Jonathan bortom all kontroll

Meg Rosoff var den som i år förärades världens största barn- och ungdomslitteraturpris, ALMA-priset till Astrid Lindgrens minne. Läs mer omdet här. Jag vill minnas att jag läst den av hennes böcker som först översattes till svenska: Så har jag det nu. Men det är så pass länge sedan (2005 kom den) att jag inte minns den så väl, men jag får en bra känsla när jag tittar på omslaget. Fyra andra böcker av henne finns översatt till svenska. Den som vill träffa henne kan göra det på Bokmässan i Göteborg senare i september.

Nu har hon skrivit en ny bok, mer riktad till vuxna, som heter Jonathan bortom all kontroll. Och ja, Jonathan hamnar verkligen bortom all kontroll.

Var börjar det? Kanske när han får ansvar för broderns hundar. För hur vet man att hundar mår bra och är nöjda? De ser ut att vilja något mer. Dessutom ser de på honom som att han inte borde vara nöjd med sitt liv. Han har väl inget dåligt liv?Han bor ju ändå i New York, även om jobbet inte är utvecklande för fem öre och han kan vilken dag som helst kan bli uppsagd från lägenheten. Men efter att har sett hur hundarna tittar på honom och sedan konfererar sinsemellan… Är hans liv så bra som han vill tro?

Det är när flickvännen (som jobbar åt en bröllopsfirma) får chansen till ett gratis-live-på-nätet-bröllop som saker och ting börjar gå riktigt snett. Han älskar att flickvännen är en ordningsam och lugn tjej till skillnad från honom själv. Men vill han verkligen gifta sig med henne? Samtidigt funderar Jonathan för sig själv: om man sa ja till saker man var livrädd för skulle kanske livet byta riktning, öppna sig, bli spännande. Så sagt och bestämt, gratis-live-på-nätet-bröllopet planeras...Det är också då orden börjar komma ut fel ur Jonathans mun, bröllop blir begravning...

Relationen hundarna och Jonathan emellan är så härligt skildrad. Meg Rosoff lyfter fram vilket uttryck funderingarna över om man är nöjd med det liv man lever kan ta. Särskilt när en så fantasirik och drömmande hjärna som Jonathan har är inblandad. Hur vet man vad man vill i livet? Vad som är rätt och att göra och fel? Boken är inte lätt att beskriva men rolig, fantasirik, absurd, mysig och tankeväckande. Den får mig verkligen att vilja läsa Rosoffs andra böcker.

/Liselott

Böckerna av Meg Rosoff i bibliotekets katalog. 

Mera Meyer

I Den sista safarin – allas vår sydafrikanska deckarfavorit Deon Meyers senaste – möter vi varumärkeskonsulten Emma Le Roux. Hon har sedan länge betraktat sin bror Jacobus som död. Han försvann spårlöst i Krugerparken för tjugo år sedan, men verkar nu ha dykt upp på tv, utpekad för mordet på en häxdoktor och ett gäng tjuvjägare.

Emma måste få veta sanningen, men blir tidigt varse att någon försöker hindra henne. Hon anlitar romanens huvudperson, livvakten Martin Lemmer.

En bra deckare ska spegla samhället, brukar i alla fall vi svenskar mena. Sjöwall/Wahlöö satte här tidigt standarden. Betraktat ur ett hårdkokt Ed McBainskt perspektiv visade sig 60- och 70-talets krakelerande folkhem vara en kriminallitterär guldåder, och Deon Meyer har onekligen svingat hackan i något liknande (upphöjt till tusen).

I smältdegeln Sydafrika tycks det hart när omöjligt att skildra mord utan sociala implikationer. Meyer kan osökt låta varenda liten morsning ge eko i landets blodstänkta historieschakt. Den sista safarin framstår i förstone som något slags uppskruvat Jägarna, men intrigen letar sig på intrikata vägar upp till politiskt högsta nivå. I romanens utkanter flaxar till och med ett Jas Gripen förbi.

Bidragande till Meyers europeiska framgångar är samtidigt att han vilar tungt på sina amerikanska förebilder, vilket knappast hade varit möjligt för tjugo-tjugofem år sedan. Bara i ett post-apartheidskt Sydafrika kan en vit deckarhjälte av klassiskt försupet och familjetrasslande snitt göra anspråk på läsarnas intresse. Och Meyer sparar inte på krutet när det gäller denna möjlighet.

Till skillnad från de tidigare böckernas Zatopek van Heerden och Benny Griessel håller sig Lemmer visserligen strikt till läskeblask. Men detta märkliga genrebrott kompenseras med råge av att han fullständigt dryper av sexism. Det är Lemmer och inte nödvändigtvis Meyer som anser att kvinnokroppens enda funktion är att vilseleda det otäcka könet, tvingas man gång på gång försöka övertyga sig själv om.

”Deckare ska vara underhållande – och de är bara ett fönster in till det värsta i samhället”, förklarade Meyer i en intervju härförleden. En smula tröstande i sammanhanget. Och Den sista safarin är sanslöst underhållande, mycket tack vare den stora kärlek till sitt brokiga hemland som Meyer dessutom lyckas baxa in i sina berättelser. Han blir fortfarande bara bättre och bättre.

/Martin

P.S Den avslutande meningen är en sanning med modifikation. Den sista safarin gavs ursprungligen ut före Tretton timmar, som kom på svenska redan 2011. Den omvända ordningen kan kanske förklaras av att Lemmer saknar beröring med övriga böckers persongalleri, men också av komplicerade översättningsturer. Meyer skriver på afrikaans, men översätts till svenska från engelskan. 

Reservera boken i bibliotekets katalog

Skogen

Skogen... Namnet på ett nyproggband kanske? Eller en dikt av Joar Tiberg? Eller en film – av säg Jesper Ganslandt – där allvarliga hipstermän som förläst sig på Thoreau och Folke Dahlberg försöker bygga en kolmila?

Nej, Skogen är istället titeln på Margareta Lindholms sjunde roman, renons på ängsliga storstadsbors självförverkligande strapatser i spenaten. Människorna i Lindholms böcker besöker inte naturen. De slits därifrån.

I Skogen möter vi Maria och Bror, ett tvillingpar i sextioårsåldern. De bor tillsammans i sitt ensliga gamla föräldrahem, i trygg symbios med jorden och skogen de ärvde. Deras vardag förmedlas genom ett halvårs utsnitt ur Marias dagbok; sparsmakade små anteckningar om väder, fågelliv, bärplockning, postbilen och minnen från förr. Och så om en växande oro inför framtiden.

Hemmanet är nämligen ett arrende, som kyrkan har beslutat sig för att sälja. Maria och Bror måste flytta in till samhället, sägs det. Bli ett fall på kommunens omsorgsbord. Hur nu det ska gå. Grenaas, den nya ägaren, verkar sakna syskonens känsla för hur gammelskogen ska skötas, och Bror – som länge verkar ha varit psykiskt instabil – måste ju alltid ha något för händerna.

Sällan har jag läst en så strängt hållen roman. Någon handling går knappast att tala om. Lindholm låter bara den ödesmättade väntan breda ut sig, samtidigt som Brors och Marias försynta konturer bara blir något skarpare. Marias kortfattade dagboksskrivande tar fram detektiven i läsaren, på ivrig jakt efter romanens undflyende kärna.

Hur allvarligt är det med Brors sjukdom, och i vilken utsträckning inser egentligen syskonparet att de ska flytta? Svaret söker man i rader som ”Vi har resonerat om ifall vi ska ta ur innanfönstren eller inte. Bror ville inte, men jag tyckte att vi skulle göra det”. 

Skogen är en ytterst stark skildring av utanförskap, hänsynslös urbanisering och ödmjukhet. Ett eko från en annan tid, då skog var mer än något att ha i bakgrunden på sin facebook-profilbild.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Herredjuret

Vissa böcker hamnar lätt lite i skymundan. Som Mattias Hagbergs Herredjuret från tidigare i år. En liten, späd hybrid mellan biografi, essä och skönlitteratur; med försynt omslag och ett bara vagt bekant biografiföremål. Eller säger er namnet David Sjölander något? Får det några klockor att ringa?

I vilket fall – David Sjölander (1886-1954) framstår, efter läsningen av Herredjuret, som sinnebilden för västerlänningens brutala relation till sin omvärld. Sjölander gjorde sig tidigt ett namn som äventyrare, jägare och naturfotograf, men kom framförallt att bli känd som konservator. Han ägde en världsberömd skicklighet i att stoppa upp djur. Eller montera djur, för att välja fackmannens mindre prosaiska term.

För Mattias Hagberg blir konservatorn en idéhistorisk nyckelfigur i den maktmanifestation som framväxten av de moderna naturhistoriska muséerna innebar. Hagberg pekar på ett symbiotiskt förhållande mellan den koloniala expansionen och den vetenskapliga revolutionen; på hur ”den som ägde ett museum ägde världen”. Linné är förstås en annan nyckelfigur i sammanhanget, vars benämning på människan var just herredjuret. Det handlar om att bringa ordning i kaos, att tämja vildmarken och ställa upp tydliga hierarkier, med sig själv högst upp. 

Och Sjölander omges med alla de klassiska kolonialistattributen: pipa, tropikhjälm och khakikläder, liksom ett obehagligt avslappnat bruk av det så kallade n-ordet. Med sig hem från sin beryktade resa till portugisiska Västafrika hade han bland annat den elefant som än idag kan beskådas på Göteborgs naturhistoriska museum, och som utgör navet i Hagbergs framställning. Det var vid den mödosamma monteringen av detta jättelika djur som Sjölanders yrkesmässiga perfektionism övergick i ren galenskap, och Hagberg driver tesen att arbetet med elefanten till och med kom att kosta karln livet.

Perfektionismen tycks ha bottnat i en känsla av skam. Sjölander tycks till varje pris ha velat återuppväcka det liv som han hade förövat sina byten. Svindlande blir det när denna skam finner paralleller i vår egen tids förhållande till djur och natur. Safran Foers resonemang i Äta djur har många beröringspunkter med Hagbergs. Även dagens människa ser sig oförtjänt som ett herredjur. Rovdriften är förmodligen den samma, dock svåråtkomligt dold bakom tjocka fabriksmurar. 

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Äta djur

”Du behöver inte äta kött”, är en upplysning som Ronnebyborna torde vara hyfsat bekanta med. På en lagerfasad mitt emot tågstationen har någon omtänksam, men kanske lite väl företagsam, medmänniska klottrat/graffat just denna formulering.

Att den haft någon faktisk påverkan på Ronnebybornas matvanor är väl dock föga troligt. Sedan år 1990 har svenskarnas köttkonsumtion ökat med mer än 50 %, trots att vi sedan länge vet hur det ligger till: Den globala köttindustrin är ett etiskt och ekologiskt haveri, vars följder vi väljer att ignorera. 

Med Allt är upplyst från 2003 tog Jonathan Safran Foer plats som den kanske allra mest tokhaussade av 00-talets många unga, tokhaussade New-York-författare. Om Foers romaner kan te sig en smula ansträngt kåserande så är hans nyligen utkomna reportagebok Äta djur något helt annat: En fokuserad redogörelse för ovan nämnda haveri, samt för anledningarna till att vi väljer att bortse från det.

Genom studiebesök, intervjuer och högvis med referentgranskade akademiska källor (boken notapparat är över femtio sidor lång) lägger Foer fram fakta som garanterat kommer att störa din nattsömn. Han publicerar hårresande siffror om husdjursindustrins hälsovådliga produktion av avföring (40 000 kilo i sekunden, bara i USA). Han visar på kopplingen mellan de ständiga pandemihoten och den antibiotika som okontrollerat pumpas in i husdjursindustrin. Han slår fast att husdjursindustrin är den största enskilda orsaken till klimatförändringarna. Den utgör ett 40 % större bidrag till den globala uppvärmningen än hela jordens transporter tillsammans.

Bokens tyngdpunkt läggs dock på köttätandets etiska betänkligheter. Foer går till botten med husdjursindustrins tendens att leka gud; hur den skapar fåglar som inte kan flyga, grisar som inte kan överleva utomhus, kalkoner som inte kan föröka sig på egen hand. Med en extremt obehaglig detaljrikedom pekar han på den abnorma storskalighetens ofrånkomliga djurplågeri, och diskuterar även slakteriernas seriösa problem med rent sadistiska utlopp bland personalen.

Och så den stora frågan: Varför låter vi det bara pågå? Varför fortsätter vi att äta mer och mer kött, trots att vi inte behöver? Delvis handlar det, menar Foer, om ätandets stora kulturhistoriska betydelse. Att äta kor men inte hästar, julskinka men inte påskhund, säger mycket om vilka vi är och vilka vi inte är. Det är kring matbordet som sammanhållning blir som starkast, där det är som svårast att vara den avvikande, den som obstruerar.

Foer slutsats är inte att det otvetydigt är fel att äta kött. Vad han vill informera om är istället att det till största sannolikhet är fel att äta just den köttbit som du har på din tallrik. Det är köttfabrikerna som är det primära problemet, och bara konsumenternas val som kan skapa förändring. ”Empatin är en muskel som blir starkare ju mer man övar” påstår Foer. Så nästa gång du står och väntar på tåget på Ronneby resecentrum, läs och begrunda...

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Läs boken, se filmen! (del 1)

Av alla barn- och ungdomsböcker från 2010 som jag har läst (och det är ganska många) är detta min absoluta favorit: Tack vare Winn-Dixie av Kate DiCamillo. En underbar bok om en flicka och en hund som sprider vänskap i ett litet samhälle i Florida.

India Opal och hennes pappa, predikanten, har just flyttat till Naomi. Opal saknar sina vänner i Watley, och hon börjar mer och mer sakna sin mamma som lämnade familjen när Opal var tre år. Hennes pappa sitter oftast och skriver på sina predikningar, och då tycker Opal att han gömmer sig som i ett sköldpaddsskal. Hon kallar honom ”predikanten” när hon berättar. Det kan verka som ett avståndstagande, ändå märker man att det finns en djup kärlek dem emellan. En kärlek som utvecklas inte minst när Winn-Dixie dyker upp.

Opal har skickats till mataffären för att köpa makaroner, ris och tomater, och kommer hem med en smutsig herrelös hund. Men hunden kan konsten att charma, och inte ens predikanten kan motstå Winn-Dixies leende. Tillsammans med Winn-Dixie hittar Opal nya vänner i det lilla samhället. Hon träffar Miss Franny Block, bibliotekarie på Biblioteket till Herman W. Blocks Minne, Otis som suttit i fängelse men nu jobbar i djuraffären, Gloria Dump som kallas för häxa av de retsamma pojkarna Dewberry. Och många fler.

Det här är en varm bok om vänskap mellan en hund och en flicka, och vänskap som växer fram mellan människor som aldrig mötts förut. Man blir helt enkelt lycklig av att läsa den!

Filmen En vän med fyra tassar följer boken nästan på pricken. Jag rekommenderar ändå att man läser boken först för att skapa sina egna bilder av karaktärerna. Sen kan man se filmen som är precis lika underbar!

/Sara

Reservera boken och/eller filmen i Ronneby biblioteks katalog

Julklappstips i sista minuten?

Jag vet inte vad jag tycker om mannen i fråga, Per Morberg. Jag har sett något avsnitt av hans matlagningsprogram i tv, någon film och tv-serier han är med i. Ofta spelar han obehaglig skurk på ett alldeles utmärkt sätt. Han kör verkligen sin stil. Därför var jag lite extra nyfiken på denna bok, Morberg jagar och lagar, där han själv skriver texten.

Boken är av den typen att jag läser ett par kapitel, lägger den ifrån mig och fortsätter ett par dagar eller en vecka senare. Det passar den perfekt för. Han skriver själv att boken innehåller hans upplevelser av jakt och recept som passar där till. Jag har en bra känsla när jag läst färdigt den.

Morberg skriver givetvis om jakt, men det handlar väldigt mycket om naturupplevelsen, vad han funderar på där ute i skogen och anekdoter från hans liv. Humor och allvar blandas. Vi är i Sverige men reser med honom till England och Afrika. Språket är inte alltid det bästa men jag gillar helheten. Det känns som honom. Att boken dessutom
är fylld med vackra bilder och recept är extra trevligt!

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Axolotl



Det kan vara roande att reflektera över inledningar. Förslagsvis kan man försöka erinra sig några klassiska exempel, som: ”Äntligen stod prästen i predikstolen”, ”Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs”, ”Ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv”, ”Jag trodde du va i Mellerud”... 

Min favorit i sammanhanget är hämtad från den argentinska författaren Julio Cortázars mästerligt förtätade novell Axolotl:

”Förr grubblade jag mycket över axolotln. Jag gick och tittade på dem i akvariet i Jardin de Plantes, och där kunde jag stanna i timtal och betrakta dem, iaktta deras orörlighet, deras ofattbart tröga rörelser. Numera är jag själv en axolotl.”

Citatet är väl egentligen lite för långt för att platsa bland de ovan bemälda, men samtidigt ett fulländat koncentrat. Dels av novellen i fråga, dels av det som gör Cortázar till en av de största. Benar vi i stycket kan följande noteras:

Omedelbart drar en trygg berättarröst in oss i historien, stabilt förankrad i ett fullt realistiskt sammanhang, det vill säga Jardin de Plantes. Enligt den andra meningen tycks berättaren vara en ganska gemytlig herre, som regelbundet tar sig tid att flanera runt i Paris botaniska trädgård. Han får våra sympatier. Det märkliga ordet axolotl har samtidigt skapat nyfikenhet, blivit till en gåta som väckt vårt engagemang. Med den tredje meningen störtar vi plötsligt handlöst ut i metafysikens gungfly, dock med det realistiska tonläget intakt: "Numera är jag själv en axolotl."

Även fortsättningsvis är novellen sakligt och nyktert berättad, och det är detta som man uppskattar så hos Cortázar, det vill säga förmågan att i tvära kast kunna redogöra för ytterst surrealistiska upplevelser utan att för den skull tappa fotfästet i vardagen. Resultatet blir alltid drabbande.

I en gammal pressinformation på Sveriges Radios hemsida försöker Gösta Ekman (d.y.) förklara sin beundran. ”Jaget rör sig i berättelsen på ett fantastiskt, väldigt fascinerande sätt”, menar han. Pressinfomationen är tyvärr det enda spår jag hittar efter Ekmans radiouppläsning av just Axolotl. Jag minns den som en höjdare.

/Martin

Reservera något av Cortázar i bibliotekets katalog

Ny fotobok

Wow vilken bok! Vilka foton! Jag blir helt lycklig när jag vänder upp det ena fotot efter det andra. Färger, former, landskap, närbilder, djur, natur. Det är nästan för mycket att ta in på en gång.



Till varje foto finns kortare texter som berättar lite mer om det som fotats, av vem och var. Jag läser om sagoskogen Biealowieza i Polen och om visenterna som lever där, pilgrimsfalken som flyttar in i städerna, vargar som vandrar genom staden, om att leva tillsammans med djuren.



Fotona är tagna av naturfotografer inom projektet Wild Wonders of Europe. På deras hemsida kan du läsa mer om projektet. De vill bland annat visa upp Eropas rika naturskatter för världen. Dessutom inspirera till att tillbringa mer tid ute i det fria. Efter att ha sett dess bilder kan jag inte bli annat än lockad till det!

/Liselott



Reservera boken i bibliotekets katalog.

Att älska ett djur hade länge varit min dröm

Så otroligt lyriskt och vackert om alla dessa små ting i livet som man, om man ger det en tanke, ser inte är så små. De är större än livet självt, just av den enkla anledningen att det är livet, i alla dess former och skepnader, som Barbro Lindgren beskriver.

Här får vi möta Tuppen Putte Kock med sin lilla familj, Gösta Bernhard som är en indisk flaskand och Sickan Carlsson, myskanka. Den trogna hunden Mimmi och katterna Moster och Elsa. Vardagen med denna familj och alla vänner runt om, inte minst Caja-Maja, en liten klurig och underfundig gumma. Många frågor kastas ut, på ett sätt som bara Barbro kan: ”Hur stavar man till sång-svanarnas sång?”, ”Hur väver spindlarna sina vertikala nät?” och ”Är det nu det är Dyngbaggarnas tid, eller de kanske inte har någon särskild plan med livet?”

/Mia

Reservera boken i bibliotekets katalog