Svängig eftertänksamhet

”Jag pratar om 80-talet. Det var svartvitt för mig, det är mitt starkaste minne.”

Reflexionen är gjord av Luleås stolthet Mattias Alkberg, och saxad ur en krönika från tidningen Stockholms fria. Två enkla små meningar, som jag tror förklarar en del av storheten i Alkbergs digra musik- och poesiproduktion.

Alkberg var, till skillnad från så många andra av dagens popsnören, med då det begav sig. Han växte upp när det var fånigt att ha mössa – till och med inomhus – och var full under natten då Palme sköts. Han kan teckna 80-talet i fler toner än neon och pastell; utan poser referera till såväl gråskalorna i Himmel över Berlin som till gamla fotostatkopierade punkfanzines.

Samtidigt känns Alkberg så väldigt nutida. Likt en populärmusikens encyklopedist sitter han liksom inne med själva summan av dess historiska landvinningar. Han är en indikator på hur dagens pop-/rockmusik egentligen låter, avskalad gängse ironi och trendängsliga reservationer.

Så har det alltid varit, ända sedan hans Bear Quartet började spela musik för över tjugo år sedan. Det handlar så klart om tusentals timmar framför skivspelaren. Men också om tjurskallig ärlighet, framförallt gentemot sig själv. Alkberg blir aldrig bekväm.

På nya skivan Anarkist, som jag den senaste veckan levt i tät symbios med, är allt detta tydligt. Karaktäristiskt dynamiska och skevt svängande popdängor, framförda av musiker som i varje läge har full koll på vad de vill åstadkomma; som vet hur man återanvänder ett gammalt The Byrds-riff, en Talking Heads-trumma eller ett Lou Barlow-skrik.

Den ärliga eftertänksamheten får ta större plats än brukligt. ”En akademisk kvart räcker inte livet ut”, förklaras det i låten Mitt smutsiga blod, och mest kännbar blir hudlösheten i Helgen v. 51. Alkberg sjunger om gamla bjuddrinkar, gamla förebråelser och ångest som arvedel. Med dottern Anna Klara på körsång.

De dagspolitiska utfallen finns samtidigt kvar. ”Två vackert sorgsna ögon. Kamouflerad psykopati”, heter det bland annat, men Alkberg väljer oftast att komplicera framför att förenkla. Talande är det faktum att Anarkist även är en hundrasidig bok, vilken samlar några av Alkbergs artiklar, krönikor och blogginlägg från det senaste decenniet.

Förbannat starkt.

/Martin

Reservera skivan (och boken) i bibliotekets katalog

Sonja Åkesson på skiva

Jag lever ett lugnt liv

På Drottninggatan 83 a på dagarna.

Snyter ungar och putsar golv
och kopparpottor
och kokar rotmos och pölsa.

Ovanstående rader är ganska välkända. Man kan förmodligen recitera dem i de flesta läger, utan att sedan bli bespottad som verklighetens-folkföraktande kultursnobb. Skalden är Sonja Åkesson och dikten heter "Självbiografi (replik till Ferlinghetti)". Den är hämtad från Åkessons genombrottssamling Husefrid från 1963, ett portalverk för den så kallat nyenkla diktartraditionen. Från och med Husefrid blev det carte blanche för poeter att slänga sig med ord som åkej, pöstårta, syföreningsmöte, Gittan, Hyland och sjukförsäkringsbesked. Chosefri kommunikation med läsaren stod plötsligt i högre kurs än tidigare generationers metafortyngda själsuttryck.

Den nysläppta skivan Sonja Åkesson tolkad av inleds av just "Självbiografi (replik till Ferlinghetti)", tonsatt och insjungen av urpunkaren Kajsa Grytt. Stafettpinnen lämnas sedan vidare till ytterligare elva kvinnliga musikprofiler, som alla har gjort musikaliska versioner av varsin Åkesson-dikt.

Till en början närmar jag mig skivan med viss misstänksamhet. Musik är inte vad jag i första hand förknippar Sonja Åkessons ojämna högermarginaler med. En plågsamt påträngande tystnad har känts som ett mer passande ackompanjemang, utsmyckat med lite barnskrik, avlägset gatubuller och en plikttroget tickande köksklocka.

Men redan under spår tre, Britta Perssons ohämmat svängiga framförande av "Man får göra det bästa av allt" infinner sig gåshuden. Persson drar och sliter i Åkessons ironiska vardagsinventering, och plötsligt inser jag att det är så här det ska kännas. Att det nog var så här Åkessons lyrik upplevdes när det begav sig. Att hennes både feministiskt och formmässigt revolutionerande dikter verkligen krängde. Och då troligtvis utan den folkhemsromantiserande distans som 10-talsmänniskan lätt intar gentemot Åkessons ryamattor, pölsor och cigarettstumpar.

Britta Persson ger mig således en nyckel, och snart hittar jag samma kärleksfullt respektlösa kvaliteter hos flera av de övriga numren. Annika Norlin, Lena Swanberg och Frida Hyvönen lyckas kanske allra bäst, kongenialt uppburna av det luftigt lyhörda husbandet. Jonas Kullhammars träblås, Martin Hederos klaviatur, Johan Berthlings bas och Fredrik Sandstens trummor fungerar alla som inspirerande samtalspartners.

/Martin

Reservera skivan i bibliotekets katalog

Laurie Anderson

Idén om the Great American Novel har i den nordamerikanska litteraturhistorien varit både ett rättesnöre och en skrivkrampsframkallare. Många är de som antagit utmaningen att i romanform sätta fingret på kärnan i den amerikanska identiteten. Några anses ha varit snubblande nära att lyckas. Jag tänker på författare som Mark Twain, F. Scott Fitzgerald, Harper Lee, Joyce Carol Oates och Jonathan Franzen.

Violinisten, låtskrivaren och performenceartisten Laurie Anderson skriver inga romaner. Trots det känns det relevant att presentera henne med just gjorda inledning. Med en lång rad skivor, performances och multimediashower har hon under mer än fyrtio års tid försökt att ringa in sitt hemlands mångfacetterade väsen, inte sällan med en lätt ironisk distans. För det mesta har hon hållit sig inom snävt avantgardistiska konstkretsar, men har då och då även kunnat skymtas i mer populärkulturella sammanhang. 1982 fick hon oväntat en hit med den åtta minuter långa O, superman, för svenskar odödliggjord genom NileCitys surrealistiska Katten Gustaf-sketch.

Homeland är hennes första skiva på nio år. Det är ett förhållandevis lättlyssnat, men i övrigt typiskt Laurie Anderson-alster. Drömskt svepande, fioldominerade låtar, utsmyckade med allt från John Zorns vansinnessaxofon, Antony Hegartys körsång och maken Lou Reeds lågmälda alltiallo-fixande. De lugnt resonerande texterna tar avstamp i rader som ”It´s a good time for bankers and winners and sailors”, och ”Let´s say you´re invited to be on Oprah”. Som lyssnare lutar man sig genast tillbaka, trygg i händerna på en av de stora amerikanska berättarna.

/Martin

Reservera skivan i bibliotekets katalog