Kvar på isen

 

 

Hagel, slagregn, orkanbyar. Nåja, i alla fall ingen arktisk drivis i sikte. Se där en tanke att trösta sig med under höstens löp- och cykelturer. Än har jag alltså inte fått Bea Uusmas Expeditionen ur systemet, och i förra veckan tedde sig en omläsning av Per Olof Sundmans Ingenjör Andrées luftfärd således fullt rimlig.

 

Romanen – som 1968 belönades med Nordiska rådets litteraturpris, och kom att bli Sundmans näst sista – tycks bygga på en liknande besatthet som den av Uusma förkroppsligade. Framställningen är dock den diametralt motsatta, renons på psykologisering och ledsagande författarröst. Vi kan ingenting veta om en annan människas inre, var ett av Sundman ofta upprepat motto.

 

Och närmast göteborgsvitsigt kongenialt är romanen ett svåröverträffat mästarprov i Hemingwaysk isbergsteknik. Berättarperspektivet tillhör expeditionens tredje man, Knut Frænkel (ett av Sundmans många experiment med vad litteraturvetenskapen plägar etikettera opålitlig berättare). En aning frejdigt men ytterst sakligt, strikt kronologiskt och hypnotiskt väldisponerat redogör Frænkel för förberedelserna, ballongfärden och de hopplösa vedermödorna på drivisen.

 

På ytan en massa navigering, tältresning, böldtömning och isbjörnsjakt. Strax under anas spörsmål kring auktoritet, lojalitet, vansinne, och – enligt P.O. Enquists gamla blurb på baksidespärmen – ”en insikt i hur en situation kan uppstå där människan är alldeles hjälplös, och situationen full av makt”.

 

Starkast berör Frænkels efter hand allt svagare förtroende för den gåtfulle och hårt pressade Jules Verne-figuren S. A. Andrée. Som redan innan uppstigningen från Danskön förstod att företaget var dömt att misslyckas. Relationen glider över i ett lågmält fadersuppror, komplicerat av Frænkels akuta beroendeställning gentemot Andrée. Hos Sundman är ensamheten aldrig ett hållbart alternativ, om än ofta det enda återstående.

 

Att idag försöka hacka sig ner i Per Olof Sundmans isberg är emellertid inte det samma som för fyrtiofem år sedan. 1995 – tre år efter Sundmans bortgång – kunde journalisten Jonas Fogelqvist visa att Sundman haft ett förflutet som aktiv ungnazist. Plötsligt stod författarskapet, liksom Sundmans roll som centerpartistisk riksdagsman och piprökande mysfarbror hos Hyland, i helt ny belysning.

 

Ett skuldmotiv hamnade i dager, bland annat genom kulturdebattören Per Svenssons bok Frostviken från 1998. Svensson lyfter fram tigande och förkättrade hemligheter som märkbara teman i Sundmans romaner och noveller. Ungdomssynderna blir till en långsamt växande cancersvulst, som närd av alkohol kväver författarskapet i förtid.

 

Det är lätt att dras med av Svenssons teser om den undflyende Sundman, och flera scener från Andréeboken gör sig påminda. Som Frænkels fascination för det obefintliga luftdraget under ballongfärden. En luftballong följer ju alltid vindens hastighet och riktning. De tre i korgen kan oberörda och på tryggt avstånd betrakta stormarna nere på marken, broderligt delande en butelj öl.

 

Men Svenssons läsning har knappast fått stå oemotsagd. Bland annat författarna Lars Jakobson och Tony Samuelsson har på var sina håll försökt nyansera bilden, utan att därmed förringa uppenbara fakta. Det är föreställningen om det medvetna och självdestruktiva i Sundmans tigande som de inte riktigt kan köpa. Särskilt Jakobson har ägnat åtskilliga timmar bland Sundmans efterlämnade anteckningar och brevkorrespondens, och kan peka på flera tillfällen då Sundman föreföll vara hyfsat redo att lägga korten på bordet.

 

Men ingen i omgivningen var särskilt intresserad av att lyssna till dylika bekännelser. Svensson, Jakobson och Samuelsson tycks överens om att såväl fallet som författarskapet Per Olof Sundman sätter fingret på något grundläggande i den svenska 1900-tals historien – vår förträngda foglighet under andra världskriget; myten om ett svenskt välfärdssamhälle avlat utan arvssynd.

 

Jakobson och Samuelsson frilägger en intressant Sundmansk dubbelnatur, återspeglad redan i debuten Jägarna från 1957. Å ena sidan ungdomstidens antiborgerliga (fascistiska om man så vill) vurmande för samhällsfrånvänt vildmarksliv och uppoffrande, manlig lojalitet, en dragning Sundman delade med mången spänningssökande generationskamrat. Å andra sidan det sakligt, kommunalpolitiskt ordningsamma. Hoptvinnade skapade dessa båda karaktärsdrag en sprakande, kreativ motor, snarare än ett kvävande inre tryck.

 

Men kanske också en tröttsam manlig kliché, med den babyrytmikångestridne Karl Ove Knausgård som en av många epigoner. Nja, i sin benhårda ovilja till moralisk försoning är Sundman unik, och kusligt angelägen. Den djupt mänskliga dubbelnatur han frambesvärjer tillåts aldrig legera i form av uppbyggliga visdomsord. I stället enbart i ensamhet och misslyckande, och en hoper efterhängset ekande frågor.

”Vinden blåser åt ett håll. Isen driver åt ett annat. Vi marscherar åt ett håll – men vi färdas åt ett annat.” Några veckor efter detta lapidariska konstaterande sköljer Frænkel, som siste överlevande, ner en slutgiltig mängd opium, morfin och starkt, svart kaffe.

/Martin

Per Olof Sundman i bibliotekets katalog

Expeditionen

Polarexpedition – onekligen ett ord i romantiskt skimmer. Fascinationen tycks växande inför tider när världskartan kunde vara vit i dubbel bemärkelse, när den varsamt rullades ut mellan punschglasen på Grand Hôtel, andaktsfullt studerades medels stickpassare och lornjett.

Och stärkkrags-hipstersarna S.A. Andrée, Knut Frænkel och Nils Strindberg förefaller ha hållit stilen in i det sista. Efter kraschlandningen med vätgasballongen Örnen, i juli 1897 (målet var som bekant att korsa Nordpolen), tvingades man ta snabba beslut om vad som skulle medtas under den hopplösa promenaden tillbaka över packisen. Till det nödvändiga räknades några uppslagsverk, kravatter och halsdukar av rosa siden, en vit bordsduk med hålsöm och fransar, flaskor med portvin och champagne.

Effektförteckningen återfinns så klart i Bea Uusmas haussade praktverk Expeditionen – min kärlekshistoria. Kombinationen ”min” och ”historia” får kanske en och annan varningsklocka att ringa, men här är det snarare fråga om ett berikande dubbelperspektiv än tidstypiskt jag-känner-faktiskt-att-det-var-såhär-berättande.

På modernt manér låter Bea Uusma – illustratör, formgivare, författare, läkare och tjenis i 90-talsgängen kring ZTV och Glenn Killing – medvetenheten om sitt eget charmiga nörderi förbehållslöst breda ut sig. Men hon har fog för koketterierna. Efter femton års intensiv hobbyforskning beskrivs Uusma idag som Sveriges främsta expert på Andrée-expeditionen.

Boken redogör målande för vedermödorna på isen, fram till att expeditionen efter flera veckors vandring når Vitön. För vad händer egentligen där? Vad var det som Andrée, Frænkel och Strindberg dog av? Gåtan har gäckat forskarna sedan det tidiga 1930-talet, och Uusma har många ledtrådar att nysta upp. Hon flänger fram och tillbaka över Arktis, pratar med efterlevande, konsulterar rättsläkare, osteologer och brottsplatsutredare. De fordom flitigt anklagade små trikinerna går numera fria från skuld, men över lag är Uusma mån om att inte förhasta sig. Expeditionen är långt ifrån något bokslut.

Viktigare än en slutgiltig förklaring är det oemotståndliga drivet i redogörelsen, skickligt ackompanjerat av de många hisnande öden som kantade ballongäventyret. Jag tänker bland annat på Nils Gustaf Ekholm, som lämnade sin plats i korgen till förmån för Frænkel, på fotografen Peter Wessel Zapffe, som – när expeditionens kvarlevor hittades år 1930 – trodde att han lyckats stjäla med sig ett av Frænkels revben, och på den så gränslöst sorliga kärlekshistorien mellan Strindberg och fästmön Anna Charlier.

Avsätt tid för sträckläsning. Och för att inte äventyra stilen under kommande vinterväderlek – låt Gränna sköta ekiperingen.

/Martin

Fotograf: Anna-Lena Ahlström

Reservera boken i bibliotekets katalog