"Pestön" av Marie Hermanson

Äntligen kommer en uppföljare till Den stora utställningen. En bok jag blev väldigt förtjust i då hon skriver en fiktiv berättelse utifrån den verklige händelsen att Albert Einstein är spårlöst försvunnen några dagar när han är på väg till en föreläsning i Göteborg. Vad gjorde han dessa dagar? I blogginlägget från 2018 beskrev jag boken som en blandning mellan mysdeckare och skröna.

Marie Hermanson skriver verkligen olika typer av böcker. Jag har läst flera och jag tror varenda en skiljer sig från de andra. Den jag skriver om idag och den tidigare i samma serie är deckare och de utspelar sig i Göteborg under 1920-talet. Jag gillar böcker som utspelar sig lite tillbaka i tiden. 

Huvudperson är polisen Nils Gunnarsson som nu blivit överkonstapel och så Ellen. Ellens berättelse började i förra boken när hon försökte skaffa sig en karriär som journalist och bli den nya tidens självständiga kvinna. Men nu är hon förlovad och ska gifta sig… Hur blev det så? Vill hon detta? 

Då träffar hon återigen Nils som har fått ett mystiskt (och otäckt) mord att lösa. Det hänger samman med Pestön som tidigare var karantänstation. Men vad används det till idag? Till följd av en rad tillfälligheter befinner sig Ellen på ön, undercover som piga… Men finns det också en mördare på ön? Och det enda sättet för Nils och Ellen att hålla kontakten är att skriva brev som skickas med motorbåten som åker mellan ön och Göteborgs hamn…

Underhållande och spännande läsning fick jag så länge boken varade. Den tog slut alldeles för fort…

/Liselott

”Det röda året” av Emma Steinwall

Titeln syftar på en tid som är dramatisk, som innehåller stora förändringar eller starka känslor. Och det är det minsta man kan säga om året i nutid som vi får följa två judiska familjer i Göteborg. Var och en tycks dölja större eller mindre hemligheter för varandra - eller de andra - och ibland är det rent hisnande allt som händer. Det är ett relationsdrama på hög nivå, som fängslar från början till slut och är så fantastiskt välskriven att det är en fröjd att läsa. Som är skriven av en debutant!

Från nyårsafton till nyårsafton följer vi dels judiska Mirjam och hennes Peter – från förlovning till bröllop – men genom en bergochdalbana av tvära kast kring den impulsiva och orädda Mirjam som ibland upplevs som direkt gränslös.

Mirjam får vi också följa i förhållande till kusinen Sarah som är hennes totala motsats, men inte desto mindre hennes närmaste – som en tvillingsyster. Sarah får vi också följa genom förhållandet med den judiske Aron – det perfekta paret – tills han oväntat avbryter deras förhållande. Och får Sarahs tillvaro att gunga betänkligt.

Mirjams lillasyster Anna lever i ett vacuum av arbetslöshet och väl dold kärlek till mannen som förtjänar något bättre än hennes storasyster. Och när plötsligt deras pappa dör ställs en hel massa saker på sin spets, bl a när det visar sig finnas en storebror till dem båda som de aldrig ens har fått veta finns.

Ja, här finns många hemligheter dolda, många olika sorts separationer som är tunga att bära. Men framför allt visar romanen vad det gör med olika relationer när man döljer saker för varandra… när undanhållandet blir ett större problem än själva hemligheten.

Mycket bra, tänkvärd och underhållande läsning, ser verkligen fram emot fler verk av författaren!

/Tuija

"Efter så många år" av Göran Sällqvist

En f.d. polis debuterar med en kriminalroman som till stora delar utspelar sig i Göteborg - den måste jag ju läsa! Och det är en riktigt snyggt berättad historia tycker jag - spänningen hålls på topp hela tiden, hela vägen, och upplösningen är väldigt oväntad.

Men historiens otäcka händelseförlopp - ett efterspel till något som hände på 80-talet i Göteborg visar det sig - startar på en bilfirma i Stockholm. Där hittar ägaren en man som han känner, mördad. På det mest brutala och våldsamma sätt man kan tänka sig. Och timmarna innan mordet visar det sig att den mördade upprepade gånger försökt få tag på en välrenommerad och framgångsrik affärsman - Rickard Ander. Som vid polisens förfrågan aldrig hört talas om mannen. Men - visar det sig - som Ander kände som en helt annan person under sent 1980-tal, när han själv jobbade som polis vid Göteborgspolisens narkotikarotel – den mördade var en halvkriminell som gick polisens ärenden som infiltratör under jakten på en stor internationell amfetaminliga.

Efter denna inledning får vi följa Ander och hans kollegor i Göteborg under knarkspaningsåren under 80-talet, parallellt med hans privatliv, och upplösningen på detta rejäla avsnitt tar en ände med förskräckelse. Ett stort och superhemligt tillslag får otäcka konsekvenser för poliskåren, de värsta skurkarna kommer undan, och flera nyckelpersoner går under jorden. För gott? Döda? Mördade? Vem vet..? Men värst blev nog efterspelet för Ander själv, på det personliga planet. Vilket delvis är anledningen till att han så småningom lämnar polisbanan och gör helt annan karriär.

Den stora frågan nu blir ju onekligen om det är något ur det där förflutna som börjat spöka igen... efter så många år. Efter att Ander själv, först, är misstänkt för det initiala mordet i nutid, blir han, liksom polisen, strax varse att hans eget liv hänger på en väldigt skör tråd. Vem är ute efter honom, och varför? För ju mer han forskar i nuet och vad som egentligen hände i det förflutna, desto större tycks risken både för honom själv och hans närmaste.

Riktigt fängslande läsning – en bladvändare!

/Tuija

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. 

”Det angår inte mig” av André Petrisson

Intressant med en debut som belyser den offentliga debatten i dagens polariserade Sverige. En samtidsroman om oss alla, hur var och en av oss väljer att leva i sin egen filterbubbla – för att orka med? Eller för att orka med oss själva?

Niklas orkar i alla fall ingenting – allra minst att engagera sig eller ta ställning. Han är i 30-årsåldern, uppvuxen i Eskilstuna men numera socialsekreterare i Göteborg med diverse flyktingärenden bland annat, på sitt bord. Men förmår han engagera sig, såsom hans idealistiska, godtrogna, positiva kollega Viola? Nä, det är svårt, det angår ju inte honom, han ska ju bara göra sitt jobb och ingen förväntar sig något annat.

Hans liv är väldigt praktiskt – han bor ensam, lever det mesta av sitt liv ensam, och är ganska nöjd med sin tillvaro. En av få som han ändå umgås med är Jonathan, som han lärde känna på Bali under ungdomsårens luffartid. Som blivit en sökare som tycker att vi inte tar ansvar för våra egna liv, vi ser oss alltid som offer för än den ena, än den andra, omständigheten. Och eftersom Niklas själv blev känslomässigt avskärmad från det mesta under de där bohemiska åren – på grund av något som inträffade just när han reste iväg… vilket han fortfarande inte kan se riktigt klart – har han svårt att förstå hur det kan ta hus i helsike när två motpoler som Jonathan och Viola möts. Själv står han plötsligt någonstans mittemellan, vet inte vad han tycker, vet inte hur han ska värja sig, hur han ska bry sig så att det blir ”rätt” så att han plötsligt inte står utan de få som faktiskt tycks bry sig om honom. Och som han faktiskt inser att han också bryr sig om. Hur ska han kunna sluta strutsa med huvudet i sanden, börja bry sig, skaffa sig en åsikt? Och hur ska han få kontakt med sina känslor igen?

En tänkvärd liten historia om sidor hos oss alla, och hur vi hanterar dem 2020.

/Tuija

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. 

När inget annat återstår av Mats Ahlstedt

Så trevligt med en Göteborgsdeckare! Ska jag läsa deckare, så ska de åtminstone utspela sig på västkusten – det ger ett mervärde jag behöver, och det behöver vara intressanta karaktärer. Och det tycker jag nog att Ahlstedt bjuder på den här gången – han har skrivit så många bra historier, men också en svagare svit med en f.d. fängelsepräst som huvudkaraktär. Jag är glad att han lämnats därhän, för att nu ge utrymme för Ella Werner, som anställts hos Göteborgspolisen som gärningsmannaprofilerare. Hon har ett kroatiskt förflutet, och ett dolt kroatiskt namn, och verkar ha åtskilligt i bagaget från Balkankriget, som man som läsare bara får ana.

Nyfiken blir också Sandra, som är den andra huvudkaraktären vi får följa, när hon en natt väcks av att det ringer på dörren, och någon som påstår sig vara hennes kusin, vill bli insläppt eftersom han påstår sig vara jagad. Vilket han inte blir, förstås, för någon kusin har hon ju inte. Väl? Men strax därefter hittas han mördad på hennes vind. Hmm… Otrevligt och obehagligt, och det föranleder henne att ta kontakt med sin älskade farbror alzheimerforskaren, ute på Brännö , för att höra hur det egentligen står till med den här kusinhistorien. Och ja – visst var han kusin, ett barn som farbrodern dock aldrig fått se, och nu heller inte lär kunna få träffa, vilket varit en dröm han närt i hela sitt liv.

Detta blir upptakten till en riktigt rafflande historia, där läkemedelsforskning ligger nära drogproduktion, där droger ska lägga grunden till krigsföring, där skrupelfria droghandlare äventyrar ungdomars liv och hälsa. Och mycket, mycket mer. Det är riktigt isande obehagligt, och ruskigt spännande, ända in i kaklet!

/Tuija

Reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. Här hittar du andra utgåvor av boken och övriga delar i serien om Ella Werner.

Den stora utställningen av Marie Hermansson

Jag blir ofta nyfiken på Marie Hermanssons böcker. Några har jag läst själv, andra hör jag av andra som läst att de ofta är bra. Denna senaste var jag också nyfiken på. Så en kväll när inget lockade i bokhyllan hemma hittade jag den som e-bok och började läsa. Jag vet egentligen inte vad jag hade för förväntningar men den överraskade mig. En blandning mellan mysdeckare och skröna. En motvikt mot de deckare jag läst på senare tid som utspelar sig i nutid. 

Den stora utställningen utspelar sig i och kring Göteborg (mest) och Jubileumsutställningen där 1923. Händelser och beskrivningar av Göteborg är hämtade från den utställningstidning som gavs ut varje dag så länge utställningen pågick. Ellen, en av huvudpersonerna i berättelsen arbetar på utställningens tidning och genom sitt jobb och sina kontakter får hon reda på både det ena och det andra. Kanske beror det också på att hon är så nyfiken. Något som för henne mot hamnen och hamnarbetarstrejken. Där lär hon också känna polisen Nils.  Men den som börjar berätta är Otto. En föräldralöspojke som råkar bli vän med den egensinniga åsnan Bella. Otto är den enda som kan hantera henne. Tillsammans blir de en attraktion på jubileumsutställningen. Sedan har vi också Albert Einstein som ska hålla tal under utställningen. Men resan till talet blir både krokig och spännande. 

Tillsammans bidrar dessa personer till en alldeles utmärkt deckarhistoria som tar mig runt bland annat Göteborg. Marie Hermansson skapar en fin tidsbild och det känns som den skulle kunna vara skriven förra hälften av 1900-talet. Jag hade älskat att läsa denna i sommar. Kanske i samband med en utflykt till Göteborg…

/Liselott

Reservera boken  eller ljudboken på bibliotekets webbsida, kan läsas direkt som e-bok.

Den sista vilan av Mats Ahlstedt

Många Göteborgsdeckare har han skrivit – han har blivit väldigt produktiv på senare tid - och de allra flesta är riktigt bra. Så även denna. Han växlar gärna skrivandet mellan sina två olika huvudkaraktärer Fatima Wallinder, kriminalkommissarie med rötter i Somalia, som det finns flest böcker om, och som denna senaste handlar om, med gärningsmannaprofilerare Ella Werner, med rötter i forna Jugoslavien, som hans förra – Öga för öga, tand för tand som kom i våras – handlade om. 

Denna gång utsätts nog Fatima för mer än vad de flesta skulle tåla – tre gånger är hon nära att få sätta livet till när en synnerligen makaber historia nystas upp kring en satanistsekt som kanske ligger bakom den gamle fängelseprästen Johannes plötsliga död, kanske har kopplingar till både döda och försvunna unga prostituerade med sina telefonnummer intatuerade på armen och kanske har kopplingar till hennes dotter Mirandas förskolekompis Robins märkliga familjeförhållanden. Kan t o m prästvännen som höll i Johannes begravning vara insyltad? Många märkliga omständigheter pekar på många märkliga kopplingar – den ena mer hårresande än den andra. Ja, han har onekligen skrivit en ny, underhållande bladvändare som, som vanligt, utspelar sig inne i Göteborg, i dess skärgård, men också i Kungälv med omnejd strax norr om Göteborg – dvs mina gamla hemtrakter. Allt detta ger förstås just mig ett extra mervärde, det kan jag ju inte förneka!

/Tuija

Reservera boken på bibliotekets hemsida. 

Omöjlig att parera

Hängde ni med i debatten om Play? Den flammade upp i höstas, närmare bestämt den 18 november. Författaren Jonas Hassen Khemiri hade varit bio och i 47 brännande punkter lät han Ruben Östlunds unisont hyllade tredje långfilm konfrontera den svenska verkligheten.

Jag läste nog vartenda ett av de inlägg som sedan följde. Uppslutningen var mangrann. Åsa Linderborg och America Vera-Zavala i Aftonbladet, Stefan Jonsson i DN, Nina Lekander i Expressen. Filmen är rasistisk hävdade vissa. Antirasistisk, menade andra. Östlund själv stod – som brukligt när konstnärer kommenterar sina egna verk – för debattens lågvattenmärke. Lena Andersson levererade – även det brukligt – den kanske skarpaste analysen.

När jag i helgen äntligen fick tillfälle att se Play hade jag alltså en stor påse förförståelse med mig i soffan. Exempelvis hade jag sedan länge full koll på intrigen.

Play handlar om ett gäng svarta kids som meddelst det så kallade brorsantricket lurar iväg ett par något yngre vita kids. ”Brorsan” påstås ha blivit bestulen på sin mobiltelefon, misstänkt lik den som en av de vita killarna tvingas visa upp. Offren övertalas att följa med till ”brorsan”, för att säkerställa att det inte rör sig om samma telefon. Ett utdraget och retoriskt raffinerat rån.

Är då Play en film som det räcker att läsa om? Naturligtvis inte. Summan av tematikens komplexitet, Östlunds regiförmåga och amatörskådespelarnas totala tonträff är överväldigande. Den kan omöjligt pareras av ens förförståelse.

Framförallt drabbas jag av den djupa pessimismen. Play speglar ett hopplöst sönderfallande Sverige. I frånvaron av ett gemensamt samhällsprojekt är det i de små maktstriderna – med eller utan materiella insatser – som allt avgörs. De svarta killarna har insett och lärt sig spelreglerna. De kan utnyttja fördomarna om sig själva, skrämma med sin blotta uppenbarelse, och röra till den bekvämt invanda uppdelningen mellan offer och förövare.

Samtidigt stockar sig frågorna. Hur ska man tolka de två scenerna med panflöjtsbandet? Varför handlar det bara om grabbar? Varför motarbetar Östlund, genom ett par brutalt råa scener, vår smygande medkänsla med det svarta gänget? Och den kanske jobbigaste frågan av alla: Vad menar jag egentligen när jag skriver ”vår”?

/Martin

Reservera filmen i bibliotekets katalog
     

Ingenbarnsland

Så mycket ilska det ryms i henne, Miira, huvudperson i Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland. Ilska över att behöva gå i "finnballeklassen" och styras av Haggan som suckar över henne och ger henne dåliga omdömen. Skam och ilska över föräldrarna. Mamma sliter med trappstädning, pappa jobbar på Volvo. Varje sommar reser de till stugan i Finland. Hon vill aldrig bli som dem.

Miira karatekickar hela världen i Gårdsten i Göteborg. Hon vill göra revolt, men har samtidigt en spärr som säger till när hon är på väg att gå för långt. Vill imponera på kompisen Vera, men vill också rädda henne från allt ont. Förstår att om hon ska ta sig någonstans, bli statsminister eller hjärnkirurg, så måste hon plugga. Hon snattar en psykologibok, tänker att det är en bok för smarta, men förstår inget av den. Super sig full, ångrar sig.

Det är jobbig läsning. För mig är Miira svår att tycka om, hon är för störig. Det är tvära kast mellan känslorna, än hatar hon, än beskyddar hon. Samtidigt förstår jag hennes frustration. Ingen lyssnar och hon är dömd på förhand. Ibland är ilskan så påtaglig i texten att det känns som om man snubblar på orden när man läser. En stark bok.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog