Den räddade tungan

Jag är hopplöst svag för den här genren. Kan inte få nog av gamla väst-under-tweedkavaj-gubbar som kommer ihåg sitt gamla ”riktiga” Europa, som i regel började med långbyxor i höjd med att Franz Ferdinand sköts, och som minns när det fortfarande sprang vargar på Donaus kärnis.

Fascinationen delar jag med Svenska akademien, som 1981 gav Elias Canetti (1905-1994) nobelpriset i litteratur. Starkt bidragande till utmärkelsen var hans då just avslutade självbiografiska trilogi. Den inleds med Den räddade tungan, som i fjol kom ny svensk upplaga och som jag i skrivande stund är mitt uppe i.

Eller kanske snarare nere i… För Canetti applicerar i stor utsträckning sitt barnajags perspektiv. Trots det kosmopolitiska kringflackande som Den räddade tungan skildrar – Canetti föddes i ett spanskjudiskt getto i bulgariska Ruse, flyttade vid sex års ålder till Manchester, för att sedan hasta vidare till Wien och Zürich – vägrar Canetti konsekvent att leda upp läsaren på några historiska utkiksplatser.

Orsaken till faderns plötsliga död vid trettioett års ålder kan möjligen ha varit något han läst i tidningen, men ofta förpassas den politiskt turbulenta omvärlden till kulisserna. Tillsammans med övriga strukturer och tolkningslinjer, politiska såväl som psykologiska.

Som läsare lockas man således till detektivarbete, till att tränga igenom de många fantastiska miljöbeskrivningar och kärleksfulla men samtidigt lätt satiriska personporträtt som ställts i förgrunden. Starkast lyser Canettis mamma. Hon är kärv och kapriciös (”Jag har fått en idiot till son! Det visste jag inte att jag fått en idiot till son!”) men också rörande mån om sin telnings mångkulturella förkovran, och livrädd för de hinder som familjens judiska börd kan innebära.

Den unge, faderslöse Canetti avgudar henne, nästan skrattretande omedveten om de psykoanalytiska straffsparkslägen han ger de i hans omedelbara närhet verksamma herrarna Freud och Jung. Den vrålhungriga kärleken till ord och litteratur – det vill säga räddandet av den tunga som Canettis barnflickas älskare en gång hotade att klippa av honom – är hur som helst bokens främsta tema. Fin att bära med sig är bilden av ett gammalt mullbärsträd i Canettis morfars trädgård…

…”med lågt sittande grenar som man lätt kunde klättra upp i. Jag fick inte göra det ännu, men mor gick aldrig förbi det där trädet utan att visa mig en gren däruppe, det var hennes gömställe där hon brukade sitta som ung flicka när hon ville vara i fred och läsa.”

/Martin

 

Reservera boken i bibliotekets katalog

En antisemits memoarer

”Gubbar minns ’sitt’ gamla riktiga Europa” är en säljande etikett år 2012. Stefan Zweigs romantiserande Wien-skildringar hämtas upp från magasinens allra dammigaste hörn. Edmund de Waal tar några små japanska skulpturer till ursäkt för att få vältra sig i gammal inrökt, parisisk salongskultur.

Gregor von Rezzori (1914-1998) tillhör genrens mer udda fåglar, vilket titeln En antisemits memoarer signalerar. Boken – som ursprungligen gavs ut år 1979, men nu kommer i svensk översättning av Ulrika Junker Miranda – är det obehagligaste jag läst på länge.

Den består av ett antal löst sammanfogade, självbiografiska noveller, klädda i ett språk av allra yttersta kaliber. Varje novell är ett enskilt nedslag i von Rezzoris (d.v.s. hans berättarjags) liv, med start i 1910-talets Bukovina, ett område vars Wikipedia-sida dryper av alla de där skönt gammeleuropeiska begreppen: Moldaviska furstendömet, Habsburgska monarkin, Österike-Ungern…    

Ur dubbelmonarkins ruiner flyr von Rezzori till Bukarest. Stick i stäv med sina storslagna konstnärsdrömmar tvingas han ta anställning som skyltdekoratör, och hans famlande karriär fortsätter sedan i samma lite misslyckade stil. Kvinnor och judar hamnar ständigt i vägen. Och värst är således judinnorna.

Von Rezzori stöter på dem överallt. Dras till dem som till en magnet. Blir till och med god vän med flera av dem. Han tycks känna ungefär samma blandning av djup avsky och storögd fascination som jag känner inför hans bok. Trots att von Rezzori talade såväl tyska som rumänska, italienska, polska, ukrainska, jiddisch, franska och engelska verkar det hela handla om ett behov av att definiera sitt eget vilsna jag utifrån ”det annorlunda”.

Mot slutet finns några halvhjärtade försök att skylla hela Europas förfall på judarna, men von Rezzori har annars lite till övers för konspirationsidéer. Han påstår sig hata judar för att man alltid har gjort det, för att man helt enkelt avskyr vissa människor mer än andra. ”Lika självklart som att man föredrog hundar framför katter och uppskattade bin mer än vägglöss.”

Nazisterna kan han heller inte fördra. Han skrattar oförstående åt deras ”lismande småborgare i paletå”, målarkludden ”med den där sliskiga tjusarlocken i pannan”. Och det finns onekligen ett litterärt sug i den muntra misantropi som präglar framställningen, särskilt i kombination med berättarens totala oförmåga att se kopplingen mellan det privata och det katastrofalt politiska.

Delas denna oförmåga av författaren? Det funderar jag alltjämt på. Avgjort märks en stor dos självironi, men på vilket plan är svårt att säga. Mycket tyder på att von Rezzoris antisemitism var intakt år 1979. I vilket fall ger boken en helt unik förståelse för förintelsens bakomliggande mekanismer, och ett skrämande perspektiv på dagens europeiska kriser.  

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Stål

Det har faktiskt bildats en liten reservationskö till Silvia Avallones debutroman Stål. Ett erkännande från ronnebyborna som är få italienska romanförfattare förunnat. När kan det senast ha hänt? Förmodligen någon gång på kortkatalogernas tid. Umberto Ecos Rosens namn kanske.

Stål är väl värd uppmärksamheten. Årets bästa läsning, så här långt. Följande brasklapp kan dock vara befogad: Silvia Avallone är ingen Bo Hagström. Stål utspelar sig i toscanska Piombinos allra slitnaste bostadskomplex, där folk kissar i trappuppgångarna. Allt är kärvt, fattigt och betonggrått, och strax utanför centrum tronar stålverket Lucchinis fallfärdiga masugnar. För att kunna stå ut med jobbet där måsta man ta knark till frukost.

Romanen kretsar kring Anna och Francesca. De är tretton år gamla och skoningslöst sexualiserade, av såväl berättarrösten som av flickornas aggressivt patriarkala omgivning. Det är obehagligt att läsa om. Och besvärligt att återge, i alla fall för en gubbhalva som undertecknad.

Som blickfång på stranden fylls Anna och Francesca trots allt av självförtroende, som de liksom omsätter i en supertajt men hopplöst skör och verklighetsfrånvänd bästis-/kärleksrelation. I deras svettigt fysiska symbios gror ett frö av hopp om något annat. Kanske kan de rymma till Elba, där byarna liknar små julkrubbor. Kanske simma dit, genom det avloppsgrumliga vattnet.

Stål måste samtidigt beskrivas som en kollektivroman. Annas kärleksfulla bror Alessio, den töntiga Lisa och hennes förlamade syster Donata, Francescas mamma Rosa, som är trettiotre men redan en tant, Annas mamma Sandra, som läser La Republica men ändå stannar kvar hos sin strulputte till make… Alla skildras de på ett ytterst inkännande vis. Det gäller till och med Francescas hatade pappa Enrico, som inte drar sig för att slå av näsan på sin levnadsglada dotter.

De inte sällan bryska perspektivskiftena innebär på samma gång en lätt distanserad berättarton, vilken på ett fascinerande vis balanserar upp en del ganska melodramatiska risktaganden. Bäst blir det när Avallone sliter läsaren från intrigen genom att låta gnisslet från stålverkets traverser, konvertrar och torpedovagnar göra sig påmint.

Det vilar något filmiskt över detta. Apflickorna möter Antonionis Il Deserto rosso. Jag tror mig nästan ana en lek med gammal industriromantiserande italiensk kultur – futurismen och så vidare (medveten om att jag nu är ute på väldigt djupt vatten). Förmodligen är det Piombino som spelar den egentliga huvudrollen här. En bild av ett stenhårt och gravt kvinnoförtryckande italienskt klassamhälle.

I Sverige märks för tillfället en ny generation kvinnliga arbetarförfattare, som luttrat botaniserar i den svenska modellens ruinlandskap. Mycket tyder på att man i Italien kan ana en motsvarande våg. Michela Murgias Själamakerskan och Valeria Parrellas Avskedsbrev är nya romaner som genast hamnat högt på min måste-läsa-lista.    

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Gömda hemligheter...

Jag hann avsluta Svavelvinter i helgen, men den nya deckare jag först började läsa höll inte måttet. Efter att ha kollat min ”att läsa lista” mot vad som fanns inne på biblioteket så lånade jag istället Labyrinten av Kate Mosse. Berättelsen grep tag i mig med en gång.

Alice är med på en arkeologisk utgrävning och hittar en orörd grav. Där finns diverse föremål, bland annat en ring med speciellt mönster på – det känns bekant för henne. Så tar en annan berättelse vid, som utspelar sig på 1200-talet. Där följer vi en annan kvinna, Alaïs. Hon lever i en trakt som snart ska invaderas för att fördriva en kristen sekt. Där finns hemligheter som måste gömmas undan. Snart är Alaïs involverad.

Tillbaka i nutid blir Alice förhörd. En man vill veta vad hon fann i graven. Han är inte den enda… Dessutom introduceras ett hemligt sällskap på jakt efter något. Och de drar sig inte för att mörda!

En underhållande och spännande berättelse som är svår att sluta läsa. Härligt tjock är den till på köpet och räcker länge! Jag har tidigare skrivit om hennes bok Vintervålnader. Även där möter vi en religiös grupp som förföljs. Undra om det temat även återkommer i hennes bok Kryptan. Den som läser får se…

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Att återse gamla bekanta

Det var med spänning jag började läsa Jed Rubenfelds nya bok Dödsdriften. Hans förra bok skriver jag om här. Det hela börjar med att det den 16 september 1920 exploderar en bomb på Wall Street i New York. En terrorattack! Så mycket är historiskt sant, men vem som låg bakom vet man fortfarande inte. Men Rubenfelds bok leder så småningom fram till en möjlig(?) förklaring. 

På plats finns två gamla bekanta – läkaren Stratham Younger och poliskommissarien James Littlemore. I deras sällskap finns en ung dam som senare samma dag blir kidnappad. Dessutom vet jag som läsare att någon förföljer henne! Hänger dessa tre händelser ihop på något sätt eller är det tre separata gåtor som ska lösas? Herrarna dras på olika sätt in i händelseförloppet.

Som i förra boken blandas verkliga händelser in i denna fiktiva berättelse. Jag gillar det och lockas till att lära mig mer om olika historiska händelser. Visste ni till exempel att lastbilar med röntgenutrustning körde runt bland fältsjukhusen under första världskriget? Som i förra boken är Sigmund Freud med, och får sällskap av Marie Curie. Ni som kan er Freud kan härleda bokens titel till hans upptäckter. Händelser från första världskriget återberättas och har betydelse för bland annat Youngers personlighet. Kanske är det därför jag inte känner igen honom eller så läste jag slutet i förra boken för fort för att minnas alla detaljer… Det senare låter väldigt troligt.

Desto trevligare att få träffa Littelmore och hans familj igen. Synd att det inte är mer fokus på hans liv. Där verkar hända mycket som hade varit kul att läsa mer om. Men helheten är en spännande och väldigt händelserik berättelse. Om än något krånglig emellanåt. Men jag tycker slutet öppnar för en fortsättning.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog

Första delen i Håkan Andersons trilogi

Ja, Breven var lika bra som jag trodde efter att ha läst några sidor! Den första boken i Håkan Andersons trilogi där jag återigen får träffa Constanza. Här är hon dock bara en av de människor som befolkar berättelsen och inte ens någon huvudperson. Men jag lär känna henne desto bättre här tycker jag. Även hennes bror figurerar nämligen och jag får en annan bild av familjens liv genom hans ögon.

Berättelsen är skriven på ett av mina favoritsätt. Där vi följer än den ena och än den andra personen. Hoppar fram och tillbaka i tid och rum. Men där det ändå hänger samman. Håkan Anderson gör det skickligt och jag förstår knappt hur han får ihop det. Hemliga sällskap, tempelriddare, mystiska brev, kärlekshistorier och minst en försvunnen man. Mellankrigstid, andra världskriget, Pragvåren och övervakning av medborgare i Östtyskland och Tjeckoslovakien – flera historiska händelser finns med i berättelsen. Alltid i beröring med huvudpersonernas liv så att jag kan förstå hur ”vanliga människor” påverkades. Han beskriver även väl hur människorna känner, tänker, reflekterar och resonerar över vilka de är, vad de vill vara och möjligen kan förändra. Likaså rör vi oss i de mest skiftande landskap som Englands regniga kullar, Rügen i Tyskland, alperna och Egyptens öken. Böckerna har även svensk anknytning genom några av huvudpersonerna. Som ni förstår rymmer den otroligt mycket. Det här är en bok du måste läsa för att riktigt få grepp om den.

En central gestalt är Ernst Weber. Han var med även i Ansatsernas bok. Vi träffar honom i nutid som gammal man, men även från mitten av 30-talet och fram till och över andra världskriget. Han lockas in i en katt- och råttalek med hjälp av några mystiska brev och får vara med om mycket. Lite kul är att han är litteraturforskare. Det är inget stillsamt eller tråkigt liv han lever… Kanske någon parallell till alla dessa historiker etc som befolkar böcker och filmer och råkar ut för de mest hårresande äventyr i jakt på någon artefakt eller hemlighet.

Jag är väldigt nöjd att jag började med Ansatserna bok. Nu har jag lånat hem nästa del i trilogin Om en ensamstående herre. Den är upplagd som en encyklopedi! Undra just hur den blir att läsa. Dessutom verkar den handla om författaren själv. Då är kanske inte någon av mina gamla bekanta med? Men nu har jag en alldeles för stor hög med böcker hemma. Får se vad jag hinner läsa fram över…

/Liselott

Reservera boken i biblioteket katalog.

Vänskap och kärlek i krigstid

Hjärta, smärta, vänskap, uppbrott, krig, elände och lycka. Nattens hjärta av Judith Lennox innehåller allt jag kan begära och lite till! Och det är riktigt bra. Jag har inte läst något av författarinnan tidigare, men skulle mycket väl kunna tänka mig att läsa något mer av henne.

Vi får följa Kay och Miranda och de vänner de träffar längs livets väg från 1936 till 1948. Två unga flickor från olika samhällsklasser, uppväxta och uppfostrade under vitt skilda förhållanden. De möts då Kay blir anställd som sällskapsdam åt Miranda. De blir bästa vänninor men skiljs snart åt då Kay avskedas för att ha hjälpt Miranda hemlighålla en begynnande kärleksaffär. Hur ska det gå för dem? Hur arg ska Mirandas far bli? Hur ska Kay lyckas överleva utslängd på gatan i Berlin? Kan hon ta sig hem till England igen? Ska vänninorna någonsin mötas igen? Vi rör oss mellan England, Frankrike, Tyskland och Ostpreussen.

Jag gillar att jag aldrig riktigt kan avgöra vad som ska hända här näst. Vissa berättelser är allt för förutsägbara, men inte denna. Dessutom berättade inte baksidestexten på boken allt som skulle hända i boken för en gång skull... Det som förvirrar mig när jag läser är att det inte alltid är tydliga avslut. Från en sida till nästa är det någon annan det handlar om och det tar några rader innan jag inser det. Men helhetsintrycket är helt klart godkänt.

/Liselott

Reservera boken i biblioteket katalog.

Äppeltider

Vi besöker äppelodlingar, både på Österlen och i Ungern, både i nutid och under Ungernrevolten 1956. Men det är ändå ovisshet som står i fokus i Anna Bovaller senaste bok om advokaten Petra Wester, Äppelkyrkogården.

Ett uppdrag så hemligt att hon inte får veta allt om det för Petra till Budapest. Med sig har hon en ny kollega Krisztina som hon inte litar riktigt på och sin dotter Martina. Redan andra kvällen är Martina försvunnen – kidnappad. Tar Petra kontakt med polisen får hon inte sin dotter tillbaka. Instruktionerna som följer för henne runt hela Budapest i någon slags katt- och råttalek. Till att börja med för att ge kidnapparna det material som hon har med sig om uppdraget. Men snart finner Petra sig själv, tillsammans med Krisztina, leta efter spår av Martina runt hela Budapest och många mil utanför stan – ska hon någonsin få se sin dotter levande?

Eftersom jag även får följa Martina vet jag att hon först bli kidnappad och sedan befriad av en främling. Han skjuter ihjäl hennes kidnappare men samtidigt känner hon sig trygg med honom. Men är det falsk trygghet? De sitter i en bil på väg någonstans – hon vet inte vart. 

Även Krisztinas föräldrar förs in i berättelsen. De flydde från Ungern i och med revolten 1956. Men vad hände egentligen? Var ligger deras och Krisztinas lojalitet egentligen? Hjälper de Petra i jakten på dottern eller hjälper de sig själva? Vilka är kidnapparna? Vad har egentligen Krisztinas far med det hela att göra? Många frågor väcks när jag läser. Det är bitvis rörigt och en ganska otrolig historia. Men samtidigt så spännande att jag snabbt läser ut den. Perfekt dessa regniga dagar som varit.

/Liselott

Resevera boken i bibliotekets katalog.

En konstpaus (till)

Så har det åter blivit läge att plocka fram något ur bibliotekets bågnande men sällan uppmärksammade konstbokhylla. Denna gång: Mats Åkermans A la prima, från tidigare i år.

Mats Åkerman ska ha börjat som ganska abstrakt målande konstnär. Inriktningen kom att ändras när han för cirka femton år sedan fick idén att återupptäcka sitt barndomsland – den Svagiska unionen. Någon som varit där? Troligtvis inte. Svagiska unionen är i högsta grad en skapelse av Åkermans lågmält sprudlande fantasi.

Primaborgen är unionens huvudstad, och skildrad genom ett femtiotal målningar spelar denna metropol huvudrollen i A la prima. Målningarna vävs samman av kartor, tidtabeller och reklamskyltar, samt av en böljande berättelse om stadens liv och sevärdheter, betraktade genom den flanerande turistens ögon. Tiden är Åkermans födelseår, 1956, och perspektivet skamlöst nostalgiskt.

Saluhallar, restauranger och nattöppna caféer; neon, spårvagnspling och dräktmatchande hattar. Primaborgen kan beskrivas som ett koncentrerat hopkok av det bästa från Europas storstäder under mitten av det förra seklet. Lite Stockholm, lite Paris, lite Lissabon. Drömskt och detaljrikt på samma gång, konsekvent nedsänkt i någon sorts filmisk jazz-känsla. Som betraktare blir man snabbt indragen, samtidigt som man omedelbart hamnar vilse. Till och med Åkerman själv hävdar att han bara hittar ganska bra i Primaborgen.

A la prima erbjuder en stunds sofistikerad och minutiöst uppbyggd verklighetsflykt, men väcker också en akut lust till att återupptäcka Europa, fjärran bordershops och EU-kanslin.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

De små hästarna i Tarquinia

Visst är det en strålande titel? De små hästarna i Tarquinia. Les petits chevaux de Tarquinia. En påminnelse om att den av mina bildningsluckor som stavas Marguerite Duras nu äntligen borde åtgärdas. Sagt och gjort; Lind & Co:s nyutgåva av romanen fick sätta prägel på gångna långhelg.

För prägel sätter hon, Duras. Så mycket hade jag redan på förhand förstått. Många har vittnat om hur man handlöst dras med av en Duras-roman, om hur man fullständigt invaggas i känslostämningar, om hur svårt det då är att hålla analytisk distans. Detta gäller även för ett så tidigt verk som De små hästarna i Tarquinia, ursprungligen publicerad 1953 och av många beskriven som en bagatell. Bland annat av Annina Rabe, som i nyutgåvans intressanta förord menar att detta är ett högst avsiktligt grepp från Duras sida, liksom kongenialt med själva romanens tema.

De små hästarna i Tarquinia (får inte nog av att skriva ut hela titeln) kretsar kring en grupp semesterfirare i den lilla staden Tarquinia på italienska västkusten. Vi möter de båda gifta, konstant smågnabbande paren Jacques och Sara, Ludi och Gina; de förstnämndas son, kallad barnet, samt en milt revolterande barnflicka som ingen riktigt står ut med. Med i sällskapet finns även den utpräglade sanningssägaren Diana, och en stilig man med en båt.

Inte mycket händer. Sällskapet går ner till stranden. De dricker Campari bitter. De går upp igen. De dricker lite mer Campari bitter. De äter något enkelt. De fundera på om man skulle ta en tur med båten, eller kanske ta en till Campari bitter. Ständigt är de på jakt efter ett slags lojhetens ideal, där allt kan förvandlas till just bagateller. Jag drar mig till minnes Mavis Gallants trötta efterkrigseuropéer, och deras vilsna försök till ”livets gilla gång”.

Men det går sådär. I Tarquinia är det hett, nästan outhärdligt hett. Dessutom finns det få skuggande träd i detta dammiga stenlandskap. Camparin klibbar i mungiporna och relationerna lider av obotliga infektioner. Romanen saknar egentlig utveckling; sällskapet kommer aldrig iväg för att titta på de där små hästarna, och en mer påtaglig känsla av olidlig klaustrofobi har jag nog aldrig tidigare stött på. Framför allt är det den kakafoniskt upprepande dialogen som bidrar till detta, och det hela blir till någon sorts djävulsk mix mellan Beckett och Vi hade i alla fall tur med vädret, minus all förlösande slap-stick.

Och så har vi det sorgliga gamla paret, som i romanens utkant vakar över de uppsamlade kvarlevorna efter deras förlorade son. Han arbetade som minröjare, förolyckades i tjänsten. Den chockade modern vägrar att skriva under dödsattesten, och i parets öde konkretiseras den kvalmigt påträngande verkligheten till en nålsudd. Sällskapet kan inte värja sig, och bagatellisera även detta. Eller kan de det? 

Kan man semestra sig bort från verklighetens hemska allvar? Är det ibland till och med tillrådligt att göra det? Duras tog, om jag förstått det rätt, senare ställning i dessa frågor. Här vågar hon nöja sig med att enbart ställa dem. Och jag gillar det starkt. Dock med förhopning om att hinna skaka av mig boken innan sommarens ledighet.  

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Åter till Villette

Vad härligt att få försvinna in i ännu en deckare. Som vanligt tar det slut alldeles för fort. Blodröd måne över Villette börjar med ett riktig klassiskt mord. Ett tåg lämnar Istanbul i januari 1995 för vidare färd mot Paris. När det blir stopp på rälsen på grund av snöras upptäcks att en av passagerarna i vagnen är mördad. Det finns bara fyra misstänkta, snön runt vagnen är orörd – vem av dem har gjort det? Den som klarar upp fallet är Martine Poirot undersökningsdomare från den fiktiva staden Villette i Belgien.

Författarinnan bakom serien om Martine Poirot är Ingrid Hedström. Hon bodde under några år i Bryssel och lärde mycket om det belgiska samhället. På hemsidan om serien står: Enligt Ingrid ligger tjusningen i en deckare först och främst i processen att avslöja det fördolda, och Belgien är ett land där det finns mycket fördolt att avslöja.

Det stämmer ypperligt med denna boks handling. Mordet på tåget är en försmak om vad som komma skall. I april 1995 sker nämligen ett grymt och till synes oförklarligt mord i närheten av Villette. Det för mycket fördolt upp till ytan. Det verkar inte finnas något motiv i nutiden. Kan det finns längre tillbaka i tiden? Intrigen är inte alldeles lätt, det finns kopplingar 25 år tillbaka i tiden och längre än så, till Frankrike och Sverige. Mer kan jag inte säga utan att berätta för mycket.

Lite kul är att Poirots man är svensk. Det finns genom hela serien kopplingar till Sverige. Dessutom tar vi del av Poirots privatliv med familj, släktingar och även arbetskamraternas liv genom böckerna. Nog för att boken går att läsa fristående, i slutet finns en lista över de personer som figurerar i boken. Men det underlättar och ger mer om man har läst de tidigare böckerna i serien.

/Liselott

Reservera böckerna om Martine Poirot i bibliotekets katalog.

Ny fotobok

Wow vilken bok! Vilka foton! Jag blir helt lycklig när jag vänder upp det ena fotot efter det andra. Färger, former, landskap, närbilder, djur, natur. Det är nästan för mycket att ta in på en gång.



Till varje foto finns kortare texter som berättar lite mer om det som fotats, av vem och var. Jag läser om sagoskogen Biealowieza i Polen och om visenterna som lever där, pilgrimsfalken som flyttar in i städerna, vargar som vandrar genom staden, om att leva tillsammans med djuren.



Fotona är tagna av naturfotografer inom projektet Wild Wonders of Europe. På deras hemsida kan du läsa mer om projektet. De vill bland annat visa upp Eropas rika naturskatter för världen. Dessutom inspirera till att tillbringa mer tid ute i det fria. Efter att ha sett dess bilder kan jag inte bli annat än lockad till det!

/Liselott



Reservera boken i bibliotekets katalog.