Kotes röst går upp och ner i ton och volym, beroende på hur intensiv historien för tillfället är.

Jag kanske bara är lättpåverkad efter många timmars rollspelande i ungdomen, men det kändes som om någon berättade historien för mig medan jag läste den.

The Wise Man’s Fear är som sagt del 2 i serien, men jag klantade mig lite grann och läste den först. I skrivande stund håller jag på med del 1, ”Name of the Wind”, och den verkar vara precis lika bra som del 2.

/Andreas

Beställ böckerna på bibliotekets hemsida

Twilight-sagan berättad med två medier.

Först och främst, jag vet att jag antagligen inte tillhör den tilltänkta målgruppen för serien om Edward, Bella och alla de andra i staden Forks. Detta hindrar mig inte från att uppskatta serien och därför vill jag nu dela med mig lite av mina åsikter om böckerna och filmerna.

Böckerna är skrivna av Stephenie Meyer, och det är en riktigt tonårs-kärlekssaga det handlar om. Flicka möter vampyr, vampyr vill äta upp flicka, flicka och vampyr blir kära i varandra. Ni vet, den klassiska historien. I både böckerna och filmerna får vi en inblick i Bella Swans vardag, och det finns en enkelhet här som är väldigt tilltalande. Stephenie Meyer försöker inte komplicera saker i onödan, och lyckas väldigt bra med att förmedla jobbiga känslor med enkla medel. Ni kommer förstå vad jag menar när ni läser eller ser New Moon.

Mitt största problem är att serien tack vare sin enkelhet är svår att skriva om. Den berör, men det är inte något nyskapande eller världsomvälvande som händer. Missförstå mig rätt, jag tycker att böckerna är bra, men dom är bra på samma sätt som min läsfåtölj är bra. Otroligt mysig att krypa upp i, finns alltid där när jag vill fly verkligheten några timmar, men jag går inte och funderar på eller längtar efter den när jag gör andra saker. Jag rekommenderar serien till de flesta av mina vänner, och jag är glad att jag har läst, och sett, alla delarna av den. För det är en fin kärlekssaga.

Nu ska vi ta och jämföra böckerna med filmerna lite grann. Det blir alltid så att filmerna skiljer sig från böckerna, exempelvis är det svårt att filma tankar. I just den här serien hade det varit bra om det gick, men jag tycker ändå att det mesta av känslan från böckerna följer med över till filmerna.

Min största kritik är väl att det är för mycket action i filmerna, men jag antar att det är enklare att tilltala en bred publik med lite slagsmål. Till syvende och sist är det ändå så att filmerna och böckerna berättar samma historia, men det är som om två olika personer berättar på sitt sätt.

Böckerna har en lugnare infallsvinkel, mer dialog och framför allt mer sympatisk karaktärsframställning vad det gäller vissa personer. Ibland känns det som om manusförfattaren till filmerna vill att tittaren ska få en annan uppfattning om en karaktär än vad Stephenie Meyer själv tänkte när hon skrev böckerna. Fast det kan i och för sig vara jag som skapat min egen bild och bakgrund för karaktärerna när jag läste böckerna.

Jag gillar skådespelarna som valts ut till filmerna, dom passar in i sina roller (även om Jackson Rathbone som spelar Jasper Hale snarare ser ut att ha ont i magen än att vara plågad av sin blodtörst). Personlig favorit är Ashley Greene i rollen som Alice Cullen, hon är precis så sprallig som hon är i böckerna.

I min personliga tävling så vinner böckerna över filmerna, men jag är glad att jag sett filmerna och jag skulle se dom igen om det kom upp som förslag för en filmkväll, eller om dom visas på TV. Böckerna står hemma i bokhyllan sen ett flertal år tillbaka. Böckerna (både på svenska och engelska) och filmerna finns att reservera i vår katalog.

Titlarna är som följer:

Twilight, New Moon, Eclipse, Breaking Dawn  

I filmversionen delas Breaking Dawn upp i två delar som, för enkelhetens skull, heter Breaking Dawn part 1 och 2

De svenska boktitlarna är:

Om jag kunde drömma, När jag hör din röst, Ljudet av ditt hjärta, Så länge vi båda andas 

Go Team Alice!

/Andreas