Löpningens utveckling som konversationsämne är intressant att följa. Under 70- och 80-talen sas det inte så mycket alls; man sprang en runda och sen var det bra med det. Under 90- och 00-talet hittade marknadskrafterna, och därmed tekniknörderiet, in på banan. Joggarna lärde sig begrepp som pronation, merinoull och response cushion. Nu på 10-talet vill även kulturkoftorna vara med. Att kunna dra en direkt associationstråd mellan hälsporre och Heidegger har för den socialt normalpresterande löparen plötsligt blivit ett måste. Vissa kallar det kulturrevolution, andra intellektuell inavel. Hur som helst – det är framförallt två litterära verk som brukar pekas ut som orsaken: Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning och Christopher McDougalls till svenska nyss översatta Born to run.
”Varför har jag ont i foten?” är den fråga som den före detta krigsreportern McDougall tar avstamp från i sin bok. Och han går onekligen till botten med sina funderingar. Svaret söks medelst historiska, fysiologiska, psykologiska och filosofiska djuplodningar.
En av bokens många inspirerande resonemang ser ut ungefär så här: För cirka två miljoner år sedan började den mänskliga hjärnan plötsligt att utvecklas. Orsaken måste ha varit att våra förfäder ökade sitt proteinintag, trots att det ännu skulle dröja många årtusenden innan de vässade sina första jaktvapen. Tänkbart är att de helt enkelt nöjde sig med att springa ihjäl sina byten, vilket har satt sina tydliga spår i homo sapiens fysionomi. Den har därvidlag mer gemensamt med hundens än med den mer stillasittande schimpansens, och faktum är att det inte existerar någon livsform som kan springa ifrån en hyfsat vältränad människa.
Så ut och spring! Du är nämligen skapad för det. Problemet är bara att man springer på fel sätt, och McDougall ger framförallt skoindustrin skulden för sin värkande fot. Den allt mer avancerade dämpningstekniken sätter våra kroppars naturliga, och betydligt mer sofistikerade, dämpningssystem ur spel. Ju dyrare skor desto fler skador, tycks således vara fallet, och Born to run är framförallt en plädering för barfotalöpningens ädla konst.
Trots den högtravande och vilt spretande ambitionsnivån är boken hela tiden sanslöst underhållande, fylld med hisnande anekdoter: Om Emil Zatopek, om Badwater ultramarathon (217 kilometer i det inte sällan femtio grader varma Death Valley), om Marchall Ulrich (som i jakten på ett bättre löpsteg opererade bort sina tånaglar), om Ann Trason (som med häxkonster skrämde slag på konkurrenterna i det mytomspunna Leadville Trial, ett 160 kilometer långt lopp på nära 4000 meters höjd).
Och så om den folkskygga, och förmodligen kraftigt romantiserade, mexikanska indianstammen Tarahumara. I dess oerhörda löparförmågor ser McDougall just den ursprunglighet som vi övriga sedan länge lämnat bakom oss. Tarahumara springer en runda, och sen är det bra med det.
