Hemmaseger!

Tomas Tranströmer tilldelas årets nobelpris i litteratur. Sällan har väl utropet ”Äntligen!” känts lika befogat. Precis alla bara älskar ju Tomas Tranströmer, och enligt ständig sekreterare Englund har karln haft sitt namn på den beryktade nomineringslistan sedan 1993.

Beskrivningar av Tranströmers storhet som poet brukar ofta kretsa till begreppet solitär. Även om hans mjukt smekande diktning har få fasta drag är hans metod enastående och omisskännlig. Först några igenkänningsskapande vardagsbetraktelser, sedan en så kallad epifanisk höjning; ett magkittlande gunghopp ut i livets mystiska storslagenhet. Kläder på tvättstreck blir till en palestrinakör, en balkong blir till en regnbåge. Högt över trädgårdens rönnbärsklasar hörs ”stjärnbilderna stampa i sina spiltor”...    



”Men var är alla de koppar kaffe som inte resulterar i en epifanisk höjning?” Frågan ställdes under årets bokmässa i Göteborg, i ett försök att problematisera det, enligt somliga, bekvämt världsfrånvända hos Tranströmer. Frågeställaren var författaren, poeten och Wordfeud-geniet Malte Persson. Han tillhör en av de generationer som mer eller mindre obstruerande tvingats förhålla sig till det av Tranströmer ockuperade Tranströmer-spåret.

Tranströmer kan därvidlag jämföras med rockbandet Nirvana. Nirvana tog rockmusiken till sin vägs ände. Tranströmer har tagit den epifaniska höjningen till sin vägs ände. Ingen av dessa giganter har därför några egentliga efterföljare. Malte Perssons senaste verk är talande nog en strikt sonettsamling om Stockholms tunnelbanesystem.

Men kanske går det att se alla koppar kaffe som epifaniska ögonblick? När jag själv läser Tranströmer är det nog den möjligheten som lockar allra mest. Och Tranströmer verkar ju leva som han lär. När Englund ringde upp i förmiddags satt han enligt uppgift och lyssnade på musik.

/Martin

Foto: Ulla Montan

Reservera Tranströmers samlingar i bibliotekets katalog

Dagen till ära...

letar jag upp en gammal favorit:



Ur "Elegi", ur 17 dikter (1954)



Skål, grattis och tack, Tomas Tranströmer! (Även om han kanske inte hinner läsa Kvarteret Ängeln just precis idag.)

/Martin

Sonja Åkesson på skiva

Jag lever ett lugnt liv

På Drottninggatan 83 a på dagarna.

Snyter ungar och putsar golv
och kopparpottor
och kokar rotmos och pölsa.

Ovanstående rader är ganska välkända. Man kan förmodligen recitera dem i de flesta läger, utan att sedan bli bespottad som verklighetens-folkföraktande kultursnobb. Skalden är Sonja Åkesson och dikten heter "Självbiografi (replik till Ferlinghetti)". Den är hämtad från Åkessons genombrottssamling Husefrid från 1963, ett portalverk för den så kallat nyenkla diktartraditionen. Från och med Husefrid blev det carte blanche för poeter att slänga sig med ord som åkej, pöstårta, syföreningsmöte, Gittan, Hyland och sjukförsäkringsbesked. Chosefri kommunikation med läsaren stod plötsligt i högre kurs än tidigare generationers metafortyngda själsuttryck.

Den nysläppta skivan Sonja Åkesson tolkad av inleds av just "Självbiografi (replik till Ferlinghetti)", tonsatt och insjungen av urpunkaren Kajsa Grytt. Stafettpinnen lämnas sedan vidare till ytterligare elva kvinnliga musikprofiler, som alla har gjort musikaliska versioner av varsin Åkesson-dikt.

Till en början närmar jag mig skivan med viss misstänksamhet. Musik är inte vad jag i första hand förknippar Sonja Åkessons ojämna högermarginaler med. En plågsamt påträngande tystnad har känts som ett mer passande ackompanjemang, utsmyckat med lite barnskrik, avlägset gatubuller och en plikttroget tickande köksklocka.

Men redan under spår tre, Britta Perssons ohämmat svängiga framförande av "Man får göra det bästa av allt" infinner sig gåshuden. Persson drar och sliter i Åkessons ironiska vardagsinventering, och plötsligt inser jag att det är så här det ska kännas. Att det nog var så här Åkessons lyrik upplevdes när det begav sig. Att hennes både feministiskt och formmässigt revolutionerande dikter verkligen krängde. Och då troligtvis utan den folkhemsromantiserande distans som 10-talsmänniskan lätt intar gentemot Åkessons ryamattor, pölsor och cigarettstumpar.

Britta Persson ger mig således en nyckel, och snart hittar jag samma kärleksfullt respektlösa kvaliteter hos flera av de övriga numren. Annika Norlin, Lena Swanberg och Frida Hyvönen lyckas kanske allra bäst, kongenialt uppburna av det luftigt lyhörda husbandet. Jonas Kullhammars träblås, Martin Hederos klaviatur, Johan Berthlings bas och Fredrik Sandstens trummor fungerar alla som inspirerande samtalspartners.

/Martin

Reservera skivan i bibliotekets katalog