Keith Jarrett

Keith Jarretts pianoimprovisationer är en oomkullrunkelig hörnsten i mitt musiklyssnande. Liksom i väldigt många andras. Jarretts The Köln Concert från 1975 ska vara en av tidernas mest sålda jazzskivor.

Genrebeteckningen jazz känns emellertid hopplöst snäv i sammanhanget. Utifall att en utomjording – av någon anledning – skulle be mig om en snabb definition av det vi människor brukar kalla musik, sitter jag alltjämt beredd med The Köln Concert.

Rio, Jarretts senaste soloskiva, är i och för sig minst lika lämpad. Här återfinns samma transartade och totalt oplanerade improvisationer; samma kusliga direktkontakt med så gott som hela den västerländska musikhistorien, och lite till.

Rios båda skivor är inspelade så sent som den 9 april 2011, och dokumenterar Jarretts hela konsert på Theatro Municipal i Rio de Janeiro. Enligt ryktet ska applådåskorna knappt ha hunnit mullra ut innan den ökänt perfektionistiske Jarrett ringde upp sin mångåriga samarbetspartner Manfred Eicher, chef över finjazz-skivbolaget ECM. Kvällens utflykter skulle räddas åt eftervärlden.

Rios första improvisationer är förhållandevis introverta och lågmält sökande. Samtidigt mer förtätade än Kölnkonsertens inledande tjugosexminuters-ostinato. Jarrett är sedan 90-talet diagnostiserad med kroniskt trötthetssyndrom, och de snävare format som han numera rör sig inom är ett berikande symtom.

Lekfullheten tilltar efterhand. Jarretts karaktäristiskt gospelanstrukna vänsterhand gör sig påmind och får ofta fungera som sammanhållande kitt, oavsett om det är Bach, Mozart eller As time goes by som de vindlande melodislingorna för tankarna till.

Ibland – och framförallt på cd två – tycks även ljuden från den omgivande sydamerikanska kvällningen sugas in genom konserthusets dörrar och fönster, och vidare ut genom det totalt friktionslösa språkrör som Jarretts väsen utgör. Jarrett spelar inte musik, förklarade någon. Han är musik.

Avslutar med lite gammal youtubiana samt upplysningen att Rio, i likhet med ECM:s övriga utgivning, inte finns tillgänglig via gängse leverantör av strömmad musik. Dock via Ronneby bibliotek!

/Martin



Reservera skivan i bibliotekets katalog

Svängig bossa med bok

Hängivna lyssnare av musik från förr vill ofta åt det så kallat ”äkta”; det allra mest genuina och ursprungliga. Primitiva inspelningar på otympliga format som genom mirakel har räddats åt eftervärlden. De ska gärna vittna om den gamla onda tidens enkla liv, bland alligatorer och lynchmobbar vid något stinkande mississippidelta. Vid sidan av flaskan är musicerandet den enda ljusglimten, en hoppingivande kanal till högre eller (och kanske ännu hellre) lägre makter.     

Den som vill botanisera i den brasilianska musikgenren bossa nova måste dock relativisera dylika ideal. Anledningen står snart klar: Bossa novan skydde per definition allt gammalt och ”äkta”.

”Femtio års utveckling på fem” var Juscelino Kubitscheks devis då han tillträde den brasilianska presidentposten år 1956. Med arkitekten Oscar Niemeyer i spetsen började han modernisera landet i en minst sagt rasande hastighet. Folk som gitarristen João Gilberto, kompositören Antônio Carlos Jobin och poeten och textförfattaren Vinícius de Moraes lät sig hänföras av medelklassens sanslöst optimistiska framtidstro. Genom att samtidigt ge lite lagom efter för tidens nordamerikanska kulturimperialism hade de snart skapat bossa novan, ett soundtrack lika genuint och bakåtblickande som den på tre år uppförda huvudstaden Brasília. 

Om detta kan man läsa i den 76-sidiga lilla bok som medföljer den nya dubbel-CD:n Bossa nova and the rise of Brazilian music in the 1960s. Bakom samlingen ligger det välrenommerade skivbolaget Soul jazz records, och med sitt infospäckade extramatrialet blir utgåvan ett gott komplement till ens vanliga Spotifylyssnande.

Viktigast är ju dock själva musiken, som onekligen svänger så det svartnar. Och även om jag hittills försökt att beskriva bossa novans rotlösa ytlighet, så måste man till syvende och sist även erkänna följande: Liksom inom de flesta musikgenrer fanns det en sönderkommersialiserad och en "riktig" bossa nova. Här är det så klart fråga om den senare, fjärran såväl Stan Getz som iskall hotellobbymuzak. Inte ens någon piffig girl from Ipanema hoppsar förbi.

Istället idel bländade musikutövande. Det afrikanska släktskapen framträder med tydlighet och en del av rytmsektionerna uppvisar en närmast överjordisk natur. För tillfället är det framför allt Ponteio med Edu Lobo och Carcará med Zélia Barbosa som jag inte kan få nog av.

/Martin

Reservera skivan i bibliotekets katalog

Sonja Åkesson på skiva

Jag lever ett lugnt liv

På Drottninggatan 83 a på dagarna.

Snyter ungar och putsar golv
och kopparpottor
och kokar rotmos och pölsa.

Ovanstående rader är ganska välkända. Man kan förmodligen recitera dem i de flesta läger, utan att sedan bli bespottad som verklighetens-folkföraktande kultursnobb. Skalden är Sonja Åkesson och dikten heter "Självbiografi (replik till Ferlinghetti)". Den är hämtad från Åkessons genombrottssamling Husefrid från 1963, ett portalverk för den så kallat nyenkla diktartraditionen. Från och med Husefrid blev det carte blanche för poeter att slänga sig med ord som åkej, pöstårta, syföreningsmöte, Gittan, Hyland och sjukförsäkringsbesked. Chosefri kommunikation med läsaren stod plötsligt i högre kurs än tidigare generationers metafortyngda själsuttryck.

Den nysläppta skivan Sonja Åkesson tolkad av inleds av just "Självbiografi (replik till Ferlinghetti)", tonsatt och insjungen av urpunkaren Kajsa Grytt. Stafettpinnen lämnas sedan vidare till ytterligare elva kvinnliga musikprofiler, som alla har gjort musikaliska versioner av varsin Åkesson-dikt.

Till en början närmar jag mig skivan med viss misstänksamhet. Musik är inte vad jag i första hand förknippar Sonja Åkessons ojämna högermarginaler med. En plågsamt påträngande tystnad har känts som ett mer passande ackompanjemang, utsmyckat med lite barnskrik, avlägset gatubuller och en plikttroget tickande köksklocka.

Men redan under spår tre, Britta Perssons ohämmat svängiga framförande av "Man får göra det bästa av allt" infinner sig gåshuden. Persson drar och sliter i Åkessons ironiska vardagsinventering, och plötsligt inser jag att det är så här det ska kännas. Att det nog var så här Åkessons lyrik upplevdes när det begav sig. Att hennes både feministiskt och formmässigt revolutionerande dikter verkligen krängde. Och då troligtvis utan den folkhemsromantiserande distans som 10-talsmänniskan lätt intar gentemot Åkessons ryamattor, pölsor och cigarettstumpar.

Britta Persson ger mig således en nyckel, och snart hittar jag samma kärleksfullt respektlösa kvaliteter hos flera av de övriga numren. Annika Norlin, Lena Swanberg och Frida Hyvönen lyckas kanske allra bäst, kongenialt uppburna av det luftigt lyhörda husbandet. Jonas Kullhammars träblås, Martin Hederos klaviatur, Johan Berthlings bas och Fredrik Sandstens trummor fungerar alla som inspirerande samtalspartners.

/Martin

Reservera skivan i bibliotekets katalog

Laurie Anderson

Idén om the Great American Novel har i den nordamerikanska litteraturhistorien varit både ett rättesnöre och en skrivkrampsframkallare. Många är de som antagit utmaningen att i romanform sätta fingret på kärnan i den amerikanska identiteten. Några anses ha varit snubblande nära att lyckas. Jag tänker på författare som Mark Twain, F. Scott Fitzgerald, Harper Lee, Joyce Carol Oates och Jonathan Franzen.

Violinisten, låtskrivaren och performenceartisten Laurie Anderson skriver inga romaner. Trots det känns det relevant att presentera henne med just gjorda inledning. Med en lång rad skivor, performances och multimediashower har hon under mer än fyrtio års tid försökt att ringa in sitt hemlands mångfacetterade väsen, inte sällan med en lätt ironisk distans. För det mesta har hon hållit sig inom snävt avantgardistiska konstkretsar, men har då och då även kunnat skymtas i mer populärkulturella sammanhang. 1982 fick hon oväntat en hit med den åtta minuter långa O, superman, för svenskar odödliggjord genom NileCitys surrealistiska Katten Gustaf-sketch.

Homeland är hennes första skiva på nio år. Det är ett förhållandevis lättlyssnat, men i övrigt typiskt Laurie Anderson-alster. Drömskt svepande, fioldominerade låtar, utsmyckade med allt från John Zorns vansinnessaxofon, Antony Hegartys körsång och maken Lou Reeds lågmälda alltiallo-fixande. De lugnt resonerande texterna tar avstamp i rader som ”It´s a good time for bankers and winners and sailors”, och ”Let´s say you´re invited to be on Oprah”. Som lyssnare lutar man sig genast tillbaka, trygg i händerna på en av de stora amerikanska berättarna.

/Martin

Reservera skivan i bibliotekets katalog

Hanna Elmquist

Kvinnliga jazzvokalister finns det gott om. Vissa utmanar och tänjer gränser, andra ackompanjerar parmiddagar och glöggmingel. Själv föredrar jag den förstnämnda kategorin, musiker som exempelvis Paavos Sofia Jernberg, som vägrar att skriva under på att jazzen skulle vara död och sakna utvecklingspotential.

Hanna Elmquist placerar sig i en tredje kategori, någonstans mellan de två andra. Hennes skiva Spring, ett av bibliotekets senaste inköp, står ganska djupt rotad i den akustiska jazzens mittfåra. Den smeker för det mesta medhårs, men utan att för den skull bli det minsta ointressant. Skivan skulle säkert kunna fungera som bakgrundskuliss, men har samtidigt väldigt mycket att ge vid en fokuserad lyssning. I Elmquists röst framträder då stora kvaliteter. Där finns en viss elegant släpighet, som kan föra tankarna till Billie Holiday och Anita O’Day, liksom en chosefri och mogen självsäkerhet. Vid enstaka tillfällen tycker man sig även skymta en och annan Zetterlundsk folkton.

Självsäkerheten kan förmodligen härledas till det faktum att Elmquist själv skrivit de flesta av skivans låtar. Melodierna svänger och texternas obligatoriska små vardagsbetraktelser är långt ifrån klichétyngda. Medmusikanten Björn Jansson står för ett par av kompositionerna och hans ganska sparsmakade och skenbart förströdda saxofon-, flöjt- och klarinettspel präglas av lyrisk känsla i Wayne Shorters anda. Pianisten Daniel Tilling har en något mer framskjuten roll, ibland med strama, dissonanta staccaton, ibland med mer böljande utsvävningar. Allt hålls på ett förträffligt sätt ihop av Lars Ekmans bas och Daniel Fredrikssons trummor. Ett gott hantverk, helt enkelt.

/Martin

reservera skivan i bibliotekets katalog