”Någon som du” av Marc Levy

Ibland behöver jag böcker att må riktigt bra av. Att få fnissa åt, våndas med huvudpersonerna och förutse att det blir ett lyckligt slut… En sådan bok är ”Någon som du” av Marc Levy. Jag tyckte lika bra om hans förra bok ”P.S från Paris”. Den gången vandrade jag med huvudpersonerna på gatorna i Paris. Denna gång är jag i New York. Lite resande fast på hemmaplan.

Lite trassligt och invecklat men kärlek och att våga och satsa på sin kärlek är det bärande temat. Men också vänskap och hemligheter... Det kretsar kring ett av de få hus som fortfarande har en manuell hiss som körs av en hiss-skötare. Det är Deepak från Indien. Han vet allt om alla som bor i huset men är ytterst diskret och hjälpsam. Så behöver han en ersättare åt mannen som sköter hissen om natten. Det får bli hans frus unge brorsbarn som råkar vara på besök. Vad han egentligen gör där verkar varken Deepak eller hans fru veta och Sanji (som brorsbarnet heter) är minst sagt förtegen – eller kanske blir det bara aldrig av att han berättar.

I huset med hissen bor en radda människor av diverse sorter men framför allt Chloe. En ung kvinna vars liv förändrades när hon råkade ut för en olycka. Hennes livssituation och vad som hänt henne berättas undan för undan medan hon och Sanji lär känna varandra. Här händer massor och jag har riktigt roligt. En berättelse att tycka om.

/Liselott

Jonathan bortom all kontroll

Meg Rosoff var den som i år förärades världens största barn- och ungdomslitteraturpris, ALMA-priset till Astrid Lindgrens minne. Läs mer omdet här. Jag vill minnas att jag läst den av hennes böcker som först översattes till svenska: Så har jag det nu. Men det är så pass länge sedan (2005 kom den) att jag inte minns den så väl, men jag får en bra känsla när jag tittar på omslaget. Fyra andra böcker av henne finns översatt till svenska. Den som vill träffa henne kan göra det på Bokmässan i Göteborg senare i september.

Nu har hon skrivit en ny bok, mer riktad till vuxna, som heter Jonathan bortom all kontroll. Och ja, Jonathan hamnar verkligen bortom all kontroll.

Var börjar det? Kanske när han får ansvar för broderns hundar. För hur vet man att hundar mår bra och är nöjda? De ser ut att vilja något mer. Dessutom ser de på honom som att han inte borde vara nöjd med sitt liv. Han har väl inget dåligt liv?Han bor ju ändå i New York, även om jobbet inte är utvecklande för fem öre och han kan vilken dag som helst kan bli uppsagd från lägenheten. Men efter att har sett hur hundarna tittar på honom och sedan konfererar sinsemellan… Är hans liv så bra som han vill tro?

Det är när flickvännen (som jobbar åt en bröllopsfirma) får chansen till ett gratis-live-på-nätet-bröllop som saker och ting börjar gå riktigt snett. Han älskar att flickvännen är en ordningsam och lugn tjej till skillnad från honom själv. Men vill han verkligen gifta sig med henne? Samtidigt funderar Jonathan för sig själv: om man sa ja till saker man var livrädd för skulle kanske livet byta riktning, öppna sig, bli spännande. Så sagt och bestämt, gratis-live-på-nätet-bröllopet planeras...Det är också då orden börjar komma ut fel ur Jonathans mun, bröllop blir begravning...

Relationen hundarna och Jonathan emellan är så härligt skildrad. Meg Rosoff lyfter fram vilket uttryck funderingarna över om man är nöjd med det liv man lever kan ta. Särskilt när en så fantasirik och drömmande hjärna som Jonathan har är inblandad. Hur vet man vad man vill i livet? Vad som är rätt och att göra och fel? Boken är inte lätt att beskriva men rolig, fantasirik, absurd, mysig och tankeväckande. Den får mig verkligen att vilja läsa Rosoffs andra böcker.

/Liselott

Böckerna av Meg Rosoff i bibliotekets katalog. 

Parfymsamlaren

London våren 1955. Grace vaknar med ett ryck ur en mardröm. Hon borde gjort sig i ordning för länge sedan. Det är mycket Grace borde. Frottera sig med andra fruar, ordna middagar, vårda sitt utseende och på andra sätt hjälpa sin man till en bättre position i samhället. Men Grace är inte intresserad av det. Nygift efter en stormande förälskelse men ändå inte lycklig istället är hon otillfredsställd, uttråkad och olycklig. Då får hon ett brev som måste kommit fel. Hon ärver en dam i Paris, Eva d´Orsey. En dam hon aldrig har hört talas om. Flygbiljetten är betald och advokatfirman väntar på henne. Med tanke på situationen hemma bestämmer hon sig för att åka. Om inte annat för att reda upp arvet. Om hon nu är rätt arvtagare vem är kvinnan? Varför låter hon Grace ärva?

Grace sökande efter svaret på vem Eva är blir inte alldeles enkelt. Varvat med denna får vi historien om Eva. Från det att hon som 14-åring började arbeta på ett hotell i New York tills hon dör ensam i en lägenhet i Paris. Parfymsamlaren är engagerade och bra, timmarna gick fort när jag började läsa. Jag gillar de olika miljöerna Kathleen Tessaro målar upp. Hur parfymsamlandet kommer in i bilden låter jag er själva ta reda på. Men bara den delen i historien är sinnlig och fantastisk.

/Liselott

Boken i bibliotekets katalog.

Nytt från Donna Tartt

Den hemliga historien, Donna Tartts debutroman, är höjd till skyarna av många svenska bokbloggare. Jag läste den i ett svep en sommar för några år sedan och sällade mig till hyllningskören.

Nu har jag påbörjat läsningen av Tartts nya roman Steglitsan och jag kan bara säga att det verkar lovande. När Theo Decker besöker Metropolitan Museum i hemstaden New York tillsammans med sin mamma inträffar en explosion som dödar ett stort antal människor, däribland mamman.

I tumultet efter explosionen tar Theo med sig en liten tavla av en fågel, en steglitsa, från museet. Eftersom Theos pappa har lämnat familjen ett år tidigare står Theo nu ensam i världen. Farföräldrarna meddelar att de kan tänka sig att betala för en hotellvistelse för Theo, men han väljer att flytta in hos en kompis familj istället.

Hela tiden finns tavlan i hans medvetande och han funderar flera gånger på att lämna tillbaka den till museet, men det blir allt svårare att förklara varför han har den ju längre tid som går efter explosionen. Där jag befinner mig i boken nu har Theo precis blivit bekant med Hobie, som restaurerar antika möbler. Hos Hobie finner han någon slags trygghet som riskerar att tas ifrån honom när pappan helt plötsligt dyker upp och ämnar ta Theo med till Las Vegas. Jag tycker att det är bra, och jag vill verkligen veta hur det ska gå för Theo. Jag anar att bistrare tider väntar för honom…

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

Sömnlöst på Manhattan

När natten faller, Michael Cunninghams senaste roman, handlar om Peter Harris, fyrtiofyraårig gallerist på Manhattan. Materialistiskt lyckad men existentiellt krisande. Äktenskapet med Rebecca tycks tröttkört och i sin jakt på konstnärliga halleluljaögonblick famlar Peter allt mer i blindo.

Så anländer Missen, Rebeccas struliga och betydligt yngre bror. Han är förvillande lik en skulptur av Rodin, och har den goda smaken att spatsera runt köket i bara födelsedagsdräkten. Särskilt om natten, när Peter är sömnlös och behöver lite vodka…

Ni förstår vartåt det barkar. Tematiken är en uppenbar pendang till Thomas Manns Döden i Venedig, och romanen ännu ett exempel på Cunninghams fäbless för hämningslöst återbruk av litteraturhistorien. Vid varje bladvändning står någon gammal bekant europé på lur; en Madame Bovary, en Jane Austen-fröken, en Dante, en Hans Castorp, en Galatea. I romanens mest laddade scen får Peter spela både den smyglyssnande Polonius och Hamlets spökfar.

Minns ni när Horace Engdahl, då fortfarande ständig sekreterare, lade ut texten om att amerikansk litteratur är isolerad och trångsynt? Cunningham verkar inte ha glömt. Man föreställer sig att han tagit som livsuppgift att motbevisa denna fördom. Ett företag som dock ter sig allt mer riskabelt. I den pulitzerbelönade och framgångsrikt filmatiserade romanen Timmarna hade återvinningen något av nyhetens behag. Nu riskerar den istället att kännas krystad och övertydlig. Som ett klassiskt fall av kvarglömd byggnadsställning.

Men när boken börjar ta slut har min irritation över detta upphört. Istället betraktar jag det hysteriska namedropandet som kongenialt med Peters krissymtom, med hans desperata sökande efter meningsfullhet. Samtidigt har hans person djupnat och nyanserats. Jag har blivit fäst vid honom, och gått igång på romanens nogsamt utlaggda tanketrådar kring konst, konstmarknad, skönhet och erotik.

I sina bästa stunder framstår Cunningham som en amerikansk, queerare Ian McEwan, tänker jag. Han bemästrar nog ett oerhört subtilt och välavvägt romansnickeri. Liksom i smyg, bakom den där skräpiga byggnadsställningen.

/Martin

P.S. Hur ofta använder ni er av ordet diminutiv? Michael Cunningham gör det, enligt hans översättare, väldigt ofta. Fyra gånger under första hälften av romanen, och sedan flera gånger till. Är detta ett medvetet stilgrepp? Eller rör det sig om provisoriska lösningar; den stressade översättarens tyvärr missade påminnelser till sig själv om att här och var hitta på lämpliga beskrivningar av litenhet (alltså diminutiv)? Kanske ett tecken på översättabranschens allt mer ansträngda arbetsförhållanden.

Reservera boken i bibliotekets katalog