Top of the lake

Vad är grejen med tv-serier? Alltså det senaste decenniets bra tv-serier. The Wire, Six feet under, Mad men, Breaking bad. Nyanser, brukar man svara; glädjen i att få uppleva en rollkaraktär utvecklas och nyanseras över tid.

Vad nu det ska vara bra för. Troligen handlar det om att kompensera för vår egen endimensionalitet, så som den tvångsmässigt manifesteras genom facebook-uppdateringar och instagramflöden. I en möjlig framtid, när vi återupptäckt livets rikedomar vid sidan av mobilkamerans brännvidd, går kanske fiktionens gamla arketyper en ny vår till mötes. Platthet blir det nya svarta. Vampyrer, oljemagnater och svärmödrar får vara onda på riktigt igen.

I väntan på det bör man inte missa Top of the lake, nyazeeländska regissören Jane Campions (En ängel vid mitt bord, Pianot, Holy smoke m.fl.) debut som tv-serieskapare. Serien finns sedan någon vecka tillbaka att låna som dvd-box på biblioteket. Perfekt för oss som inte hann med SVT-visningen tidigare i höst.

Handlingen utgår från 12-åriga Tui, som i första avsnittets öppningsscen är i färd att dränka sig i den av titeln åsyftade sjön. Tui är hemmahörande i Laketop, en av korruption, drogframställning och grillosig homosocialitet kraftigt belastad håla på Nya Zeelands sydö, och gravid i femte månaden.

Tui plockas upp ur vattnet, men vägrar berätta om orsaken till sitt tillstånd. Hon tas i tillfälligt beskydd av den lägligt nog just hemvändande poliskvinnan Robin, som likt någon sorts snusfri Rolf Lassgård tvingas investera mer än sin rena professionalitet i fallet. Robins närvaro irriterar och rör upp känslor, både bland byborna och i Robin själv.

Med sitt särpräglade persongalleri och hisnande naturromantiska inramning är Laketop något av en fiktiv vänort till Twin Peaks. Mystiken svävar dock aldrig ut på några rent surrealistiska höjder. Den könskrigstematik som Campion ofta återvänder till ser i varje läge till att jorda handlingen. Å ena sidan gangsterpatriarken Matt Mitcham. Å andra sidan det kvinnokollektiv som under ledning av den nihilistiska (anti-)gurun GJ slagit sig ner på en omstridd markplätt kallad Paradise.

GJ:s sardoniska utbrott över diverse slentrianflummiga medsystrar visar prov på humor, och är talande för den komplexa kombination av självironi och stenhårt feministisk pessimism som styr Top of the lakes berättarperspektiv. GJ spelas av en lysande Holly Hunter, och en av seriens stora kvaliteter är så klart den fantastiskt välcastade skådespelarensemblen. Med exempelvis Elisabeth Moss (från Mad men) som Robin och Peter Mullan (man har överseende med den ärkeskotska accenten) som Matt.

Top of the lake är formmässigt betydligt kortare och mer sammanhållen än ovan nämnda serier, men en jämförelse motiveras av Campions närmast påträngande förtjusning i att korsbefrukta skådespelarpotentialen med tv-formatets fäbless för mångbottnade rollkaraktärer. Lägg exempelvis märke till direktörstypen Jock. Han spelas av Chris Haywood, dyker upp under några ytterst få minuter, och ger mig skäl att konstruera ett nytt filmvetenskapligt begrepp – brutalnyansering.

Manus förefaller alltså printat med 3D-skrivare, men tål ända att knytas ihop på klassiskt thrillervis. Med Top of the lake tycks alla inblandade ha åstadkommit exakt vad de förutsatt sig.

/Martin

Reservera dvd-boxen i bibliotekets katalog

I, Claudius

 

Lyckad konst är ofta resultatet av begränsningar; av att upphovsmakarna tvingats kanalisera sin skapariver genom ett på förhand fastslaget ramverk. Det kan röra sig om en sonettkrans, en tolvtonsskala, yrselframkallande kameraförningar enligt danska filmdogmer.

Eller BBC:s inrökta gamla studiokulisser. Som när I, Claudius, Robert Graves roman om romarrikets mest intrigfulla sekel (tiden kring Kristi födelse), år 1976 äntligen skulle filmatiseras.

Inga sjöslag, ingen urflippad technicolor, ingen Charlton Heston. Istället ett tio timmar långt tv-kammarspel. På syrlig stiff-upper-lipengelska, med bara hjälpligt dolda 70-talsfrisyrer och högst en handfull statister. Något slags Coronation Street för Oxfordöverliggare.

Det finns något härligt kaxigt i detta; 70-talets självsäkra tro på tv-teaterns unika gestaltningsmöjligheter. Samtidigt lär den exteriöra återhållsamheten vittna om en ängslan, en respekt för den så kallade Curse of Claudius.

För redan på 30-talet gjorde Josef von Sternberg ett mastodontfilmsförsök av Graves historia. Inspelningen fick avbrytas efter att stjärnan Merle Oberon (som spelade Claudius farmor Livia Drusilla och dessutom var gift med filmens producent) skadats allvarligt i en bilolycka.

Och förbannelsen var högst verksam även 1976. Flera bakomkameranarbetare förolyckades under inspelningen, och manusförfattaren Jack Pullman dog av en hjärtattack strax därefter. Kusligast – enligt folk som var med – ska dock förevigandet av kejsare Augustus dödsögonblick ha varit. I exakt samma stund som skådespelaren Brian Blessed låtsades somna in blev hela studion ödesmättat strömlös.

Handlingen i I, Claudius skrivs återberättande fram av den bittert åldrade titelrollen själv, stressad och paranoid av fruktan för nya förgiftningsförsök. Derek Jacobi är suverän som den haltande och försynt stammande ynglingen Claudius, som anses för dum och efterbliven för att behöva oskadliggöras i den blodiga maktkamp som rasar omkring honom.

Och ännu bättre är Jacobi när Claudius efter åtskilliga decennier står som ensam herre på täppan, och motvilligt – men med klassisk Shakespeariansk pondus – kan beträda det livsfarliga kejsarämbetet. Snarare trots än tack vare gammelmanssminkningen. För att göra sig fri från den sällsynt otympliga ansiktsmasken ska Jacobi ha tvingats avsluta varje inspelningsdag på bottnen av ett badkar, andandes genom snorkel.

Att I, Claudius alltid placerar sig högt när tidernas bästa tv-serier ska listas är i mycket ett resultat av lysande skådespelarinsatser. Utöver Jacobi märks exempelvis Siân Pillips som den reservationslöst genomonda Livia Drusilla, och John Hurt som den genuint äcklige Caligula.

Min personliga favorit är emellertid Brian Blessed, här miltals från de helskäggiga gaphalsar han vanligtvis gestaltar. En av regissören Herbert Wises grundläggande snilleinsikter var nämligen att Augustus ärvda halvgudastatus inte emanerade från honom själv, utan från den dyrkande omgivningen. Blessed kapade därför såväl skägg som uppblåsta manér, och myste runt framför dekorerna som vore det på heltäckningsmattan hemma i eget kök. Bombasmerna kunde sedan sparas till detta klassiska ögonblick.

Bibliotekets fullmatade DVD-box I, Claudius har hängt med ett tag nu. Skiva 4 var under en tid försvunnen, och inte sällan återfinns någon av de övriga i kön till slipmaskinen. Så passa på att låna hem den! Men bered dig på en livslång kärleksaffär.

/Martin

Reservera tv-serien (och böckerna för guds skull!) i bibliotekets katalog.

Herrskap och tjänstefolk

Under den gångna helgen har jag tagit igen att jag missade den fantastiska TV-serien Downton Abbey när den visades på SVT. Biblioteket har köpt in den första säsongen på DVD.

En domderande kokerska, en vimsig kökspiga, intrigerande syskon och tjänstefolk, en sträng men rättvis butler, en betjänt med ett dunkelt förflutet, ja här finns allt man kan önska sig av en engelsk serie. Lägg till det vackra kläder och vyer och det blir succé.

Första säsongen börjar med nyheten om Titanics förlisning och slutar med första världskrigets början. Vi får följa familjen Crawley och deras tjänstefolk under kampen för att få behålla godset i familjens ägo.

I rollen som änkenåden av Grantham ser vi Maggie Smith, på senare år kanske mest känd som professor McGonagall i Harry Potter. Bara att få höra henne sprida giftiga kommentarer kring sig är halva nöjet med serien. Mitt största problem är nu att jag så snart som möjligt måste få tag på säsong två!

/Jenny

Reservera serien i bibliotekets katalog

This is England 86

En av mina största bioupplevelser någonsin är Shane Meadows This is England från 2006 – brittisk diskbänksrealism när den är som bäst. Ni vet: Sotiga förorter, fläckiga heltäckningsmattor, fallfärdiga tandgarnityrer, nervig dialog på grötig dialekt, smockor som ständigt hänger löst; Thatcher, Falklandskrig och skenande arbetslöshet i fonden.

This is England berikade denna fina gamla film- och tv-tradition med både ett poetiskt bildspråk och en synnerligen gripande historia. Tolvåriga, just faderslösa mobboffret Shaun plockas upp som gullig maskot för det lokala skinheadsgänget. Året är 1983 och skinheadskulturen förknippas med snaggat hår, rutiga button-down-skjortor, hårdför arbetaridentifikation, samt ett hängivet lyssnande på svart ska- och reggaemusik. Invandrarfientlighet är bara sporadiskt förekommande, och när ledargestalten Combo drar kopplingar mellan arbetslösheten och traktens pakistanska näringsidkare skapas en förödande splittring i gänget. Shaun hamnar i mitten.  

Med den fyrdelade tv-serien This is England 86 återvänder Shane Meadows till ungdomarna från filmen. Vilket den kanske inte överdrivet fantasirika titeln indikerar har tre år hunnit passera. Skinheadsmodet har övergått i en så kallad Mod revival; luggarna har vuxit, några gamla 60-talskostymer dammats av, och italienska skotrar blivit färdmedlet att föredra. (Både filmen och tv-serien är förresten en guldgruva för den hågade etnologistudenten.)

Till en början är jag en aning besviken. Gänget driver mest runt och är tokroliga, utan att styras upp av någon direkt intrig. ”Buskis”, menar min luttrade soffgranne, och jag är nästan böjd att hålla med. Men så infinner sig plötsligt den karaktäristiska ”nerven” igen. Slap-sticken ger vika för hudlöst kammarspel och den stora och rakt igenom lysande skådespelarensemblen växlar sedan upprepade gånger mellan dessa båda tonlägen. Man vänjer sig snart.

Tv-serieformatets möjligheter till karaktärsfördjupning tas samtidigt väl tillvara. Shaun är inte lika centralpositionerad som i filmen och istället är det stenhårda Lol som blir något av en berättartrådarnas knutpunkt. På ett av ungdomsårens sista svårbestigna trappsteg tvingas hon konfrontera en skräckinjagande demon från förr. 

När sista avsnittets eftertexter börja rulla vill man genast ha mer. Att skiljas från Shaun, Lol, Woody, Milky, Smell och de andra är smärtsamt. Shane Meadows verkar ha förståelse för detta. Både en This is England 88 och en This is England 90 ska enligt källor vara på gång.

/Martin

Reservera This is England 86 i bibliotekets katalog

Men börja för guds skull med filmen, om du missat den.

Paranoida britter på badort

Ordet kult är det lätt hänt att man råkar slänga sig med. Till den som söker själva urdefinitionen av begreppet, och har typ femton timmar över att slå ihjäl, rekommenderas den brittiska teveserien The Prisoner från 1967.

The Prisoner har allt som kan begäras av kombinationen kult och teveserie: En småväxt, tystlåten butler, en gäckande katt, en excentriskt megalomanisk huvudrollsinnehavare, utstuderad futurism, folkkära skådespelare i konstiga biroller, en knipslug men hopplöst motsägelsefull intrig, en stämning så kafkaartad att Kafka själv hade kastat in handduken, samt flertydiga catchfraser av typen ”Be seeing you…”

Handlingen kretsar kring en avhoppad hemlig agent, spelad av den kapriciöst gapiga och därvidlag ganska obehagliga Patrick McGoohan. Agenten tillfångatas och förs till den bisarra badorten The Village, ett fängelse befolkat av lätt hjärntvättade människor som alla någon gång vetat för mycket om någonting. Agenten tilldelas namnet Number 6 och blir sedan utsatt för ett fjorton avsnitt långt förhör, inbegripande allt från frontallobsoperationer till skräckinjagande väderballonger.

Såväl förhöret som Number 6:s flyktförsök misslyckas alltjämt, och som tittare försätts man i en förtvivlad väntan på upplösningen. För hur det än ska gå till så måste väl en sådan till slut komma, tänker man. Det gjorde seriens finansiärer, skådespelare och övriga inblandade också. Pressen förstärkte McGoohans outhärdligt tyranniska drag, och i dokumentärer om The Prisoner påtalas ofta hur gränsen mellan huvudrollsinnehavaren och hans roll allt mer kom att suddas ut (även det brukligt när det gäller kultserier). Den febriga intensiteten renderade bland annat en livshotande nervös kollaps för den fina gamla Shakespearaktören Leo McKern.

Hyllmeter, inklusive ett gäng akademiska avhandlingar, har skrivits om The Prisoners gåtfullhet, om dess psykosociala studie av paranoia och individ-kontra-kollektivproblematik, om dess filosofiska djupgrävning i motkulturens självimploderande tendens, om dess surrealistiska... Nej, där får jag ge mig.

Att hela serien nu finns till utlån på Ronneby bibliotek kommer förhoppningsvis ytterligare spä på fascinationen. Med spänd förväntan ser jag fram emot att följande replikskifte en dag ska utspela sig kring biblioteksdisken:

"What do you want?"
"Information."
"Whose side are you on?"
"That would be telling. We want information... information... in formation."

/Martin

Reservera The Prisoner i bibliotekets katalog

Vampyrer – filmade och ännu ej filmade (del 3)

Vad är det som gör vampyrer så populära? Det svämmar över med böcker, filmer och tv-serier sedan en tid tillbaka. Det är väl ingen som har missat Twilight-serien om Bella och Edward och Jacob som bygger på Stephenie Meyers böcker.

Sedan har vi tv-serierna, True blood, Vampire diaries och föregångaren Buffy vampyrdödaren. Just tv-serierna finns inte att låna på biblioteken men böckerna börjar dyka upp, nu senast nyöversättningar av Charlaine Harris som ligger bakom True blood. Går vi lite tillbaka i tiden har vi Anne Rice böcker och ännu längre tillbaka Dracula av Bram Stoker. Jag vågar inte ens gissa hur många filmversioner han dykt upp i, tyvärr verkar vi inte ha kvar någon av dem hos oss. De senare böckerna är mera av kärlekshistorier och äventyr medan de tidiga verken är mer skräckbetonade. Just vampyren har förvandlats från en skräckinjagande odöd till en romantisk hjälte.

Vad är det då som fascinerar oss, mestadels kvinnliga läsare? Är det den omöjliga kärleken, den eviga ungdomen eller är det bara den vackre mannen med drag av farlighet? Jag kan inte säga vad jag fastnade för, men fastnat har jag. Oavsett vad anledningen är kan jag inte sluta läsa och jag hittar nya böcker och serier hela tiden. Eftersom det går trögt med svenska översättningar har jag precis som flera andra övergått till att läsa böckerna på engelska. Jag måste få reda på hur det ska gå!

Vi får inte glömma bort Sveriges egen vampyrberättare John Ajvide Lindqvist med Låt den rätte komma in. Filmen blev så populär att man har gjort en amerikansk version i Hollywood. Den kommer på bio i vår.

Tar sedan vampyrerna slut finns det varulvar, alver eller annat övernaturligt att fortsätta med. Testa te.x. P C Cast serie om Vampyrens märke, Melissa Marrs serie om alvriket i Mer än ögat ser eller varför inte vargmännen i Maggie Stiefvaters Frost. En lite mer udda variant är vampyrdeckaren Redan död av Charlie Huston och kampen mot änglarna i Angelologi – änglarnas tecken av Danielle Trussoni.

Skyll inte på mig om du sedan tycker att dygnet har för få timmar …

/ Anneli

Minns Per Oscarsson

Ingen har väl undgått att beröras av Per Oscarssons dramatiska frånfälle. Under sin sextioåriga skådespelarkarriär blev han en inkarnation av begreppet folkkär, och få har på samma utlevande sätt kastat sig mellan högt och lågt, lättsamt och obegripligt, kalkon och världsklass.

Själv är jag som vanligt för ung för att på allvar inse digniteten. Jag missade nakenchocken i Hylands hörna, liksom 50-talets enorma kraftprov på Dramaten och Göteborgs stadsteater. Jag har i efterhand häpnat inför hans tidlösa prestationer i filmer som Svält och Ole dole doff, men förgäves sökt efter den säregna enmansproduktionen Ebon Lundin (där Oscarsson enligt uppgift smörjer in ansiktet med hundbajs).

För min generation är Per Oscarsson framförallt en ypperlig gestaltare av gemytliga, men lite konstiga, gamla farbröder. En tidig favorit återfinns i Arne Lifmarks filmatiseringar av Gösta Unefäldts böcker om polisen i Strömstad.

Mellan 1982 och 1996 spelades sammanlagt fem teveserier om strömstadspoliserna in, alla numera till utlån på Ronneby bibliotek. Seriernas utdragna tempo kan te sig främmande för en nutida tevepublik. Den successivt växande teveteaterkvaliteten är det dock svårt att ta miste på. De fina gamla göteborgsskådespelarna Alf Nilsson och Evert Lindkvist står båda för stabila insatser, och det samma gäller operasångaren Stefan Ljungqvist. Med vänlig basstämma gjuter han liv i polisman Evald Larsson, seriernas komiska nav och en ganska märklig kontrast till det vardagsrealistiskt skildrade spaningsarbetet. Att Unefäldt i de senare böckerna låtit Larsson växa avsevärt, på bredden såväl som höjden, säger en del om genomslagskraften hos den omfångsrike Ljungqvist.

 

Oscarsson spelar den eftertänksamme och diskret rättrådige polischefen Gustav Jörgensson. Han gör det på ett lysande och förhållandevis återhållet sätt. Bara när det verkligen känns befogat plockas de klassiska manéren fram: Den genomträngande och lätt förvildade blicken, nacken i snett spärrläge och pekfingret krampaktigt höttande.

/Martin

Reservera teveserierna i Ronneby biblioteks katalog