Den röda adressboken

Doris har levt ett långt liv, snart är hon 97. Tanken är klar men kroppen är skral. Där hon sitter vid fönstret har hon
sina käraste ägodelar, en adressbok och en bärbar dator. Hennes enda släkting är systerdottern som bor i Kalifornien. Men trots avståndet ser båda till att prata ofta över nätet. Doris har lärt sig att skypa.

Det händer inte så mycket i Doris liv nu för tiden, de flesta av hennes vänner är döda och det påminns hon om  allt för väl när hon kikar i sin röda adressbok. Den har hon burit med sig hela livet. När någon gått bort skriver hon Död efter namnet.

Efter det att hemtjänsten lämnat henne är det bara ekorren utanför fönstret och väntan på att Jennys familj skall vakna på andra sidan jordklotet som är ljuspunkterna under dagen. Tankarna går till de kära som levt. För varje namn i adressboken finns så många minnen; goda och hemska, kärlek och smärta. Så många öden bakom namnen.

Doris fick tidigt klara sig själv. Familjen hade inte råd att ha henne hemma. Det var inte lätt att utan utbildning ta sig fram i världen, ändå har hon fått uppleva både Paris, New York och England, fast inte alls så glamoröst som man kan lockas att tro. Minnena skriver hon ner. Ocensurerat berättar hon om hemlängtan, svek, övergrepp, stor kärlek och och här sitter hon nu och kan knappt gå. Hon gör ett försök att resa sig men yrseln tar över.

I Los Angeles blir Jenny förtvivlad när hon förstår att något hänt Doris och bestämmer sig för att äntligen resa till Sverige. Mot slutet av boken blir det riktigt dramatiskt och romantiskt.

"Under varje gravsten ryms mycket kärlek". Så står det så fint i slutet av boken och det är det lyckas Sofia Lundberg påminna oss om genom Doris berättelse om Den röda adressboken.
/Annika

Reservera Den röda adressboken i bibliotekets katalog

Amour & Munro

Impregnerad som jag är av senaste veckans Munrofeber, antagligen för att jag tillhör hyllningskören, tycker jag mig se likheter i sättet att berätta en historia när jag nu ska skriva om Michael Hanekes film Amour. 

Haneke är inte känd för att vara någon muntergök, vilket besannas återigen nu när jag sett den guldpalmen-belönade filmen Amour. Ett äldre par, båda musiker, lever ett stilla och gott liv i en större våning i Paris. Promenader, läsning, gärna konserter. Anne har undervisat i piano och musiken är central i deras liv. Under ett samtal vid frukosten blir Anne plötsligt okontaktbar. Varför, vad sker? Missförstånd och ängslan kryper på. I nästa scen sitter Anne i rullstol. Georges lovar henne att hon aldrig mer skall behöva ligga på sjukhus.

Alldagligheten och vardagslunken gör att det är lätt att missa tecknen. För tecknen finns. Man återkommer till dem efteråt. Kanske måste man backa eller börja filmen från början. 

Haneke ger oss scener, inte alltid med ett avslut. Övergångar och avslut får vi göra själva, mycket befriande. Amour är också en film utan filmmusik, ja förutom den musik Anne och Georges lyssnar på hemma. Alltså ingen musik som stryr mina känslor. Jag är utlämnad till det obevekliga och det går inte att skygga. 

Det är inuti människorna omvälvande saker händer. Hur hanterar man att tryggheten ger vika? Vet vi hur vi agerar då? Är det möjligt det som händer? Frågorna som pockar på är som efter en läst Munro-novell. Här finns också samma skarpa insiktsfulla porträtt, och ibland blottas skrämmande bråddjup i det vardagliga. Se gärna filmen tillsammans med någon, det finns mycket att tala om efteråt.


Michael Haneke till vänster

Skådespelarna Jean-Louis Trintignant, Emmanuelle Riva, båda över åttio år, gör helt strålande insatser i filmen.

/Annika

Reservera filmen i bibliotekets katalog



Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd

Harold har blivit nästan helt tyst sedan han

pensionerades från bryggeriet för ett halvår sedan. Hans fru Maureen är glad om han förflyttar sig så mycket som till garaget och att han svarar på tilltal. Läget är stabilt men vardagen monotont enahanda. Så dyker det upp ett brev från Queenie som var arbetskamrat med Harold för länge sedan. Hon berättar att hon vårdas för cancer och att hon tänkt mycket på honom. Det som nu sker vid köksbordet är en metamorfos. Harold förvandlas. Han rörs, gråter och agerar. Ett brev skall skrivas och postas omedelbart.

När Harold ändå är ute för att leta upp en brevlåda kan han ju lika gärna leta upp nästa så att brevet kommer fram snabbt. Och eftersom det var skönt att röra på sig, och en viss rastlöshet finns i kroppen, så går Harold vidare. I skjorta och slips, seglarskor och vindtygsjacka börjar Harold vandra iväg. Tanken formar sig knappt, han sätter bara den ena foten framför den andra och nästa dag, efter en natt på pensionat, vandrar han norrut mot hospicet där Queenie finns.

Harold är inte i form, fötterna och kroppen reagerar våldsamt och tur är att han möter vänliga människor som lyssnar och ger tips. Efter omplåstring börjar börjar Harold sakta njuta av sin färd. Tankarna kommer och går, en del så smärtsamma att han knappt kan nudda vid dem, andra förundrar honom. Vad hände med den glada Maureen, vilka svek fick hans son att undvika honom? Förtvivlan över att ha blivit utslängd av sin far och ännu tidigare övergiven av sin mor. Tiden är inne att möta demonerna.

Åttio mil är det till Queenie. Avståndet och det långsamma vandrandet rimmar inte riktigt med att det är bråttom, men Harold ser sin vandring som en botgörning och att själva gåendet skall få Queenie att bli frisk. Så där är han nu vid dikesrenen med en plastpåse med lite tvättmedel och en flaska vatten. En tidning får fatt i historien om den ensamme pilgrimen och det blir uppståndelse och människor söker upp Harold. Den lugna ensamma färden är ett minne blott.

Det är svårt att släppa boken om Harold. Resan är ju också en inre strapats vilket gör att vi verkligen lär känna den försynte och sympatiske Harold. Att vandra iväg när livet tar en vändning är en egen genre bland romanerna. Nu har jag själv inte läst så många men drar mig till minnes Anders Paulruds Kärleken till Sofia Karlsson och författarna Constance Beresford-Howe och Anne Tyler som båda skrivit om kvinnor som reser sig upp och går. Sedan kan jag inte låta bli att tänka på David Lynch fina film The Straight Story om mannen som åker gräsklippare över hela den amerikanska kontinenten för att söka försoning med sin bror.

/Annika

Reservera Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd i bibliotekets katalog
Författare är Rachel Joyce