"Här är jag nu" av Boel Werner

Detta var en klart annorlunda berättelse än det jag brukar läsa. Men jag behövde något att lyssna på en dag och kände igen omslaget. Var det inte den jag funderat på att läsa?

Den berättar om Iris där hon växer upp i ett stenigt jordbruk i Småland under 70-talet. Den beskrivs som hejdlöst rolig och visst drar jag på smilbanden då och då men jag upplever den mer som lite sorglig, berörande och verklig. Hon är ett udda barn, växer upp med en finurlig men envis far, Karl Evert, som gör sig ovän med en efter en i byn. Det ska vara på hans sätt. Mamma, Violetta, är inte nöjd med sin tillvaro men hon är där hon är och gör så gott hon kan. Iris lyssnar när hon pratar med väninnorna i telefon och märker att mamman tummar på sanningen… Farmor och farfar bor med familjen på undantaget en trappa upp. Bankar i golvet när de behöver något. Alldeles för ofta enligt Iris mamma. Storebröderna är vuxna och bor inte hemma längre.

Iris själv är, ja hur är hon egentligen? Ingen bästis, eller hon har en, grannpojken. Men så fort de börjar skolan ignorerar han henne. Hon blir ganska ensam, utanför och det tycker jag är sorgligt att läsa om, skapar ett genomgående vemod. Kanske för att jag känner igen tonerna från skolgården när jag själv gick i skolan. Och här är fler barn och familjeförhållanden runt Iris familj som är udda och omtalade av olika anledningar men som skildras väl.

Men det är faktiskt inte bara Iris som är huvudperson, utan också hennes föräldrar i bokens nutid och så faderns uppväxt. Glimtar från livet förr. Och så får vi veta lite mer om hennes mor. Hur hamnade hon egentligen med sin man på den här gården? Vad tänker och känner de? Sammantaget en bra bok och (för mig) ändå lite igenkännande bild av livet på landet.

/Liselott

P.S. Den jag funderade på att läsa var Inger Edelfeldts bok Om snö och guld. Den handlar också om en flicka, hennes uppväxt under 70-talet, de ritar båda två och författarna skriver barnböcker… Dessutom är bokomslagen snarlika. Lätt att ta fel…

"Väderfenomen" av Anna Fock

Så, då har jag läst Kvar av Britta Stenberg som min kollega tipsat om tidigare. En riktigt bra bok. Den utspelar sig efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Men den fick mig att vilja läsa mer… och jag visste att Anna Focks bok fanns. Den har samma tema men utspelar sig mestadels i Kysjtym i södra Uralbergen.

1957 syns något annorlunda på himlen ett gult moln, Anna och dottern Nina ser det, troligen ett väderfenomen. Men sedan är det bråttom hem i väntan på att Annas make Ivan ska komma hem från jobbet. Han kommer hem men är sjuk, konstigt sjuk och dör snart. När Anna senare, tillsammans med andra, tvingas städa på ett ställe är vattnet hon doppar skurtrasan i konstigt, liksom frätande. Men inga förklaringar ges.

1982 följer vi Ninas son Igor som hittar sin skolkamrat Olga död i skogen. Hon skulle visat något hon hittat i skogen men kom aldrig till mötesplatsen som de bestämt. Myndigheten menar att en man mördat henne men varför har hon då ett stort brännmärke på kroppen? Igor tror inte på förklaringen, kan inte släppa det trots att han utfrågas av KGB. Detta löper som en röd tråd genom boken. Igor vill finna sanningen och han återkommer ständigt till det genom livet.

I övrigt följer vi hans vardagsliv genom skola, universitet och yrkesliv. Och vilket liv… Här ryms hemligheter, vänskapens prövningar, fattigdom, dystra framtidsutsikter, kärlek, sorg och musik. Det är riktigt intressant att läsa om hur livet kunde vara för ungdomar i Ryssland på 80-talet. Men inte direkt upplyftande. Men samtidigt finns det ljusa stunder i livet och i boken, tur är väl det.

Boken är upplagd så att det hoppar mellan Annas berättelse på 50-talet, Igors på 80-talet och framåt (med hopp) i tiden. Men även andra människors öden får vi följa ibland. En bok jag varmt rekommenderar. Den var nominerad till Augustpriset för Årets bästa skönlitterära roman 2019.

/Liselott

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. 

Folkets skönhet av Merete Pryds Helle

Brutal verklighet – är det vad denna bok innehåller? Hur mycket är sant, är något förskönat eller gjort värre? Merete Pryds Helle baserar berättelsen på sina föräldrars liv. Eller ja, den handlar främst om hennes mamma Marie. Men så klart får jag även veta mycket Maries familj (föräldrarna Martha och Carl och syskonen). Och vilket liv… Familjen är fattig och det blir inte bättre med tiden, istället blir barnen fler och fler. Örfilar och bestraffningar är vardag, ömhet och kärlek verkar vara obefintlig… Relationerna med grannar och annat folk i grannskapet är inte lätta. 

Berättelsen börjar på den danska landsbygden och gården där Marie växer upp. Det är intressant men inte trevligt att läsa om. Ibland undrar jag varför jag läser vidare. Men jag hoppas att det ska bli bättre för Marie så småningom. Det brukar ju vara så i böcker, att det blir bättre. Så träffar hon Otto. Kan han föra in lite lycka i hennes liv? Vara hennes väg bort från gården, byn och till något bättre? Men innan den möjligheten finns mer brutal verklighet när Marie följer med den gravida grannflickan Bitten till ett hem där hon kan föda och adoptera bort sitt barn. Det är också Maries första arbetsplats och andra världskriget härjar… Allt sätter spår i Marie. 

Kanske läser jag vidare för att det är så osentimentalt, kanske var detta verkligheten för många kvinnor under 30-, 40 och 50-talen. Det får mig att fundera över vad som formade flickorna och pojkarna till kvinnor och män. De som blev snälla och de som inte blev det. De som höll sig på sin plats och de som vågade välja sin egen väg. Lyckan i att få arbeta och tjäna pengar, fastlåsningen när barnen kommer då kvinnas plats är att vara i hemmet. Går det att nöja sig med det, vara lycklig? Hur måste man då vara som person? 

Det är absolut en läsvärd bok. En berättelse som skulle platsa i en bokcirkel. För det är många funderingar som väcks, mycket som skulle kunna ventileras tillsammans med andra. Men ljus och hoppfull finner jag inte berättelsen. Men den finns med mig i veckor efter att jag läst den. Återkommer i mina funderingar. Boken kom ut i Danmark 2016 och där finns nu en fristående uppföljare. Troligen kan jag inte låta att läsa den när den (förhoppningsvis) ges ut på svenska…

/Liselott

Reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. Kan läsas direkt som e-bok.

Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson

Tänk så många okända författare det finns. Författare som när man väl börjar läsa dem är så fantastiskt bra. En av dessa är Jacqueline Woodson som inte blev översatt till svenska förrän hon tilldelades Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne i år. 

Den bok som jag fick i min hand är en av hennes senare och den mest omtalade enligt juryn: Brun flicka drömmer. En självbiografi som är skriven som dikter. Där det som skrivs är väl utvalt och långtifrån fullständig men som för mig som läser det blir så verkligt.

Jag lever och känner med flickan som berättar. Hon berättar om sin barndom. Bråken hemma, skilsmässan som gör att mamma och barnen flyttar tillbaka ner till södra USA, tillbaka till städer där de svarta kämpar för sin rätt och där segregationen och förtrycket tydligt finns kvar. Genom hennes barnögon och hennes familjs liv lär jag mig om en del av USAs historia. Hon skriver det så att jag förstår och tar till mig det. Hon berättar om syskon och lekkamrater, älskade morföräldrar och flytten till New York. Om en vardag som säger mycket om hennes familjs liv. Boken är helt enkelt underbar och en njutning att läsa samtidigt som den berör och innehåller allvarliga ämnen och händelser. Av någon anledning har den placerats på avdelningen för unga läsare. Men jag kan tycka att denna är något alla åldrar kan läsa.

/Liselott

Reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. Finns att läsa direkt som e-bok och e-ljudbok!

Bara Alice av Maggie O´Farrell

Boken heter Bara Alice och baksidestexten säger att det handlar om henne och hennes liv. Men det stämmer inte. Jag tycker det till lika stor del är en kvinnoskildring av tre generationer där vi följer Alice, Alice mamma och Alice farmor. 

Först undrar jag lite vad det egentligen är jag läser. Känns så där intressant. Men ju mer jag läser desto bättre blir det. Det börjar konstigt. Alice verkar inte må så bra men reser från London till Edinburgh för att träffa familjen. De pratar och skrattar men Alice verkar avskärma sig lite, så går hon iväg till toaletten. Dessa fyra minuter hon är borta förändrar hennes liv. Hon ser något som drabbar henne så fullständigt att kroppen rent fysiskt reagerar. Hon reser genast tillbaka till London men är knappt medveten om vad hon gör. Senare samma dag blir hon påkörd och hamnar i koma. Var det medvetet hon tog steget ut i gatan? Familjen kommer och vakar över henne och berättelsen om Alice utvecklar sig sakta över boksidorna omväxlande i nutid och dåtid.

Jag uppmanar er att läsa den för den innehåller så otroligt mycket. Otroligt vad hon kan skriva Maggie O´Farrell. När jag läst klart är jag dock lite frustrerad för det slutar med en riktig cliffhanger. Tyvärr hittar jag inte att hon fortsatt skriva om Alice så jag får fantisera ihop fortsättningen själv.

Detta är hennes debutroman men hon har skrivit flera efter den. Just nu är hon aktuell med Det måste vara här som jag hunnit läsa och snart bloggar om. Jag har tidigare bloggat om Den hand som först höll min.

/Liselott

Reservera Bara Alice i biblioteket katalog på nätet.

Spådomen

Agneta Pleijel skriver så klart och säkert i boken Spådomen. Hon har en lång författarbana bakom sig och kanske är det så att utmejslandet av det som skall sägas nu nått nästan perfektion. För det verkar som om inte ett enda ord hamnat fel i det som hon själv kallar En flickas memoarer.

I centrum finns en borgerlig familj med tre döttrar. Handlingen startar när äldsta flickan ska att börja skolan. Familjen har flyttat mycket. Allt beskrivs inifrån hur den äldre systerns uppfattar sin omgivning. Mest finns man till, saker händer och ofta är det fina stunder som när pappan berättar och det är gott att vara. Men frågor kryper på, en del besvaras av de vuxna men de flesta inte. Detta är början till det gungfly som blir större och vidare ju äldre hon blir. Att dessutom vara storasyster och känna ansvar bidrar till krav som i sin tur skapar än fler frågor. Så hopas molnen, det blir tystnad, utfall och det trygga får sprickor. Om föräldrarna inte mäktar med vem vänder man sig till då? Hon har sin faster, en självständig yrkeskvinna som blir en stötta när svårigheterna inte verkar släppa familjen.

Vem kan man lita på, och hur ska hon våga ta klivet ut i det vuxna livet som de vuxna inte verkar kunna hantera? Fastern blev en gång spådd, och märkligt nog så verkar spådomen slå in. Är det bättre att lägga sitt i öde i en spådams händer?

Så här börjar det. Mest är det minnen, så ibland kommer författaren, jaget, in och reflekterar över vissa.

Obönhörligt, ärligt och dessutom vackert. Jag förstår att Spådomen är nominerad till Augustpriset 2015
/Annika

Reservera Spådomen i bibliotekets katalog

Pojken som läste Jules Verne

Han kallas Pyret för att kompisarna är huvudet högre men Nino bär detta med jämnmod för han tänker mycket och inser att om han blir stor och stark kommer han att tvingas bli soldat precis som sin pappa, och soldat vill han inte bli. Soldatlivet kan Nino inifrån för han bor på en civilgardesförläggning i 40-talets Spanien med sin familj. Lägenheterna är trånga och lyhörda och det finns mycket Nino har förstått som hans föräldrar inte har en aning om. Han har insett att livet är ett helvete för pappan som tvingas jaga upprorsmän och vad värre är till och med skada dem. Att sluta skulle vara samma sak som att desertera och då drabbas även familjen. Så soldat vill Nino absolut inte bli.

Då är livet lättare hos Pepe portugisen som bor i en gammal kvarn en bit uppåt bergen. Där kan man fånga kräftor eller bada i bäcken, där kan Nino koppla av och skratta tillsammans med mannen som ingen riktigt vet var han kommer ifrån. En dag får Nino låna en vacker bok av Pepe. Pärmen visar en mystisk ö i ett dramatiskt hav. Så börjar Nino att sluka Jules Verne, en välkommen flykt i det spända läge som alla mer eller mindre befinner sig i Spanien 1948. Andra världskriget är slut men terrorn finns kvar i Spanien mellan nationalisterna och rebellerna som omgrupperat sig och för en gerillakamp mot bland annat civilgardisterna i staden Fuensanta de Martos i Andalusien.

Pojken som läste Jules Verne är en underbar berättelse av Almudena Grandes. Genom Ninos först oskuldsfulla ögon tar vi del av ett inbördeskrig men det inser inte Nino förrän han blivit äldre. Han vet ju inte om något annat än utegångsförbud och att soldaterna bestämmer allt i en hårt reglerad värld. Sakta förstår han orättvisorna och med tiden inser han att ett allvarligt spel sker mitt framför hans ögon. Lägg därtill den stora dos han får av äventyrsberättelserna vilket kryddar Ninos liv och spelar en viss roll senare i boken.

Boken börjar med ett kartavsnitt av Andalusien där allt utspelar sig. Jag hade också velat ha en lista över alla inblandade i berättelsen och deras inbördes relationer. Så ett råd till dig som blir sugen på att läsa boken, jag lovar du blir rikligt belönad, försök att ha koll på alla namnen redan från början.
/Annika

Reservera Pojken som läste Jules Verne i bibliotekets katalog

Änglatungor

Via en intresseväckande notis i en förlagskatalog hamnar så småningom Änglatungor i min hand. Vänder och vrider, vackert omslag och väldigt tjock. Författaren Dimitré Dinev har skrivit på tyska men är bulgar. Min första tanke; vad vet jag om Bulgarien? Vid Svarta Havet ja, men vilka länder gränsar till? Jag prickar två rätt och skamsen tittar jag åter på tegelstenen och börjar läsa. Det börjar bra. En kall nyårsafton möts två vilsna, livströtta och utfattiga män på en kyrkogård i Wien. De letar var för sig efter Miros grav. Om de berättar om de sina liv kan ängeln Miro kanske hjälpa. Detta är upptakten till två släkters hopflätade historia.

Jag behöver inte läsa länge förrän jag dras in i den här slingrande, myllrande och omfångsrika berättelsen. Vilken berättarglädje; fantasteri och realism, ironi och humor, jord och hav – allt på en och samma gång. Människors längtan och drömmar driver allt. Pendlande mellan urgammal landsbygd med vidskepelsen i väggarna till socialismens pamfletter i de betonggrå förstäderna, och just här är det inte utan att jag anar en besk indignation över den röda tiden.

Halvvägs inser jag att det här är en bok man tar i stora tuggor, det är då förflyttningen i tid och rum sker. Och den häftiga läsupplevelsen.

Om du bara blir det minsta nyfiken, läs gärna den här intervjun med Dimitré Dinev i Tidningen Kulturen.

/Annika

Reservera Änglatungor i bibliotekets katalog

Våldets barn

Utvärderingen av mellandagarnas läsprojekt faller sällan väl ut. Det är ju alltid så mycket annat som ska hinnas med. Kostymer ska kemtvättas, kinaschacksbataljer ska utkämpas, isar ska beskrinnas. I år hann jag i alla fall drygt halvvägs i Doris Lessings romanserie Våldets barn (1952-1969), i folkmun även känd som Martha Quest-serien.

Och nog rör det sig om ett ganska folkligt nobelpristagarverk, åtminstone seriens två första böcker (Martha och Bra gift) och i alla fall i de folksegment som ser till att såväl Gudrun Sjödén som undertecknad har jobb att gå till. Att inte ta den lätt naiva, tappert kämpande Martha till sitt hjärta är hur som helst en omöjlighet.

Närgånget skildras hur hon krånglar sig ur tonårens förvirring, går på danser, grälar med sin mor, söker tröst hos sin far, får jobb på kontor, gifter sig kärlekslöst, blir med barn… En uppväxtskildring bland alla andra, om det inte vore för tiden och platsen – 1930- och 40-talets Sydrhodesia (nuvarande Zimbabwe).

Det kolonialistiska förtrycket är ständigt närvarande, speglat i Marthas efterhand allt klarare blick. Hon kommer succesivt till insikt om apartheidsystemets absurditeter, men har länge svårt att kombinera sin växande medvetenhet med en frigörelse på det privata planet. Ju större gester, desto lättare att trassla in sig i den borgerliga omgivningens nät.

Mest drabbar emellertid den skoningslösa självironi som finns inbäddad i porträttet av den stundtals ganska osympatiska Martha. Hennes livsöde sammanfaller i mycket med Lessings egna, och behandlas med samma kärvt kärleksfulla sarkasmer som präglar (här kommer en kanske väl halsbrytande jämförelse) Ivar Lo-Johanssons självbiografiska svit från samma tid.

I seriens tredje del, En fläkt av stormen, har ironierna tagit överhanden. Martha har engagerat sig i traktens kommunistparti, vars handlingsförlamade verklighetsfrånvändhet kör både partiet och romanen i botten. Tillsammans med läsaren famlar Martha länge i ett fascinerande töcken av mötesexerciser, som synes ett resultat av att Lessing – under tiden för skrivandet av romanen – just hade vänt kommunismen ryggen.

Stark läsning i vilket fall, och utmaningarna lär väl knappast bli färre. I de två avslutande delarna av Våldets barn, publicerade en bit in på 60-talet, skärps tonen (har jag hört). De markerar början på Lessings ökända science fiction-epok och spänner en svåröverträffad båge från 1800-talets bildningsromaner, via 1900-talets optimistiska frigörelseiver, till 2000-talets bittra tillnyktring.

 

/Martin

Reservera böckerna i bibliotekets katalog 

Kanada

I skrivande stund superlativbeströs Richard Ford helt utan motstycke. Jubelsången kring årets nobelpristagare i litteratur tycks redan överröstad. Att Fords senaste roman är betitlad just Kanada är i sammanhanget en händelse som låter som en tanke.

Kutym i en anmälan av romanen är att citera dess två första meningar: ”Först tänker jag berätta om rånet som våra föräldrar begick. Sedan om morden, som inträffade senare.”

Det är femtonårige Dell Parsons som tillsammans med sin tvillingsyster får uppleva marken rämna under deras skenbart trygga småstadsperiferi (Great Falls, Montana, i vanlig ordning). Eftersom året är 1960, och Ford en författare med Great American Novel-komplex, är det samtidigt USA:s krakelerande oskuld som skildras; på klassiskt manér speglad av den Parsonska familjetragedin. Snart kommer den äppelpajdoftande rockabillyidyllen att grumlas av hippies, Kennedymord och Vietnamkrig.

I romanens andra del har tvillingarna skingrats. Dell har förts till en släktings bekanta i Kanada – gränspassagen blir så klart klivet från barndom till mandom – och filosoferar stillsamt över föräldrarnas misslyckade bankrån. Språket på vilket detta görs har av en enig kritikerkår beskrivits som exakt, kristallklart, elegant och musikaliskt. Själv undrar jag om vi har läst samma bok.

En vanlig Richard Ford-mening är konstruerad på ungefär det sättet som jag skriver när jag nu ihopsätter det som blir den här meningen – och som du senare läser när jag tänker på hur det kan vara att det är (och framförallt icke-blev för oss efter det).

Det vill säga en smula ansträngt och orytmiskt. Dessutom märkligt internrefererande. Bokens resonemang om kausalitet och anpassning får oförankrat sväva runt i en flugsvärm av pratighet, mättad av osköna begrepp som ”flexibilitet” och ”icke-övergivande”. Drabbande scener kan plötsligt dyka upp – jag minns bland annat en skock påkörda fasaner – men dessa snuvas i regel på sin gestaltningspotential av den snabbt attackerande flugsvärmen.

Troligtvis har jag bara missuppfattat, läst på fel sätt, trasslat in mig i den svenska översättningen. Detta anar jag i romanens tredje och avslutande del, där den återberättande rösten tar form i en nu sextiosexårig Dell Parsons. Strängt betraktat ur hans perspektiv motiveras kanske den omständliga framställningen av en desperat strävan mot förlikning.

Så en omläsning skulle förmodligen göra berättelsen rättvisa. Men i den bästa av världar hade den kokats ner till en novell, av Alice Munro.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Liknelseboken

Den egentliga handlingen i Per Olov Enquists Liknelseboken är ganska lätt att sammanfatta: Unge Perola spränger fromhetens bojor efter att ha upptäckt Kvinnan i allmänhet och bröst i synnerhet (så låt er alltså inte luras av omslagsmakarens preferenser).

OS-sommaren 1948 lyckas n’Perola dra tillbaka förhuden för första gången, och i sedvanlig ordning tvingas vi betrakta dylikt som ledtrådar till livets allra största mysterier. Enquist har ju alltid något så oerhört svårformulerat på hjärtat, och så viktigt att skissarken aldrig kan förslå. Högar av omtagningar, omkväden, och liknelser till förbannelse.

En del är nya, andra återvunna favoriter. Kapten Nemo, n’Elof och n’Aron smyger runt i kulisserna, de förväxlade pojkarna på sjukstugan i Bureå vävs in i ytterligare lager av högtravande mystik, och släkt och grannar som blivit ”eljest” eller ”tokut” är som vanligt märkligt överrepresenterade.

Vissa av redogörelserna följs av ett uppfordrande ”man baxnar!” eller ”man häpnar!”. Som läsare skäms man över sin dumhet; över att inte alls ha insett det baxnads- eller häpnadsvärda i de hopplöst tilltrasslade turerna kring en man som eventuellt hette Siklund och hade en katt och kanske var tokut och sedan dödde.

Enligt Bodil Malmsten ska man låta bli att skriva på dialekt. Liknelser bör man också undvika, om man inte heter Tomas Tranströmer.

Nio utrivna sidor från faderns gamla notesblock med kärleksdikter utgör hur som helst riktpunkt för framställningen. Men det vackra i den nyfrälsta tron på kärleken förtas en aning av bokens komfortabelt apolitiska syn på sexualitet. Makt och erotik saknar beröringspunkter, förklaras det uttryckligen.

Erotikinslagen gullifieras på ett ganska obehagligt sätt. Och bara Per Olov Enquist kan komma undan med en så gravt klyschig scen som mötet med den trettiosex år äldre kvinnan på det kvistfria furugolvet i Larssonsgården. För Kvinnan kanske också bara är en liknelse!... Enquist har ju – det är obligatoriskt att hävda – fött upp ett helt rävgryt bakom vart och ett av de hundöron som jag ganska snart tröttnar på att vika ner.

Samtidigt förekommer Enquist läsaren på de flesta av synpunkterna ovan. Han ser såklart det koketterande i oförmågan att skriva en kärleksroman. Bokens frekventaste liknelser är faktiskt de om otillräckliga liknelser; om en verklighet som likt en tvål sipprar ut mellan skrivarklorna, om ord som klistrar ihop sig som fångade flugor.

Vänner vid dödsflodens strand påminner Enquist (född 1934) om att det börjar bli ont om tid. Och när mörka, desperata stråk drar genom texten är det omöjligt att inte kapitulera. Jag vet ju egentligen att DET HÄR ÄR VÄLDIGT BRA. All litteratur består ju faktiskt endast av mer eller mindre lyckade liknelser. Men en liten stund till måste jag få pröva tesen om att Liknelseboken bara är bekvämt levererad och slentrianmässigt upphöjd gubbnostalgi.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Väldigt sällan fin

Noha är en tystlåten ung man med ett rikt inre liv. Han sitter gärna och läser, skriver och kontemplerar i sin ensamhet. Men det nya livet, det att vara student, rubbar Nohas cirklar. Bor man i en studentkorridor är det ofrånkomligt att man träffar andra. Trots Nohas strategi att besöka det gemensamma köket sent på kvällarna eller lägga örat mot dörren för undvika möten hamnar han ändå i lägen där han tvingas svara på frågor och se och höra saker han önskade att han kunde slippa. 

Trots sitt sociala motstånd blir han bekant med Fredrik som visar stort intresse för Nohas muslimska bakgrund, och Anna som välvilligt och uppfordrande vill visa sin bild av vad som är svenskt. Svenska barnprogram från slutet av 70-talet, svensk musik, hur man umgås mm mm. Noha försöker motstå deras närmanden men det verkar ha motsatt effekt. Fredrik konverterar till islam och Anna ser nästan Noha som sin pojkvän, fast det inser inte Noha.

När första terminen går mot sitt slut skall Noha tillsammans med sin pappa och bror åka till Eritrera för att hedra den nyss bortgångne farfadern. Noha åker motvilligt med, men hans intresse för landet är ändå genuint, han slukar allt som har med Eritreas historia att göra. Landet är sargat efter att ha genomlidit ett inbördeskrig och en skakig självständighet. Allt är oförutsägbart, laglöshet är ett sammanfattande ord. Resan blir också en inre dito. Nu får Noha chansen att sakta lära känna sin far. En far som varit frånvarande en stor del av Nohas liv och som han varit rädd för och inte förstått. Denna andra hälft av boken berättas på ett annat sätt. En högre växel läggs in och vistelsen i Eritrea är färgstark och halvkaotisk.

Jag funderar över vad Väldigt sällan fin är för en slags bok. Om vad som är hemma? Om vilsenhet? Om det nya Sverige och dess spännvidd? Trygga mätta svenska ungdomar som inte har en suck om flykt och hunger och som söker exotism och låtsasutmaningar? Romanen har många kontraster. För att bara ta ett exempel: från vintersverige med ordning och reda till laglöshetens Eritrea. Däremellan får vi glimtar av utsatthet och överlevnadsinstinkt. Det här kan låta tungt allvarligt men det glimtar till av både självironi och humor även i de mörkaste stunder. Jag är glad att jag läst Väldigt sällan fin. Så här kan man också berätta, med ett alldeles eget språk och särpräglade perspektiv.

Väldigt sällan fin av Sami Said fick svenskarnas Stora läsarpris för årets debut 2012. 

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

Den räddade tungan

Jag är hopplöst svag för den här genren. Kan inte få nog av gamla väst-under-tweedkavaj-gubbar som kommer ihåg sitt gamla ”riktiga” Europa, som i regel började med långbyxor i höjd med att Franz Ferdinand sköts, och som minns när det fortfarande sprang vargar på Donaus kärnis.

Fascinationen delar jag med Svenska akademien, som 1981 gav Elias Canetti (1905-1994) nobelpriset i litteratur. Starkt bidragande till utmärkelsen var hans då just avslutade självbiografiska trilogi. Den inleds med Den räddade tungan, som i fjol kom ny svensk upplaga och som jag i skrivande stund är mitt uppe i.

Eller kanske snarare nere i… För Canetti applicerar i stor utsträckning sitt barnajags perspektiv. Trots det kosmopolitiska kringflackande som Den räddade tungan skildrar – Canetti föddes i ett spanskjudiskt getto i bulgariska Ruse, flyttade vid sex års ålder till Manchester, för att sedan hasta vidare till Wien och Zürich – vägrar Canetti konsekvent att leda upp läsaren på några historiska utkiksplatser.

Orsaken till faderns plötsliga död vid trettioett års ålder kan möjligen ha varit något han läst i tidningen, men ofta förpassas den politiskt turbulenta omvärlden till kulisserna. Tillsammans med övriga strukturer och tolkningslinjer, politiska såväl som psykologiska.

Som läsare lockas man således till detektivarbete, till att tränga igenom de många fantastiska miljöbeskrivningar och kärleksfulla men samtidigt lätt satiriska personporträtt som ställts i förgrunden. Starkast lyser Canettis mamma. Hon är kärv och kapriciös (”Jag har fått en idiot till son! Det visste jag inte att jag fått en idiot till son!”) men också rörande mån om sin telnings mångkulturella förkovran, och livrädd för de hinder som familjens judiska börd kan innebära.

Den unge, faderslöse Canetti avgudar henne, nästan skrattretande omedveten om de psykoanalytiska straffsparkslägen han ger de i hans omedelbara närhet verksamma herrarna Freud och Jung. Den vrålhungriga kärleken till ord och litteratur – det vill säga räddandet av den tunga som Canettis barnflickas älskare en gång hotade att klippa av honom – är hur som helst bokens främsta tema. Fin att bära med sig är bilden av ett gammalt mullbärsträd i Canettis morfars trädgård…

…”med lågt sittande grenar som man lätt kunde klättra upp i. Jag fick inte göra det ännu, men mor gick aldrig förbi det där trädet utan att visa mig en gren däruppe, det var hennes gömställe där hon brukade sitta som ung flicka när hon ville vara i fred och läsa.”

/Martin

 

Reservera boken i bibliotekets katalog

Duras X 2

Det var inte förrän efter mammans död som Marguerite Duras skrev om sin bok En fördämning vid Stilla Havet, vilken då fick titeln Älskaren. Nu har jag läst båda och Älskaren överlappar inte alls, mer kompletterar och den ger en annan bild av uppväxten, familjen och förbindelsen med den kinesiske mannen.

Det är i början av 1930-talet i Sydostasien. Det är instängt, tropiskt varmt och fattigt. Mamman är skuldsatt, hon har gjort tokiga affärer och belånat huset. Familjen sitter fast i en ekonomisk fälla vid berget Siams sluttningar. Suzanne är 16 år och brodern Joseph 20. Båda längtar bort och ut men kommer ingen vart. Så en dag träffar familjen en mycket rik kines som blir betagen i den unga Suzanne.

Det är ett extremt fattigt på landsbygden. När Duras inte berättar om spänningarna familjemedlemmarna emellan kan hon beskriva hur bönderna strax intill lider en enorm nöd. Spädbarnsdödlighet, arbetslöshet, slavliknande villkor och mitt ibland dessa svältande bönder finns familjen. Enda vägen ut är om Suzanne gifter sig med kinesen menar mamman, samtidigt föraktar hon och brodern honom djupt. Att Suzanne finner sig i att vara en handelsvara är obegripligt. I Älskaren får vi en annan bild. Här är Suzanne själv mer aktiv i kontakten med kinesen och bryter ett starkt tabu genom att bli älskarinna åt mannen från Cholen. 

Vad ska jag säga? Läser med en blandning av fascination och vämjelse. Det är starka bilder Duras för in i mitt huvud. Är hon ett barn av sin tid eller varken ser eller vågar hon reagera? Flickan är väldigt utlämnad, mamman är mer eller mindre snurrig och den rovlystna brodern kan hon inte lita på. Samtidigt som dom gormar och skäller finns det starka band dem emellan.

Skarpt berättar också Duras vad fattigdom gör med människor. Trasar sönder själ, självförtroende, familjeband och tar fram sidor vi annars döljer. Susanna Alakoski citerar Duras vid flera tillfällen när hon talar om fattigdom i sin bok Oktober i fattigsverige.

Om man vill kan man läsa de båda böckerna med olika glasögon. Älskaren är omtalad för de erotiska avsnitten, men jag kan inte komma ifrån att Duras, medvetet eller omedvetet, berör frågor om makt. Maktförhållande mellan kön, klass och etniska grupper. När jag väl börjar tänka så öppnas helt nya skikt i böckerna. Duras har emellanåt en obarmhärtigt kylig och klar blick för hur utsatta människor agerar och formas i ett hierarkiskt samhälle. 

Marguerite Duras (1914-1996) skrev också filmmanus; Hiroshima - min älskade. Boken Älskaren filmatiserades 1992.

/Annika

Reservera En fördämning mot Stilla havet i bibliotekets katalog

Varför vara lycklig när du kan vara normal?

Ah, en tunn liten bok!  Den går snabbt att läsa och jag kommer att vara klar med mitt blogginlägg i god tid innan det ska publiceras. Så fel jag hade... Det går riktigt långsamt att läsa Varför vara lycklig när du kan vara normal. Inte för att den är dålig på något sätt, utan snarare tvärtom.

Jag känner direkt igen Jeanette Wintersons berättarstil från boken Det finns annan frukt än apelsiner. Men där den innehöll mycket humor är denna självbiografi mycket mer nattsvart. Det är också det som gör att den tar sådan tid att läsa. Efter ett par tre kapitel är det skönt att vila från verkligheten i Wintersons barn- och ungdomsskildring några dagar. Jag märker också att jag drar mig för att engagera mig allt för mycket i det Winterson berättar. Läser nästan översiktligt för att hålla det ifrån mig känslomässigt. Jeanette Winterson beskriver väl hur hennes uppväxt och avsaknaden av kärlek och trygghet hemma påverkar henne även idag som vuxen. Inte utan att jag undrar hur många barn som har det på liknande sätt idag och hur det kommer att formar dem som vuxna.

Fascinerande är också att läsa om de sociala förhållandena i Accrington, en industristad i norra England.  Hur samhället fungerade och hur levnadsförhållanden var där under 60-talet och början av 70-talet.

I de sista kapitlen och Wintersons slutkläm får boken ytterligare ett lyft. Det är en avslutning som knyter ihop det hon berättar och samtidigt öppnar upp mot framtiden. Det är en fascinerande självbiografi där hon också talar för andra som är adopterade. Problematiken kring om hon ska kontakta sin biologiska föräldrar, svårigheterna att få fram information och våndan kring hur hon ska förhålla sig till ytterligare en mor och far. Ska de få ta plats i ens liv eller inte? Jag tycker det är synd att boken tar slut. Den kunde gott fått fortsätta en bra bit till.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Alltings början

Det är ett mysterium att Karolina Ramqvist är född så sent som 1976. Hon tycks liksom alltid ha funnits där. Redan i undertecknads gamla pojkrum var hennes krönikor, artiklar, recensioner och resereportage viktiga omvärldsrapporter.

Hon var ju dessutom en av de där Fittstim-tjejerna. Bland annat publiceringen av ett brev från en uppretad Ulf Lundell (”Lilla gumman? Hur är det fatt? Har du alldeles kissat på dig den här gången?”) har engagerat mången näthatare genom åren. Det svenska 90-talet hade aldrig varit det samma utan Karolina Ramqvist.

I nya romanen Alltings början anlägger Ramqvist intressanta perspektiv på sin forna brådmogenhet. Kan man anta, även om huvudpersonen Saga bara är till 24,7 procent Ramqvist själv, enligt Ramqvist själv.

Sagas mamma är konstnär och gammal radikalfeminist. Hon uppmuntrar ivrigt sin dotter att skörda frukterna av det arbete som hon och hennes Mah-Jongekiperade medsystrar utfört. Och Saga vill ogärna göra sin mamma besviken. Hon tar för sig med besked, av allt som Stockholms nattliv kan erbjuda, trots att hon knappt hunnit börja på gymnasiet.

Så småningom inleder hon en passionerad men också förnedrande relation med festfixaren Victor Schantz – ett klasiskt svin. Och frågan är i vilken utsträckning Saga kan bevara sitt subjekt och sin feministiska övertygelse, i en värld där hon som ung tjej ständigt lanseras som objekt. ”Att bli gubbe är enda sättet”, menar Sagas kompis Pauline. ”Jag vill inte låta nånting bekomma mig. Jag ska bara gubba runt.”          

   

Romanen är samtidigt en kärleksförklaring till 90-talet, ett förbehållslöst vältrande bland café au lait-muggar, personsökare och vita jeansjackor. Även om språket är rappt på ett nästan lite konstlöst sätt står Ramqvist med i alla fall en stortå i Hjalmar Söderbergs och Pär Rådströms gedigna Stockholmsskildrarfåra.

Och just därför hakar jag upp mig på ett antal tveksamheter på detaljplanet. Sa man verkligen ”mingla" 1992? Kunde man verkligen få tag på en kopia av Reservoir Dogs samma år? Dessutom på dvd? Var stockholmarna verkligen nere med Wu-Tang Clan redan i augusti 1993, då första fullängdsskivan ännu inte hade släppts?... 

En viss vårdslöshet präglar helhetsintrycket. Jag stör mig till en början, men inser snart att den nästan klär romanens höga angelägenhetsgrad; vikten av att få detta på pränt, innan minnena bleknar. Vi har nog verkligen saknat en kvinnlig generationsskildring av det här slaget – på samma gång privat, bred och tydligt politisk. Att längta efter Knausgårds femte del känns plötsligt tråkigt. 

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

En antisemits memoarer

”Gubbar minns ’sitt’ gamla riktiga Europa” är en säljande etikett år 2012. Stefan Zweigs romantiserande Wien-skildringar hämtas upp från magasinens allra dammigaste hörn. Edmund de Waal tar några små japanska skulpturer till ursäkt för att få vältra sig i gammal inrökt, parisisk salongskultur.

Gregor von Rezzori (1914-1998) tillhör genrens mer udda fåglar, vilket titeln En antisemits memoarer signalerar. Boken – som ursprungligen gavs ut år 1979, men nu kommer i svensk översättning av Ulrika Junker Miranda – är det obehagligaste jag läst på länge.

Den består av ett antal löst sammanfogade, självbiografiska noveller, klädda i ett språk av allra yttersta kaliber. Varje novell är ett enskilt nedslag i von Rezzoris (d.v.s. hans berättarjags) liv, med start i 1910-talets Bukovina, ett område vars Wikipedia-sida dryper av alla de där skönt gammeleuropeiska begreppen: Moldaviska furstendömet, Habsburgska monarkin, Österike-Ungern…    

Ur dubbelmonarkins ruiner flyr von Rezzori till Bukarest. Stick i stäv med sina storslagna konstnärsdrömmar tvingas han ta anställning som skyltdekoratör, och hans famlande karriär fortsätter sedan i samma lite misslyckade stil. Kvinnor och judar hamnar ständigt i vägen. Och värst är således judinnorna.

Von Rezzori stöter på dem överallt. Dras till dem som till en magnet. Blir till och med god vän med flera av dem. Han tycks känna ungefär samma blandning av djup avsky och storögd fascination som jag känner inför hans bok. Trots att von Rezzori talade såväl tyska som rumänska, italienska, polska, ukrainska, jiddisch, franska och engelska verkar det hela handla om ett behov av att definiera sitt eget vilsna jag utifrån ”det annorlunda”.

Mot slutet finns några halvhjärtade försök att skylla hela Europas förfall på judarna, men von Rezzori har annars lite till övers för konspirationsidéer. Han påstår sig hata judar för att man alltid har gjort det, för att man helt enkelt avskyr vissa människor mer än andra. ”Lika självklart som att man föredrog hundar framför katter och uppskattade bin mer än vägglöss.”

Nazisterna kan han heller inte fördra. Han skrattar oförstående åt deras ”lismande småborgare i paletå”, målarkludden ”med den där sliskiga tjusarlocken i pannan”. Och det finns onekligen ett litterärt sug i den muntra misantropi som präglar framställningen, särskilt i kombination med berättarens totala oförmåga att se kopplingen mellan det privata och det katastrofalt politiska.

Delas denna oförmåga av författaren? Det funderar jag alltjämt på. Avgjort märks en stor dos självironi, men på vilket plan är svårt att säga. Mycket tyder på att von Rezzoris antisemitism var intakt år 1979. I vilket fall ger boken en helt unik förståelse för förintelsens bakomliggande mekanismer, och ett skrämande perspektiv på dagens europeiska kriser.  

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Går det att förlåta?

Någon gör ett moraliskt felsteg och tiger, en hemlighet har blivit till. Det hemliga gör att familjemedlemmar som som inte alls medverkat eller känner till vad som hänt blir påverkade utan att inse denna märkliga skuldspiral. 

Kan det vara så att om man inte avslöjar och talar om hemligheter, att de ändå verkar inom familjen och förs vidare till nästa generation?

Det är grundidén i Hanne Vibeke Holsts senaste bok Förlåtelsen. Allt börjar i en prästfamilj i Nordjylland i slutet av 1930-talet och vävs så sakta ihop med Berlins Statsoperachef Helena Tholstrups något spända möte med sin dotter Sofie 2011.

Jag vill inte avslöja så mycket mer av handlingen för att inte förstöra läsupplevelsen. Förlåtelsen är bitvis ett rent nöje att läsa, särskilt familjekrönikan från ockupationens och kristidens Danmark. Boken har som sagt även ett annat skikt. Men om du inte vill fundera över moralfilosofiska frågor om lögner och individuella ställningstaganden går det ändå utmärkt att bara läsa en bitvis fängslande roman.

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

Själamakerskan

Så har jag bekantat mig med ännu en sådan där ung, kvinnlig förnyare av den italienska romanen. Som ”vunnit priser” och ”rönt uppmärksamhet långt utanför hemlandets gränser”. Hon heter Michela Murgia, och boken jag läst är hennes första i svensk översättning – Själamakerskan.

En roman som svårligen låter sig placeras i ett fack. Den utspelar sig i den lilla sardinska byn Soreni, någon gång på 50- eller kanske 60-talet. Men ur vissa hänseenden skulle den kunna vara skriven ännu tidigare, och i typ Tyskland. Trots Själamakerskans nätta format för Murgias mustiga och lite omständliga språk tankarna till tunga familjekrönikor av närmast Mannskt eller Toljstojskt snitt.

Även romanens existentiella brännpunkt känns tidlös. Själamakerskan handlar om bonddottern Maria, yngst av fyra syskon och så pass oönskad att hon vid sex års ålder adopteras bort. Hennes nya mor blir den åldriga men välbeställda Tzia Bonaria Urrai. Hon är Sorenis sömmerska, men verkar även inom ett mer ljusskyggt gebit. Långsamt går det upp för Maria att Tzia Bonaria är en så kallad Accabadora, en utförare av aktiv dödshjälp.

Maria har svårt att förhålla sig till denna insikt. Och även läsaren förväntas högstämt börja grubbla över livets och dödens eviga mysterier. Personligen engageras jag dock mer av historiens ytterst välarbetade fond. Murgia lyckas verkligen måla upp ett på många sätt förindustriellt Sardinien, fullt av naturalistiska – men på samma gång nästan magiskt skimrande – vardagsdetaljer.

I pittoreska Soreni liknar gatorna ”överblivet sömnadsmaterial” – till skillnad från i exempelvis Turin där det råder rätvinklig millimeterordning – och Murgia tycks både vilja hylla och kritisera det genuina vykorts-Italiens traditionstyngda självbild. Soreniborna är trygga, stolta och rejäla människor, men här finns också fröet till de klasskiktningar och kvinnoförtryck som framträder i Silvia Avallones Stål. Lagda sida vid sida kompletterar dessa båda romaner varandra på ett sant nyskapande vis. Så läs båda!

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Död kompis

De infödda akademikerbarnen kan vara ett tålamodsprövande inslag i Lunds demografiska sammansättning. Alldeles för föräldraupproriska för att själva skriva in sig på någon lämplig A-kurs, alldeles för nedrökta för att på annat sätt försöka växa upp.

Serietecknaren och rapparen Simon Gärdenfors (son till Peter, och med viss Ronnebykoppling via parhästen Frej Larsson) är ett av gruppens främsta språkrör. Hans serier behandlar ämnen som sex, knark och popkultursnörderi, och som så många andra är han sprungen ur 90-talets mer eller mindre självbiografiskt berättande Galago-generation.

Gärdenfors fick en del uppmärksamhet 2003, då det visade sig att den ”35-åring” som i ett tidigt skede pekades ut som Anna Lindhs mördare figurerat i en av hans serier. Genomslaget kom 2008, med projektet Simons 120 dagar. Gärdenfors soffsurfade sig fram och tillbaka genom Sverige, i syfte att variera drogintaget, ligga med tonåriga fans och på köpet få till en rolig serie.

Gärdenfors seriealterego ser ut som en nioåring med tredagarsstubb och ingen annan svensk tecknare har drivit de rundade hörnens konst till samma perfektion. Den obehagligt underhållande kombinationen gullighet och svineri har alltså varit ett genomgående kännetecken för Gärdenfors manér. 

Tills nu. Hans senaste serieroman, Död kompis, kombinerar gulligheten med något helt nytt, nämligen allvar. Boken handlar om barndomskompisen Kalle, som nitton år gammal drabbas av en synnerligen aggressiv hjärnhinneinflammation och avlider efter bara några timmar. I ett gäng episodiska minnesbilder skildrar Gärdenfors såväl Kalle som det långa komplicerade sorgearbetet.

Gärdenfors handskas oerhört väl med seriemediets berättarrytmiska möjligheter. Det hänger förmodligen tätt samman med albumets rent grafiska triumfer. Varje uppslag är ett färgsprakande konstverk i sig, och sidorna fullständigt sprutar av referenser. I än högre grad än tidigare. Gamla godisförpackningar, gamla C64-spel, gamla utrymningskartor, Disney, Lisa och Sluggo, Joe Matt och Chis Ware... Influenserna ger – tillsammans med ämnesvalet – gulligheten en liksom fylligare klang. 

Simon Gärdenfors har blivit vuxen, menar vissa. Förmodligen är det en för djärv slutsats. Oj-kan-man-göra-serier-om-förintelsen!-effekten har varit ett viktigt verktyg för åtskilliga generationers serieskapare, och får på inga villkor laddas ur. Jag misstänker därför att Gärdenfors snart återgår till sin obscena nybuskis, för att sedan på nytt kunna ta spjärn in i allvaret.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog