The Slow Regard of Silent Things av Patrick Rothfuss

Jag går och längtar efter boken ”The Doors of Stone” som är den avslutande delen i Patrick Rothfuss’ trilogi om Kvothe, så det var bitterljuvt att hitta en annan bok av honom i våra hyllor.

”The Slow Regard of Silent Things” handlar om flickan Auri som bor under Universitetet, den skola som Kvothe går på. De lär känna varandra under en av Kvothes eskapader i staden, men den här boken handlar helt och hållet om den mystiska lilla flickan.

Redan i förordet förstod jag att det här var något annorlunda. Jag har aldrig tidigare läst en bok där författaren ber om ursäkt för sitt verk både i förordet och i eftertexten. Men jag kan förstå varför. Den här boken är inte för alla, även om den är underbart skriven. Det är en novell för alla oss som ser verkligheten på ett annat sätt, vi som kan uppskatta harmonin i ett gem som ligger precis rätt på sin plats i pennfacket. För Auri är en väldigt speciell flicka, någonting som vi lär oss redan i ”Vindens Namn” och ”En Vis Mans Fruktan”, men som i den här novellen får utrymme att fullständigt blomma ut.

Jag vet faktiskt inte om den här boken är bra eller inte, men den fångade mig på ett sätt som är svårt att beskriva. Jag vet däremot att det tog mig lång tid att läsa den, för jag var tvungen att ta pauser och känna lite på vad jag läst innan jag kunde gå vidare.

Auri symboliserar något som jag tror att människor vill uppnå, men samtidigt är vi livrädda för det. Den fullständiga acceptansen av vad som händer och känslan av att bara vilja lägga allting ”rätt” genomsyrar hennes existens totalt. Hon ”vet” att var sak har en plats och ett syfte, och ingen har rätt att förändra eller förstöra det. Det finns något väldigt fridfullt i hur hon ser på sin samexistens med sin omgivning. Men det innebär också att hon ger upp kontrollen över den, och istället låter den forma sig som hon tolkar att den vill bli formad, någonting som är helt främmande för oss.

Jag rekommenderar boken, men med fotnoten att den är väldigt annorlunda.

/Andreas

Reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. 

Expeditionen

Polarexpedition – onekligen ett ord i romantiskt skimmer. Fascinationen tycks växande inför tider när världskartan kunde vara vit i dubbel bemärkelse, när den varsamt rullades ut mellan punschglasen på Grand Hôtel, andaktsfullt studerades medels stickpassare och lornjett.

Och stärkkrags-hipstersarna S.A. Andrée, Knut Frænkel och Nils Strindberg förefaller ha hållit stilen in i det sista. Efter kraschlandningen med vätgasballongen Örnen, i juli 1897 (målet var som bekant att korsa Nordpolen), tvingades man ta snabba beslut om vad som skulle medtas under den hopplösa promenaden tillbaka över packisen. Till det nödvändiga räknades några uppslagsverk, kravatter och halsdukar av rosa siden, en vit bordsduk med hålsöm och fransar, flaskor med portvin och champagne.

Effektförteckningen återfinns så klart i Bea Uusmas haussade praktverk Expeditionen – min kärlekshistoria. Kombinationen ”min” och ”historia” får kanske en och annan varningsklocka att ringa, men här är det snarare fråga om ett berikande dubbelperspektiv än tidstypiskt jag-känner-faktiskt-att-det-var-såhär-berättande.

På modernt manér låter Bea Uusma – illustratör, formgivare, författare, läkare och tjenis i 90-talsgängen kring ZTV och Glenn Killing – medvetenheten om sitt eget charmiga nörderi förbehållslöst breda ut sig. Men hon har fog för koketterierna. Efter femton års intensiv hobbyforskning beskrivs Uusma idag som Sveriges främsta expert på Andrée-expeditionen.

Boken redogör målande för vedermödorna på isen, fram till att expeditionen efter flera veckors vandring når Vitön. För vad händer egentligen där? Vad var det som Andrée, Frænkel och Strindberg dog av? Gåtan har gäckat forskarna sedan det tidiga 1930-talet, och Uusma har många ledtrådar att nysta upp. Hon flänger fram och tillbaka över Arktis, pratar med efterlevande, konsulterar rättsläkare, osteologer och brottsplatsutredare. De fordom flitigt anklagade små trikinerna går numera fria från skuld, men över lag är Uusma mån om att inte förhasta sig. Expeditionen är långt ifrån något bokslut.

Viktigare än en slutgiltig förklaring är det oemotståndliga drivet i redogörelsen, skickligt ackompanjerat av de många hisnande öden som kantade ballongäventyret. Jag tänker bland annat på Nils Gustaf Ekholm, som lämnade sin plats i korgen till förmån för Frænkel, på fotografen Peter Wessel Zapffe, som – när expeditionens kvarlevor hittades år 1930 – trodde att han lyckats stjäla med sig ett av Frænkels revben, och på den så gränslöst sorliga kärlekshistorien mellan Strindberg och fästmön Anna Charlier.

Avsätt tid för sträckläsning. Och för att inte äventyra stilen under kommande vinterväderlek – låt Gränna sköta ekiperingen.

/Martin

Fotograf: Anna-Lena Ahlström

Reservera boken i bibliotekets katalog              

Liljegren om Churchill

Winston Churchill kan med fog kallas omskriven. Han är bland annat föremål för väldens mest omfattande biografi – det 8668 sidor tjocka åttabandsverket Winston S. Churchill. Det är författat av sonen Randolph Churchill i sammarbete med Oxfordhistorikern Martin Gilbert, och kompletteras av hela sexton tillläggsvolymer med brev och andra källdokument. Fler lär vara på väg.

För den av ämnet intresserade som inte omedelbart vill ta den största tjuren vid hornen kan det lite nättare tvåbandsverket Winston Churchill varmt rekommenderas. Författare är den svenske historikern Bengt Liljegren, och första delen (1874-1939) har just kommit ut.

Liljegren har tidigare figurerat på bloggen. Då med en bok om Pink Floyd. På bibliotekets historieavdelning finns även hans biografier över Karl XII, Hitler och Alexander den store. Faktumet att Liljegren är gammal punkare (trummisen i Garbochock) känns kanske paradoxalt i sammanhanget, men samtidigt kongenialt med det respektlösa perspektiv ur vilket han angriper gubbarna i fråga.

I fallet Churchill gör Liljegren det svårt för läsaren att förstå den aktning varmed denne ständigt salongsberusade överklasslyngel sedermera kom att mötas av. En slående oförmåga att bedöma situationer korrekt tycks så ofta ha legat Churchill i fatet. Särskilt när den kombinerades med hans omåttliga passion för befälsutövande.

Ett av många fiaskon var försöket att under första världskriget öppna en ny front längs Dardanellerna. Dåvarande marinminister Churchills underskattning av den osmanska armén kostade 44 000 allierade soldater livet. Ökänt är det segdragna slaget vid Gallipoli (som bland annat utgör temat på en av 2000-talets hittills största musikaliska prestationer).    

Motståndet mot kvinnlig rösträtt, försvaret av dödsstraff och de rashygieniska kraven på inlåsning av svagsinta kan naturligtvis förklaras av den tid som den konservative Churchill verkade i, men gör det samtidigt inte lättare att förstå hans nutida popularitet. För tio år sedan ordnade BBC en omröstning för att kora tidernas främste britt. Churchill vann med 28 % av rösterna.

Del två av Liljegrens biografi, som startar i  andra världskriget, kommer så klart att kasta ljus över detta mysterium. Men redan här visar Liljegren på vikten av stil, humor, pondus och bländande retorisk förmåga. Nämnde jag förresten Winston S. Churchill. His Complete Speeches 1897-1963? Ytterligare 8917 sidor. Till och med Knausgård – vars sista del just anlänt till biblioteket – bleknar i jämförelse.

/Martin

Foto: Anette Rasmusson

Reservera boken i bibliotekets katalog

Wirtén om Tingsten

Herbert Tingstens sista dagar är en titel värd att begrunda. På ett ytligt plan åsyftas den ramberättelse som Per Wirtén löst spänt upp sin bok på: Året är 1973. Den gamle debattören, statsvetaren, publicisten och en gång DN-chefsredaktören Herbert Tingsten forcerar – alltjämt stödd av hustrun Gerd – långsamt fram längs strandpromenaden i sydfranska Roquebrune. Krasslig och nästan blind. Full av minnen från fornstora dagar, och med bara några månader kvar att leva.

På ett djupare plan blir titeln en av Wirténs många hintar om att Herbert Tingstens sista dagar på sätt och vis är nu, fyrtio år senare. Och visst kan man betrakta denna gediget upplaggda biografi som ännu ett tecken på 2010-talets vilsna längtan efter det förra seklets mindre och ideologiskt tydligare värld. En nostalgitripp till den kultur- och samhällsdebatt som var synonym med en handfull cigarrökande gubbar i fluga. En Olof Lagercrantz, en Ingemar Hedenius, en Herbert Tingsten. Lite senare Olof Palme.

Wirtén driver emellertid en ganska motsatt argumentation. Han vill återinföra det luddiga begreppet kulturradikalism, och tecknar Tingsten som en fiende till allt vad ideologier heter. I kamp mot fascism, nazism, kommunism och idealistisk framstegstro förfäktade Tingsten en tankeverksamhet renons på varjehanda ”metafysik”.

Stundtals förde denna hätskt motvalsande liberalism in Tingsten på irrvägar. Under kalla kriget – efter att han genom striderna kring ATP-frågan förlorat sin chefredaktörspost – innebar den bland annat ett ivrande för svenska atomvapen. Wirtén gör det således krångligt för sig när han lanserar Tingstens kulturradikalism som en lösning för dagens krisande Europa, men lyckas nog ändå klargöra resonemangen.

Samtidigt är det mer än de rent politiska spörsmålen som fått Wirtén att intressera sig för Tingsten. Främst är det biografiföremålets komplexa personlighet som fascinerar. Tingsten var ökänd för sin hänsynslösa debattteknik, han betraktade Kubakrisen som ”en av de lyckligaste tiderna i mitt liv”, men var på samma gång så åskrädd att han gråtande tog skydd under skrivbordet när ovädersmoln tornade upp sig.

Och som kontrast till den grabbigt domderande och konstant anekdotgenererande jargongen på redaktionen, i föreläsningssalen och under blöta sittningar i Klarakvarteren uppehåller sig Wirtén länge vid Tingstens pipiga röst: ”Han pratar ju som man kan föreställa sig en koketterande dragqueen göra i nattvimlet.”

Vi kommer nära inpå personen Herbert Tingsten, utan att riktigt lära känna honom. Och kanske är just det något som utmärker en välskriven biografi; att den kan visa på motsägelser, slipa nya facetter på vår bild av en epok.

 

/Martin

 

Copyright/fotograf: Sanna Sjöswärd

 

Reservera boken i bibliotekets katalog

Young om Neil

Vän av musik kommer knappast runt Neil Young. Mycket av det som gnisslar, skaver och smeker sådär skönt mothårs kan härledas till denne flanelldraperade kanadensare. Arkeologerna skulle nog kunna peka ut en specifik kväll i mitten av 60-talet. På Flamingo Club i Fort William i Ontario. Young och hans första band The Squires är halvvägs in i låten Farmer John:

”När det var dags för det instrumentala partiet körde jag på som en dåre under gitarrsolot. Jag hade precis börjat med det. Det bara blev så en kväll, och sedan gjorde jag det hela tiden.”

Fredsförklaring, Neil Youngs bok om sig själv, innehåller i övrigt få eftergifter till kalenderbitarna. Den som behöver plugga inför nästa musikquiz väljer med fördel annan lektyr.

Framförallt är det avsaknaden av struktur som gör Fredsförklaring hopplös i sammanhanget, och som skiljer Young från den hord av nostalgiska rockdinosaurier* som på senare tid trängt undan det mesta annat** från bibliotekets biografihylla. Att Neil Young avfärdar spökskrivare är en sak. Men här lyser även förlagets redaktör med sin absoluta frånvaro.

Young tillåts associera fritt, upprepar sig gärna och kastar vårdslöst läsaren fram och tillbaka i kronologin. Musik är det så klart gott om, men ämnena viktas på ett minst sagt okonventionellt vis. Odiskutabla mästerverk som After the goldrush och Tonight's the night kan avhandlas på ett par rader, medan projektet Lincvolt – Youngs försök att bygga om en Lincoln Continental 1959 till elbil – framställs som den största gåvan till eftervärlden.

Lincvolt trängs dock mellan otaliga sidor om Youngs eget ljudformat Pono (tidigare PureTone), om hans olika husbyggnationer, om hans nära samarbete med modelljärnvägsföretaget Lionel, om jakten på en uppsättning Sonicare-tandborstar... Fredsförklaring är således helt oläslig – i teorin. I praktiken är den en sann njutning. Anledningen inser man per omgående: Precis varje ord präglas av ärlighet.

Vi lever i en tid där ärlighet gjorts synonymt med högstämt självutlämnande. Fredsförklaring påminner oss om det otillräckliga i denna definition. Youngs ärlighet grundar sig istället i en total befrielse från poser, choser, manér och intellektuella utanpåverk. I ett rent gehör för spraket i livets låga. Typ som hans bästa solon.

Den osentimentala hudlösheten får man på köpet. Som när han beskriver mödorna med att förgylla tillvaron för de två cp-skadade sönerna (Young har så klart handikappsanpassat sin modelljärnväg), stolt berättar att Bob Dylan ringt upp och berömt hans senaste hattinköp, eller bekymrar sig över den skrivkramp som det senaste årets nykterhet orsakat.

En läkare har avrått honom från att fortsätta röka gräs, eftersom det finns tecken på att något växer i Youngs hjärna. Han har hunnit bli sextiosju år gammal, och minns med oro sin pappas försvinnande in i demensen. Denna förgänglighetens sordin motiverar på ett drabbande sätt Youngs berättarglädje. Och nästa bok ska visst bli en sprudlande redogörelse för alla bilar han någonsin kört.

/Martin

* Eric Clapton, Tony Iommi, Patti Smith, Ozzy Osbourne, Kee Marcello, Kajsa Grytt, Keith Richards, Ronnie Wood, Slash, Plura, Janne Schaffer... Av någon anledning är ni helt omättliga när det gäller denna genre.

** I förmiddags rök exempelvis Bo Setterlinds trevliga memoarer.




Reservera boken i bibliotekets katalog

Nazistlitteratur i Amerika

Står det kvar någon gammal tummad pocket av Irma Carrasco i bokhyllan? Kan du din Max Mirebalais? Karibiens Fernando Pessoa, brukar han visst kallas. Är det snart dags att läsa om Segundo José Heredias Saturnalier? Och åter stifta bekantskap med Elisenda, det mest gripande kvinnoporträttet i hela Venezuelas litteratur under 1900-talets andra hälft!

Skulle inte tro det. Mirebalais, Carrasco och Heredia är hämtade från Nazistlitteratur i Amerika, en litteraturhistorisk samling författarpresentationer publicerad någon gång kring år 2030. Bara påhitt alltså.

Den chilenska författaren Roberto Bolaño, en av mina absoluta favoriter, är i farten igen. Eller var, så klart. Bolaño gick bort 2003, efter att förgäves ha väntat på en ny lever. Nazistlitteratur i Amerika gavs ursprungligen ut 1996, men är den senaste av Lena E. Heymans hittills fem suveräna Bolaño-översättningar.

Det rör sig om klassisk satir. Bolaño vill sticka hål på föreställningen om den upphöjt ädelmodige författaren; om det a priori goda i att syssla med litteratur. En ganska billig poäng, kan man tycka. Som dessutom dunkas in redan med bokens titel.

Men jag fortsätter att läsa. Plöjer med storögd fascination genom alla de trettiotre minibiografierna. Det är svårt att inte le åt kubanen Pérez Masóns i övrigt oklanderligt trevliga roman De fattigas soppa, vars första bokstäver i varje kapitel bildar akrostikonen LEVE HITLER, USA KOM GENAST HIT och SKIT PÅ ER ALLIHOP. Eller bli akut nyfiken på Luiz Fontaine de Souzas fem band tjocka – men ända långt ifrån fullbordade – Kritik av Sartes Varat och Intet

Vad som fängslar är den överallt framsprängande kärleken till litteraturens världar, samt besattheten av att hinna kartlägga alla dunkelt upplysta vinklar och vrår (Bolaño är därvidlag Borges mest hängivna mantelaxlare).

Även om det i bästa fall är medelmåttor som porträtteras framställs litteraturen som en obönhörlig kraft i sig. Oavhängig politik, moral och mänsklig skröplighet. Jag återkallar omtumlande läsupplevelser som Célines Resa till nattens ände och Hamsuns Markens gröda. Verk som lyfter så högt över det ideologiska mörker deras upphovsmän famlade i.

Möjligen är detta att dra för stora växlar på en egentligen ganska bagatellartad bok. Men det är svårt att inte låta Nazistlitteratur i Amerika korrespondera med Bolaños senare mästerverk, som De vilda detektiverna och 2666. Börja med någon av dem, om du ännu inte upptäckt Bolaño. Sedan är du fast.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Copyright/fotograf: The Estate of Roberto Bolaño

Pat/Tom

Så har jag snöat in på Patricia Highsmith (1921-1995). Med gott samvete. Highsmiths böcker om förvandlingskonstnären Tom Ripley är nämligen klassiker. I alla fall om man ska tro Norstedts förlag, som införlivat tre av dem i sin retrotrendigt formgivna klassikerserie.

En klassiker känns igen på att den: 1. Är hyfsat gammal. 2. Fungera som välputsad spegel åt den tid den är sprungen ur. 3. Ruvar på intressanta upplysningar om läsarens egen samtid. Vanligtvis brukar böcker med klassikerambitioner ha svårast med den sista premissen. I Highsmiths fall är det nästan tvärt om.

Tom Ripley dyker upp första gången 1955, i romanen En man med många talanger. På uppdrag av den stenrike skeppsmagnaten Herbert Greenleaf lämnar Tom sin knapra New York-tillvaro för pittoreska Mongibello i Italien. Tanken är att han där ska lyckas förmå Greenleafs son Dickie att komma hem till familjeföretaget. Dickie låter sig svårligen övertalas, men har inget emot Toms sällskap. Det har dock hans beundrare Marge.

Kanske är ni redan bekanta med historien. Den har ju filmatiserats ett flertal gånger, senast med Matt Damon, Jude Law och Gwyneth Paltrow i huvudrollerna. Ett märkligt triangeldrama tar i alla fall form, där förmögenheter, homoerotiska antydningar, samt Toms porträttlikhet med Dickie utgör gäckande inslag. Mord visar sig snart vara enda utvägen… Eller nej förresten. Tom Ripley mördar inte för att det är enda utvägen – i alla fall inte första gången – utan för att det är den avgjort smidigaste.

Tom Ripley är således psykopat, dessutom med förmågan att skapa identifikation hos läsarna. Likt någon sorts ondskefull Tintin är hans detaljbefriade person så obehagligt lätt att läsa in sig själv i. Det är otroligt skickligt gjort. Man hejar på Tom, och ställs därmed öga mot öga med tjugohundratalets fascination vid just deckarpsykopater.

Många vill koppla denna fascination till upplevelsen av att vi lever i en osäker tid, utan tydliga ideologier, värdegrunder och samhällsprojekt. Tänk om man fullt ut kunde gå sin egen väg – fantiserar den nutida deckarläsaren – och utan samvete kontrollera och röja undan allt diffust och oklart. Det vill säga precis som en psykopat.

Men vad såg i så fall femtiotalets deckarsläsare i Tom Ripley? Det är svårare att komma underfund med. För femtiotalet var väl en tid med ytterst tydliga ideologier, värdegrunder och samhällsprojekt? Där folk var hemmafruar, hade hatt och ytterrock, aldrig sa hen... Till vad tjänar psykopatfantasier då?

För att verkligen förstå Tom Ripley är nog en författarbiografisk läsning av nöden. Och om sanningen ska fram är jag lika insnöad på Patricia Highsmith själv som på hennes böcker. Hon tycks ha varit så genuint otrevlig. ”A mean, hard, cruel, unlovable, unloving person”, är ett ofta citerat omdöme.

Relationen till modern var komplicerad, alkoholismen tidigt grundlagd. Och så dessutom ovanan att bli förälskad i kvinnor. Tom Ripley är hennes flykt undan förljugna fasader, en visualisering av drömmen om att ansvarslöst kunna glida mellan identiteter. Att Highsmith brukade signera sina böcker med ”Pat/Tom” stärker tesen.

Således kan Tom Ripley fungera ur två olika perspektiv. Dels som en skrattspegling av vår fantasi om psykopatisk kontroll i en flytande samtid, dels som en flykt undan stelt borgerliga konventioner. Förbannat spännande hur som helst, trots att man vet vem som är mördaren.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Thorvalls verk och person

Att intervjua Kerstin Thorvall tycks ha varit ett journalistiskt eldprov. ”Skulle du kunna ringa min psykiater”, var välkomstsfrasen när Åsa Mattsson inledde sitt två år långa försök. Resultatet hamnade i malpåse, för att först nu – sju år efter sista intervjutillfället och halvtannat år efter Thorvalls bortgång – publiceras.

I Dagarna med Kerstin vänder och vrider Åsa Mattsson på fenomenet Kerstin Thorvall, som genom åren åkt på mer gängstryk än någon annan svensk författare. Anledningen har varit ett ohämmat bejakande av varjehanda drifter; ett vältrande bland lite för unga älskare och ett misstänkt försakande av mammarollen. Dessutom i förrädiskt kulturtantiga Gudrun Sjödén-sjok.

På en av bokens många snygga porträtt, fotograferade av Caroline Roosmark, sitter författaren och läser på sin balkong. I travarna kring henne noterar bibliofilen Ivar Lo-Johanssons Asfalt, två volymer Stig Claesson, samt en av Henning Sjöströms självbiografiska rövarhistorier (som enligt initierade källor handlar om hur denne framlidne stjärnadvokat lärde sig pruta på horor i Paris, för att nämna ett av de mer rumsrena inslagen).

Illustrationen blir nästan övertydlig. Thorvalls självförverkligande, som retade sådan gallfeber på kulturetablissemanget, återfinns hos tusentals av hennes manliga kollegor. Problemet var bara att Kerstin Thorvall var kvinna, och dessutom tant, redan på 70-talet.

Upprättelsen kom 1993, med succén När man skjuter arbetare. Plötsligt kunde man liksom oskadliggöra Thorvall, placera henne i ett tydligt fack. Det var ju genuin arbetarförfattare hon egentligen var! Under det där äckliga kroppsvätskegeggandet. Menade man.

Thorvall tycks bara ha glatt sig åt erkännandet, lovorden från kulturella alfahannar som Horace Engdahl och Per Wästberg. Den retroaktiva ikoniseringen från feministiskt håll tycks ha varit mindre viktig. Gnälliga fruntimmer hamnade mest i vägen.

Och Åsa Mattsson får verkligen kämpa. Hon köper chokladcroissanter, ger fotmassage, ringer den där psykiatern. Boken vittnar ändå mest om ett journalistiskt haveri. Ett synnerligen läsvärt sådant. Talande är när Mattsson lindar in sig i ett långt resonemang om kroppsliga klassresor och ifrågasatta begärsstrukturer. Thorvall tröttnar någonstans halvvägs, och bryter av med ett karaktäristiskt: ”Det ska jag säga dig, att det är aldrig någon av mina unga älskare som har klagat!”.

Återkommande är också intervjuoffrets irritation över Mattsons gälla röst och osköna sätt att ha håret. Thorvall var långt ifrån lätt att ha att göra med, det står klart. Och detsamma gäller folk som Strindberg, Ivar Lo-Johansson och Stig Claesson. I deras fall kunde man dock särskilja verk från person. Kanske är vi snart är redo att göra detsamma med Kerstin Thorvall.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Bo Widerberg

Mannen på taket, Bo Widerbergs filmatisering av Sjöwall/Wahlöös roman Den vedervärdige mannen från Säffle, är full av intressanta detaljer. En av dem återfinns 5 minuter och 18 sekunder in i det här klippet.

Den överjordiskt välspelade dialogen mellan Carl-Gustaf Lindstedts Martin Beck och Carl-Axel Heiknerts Harald Hult förlänas ett extra genidrag. Heiknert tror att tagningen är avslutad och skakar efter ännu en ansträngande insats loss ansiktsmuskulaturen. Widerberg har dock på sedvanligt vis låtit kameran gå och därmed lyckats fånga ännu ett ögonblick av absolut naturalism, ett av de så kallat irrationella tillägg som han under hela sin karriär var på jakt efter.

”Tänk inte på vad du säger! Tänk på mig! Tänk på glass!”, är en typiskt Widerbergsk skådespelarinstruktion, levererad i syfte att locka fram just dessa tillägg. Ett annat exempel kommer från inspelningen av Mannen från Mallorca. Tomas von Brömssen ska agera i en tunnelbanescen och får följande glasklara anvisning: ”När du går fram till den där vagnen så, ja, du kan tappa påsen. Eller inte. Ja, då tar vi!”  

Dessa ganska harmlösa symptom på Bo Widerbergs excentricitet är hämtade från Höggradigt jävla excentrisk, Mårten Blomkvists tegelstensartade biografi över denne för tidigt bortgångne mästerregissör. Blomkvist är till vardags filmkritiker på Dagens Nyheter och råkar även vara gift med Bos dotter Nina Widerberg.

Blomkvist poängterar att Widerberg var djupt beundrad bland skådespelare. Vad de värdesatte var just Widerbergs kompromisslösa känsla för det okonstlade uttrycket. Redan med Kvarteret Korpen från 1963, svensk films få riktigt brännande klasskildringar, blev det tydligt vilka storverk denna känsla kunde åstadkomma, med inspiration från utländska regissörer som Truffaut och Cassavetes. Ingmar Bergman (eller Ingvar Bergman som Widerberg insisterade på att han hette) blev emellertid definierad som absolut motpol. En Bergman-film bygger på finsnickrade solon, en Widerberg-film handlar om samspel.

Fullständigt kaos var den mylla där Widerbergs skaparlust spirade som bäst, och Widerbergs totala ointresse för tid, pengar och praktiska begränsningar gjorde honom tidigt ökänd bland såväl producenter som äkta hälfter. En redogörelse för de uppslitande intrigerna under inspelningen av Kärlek 65 skulle kunna fylla en helt egen tegelsten, och Blomkvist svävar inte på målet när det gäller de mörkare uttrycken av ovan nämnda excentricitet. Höggradigt jävla excentrisk kan, om man så vill, betraktas som en provkarta över den manliga genikulturens mer otrevliga drag.

Mårten Blomkvist har byggt sin framställning på ett åttiotal intervjuer med personer som levt eller arbetat med Widerberg. På det läggs Blomkvist privata minnen, samt hans gedigna erfarenhet av filmanalys. Boken är starkt underhållande, och dessutom ett mycket lärorikt dokument över ett allt mer förstelnat svenskt filmklimat. På bokmässan i Göteborg fick Blomkvist frågan om vad Bo Widerberg hade kunnat åstadkomma om han fått leva ett längre liv. "Förmodligen inte så mycket alls", löd svaret. "Det finns inte längre någon plats för spontanitet av Bos slag."

Slutligen måste jag slänga med det här trevliga klippet, där Thommy Berggren (av Widerberg kallad Tolvan, eftersom han hade hört att 12 var det lägsta IQ som uppmäts på en hjälpligt fungerande människa) gestaltar skillnaden mellan Bergman och Widerberg:

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Ut och spring med McDougall!

Löpningens utveckling som konversationsämne är intressant att följa. Under 70- och 80-talen sas det inte så mycket alls; man sprang en runda och sen var det bra med det. Under 90- och 00-talet hittade marknadskrafterna, och därmed tekniknörderiet, in på banan. Joggarna lärde sig begrepp som pronation, merinoull och response cushion. Nu på 10-talet vill även kulturkoftorna vara med. Att kunna dra en direkt associationstråd mellan hälsporre och Heidegger har för den socialt normalpresterande löparen plötsligt blivit ett måste.

Vissa kallar det kulturrevolution, andra intellektuell inavel. Hur som helst – det är framförallt två litterära verk som brukar pekas ut som orsaken: Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning och Christopher McDougalls till svenska nyss översatta Born to run.

”Varför har jag ont i foten?” är den fråga som den före detta krigsreportern McDougall tar avstamp från i sin bok. Och han går onekligen till botten med sina funderingar. Svaret söks medelst historiska, fysiologiska, psykologiska och filosofiska djuplodningar.

En av bokens många inspirerande resonemang ser ut ungefär så här: För cirka två miljoner år sedan började den mänskliga hjärnan plötsligt att utvecklas. Orsaken måste ha varit att våra förfäder ökade sitt proteinintag, trots att det ännu skulle dröja många årtusenden innan de vässade sina första jaktvapen. Tänkbart är att de helt enkelt nöjde sig med att springa ihjäl sina byten, vilket har satt sina tydliga spår i homo sapiens fysionomi. Den har därvidlag mer gemensamt med hundens än med den mer stillasittande schimpansens, och faktum är att det inte existerar någon livsform som kan springa ifrån en hyfsat vältränad människa.

Så ut och spring! Du är nämligen skapad för det. Problemet är bara att man springer på fel sätt, och McDougall ger framförallt skoindustrin skulden för sin värkande fot. Den allt mer avancerade dämpningstekniken sätter våra kroppars naturliga, och betydligt mer sofistikerade, dämpningssystem ur spel. Ju dyrare skor desto fler skador, tycks således vara fallet, och Born to run är framförallt en plädering för barfotalöpningens ädla konst.

Trots den högtravande och vilt spretande ambitionsnivån är boken hela tiden sanslöst underhållande, fylld med hisnande anekdoter: Om Emil Zatopek, om Badwater ultramarathon (217 kilometer i det inte sällan femtio grader varma Death Valley), om Marchall Ulrich (som i jakten på ett bättre löpsteg opererade bort sina tånaglar), om Ann Trason (som med häxkonster skrämde slag på konkurrenterna i det mytomspunna Leadville Trial, ett 160 kilometer långt lopp på nära 4000 meters höjd). 

Och så om den folkskygga, och förmodligen kraftigt romantiserade, mexikanska indianstammen Tarahumara. I dess oerhörda löparförmågor ser McDougall just den ursprunglighet som vi övriga sedan länge lämnat bakom oss. Tarahumara springer en runda, och sen är det bra med det.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Rådström om en saknad vän

Som liten var jag skräckblandat förtjust i Stig Claessons närmast självparodiska ”När jag var barn…”-tv-program. De naivistiska kritteckningarna, liksom berättarröstens sorglustigt underfundiga södertugg, gav mig svindlande insikter om skogsbryn, små landsvägar och bortglömda gamla pinnar. Om melankoli helt enkelt. (Eller möjligtvis ren jävla ångest.)

Några år senare lärde jag mig att det sorglustiga södertugget tillhörde en folkkär stads- och landsbygds-skildrare som kallades Slas. Jag började läsa hans böcker, och har än idag som vana att årligen beta av något ur Stig Claessons långa produktion. För varje återseende har han känts lite ofräscht gubbigare än vid gången innan. Men jag har fortsatt. Även efter det att sonen Nils Claessons, med sin bok Blåbärsmaskinen från 2009, monterade ner myten Slas och ersatte den med en alkoholiserad och ganska elak Stig, som ständigt provocerade sin omvärld i jakt på nytt romanstoff.

I den nyutkomna lilla vänboken Stig är det Niklas Rådströms tur att ta sig an sin saknade, tjugofem år äldre kollega. Vänskapen till Claesson ärvde han från sin far, den folkhemsmodernistiske arbetsnarkomanen Pär Rådström. På briljant prosa botaniserar Niklas Rådström till synes associativt bland sina många minnen av Stig – från luncher, telefonsamtal, resor till Egypten och bastubad på hotell Riesen.

Rådström återkommer ofta till Claessons tendens att hamna utanför alla former av etablissemang. En oförmåga att fördra högfärd tycks ha haft med saken att göra. Att han en gång ska ha hälsat på svenska akademiens ständige sekreterare Lars Gyllensten med orden: "Tjenare Lasse, jobbar du kvar?" är tydligen så mycket Stig i ett nötskal att Rådström skrattar högt varje gång han tänker på det. Bildning var, enligt Claesson, inget man koketterade med, utan något man undermedvetet omsatte i konstproduktion. Och detta genom idogt arbete. Ständigt nya teckningar. Ständigt nya aforistiskt förtätade betraktelser.

Rådström sätter fingret på den enkla exakthet som framträder i Claessons bästa alster, och vill, precis som Nils Claesson, städa bort den söderkis-romantik som hans vän så ofta kom att förknippas med. ”Någon skön snubbe var han fan i mig inte”, menar Rådström. Den karaktäristiska kepsen, som för övrigt brukade formas till under ovan nämnda bastubad, bars inte för att signalera bohemnostalgi, utan för att skärmen var en bra referenslinje vid perspektivteckning.

Stig komplicerar ytterligare bilden av Stig Claesson, samt visar att denna bild tål att kompliceras. Jag kommer förmodligen att fortsätta läsa honom, men sluta upp med att kalla honom Slas.   

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Herredjuret

Vissa böcker hamnar lätt lite i skymundan. Som Mattias Hagbergs Herredjuret från tidigare i år. En liten, späd hybrid mellan biografi, essä och skönlitteratur; med försynt omslag och ett bara vagt bekant biografiföremål. Eller säger er namnet David Sjölander något? Får det några klockor att ringa?

I vilket fall – David Sjölander (1886-1954) framstår, efter läsningen av Herredjuret, som sinnebilden för västerlänningens brutala relation till sin omvärld. Sjölander gjorde sig tidigt ett namn som äventyrare, jägare och naturfotograf, men kom framförallt att bli känd som konservator. Han ägde en världsberömd skicklighet i att stoppa upp djur. Eller montera djur, för att välja fackmannens mindre prosaiska term.

För Mattias Hagberg blir konservatorn en idéhistorisk nyckelfigur i den maktmanifestation som framväxten av de moderna naturhistoriska muséerna innebar. Hagberg pekar på ett symbiotiskt förhållande mellan den koloniala expansionen och den vetenskapliga revolutionen; på hur ”den som ägde ett museum ägde världen”. Linné är förstås en annan nyckelfigur i sammanhanget, vars benämning på människan var just herredjuret. Det handlar om att bringa ordning i kaos, att tämja vildmarken och ställa upp tydliga hierarkier, med sig själv högst upp. 

Och Sjölander omges med alla de klassiska kolonialistattributen: pipa, tropikhjälm och khakikläder, liksom ett obehagligt avslappnat bruk av det så kallade n-ordet. Med sig hem från sin beryktade resa till portugisiska Västafrika hade han bland annat den elefant som än idag kan beskådas på Göteborgs naturhistoriska museum, och som utgör navet i Hagbergs framställning. Det var vid den mödosamma monteringen av detta jättelika djur som Sjölanders yrkesmässiga perfektionism övergick i ren galenskap, och Hagberg driver tesen att arbetet med elefanten till och med kom att kosta karln livet.

Perfektionismen tycks ha bottnat i en känsla av skam. Sjölander tycks till varje pris ha velat återuppväcka det liv som han hade förövat sina byten. Svindlande blir det när denna skam finner paralleller i vår egen tids förhållande till djur och natur. Safran Foers resonemang i Äta djur har många beröringspunkter med Hagbergs. Även dagens människa ser sig oförtjänt som ett herredjur. Rovdriften är förmodligen den samma, dock svåråtkomligt dold bakom tjocka fabriksmurar. 

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Paranoida britter på badort

Ordet kult är det lätt hänt att man råkar slänga sig med. Till den som söker själva urdefinitionen av begreppet, och har typ femton timmar över att slå ihjäl, rekommenderas den brittiska teveserien The Prisoner från 1967.

The Prisoner har allt som kan begäras av kombinationen kult och teveserie: En småväxt, tystlåten butler, en gäckande katt, en excentriskt megalomanisk huvudrollsinnehavare, utstuderad futurism, folkkära skådespelare i konstiga biroller, en knipslug men hopplöst motsägelsefull intrig, en stämning så kafkaartad att Kafka själv hade kastat in handduken, samt flertydiga catchfraser av typen ”Be seeing you…”

Handlingen kretsar kring en avhoppad hemlig agent, spelad av den kapriciöst gapiga och därvidlag ganska obehagliga Patrick McGoohan. Agenten tillfångatas och förs till den bisarra badorten The Village, ett fängelse befolkat av lätt hjärntvättade människor som alla någon gång vetat för mycket om någonting. Agenten tilldelas namnet Number 6 och blir sedan utsatt för ett fjorton avsnitt långt förhör, inbegripande allt från frontallobsoperationer till skräckinjagande väderballonger.

Såväl förhöret som Number 6:s flyktförsök misslyckas alltjämt, och som tittare försätts man i en förtvivlad väntan på upplösningen. För hur det än ska gå till så måste väl en sådan till slut komma, tänker man. Det gjorde seriens finansiärer, skådespelare och övriga inblandade också. Pressen förstärkte McGoohans outhärdligt tyranniska drag, och i dokumentärer om The Prisoner påtalas ofta hur gränsen mellan huvudrollsinnehavaren och hans roll allt mer kom att suddas ut (även det brukligt när det gäller kultserier). Den febriga intensiteten renderade bland annat en livshotande nervös kollaps för den fina gamla Shakespearaktören Leo McKern.

Hyllmeter, inklusive ett gäng akademiska avhandlingar, har skrivits om The Prisoners gåtfullhet, om dess psykosociala studie av paranoia och individ-kontra-kollektivproblematik, om dess filosofiska djupgrävning i motkulturens självimploderande tendens, om dess surrealistiska... Nej, där får jag ge mig.

Att hela serien nu finns till utlån på Ronneby bibliotek kommer förhoppningsvis ytterligare spä på fascinationen. Med spänd förväntan ser jag fram emot att följande replikskifte en dag ska utspela sig kring biblioteksdisken:

"What do you want?"
"Information."
"Whose side are you on?"
"That would be telling. We want information... information... in formation."

/Martin

Reservera The Prisoner i bibliotekets katalog

Minns Per Oscarsson

Ingen har väl undgått att beröras av Per Oscarssons dramatiska frånfälle. Under sin sextioåriga skådespelarkarriär blev han en inkarnation av begreppet folkkär, och få har på samma utlevande sätt kastat sig mellan högt och lågt, lättsamt och obegripligt, kalkon och världsklass.

Själv är jag som vanligt för ung för att på allvar inse digniteten. Jag missade nakenchocken i Hylands hörna, liksom 50-talets enorma kraftprov på Dramaten och Göteborgs stadsteater. Jag har i efterhand häpnat inför hans tidlösa prestationer i filmer som Svält och Ole dole doff, men förgäves sökt efter den säregna enmansproduktionen Ebon Lundin (där Oscarsson enligt uppgift smörjer in ansiktet med hundbajs).

För min generation är Per Oscarsson framförallt en ypperlig gestaltare av gemytliga, men lite konstiga, gamla farbröder. En tidig favorit återfinns i Arne Lifmarks filmatiseringar av Gösta Unefäldts böcker om polisen i Strömstad.

Mellan 1982 och 1996 spelades sammanlagt fem teveserier om strömstadspoliserna in, alla numera till utlån på Ronneby bibliotek. Seriernas utdragna tempo kan te sig främmande för en nutida tevepublik. Den successivt växande teveteaterkvaliteten är det dock svårt att ta miste på. De fina gamla göteborgsskådespelarna Alf Nilsson och Evert Lindkvist står båda för stabila insatser, och det samma gäller operasångaren Stefan Ljungqvist. Med vänlig basstämma gjuter han liv i polisman Evald Larsson, seriernas komiska nav och en ganska märklig kontrast till det vardagsrealistiskt skildrade spaningsarbetet. Att Unefäldt i de senare böckerna låtit Larsson växa avsevärt, på bredden såväl som höjden, säger en del om genomslagskraften hos den omfångsrike Ljungqvist.

 

Oscarsson spelar den eftertänksamme och diskret rättrådige polischefen Gustav Jörgensson. Han gör det på ett lysande och förhållandevis återhållet sätt. Bara när det verkligen känns befogat plockas de klassiska manéren fram: Den genomträngande och lätt förvildade blicken, nacken i snett spärrläge och pekfingret krampaktigt höttande.

/Martin

Reservera teveserierna i Ronneby biblioteks katalog

Valda verk av T. S. Spivet

Detta är en konstig berättelse. En av de konstigaste berättelser jag läst på länge. Berättaren, Tecumseh Sparrow Spivet, är en pojke på tolv år. Han bor på Coppertop farm i den amerikanska mellanvästern. Platsen är noga markerad på flera av hans omsorgsfullt ritade kartor, som finns med i boken. T. S. ritar kartor över allting: platser, ljud, ansiktsuttryck, ja vadsomhelst, i ett försök att förstå världen omkring sig.

Och man följer honom gärna på hans fysiska resa genom USA, och på hans inre resa genom sin familjs historia. Som reskamrat har man hans kartor; vackra, tänkvärda och underfundiga.

Och visst kan man behöva kartor för att förstå sig på livet! Särskild om man som T.S. har en mamma som är forskare, en pappa som är farmare, en lillebror som är död och en syster som längtar bort.

Även vi med mer alldagliga liv än T.S.:s kan berika oss med kartor och illustrationer. Trevliga små tankepauser i vardagen. Och just på detta sätt fungerar illustrationerna i boken: följ de tunna linjerna och läs och njut!

Biblioteket har även boken på originalspråk: The selected works of T. S. Spivet

/Tine

Reservera boken i bibliotekets katalog

Glöm inte Sten Broman!

Den som av någon anledning skriver in sökorden ”Sten Broman” i Ronneby biblioteks katalog kan tyvärr bara förvänta sig en enda träff: Carlhåkan Larséns biografi Sten Broman : en man med många kostymer från 2002. Boken är placerad i magasinet och lever, på grund av ett långvarigt hyllvärmande, under ständigt gallringshot. För den som, likt undertecknad, när en skräckblandad förtjusning för gamla folkhemsexcentriker är detta verk dock omistligt.

Larsén kopplar ett helhetsgrepp på den minst sagt mångfacetterade violinisten, kompositören, kritikern, pedagogen, kläddesignern, lundaspexaren, teveprofilen och påstådda dragspelshataren Sten Broman. Med stadig hand lotsas läsaren genom hela Bromans levnadsbana, tidigt präglad av rastlös bildningstörst och bergfasta värderingar, inte sällan med provokativt elitistiska förtecken. De grälla slipsarna och vågade färgmatchningarna var inte det enda som stack i ögonen på omgivningen, vilket bland annat föranledde Bromans indelning av mänskligheten i följande fyra kategorier: banditer, lymlar, fähundar och idioter.

Många av belackarna föll dock till föga inför Bromans allt mer lysande karriär som teveprogramledare. Med frågesporten Musikfrågan Kontrapunkt intog han rollen som klassisk folkbildare. I dagens medieklimat känns det närmast surrealistiskt att tänka sig den typen av kunskpsteve, det vill säga ett programformat som släpper den paniska rädslan för att råka skriva någon på näsan och som faktiskt bemödar sig om att försöka vidga tittarnas vyer. På bästa sändningstid. Men kanske vore det trots allt värt att prova igen. Musikfrågan Kontrapunkt lockade mot slutet runt tolv miljoner tittare.

De otaliga anekdoterna kring citatmaskinen Sten Broman kan nästan sägas vara en egen genre i sig. Larsén är dock ganska sparsam på den punkten, trots att han som Bromans efterträdare som musikanmälare på Sydsvenskan borde ha en guldgruva att ösa ur.

En av de mest talande anekdoterna finns i alla fall med. Som liten påg skall Sten Broman tillsammans med en jämnårig kamrat ha funderat kring kommande karriärer. Kamratens stora dröm var att bli berömd och hoppades få höra ”Se, där går landshövding Wickman!”, när han i framtiden flanerade på stadens gator. Sten menade dock att det skulle slå mycket högre ifall det om honom helt enkelt bara sades: ”Se, där går Sten Broman!”

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Frankt

(Varning! I följande inlägg förekommer ett så kallat "runt ord".)

Igår gjordes ett något djärvt inköp till bibliotekets samlingar: brottarlegenden Frank Anderssons självbiografiska bok Frank: sanningen om lögnerna. Jag har ännu inte tagit del av några utdrag eller recensioner. Dock väcker bokens innehållsförteckning onekligen en del nyfikenhet, alternativt förfäran. Eller vad sägs om rubriker som: ”Mera hästkrafter”, Motorcykel i Poolen”, ”Frank, the womenizer”, ”Ta med dig dörren!”, "Brottarstycke från mattkanten: ’Kuken ska ha sitt’”, ”High Chaparall”, ”Franks floorfillers”, "Aha, dom knarkar!", ”Frank, damernas ädle riddare”...

(Med)författare till boken är Joakim Langer. Hans tidigare biografier heter saker som Kung Kalle av Kurrekurreduttön och Mannen som hittade Tarzan. Möjligen går det alltså att ana en viss tendens.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog