Mafioso av Ray Celestin

Vilken bladvändare han lyckas skriva Ray Celestin. Huvudingredienserna känns igen från första boken: jazz, maffia och den grova brottsligheten. Läs vad jag skrev om den. 

Vi möter återigen Ida och Michael från Yxmannen. Nu har det gått 10 år sedan de arbetade med och överlevde fallet med Yxmannen. De bor båda två i Chicago och jobbar som detektiver på Pinkertons detektivbyrå. En kvinna kommer in på detektivbyrån och ber dem leta upp hennes dotter som försvunnit. Samtidigt fotar polisfotografen Jacob ett lik. I sin hand håller den döde resterna av en flaska. Doften därifrån känner Jacob igen: kemiskt modifierad alkohol. Det har han stött på förr. Vart kommer denna flaska ifrån? Han börjar fråga runt… Tidigare har Dante anlänt till Chicago. Al Capone har kallat på honom. Dante är en fixare och nu har Capone ett uppdrag åt honom. Dante skulle helst av allt vilja vara någon helt annanstans men kallar Capone så kommer man… Tre olika personer undersöker till synes tre skilda fall. Sakta närma sig de olika fallen och personerna varandra.

Men jag tycker att boken är mer än en deckare. Här visas baksidorna av Chicago och rassegregation, alltså en del av USA´s historia. Dessutom gillar jag att Ida finns där och utmanar det manliga. Även i denna bok har jazzen en stor del. Louis Armstrong är Idas vän och även han anländer Chicago. I ett efterord berättar författaren om de händelser han valt att ta med i berättelsen. Mycket har hänt i verkligheten men ibland har författaren flyttat händelser i tiden för att få ihop sin story.  Dessutom finns det information i ett efterord som gör mig glad! Mer vill jag inte avslöja innan du läst denna vansinnigt spännande och härligt tjocka berättelse. Då riskerar jag att avslöja för mycket…

/Liselott

Reservera boken på bibliotekets hemsida.

Gilbert Holmström

Det finns lite olika slags svenska jazzgubbar. Ofta tänker man på det gamla genuina gardet. En Dompan, en Bengt Hallberg, en Lasse Gullin – folk som satt in på Nalen, spelade upp till dans, stuvade vibrafoner i gengasbussar, kuskade runt på landsvägar, stod och hottade i septemberdugg under kulörta folkparkslyktor… Och så har vi alla nya unga, innovativa. Som sällan är just gubbar, utan snarare heter sådant som Sofia Jernberg, Mariam Wallentin och Nina de Heney.

En tredje kategori återfinns någonstans där emellan, fast samtidigt lite radioskuggigt vid sidan av. Jag tänker på de som beträdde manegen först framemot mitten av 60-talet, då nalensnajdarna sedan länge klippt sig och skaffat jobb, popmusiken kommit till stan och jazzen hänvisats till lugubra källarskyffen.

Själv är jag svag för just denna period i svensk jazzhistoria, för de musiker som var tillräckligt frisinnade för att förstå de nya (o-)ljuden från andra sidan Atlanten, där namn som John Coltrane, Cecil Taylor och Archie Shepp gjorde jazzen farlig på allvar igen, skapade andlig och politiskt aggressiv musik som tiden fortfarande inte hunnit ikapp.

En av dessa svenskar är saxofonisten Gilbert Holmström, som 1965 skivdebuterade med frijazzexperimentet Utan misstankar. För några år sedan återutgav bolaget Moserobie denna länge närmast kriminellt bortglömda inspelning, en kulturgärning som nu följs upp av den nyinspelade skivan Tiden är Kort!

Gilbert Holmström är här i strålande form. Kring sig har han den för ändamålet formerade Gilbert Holmström New Quintet, initierad av den några generationer yngre träblåsarkollegan Jonas Kullhammar, och i övrigt bestående av Magnus Broo på trumpet, Torbjörn Zetterberg på bas och Jonas Holgersson på trummor.

Den klaviaturlösa sättningen placerar redan på pappret kvintetten i frijazzland, och även om man stundtals – och då främst via Holgerssons trumspel – hissas ner i jazzhistoriskt betydligt djupare schakt är det framförallt ekon av Ornette Coleman och Albert Ayler som förnims. Lekfullt mångskiftande är det övergripande intrycket, samtidigt som känslan av lyhört ensemblespel är genreotypiskt stark.

Lyssna exempelvis på det sprakande mötet mellan Holmströms tenorsax och Kullhammars barytondito i låten Dog Fight – banddynamik förädlad till banddynamit! Se dock till att ha glöggminglet avklarat.

/Martin

Reservera skivan i bibliotekets katalog (eftersom den inte finns tillgänglig hos gängse leverantörer av strömmad musik)

Keith Jarrett

Keith Jarretts pianoimprovisationer är en oomkullrunkelig hörnsten i mitt musiklyssnande. Liksom i väldigt många andras. Jarretts The Köln Concert från 1975 ska vara en av tidernas mest sålda jazzskivor.

Genrebeteckningen jazz känns emellertid hopplöst snäv i sammanhanget. Utifall att en utomjording – av någon anledning – skulle be mig om en snabb definition av det vi människor brukar kalla musik, sitter jag alltjämt beredd med The Köln Concert.

Rio, Jarretts senaste soloskiva, är i och för sig minst lika lämpad. Här återfinns samma transartade och totalt oplanerade improvisationer; samma kusliga direktkontakt med så gott som hela den västerländska musikhistorien, och lite till.

Rios båda skivor är inspelade så sent som den 9 april 2011, och dokumenterar Jarretts hela konsert på Theatro Municipal i Rio de Janeiro. Enligt ryktet ska applådåskorna knappt ha hunnit mullra ut innan den ökänt perfektionistiske Jarrett ringde upp sin mångåriga samarbetspartner Manfred Eicher, chef över finjazz-skivbolaget ECM. Kvällens utflykter skulle räddas åt eftervärlden.

Rios första improvisationer är förhållandevis introverta och lågmält sökande. Samtidigt mer förtätade än Kölnkonsertens inledande tjugosexminuters-ostinato. Jarrett är sedan 90-talet diagnostiserad med kroniskt trötthetssyndrom, och de snävare format som han numera rör sig inom är ett berikande symtom.

Lekfullheten tilltar efterhand. Jarretts karaktäristiskt gospelanstrukna vänsterhand gör sig påmind och får ofta fungera som sammanhållande kitt, oavsett om det är Bach, Mozart eller As time goes by som de vindlande melodislingorna för tankarna till.

Ibland – och framförallt på cd två – tycks även ljuden från den omgivande sydamerikanska kvällningen sugas in genom konserthusets dörrar och fönster, och vidare ut genom det totalt friktionslösa språkrör som Jarretts väsen utgör. Jarrett spelar inte musik, förklarade någon. Han är musik.

Avslutar med lite gammal youtubiana samt upplysningen att Rio, i likhet med ECM:s övriga utgivning, inte finns tillgänglig via gängse leverantör av strömmad musik. Dock via Ronneby bibliotek!

/Martin



Reservera skivan i bibliotekets katalog

Hanna Elmquist

Kvinnliga jazzvokalister finns det gott om. Vissa utmanar och tänjer gränser, andra ackompanjerar parmiddagar och glöggmingel. Själv föredrar jag den förstnämnda kategorin, musiker som exempelvis Paavos Sofia Jernberg, som vägrar att skriva under på att jazzen skulle vara död och sakna utvecklingspotential.

Hanna Elmquist placerar sig i en tredje kategori, någonstans mellan de två andra. Hennes skiva Spring, ett av bibliotekets senaste inköp, står ganska djupt rotad i den akustiska jazzens mittfåra. Den smeker för det mesta medhårs, men utan att för den skull bli det minsta ointressant. Skivan skulle säkert kunna fungera som bakgrundskuliss, men har samtidigt väldigt mycket att ge vid en fokuserad lyssning. I Elmquists röst framträder då stora kvaliteter. Där finns en viss elegant släpighet, som kan föra tankarna till Billie Holiday och Anita O’Day, liksom en chosefri och mogen självsäkerhet. Vid enstaka tillfällen tycker man sig även skymta en och annan Zetterlundsk folkton.

Självsäkerheten kan förmodligen härledas till det faktum att Elmquist själv skrivit de flesta av skivans låtar. Melodierna svänger och texternas obligatoriska små vardagsbetraktelser är långt ifrån klichétyngda. Medmusikanten Björn Jansson står för ett par av kompositionerna och hans ganska sparsmakade och skenbart förströdda saxofon-, flöjt- och klarinettspel präglas av lyrisk känsla i Wayne Shorters anda. Pianisten Daniel Tilling har en något mer framskjuten roll, ibland med strama, dissonanta staccaton, ibland med mer böljande utsvävningar. Allt hålls på ett förträffligt sätt ihop av Lars Ekmans bas och Daniel Fredrikssons trummor. Ett gott hantverk, helt enkelt.

/Martin

reservera skivan i bibliotekets katalog