Syntharna

Punkare eller raggare, Elvis eller Tommy, swingpjatt eller nalensnajdare, hattarna eller mössorna… Förr i tiden var det enklare att välja. Fram till långt in på 1980-talet var det alltid bara antingen-eller. Den sista stora vattendelaren ska ha varit den mellan hårdrockare och synthare*.

Själv tror jag mig ha förträngda minnen av både en Iron Maiden-plansch och ett försök till synthtofs. Så kanske anade jag redan då att motsättningen var en slug konstruktion av den legendariska tidningsentreprenören Hans Hartwig på Okej. Eller så var jag bara på tok för ung (sex-sju år, så ja, troligtvis) för att fatta grejen.

Enligt Bengt Rahms standardverksambitiösa tegelsten Den svenska synthen var aggressionerna hur som helst högst reella. I kapitlet Våld berättas om yxor, motorcykelkedjor och parkbänkar (alltså i funktionen tillhygge). När Depeche Mode spelade i Scandinavium samma kväll som John Norums pudelfrisyr intog Lisebergshallen rådde tydligen ”fullt jävla krig” på Göteborgs gator.

Vittnesmålen om synthens ungdomskulturella brännpunkter är de avgjort intressantaste delarna av Den svenska synthen, i alla fall för den utomstående. I övrigt balanserar bokens plikttrogna rabblande av band, producenter, skivmånglare och klubbarrangörer på gränsen till katalogens monotoni. Trots skojiga bandnamn som Njurmännen, En halvkokt i folie, Börft och Dom dummaste; kändisgubbarna Mauro Scocco, Alexander Bard och Harald Treutiger, samt en av mina gamla kursare från bibliotekshögskolan.

Allt är uppbyggt av intervjucitat och saknar sammanhållande berättarröst. I enlighet med den historieskrivarmetod som initierades med McNeil & McCains punksammanfattning Please Kill me! – och även praktiseras i Mal Peachys bok om The Clash – är det upp till läsaren att lägga märke till mönster och tendenser.

En ytterst hederlig metod, eftersom popkulturella fenomen sällan låter sig paketeras på 524 sidor. Och i synnerhet inte synthen, som efter närmare studie tycks ha varit mångfacetterad intill självutplåning. Med rottrådar i proggen (exempelvis via den ”ärvda” synthpionjären Greg Fitzpatrick) men samtidigt inhysande Lustans Lakejers champagnedekadenta 70-talsuppgörelse. Och så en massa Star Trek, industrinoise och här och var lite slentrianmässig naziestetik.

Mest en massa tröttsamma poser, kan man tycka så här i efterhand, då den gemensamma provokationen ”maskiner i stället för riktiga instrument” förlorat sin forna slagkraft. Ändå kan jag inte sluta att bläddra i Den svenska synthen, och måste bara klicka fram ytterligare ett skakigt youtubeklipp med Page, Twice a Man, Nitzer Ebb eller Throbbing Gristle. Jag tror mig vara något undflyende på spåret, något som inte enbart har med 80-talsnostalgi att göra. Den i boken överallt citerade Eddie Bengtsson tycks veta vad jag far efter:

”Om synthar har man alltid sagt att de är kalla, att de saknar själ. I själva verket är det tvärtom."

/Martin

*Eller syntare, om man så vill. Stavningsdebatten är stundtals hätsk.

Reservera boken i bibliotekets katalog

Young om Neil

Vän av musik kommer knappast runt Neil Young. Mycket av det som gnisslar, skaver och smeker sådär skönt mothårs kan härledas till denne flanelldraperade kanadensare. Arkeologerna skulle nog kunna peka ut en specifik kväll i mitten av 60-talet. På Flamingo Club i Fort William i Ontario. Young och hans första band The Squires är halvvägs in i låten Farmer John:

”När det var dags för det instrumentala partiet körde jag på som en dåre under gitarrsolot. Jag hade precis börjat med det. Det bara blev så en kväll, och sedan gjorde jag det hela tiden.”

Fredsförklaring, Neil Youngs bok om sig själv, innehåller i övrigt få eftergifter till kalenderbitarna. Den som behöver plugga inför nästa musikquiz väljer med fördel annan lektyr.

Framförallt är det avsaknaden av struktur som gör Fredsförklaring hopplös i sammanhanget, och som skiljer Young från den hord av nostalgiska rockdinosaurier* som på senare tid trängt undan det mesta annat** från bibliotekets biografihylla. Att Neil Young avfärdar spökskrivare är en sak. Men här lyser även förlagets redaktör med sin absoluta frånvaro.

Young tillåts associera fritt, upprepar sig gärna och kastar vårdslöst läsaren fram och tillbaka i kronologin. Musik är det så klart gott om, men ämnena viktas på ett minst sagt okonventionellt vis. Odiskutabla mästerverk som After the goldrush och Tonight's the night kan avhandlas på ett par rader, medan projektet Lincvolt – Youngs försök att bygga om en Lincoln Continental 1959 till elbil – framställs som den största gåvan till eftervärlden.

Lincvolt trängs dock mellan otaliga sidor om Youngs eget ljudformat Pono (tidigare PureTone), om hans olika husbyggnationer, om hans nära samarbete med modelljärnvägsföretaget Lionel, om jakten på en uppsättning Sonicare-tandborstar... Fredsförklaring är således helt oläslig – i teorin. I praktiken är den en sann njutning. Anledningen inser man per omgående: Precis varje ord präglas av ärlighet.

Vi lever i en tid där ärlighet gjorts synonymt med högstämt självutlämnande. Fredsförklaring påminner oss om det otillräckliga i denna definition. Youngs ärlighet grundar sig istället i en total befrielse från poser, choser, manér och intellektuella utanpåverk. I ett rent gehör för spraket i livets låga. Typ som hans bästa solon.

Den osentimentala hudlösheten får man på köpet. Som när han beskriver mödorna med att förgylla tillvaron för de två cp-skadade sönerna (Young har så klart handikappsanpassat sin modelljärnväg), stolt berättar att Bob Dylan ringt upp och berömt hans senaste hattinköp, eller bekymrar sig över den skrivkramp som det senaste årets nykterhet orsakat.

En läkare har avrått honom från att fortsätta röka gräs, eftersom det finns tecken på att något växer i Youngs hjärna. Han har hunnit bli sextiosju år gammal, och minns med oro sin pappas försvinnande in i demensen. Denna förgänglighetens sordin motiverar på ett drabbande sätt Youngs berättarglädje. Och nästa bok ska visst bli en sprudlande redogörelse för alla bilar han någonsin kört.

/Martin

* Eric Clapton, Tony Iommi, Patti Smith, Ozzy Osbourne, Kee Marcello, Kajsa Grytt, Keith Richards, Ronnie Wood, Slash, Plura, Janne Schaffer... Av någon anledning är ni helt omättliga när det gäller denna genre.

** I förmiddags rök exempelvis Bo Setterlinds trevliga memoarer.




Reservera boken i bibliotekets katalog

Blod Eld Död

Min årskull var nog den sista som kunde provocera sina föräldrar med hårdrock. På dagens Hem och skola-möten höjs få uppjagade röster om hur bokstavs-kombinationen KISS bör utläsas, eller vad som händer om man spelar upp Stairway to heaven baklänges.

I fråga om folklighet kan hårdrock (eller metal, för att välja en mer korrekt samlingsbeteckning) numera likställas med gamla tiders folkmusik. Båda har haft låg status hos det kulturella etablissemanget. Båda vilar tungt på traditioner. Båda har ansetts lierade med mörkrets krafter...

Blod Eld Död – en svensk metalhistoria väcker denna typ av funderingar. De stabila kulturskribenterna Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg uppvisar en djup kärlek till sitt ämne. Dock väljer de att angripa den svenska metalen som grävande insider-journalister, snarare än som förbehållslöst headbangande fans. Boken tycks därmed vara skriven för oss som alltid varit intresserade av fenomenet hårdrock, men ansett oss lite för smarta för spandex, nitsuspensoarer och tremolosolon.

Johannesson och Jefferson Klingberg fokuserar på metalscenens framåtrörelse, vilken i de flesta fall varit synonym med en utveckling mot det allt mer extrema. Från heavy metal till thrash-, speed-, death- och slutligen black metal. Och det är kanske i höjd med det sistnämnda steget som folkligheten trots allt inte hänger med. Tack och lov.

För kapitlen om satanistisk black metal, som dominerar boken, är klart provocerande. Genom en lång rad intervjuer och flugan-på-väggen-iakttagelser sätts 90-talets kyrkbränningar in i sitt än i dag högst verksamma sammanhang. Härskna grishuvuden, självstympning på scen, mord, självmord, likmaskar och kaskader av ruttet blod. En religiöst betingad strävan efter kaos, som samtidigt – det måste erkännas – föder ett musikaliskt nyskapande utan motstycke.

Men varför har då black metal-scenen upphört att generera löpsedlar och förlängda Svar direkt-program? En förklaring kan vara den komik som ofta uppstår i den gängse black metal-utövarens strävan efter att vara så "äkta" som möjligt, en komik som inte sällan bemötts med en viss antydan till självironi: ”Varför kör Greven [ökänd black metal-profil] inte bil? Han tycker det är så jävligt att gå.”

En annan förklaring kan vara en övergripande förskjutning i synen på kultur. På 80- och 90-talen levde man fortfarande i efterdyningarna av 70-talets tro på att saker och ting – inklusive ungdomen – kan påverkas och förändras med hjälp av musik. Idag är synen mer luttrad. Kulturen har förpassats till avgränsade reservat, med få kopplingar till det omgivande samhället.

Dagens svenska black metal-scen, med band som Watain i spetsen, tycks hur som helst vara inne på att utmana dessa gränser, vilket gör Blod Eld Död till djupt fascinerande läsning.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Grytt om Kajsa

40-talistgubbarnas grepp om den svenska rockmusikens 70-tal är hårt och obevekligt. Så fort något ska minnas och summeras är det en grånad 60-plussare med skrynklig linnekavaj som minns och summerar? Med svårdechiffrerbara diftonger målas super-8-kolorerade scenerier från Gärdet, Victoriateatern eller Sprängkullsgatan upp. Där hade folk snickarbyxor, slöjdlärarskägg och Gustav-Vasa-frisyrer; besjöng älgar, järnverk och Indokina. Inget ont i det. Dock – likt en enorm, fuktig lovikavante hamnar den svenska proggen lätt lite i vägen.

Detta inser man under läsningen av Boken om mig själv, det vill säga punkdrottningen Kajsa Grytts (född 1961) just utkomna självbiografi. Den tar avstamp i det sena 70-talet, i ett musikaliskt klimat som på några avgörande punkter skiljer sig från det välkända och ovan karikerade. 

För även om punken kanske delade proggens samhällsanalys, så valde den ett diametralt väsensskilt förhållningssätt. Då proggaren ville förändra och förena, ville den mer individualistiska punkaren rasera och ställa sig utanför. Och denna diskrepans kan ses som en rimlig förklaring till att förhållandevis få ur den senare grupperingen gjort offentliga promenader längs minnenas allé (med eller utan linnekostymer).

Boken om mig själv känns således som ett pionjärarbete, samtidigt som titeln kan ses som en liten eftergift åt just framlagda tes. Symtomatiskt är också det faktum att Grytt aldrig reflekterar över epitetet punkdrottning, eller ens placerar sig själv i något musikaliskt fack. Hur som helst är det idel genuina tidsbilder som Grytts rastlösa prosa framkallar: Mögliga replokaler, stearinljus i gamla vinbuteljer, bekanta ansikten i dunklet på Sergels torg, madrasser och pianon som kånkas fram och tillbaka över Söders snömoddiga höjder. Och så Joakim Thåström. Likt en skabbig version av Carrie Bradshaws Mr. Big utgör han sammanhangens gäckande nav.

70- blir 80-, 90- och 00-tal. Grytt leder suveräna Tant Strul, bildar duo med Malena Jönsson och startar sedermera solokarriär. Parallellt jobbar hon periodvis som behandlingsassistent, och hinner även med en sejour inom reklambranchen. Ett lätt kaotiskt privatliv, vari bland andra en vitnäst Plura Jonsson snubblar förbi, ger henne ständigt nya törnar, och bokstavskombinationen ADHD dyker upp vid ett flertal tillfällen.

Man blir djupt tagen, av Grytts ärlighet, kreativitet, engagemang och starka tro på både sig själv och på människor i hennes närhet. Samtidigt slås man av den ständiga kamp som kombinationen kvinna och musikutövande har inneburit. Exempelvis Eldkvarn kan haspla ur sig den ena mellanskivan efter den andra, och ändå räknas som orubblig rockinstitution. För Kajsa Grytt handlar det hela tiden om att återlansera sig själv.

Vilket hon i och för sig gör med den äran. Lyssna på den strålande nya skivan En kvinna under påverkan.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Reservera skivan En kvinna under påverkan i bibliotekets katalog

En punkare om Pink Floyd

Det här blogginlägget påbörjade jag redan innan jag ens hade öppnat Bengt Liljegrens Pink Floyd –musiken, människorna, myterna. I samma stund som jag hörde talas om boken tyckte jag mig ha den perfekta vinklingen klar: En gammal skånepunkare skriver om sin absoluta antites, den överpretentiösa rockdinosaurien Pink Floyd!

Liljegrens förflutna i punkband som Garbochock och Underjordiska Lyxorkestern såg jag alltså som en pikant detalj i sammanhanget, en bakgrund som borde göra föreliggande biografi till ett verkligt sprakande möte mellan två populärkulturella motpoler. 

Men redan i bokens förord tar Liljegren udden av denna vinkling. Med självdistans refererar han till Sex Pistols-sångaren Johnny Rottens tal om att han egentligen alltid har högaktat Pink Floyd, trots ungdomsårens I HATE Pink Floyd-t-shirt. Det slår mig att rockmusik inte längre tycks kunna piska upp några starkare känslosvallningar. Barrikaderna är rivna, skyttegravarna igensopade, gränsdragningarna utsuddade. Bill Haley, Pink Floyd, Sex Pistols och Nirvana hör hemma i samma ofarligt museala musikhistoria, och rockmusik har helt enkelt blivit ett ämne för historiker.

Bengt Liljegren tillhör numera ovan nämnda yrkesgrupp, och har tegelstenar om Alexander den store, Karl XII och Adolf Hitler på meritlistan. Till denna kan nu alltså även en strikt kronologiskt redogörelse för Pink Floyds långa karriär, från starten i Cambridges konstskolekretsar till återföreningen under Liv 8-galan 2005, adderas. Liljegrens bok tillför inte något nytt i ämnet, men historien om Pink Floyd är väl värd att återberättas.

Framförallt är det Roger ”Syd” Barretts öde som aldrig upphör att fascinera. Barrett var Pink Floyds första frontfigur och hjärnan bakom det legendariska debutalbumet The Piper at the Gates of Dawn från 1967. Ett år senare hade han gjort sig omöjlig som bandmedlem. De märkliga nycker som länge bara avfärdats som LSD-rusiga divalater visade sig då vara symtom på allvarlig psykisk ohälsa. Avsnitten om de knappt tjugoåriga bandkollegornas svårigheter att hantera Barretts successiva insjuknande är gripande läsning. Ingen vågade ge Barrett sparken. Istället ”glömde” man att säga till när det var dags för spelning.

Pink Floyd tog sig nya former, och skapade storsäljande konceptproduktioner som Dark Side of the Moon och The Wall. Barrett hade då sedan länge brutit kontakten, med såväl omvärlden som med sitt gamla jag. Först mot slutet av 90-talet började det att florera foton och korta filmsnuttar på en tunnhårig, lätt överviktig, men hyfsat välklädd engelsk pensionär. Han tog en cykeltur, hämtade tidningen eller rensade ogräs. Farbrorn var enligt rykten ”Syd” Barrett, även om han själv var den siste att kännas vid sitt gamla smeknamn.

Barrett dog 2006. Rockmusikens hädangång kan förmodligen dateras till ett par år tidigare.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Jamaica – Sverige tur & retur

”Europas japaner” är en inte helt ovanlig beskrivning av svenskar som utövar populärkultur. Epitetet syftar dels på våra brister som innovatörer, dels på vår förmåga att apa efter och ibland även utveckla diverse utländska företeelser. Fenomenet har varit tydligt i det så kallade svenska popundret, men även i mer undanskymda genrer.

Den svenska reggaen är ett ovanligt lyckat exempel så en sådan genre. Detta inser jag efter att ha fördjupat mig i journalisten Kristian Lönners imponerande pionjärarbete Jamaica – Sverige tur & retur : berättelsen om svensk reggae. Med utgångspunkt i den då okände Bob Marleys besök i en villa i Nockeby 1971 (han sov av någon anledning i pannrummet) redogör Lönner för hela den svenska utvecklingen fram till dags dato, då svenska reggaeproducenter sitter och knåpar ihop rytmer och bakgrunder som sedan förvandlas till stora hitar på Jamaica. Titelns ”tur & retur” är således talande.

Källmaterialet är digert och Lönner har fått till intervjuer med en lång rad framträdande profiler: Thomas Gylling, Tony Ellis, Internal Dread, Kapten Röd, Svenska Akademin, för att bara nämna några få. Mest epokgörande känns kanske ändå Peps Persson, vars musikalitet och sprudlande nyfikenhet är den mylla som svensk reggae vuxit fram ur. Framförallt hans skiva Hög standard från 1975 är viktig. En oerhört högt lagd ribba.

Inom initierade kretsar ses Kristian Lönners bok som en efterlängtat standardverk. Troligt är att den även resulterar i att en vidare läsekrets (inklusive undertecknad) får upp ögonen för svensk reggae.

PS. En trevlig intervju med författaren hittar man här.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog