Dublinesk

Dublinesk av den spanska författaren Enrique Vila-Matas är en liten skrattspegel för oss självgoda ivrare för litteratur och läsning.

Därtill rent olämplig för den som tenderar att titta för djupt i glaset. Vilket den förtidspensionerade bokförläggaren Samuel Riba, romanens huvudperson, länge haft som vana. Numera håller han sig nykter, och upplever därmed sin vardag som synnerligen trist och blodfattig. 

Ribas enda drivmedel är hans fortsatt starka engagemang för litteraturen, inför vilken han i digitaliseringens tidevarv hyser allt lägre förhoppningar. Riba genomför en resa till Dublin – idolerna Joyces och Becketts förlovade stad – där han ämnar hålla en begravningsceremoni för den tryckta boken som fenomen. På samma gång är det de begåvade läsarnas tynande tillvaro som sörjs:

”Författare sviker läsare ibland, men det kan också vara tvärt om, att läsare sviker författare om det enda de söker hos dem är bekräftelse på att världen är sådan som de själva ser den…”

…resonerar Riba, utifrån en diskussion om Kafka som han haft med Vilém Vok, en tjeckisk författare som trots sina 1480 träffar på Google är ren hittepå. Och just i detta hejdlöst kärleksfulla refererande till såväl fiktiva som verkliga författare uppstår det så oemotståndligt läsfestliga i Dublinesk (bland annat när Riba tror sig ha häng på mannen i McIntosh – den mest gäckande bifiguren i Joyces Ulysses – går jag fullständigt i spinn).

Samtidigt finns det något desperat, klaustrofobiskt och djupt tragiskt i Ribas tro på att litteraturen och den begåvade läsningen ska fylla livet med mening. Gränsen mellan Ribas verkliga och fiktiva vänner (idel gubbar i båda lägren) ter sig snart en aning otydlig. Det är nog inte främst som förläggare Riba söker efter en ny framstående författare, utan snarare som vilsen romangestalt…

Metalager läggs till metalager och Dublinesk har inga problem med att leva upp till omslagets kalejdoskopbild. För mig blir romanen något av en drömsk fortsättning på bokcirkelns just avslutade läsning av Göran Tunströms Juloratoriet, vari Tunströms alter ego Viktor försöker skapa struktur och mening i sitt liv och i sitt förflutna. Myter, motiv och gestalter från Bibeln, Dante, Homeros och Lagerlöf stor då troget honom bi, vare sig han vill det eller ej.

 

/Martin

 

Reservera boken i bibliotekets katalog

Den blå tvålen

Det är mycket Madame Bovary i sommar. I radions P1 hörs Philip Zandéns uppläsning av denna Flauberts mest berömda roman, som nyligen även angreps av kanalens populära bokcirkel. Och innan semestern bad en biblioteksbesökare om telefonnumret till nyöversättaren Anders Bodegård. Hen hade en lista med synpunkter att framföra.

I Sara Danius långessä Den blå tvålen spelar Madame Bovary en viktig roll i argumentationen. Sara Danius – nyss invald bland de aderton – är en favorit bland litteraturvetare. Få kan skänka mig lika hisnande insikter om tidigare epokers litterära våghalsigheter, som ur Danius perspektiv alltid kan kopplas till det omgivande samhällets sociala och materiella förändringar.

I Den blå tvålen fokuserar Danius på vad hon kallar synlighetens framväxt. Genom nedslag hos de franska 1800-talsrealisterna Stendhal, Balzac och Flaubert beskriver hon uppgörelsen med tidigare författares allegoriska och uppbyggliga ambitioner. Realismen ville visa verkligheten sådan den är, istället för sådan den borde vara, en strävan som inte sällan ledde raka vägen till domarskranket.

Danius pekar samtidigt på realismens (lyckade) misslyckande. Hon menar att klyftan mellan verklighet och roman paradoxalt nog aldrig varit större än under 1800-talet, en tid då industrialism och kapitalism kom att innebära stora samhälleliga omdaningar. För första gången kändes det omöjligt att i litterär form skapa full förståelse. Omvärlden tedde sig plötsligt hopplöst abstrakt, och med en nästan desperat detaljfixering försökte författarna nagla fast den flyende verkligheten. Därav alla dessa möbler, reklamskyltar, kravatter och papiljotter.

Längst gick Flaubert. Titelns blå tvål är hämtad från hans berättelse "Ett enkelt hjärta" där den kulörta hygienartikeln ingår i beskrivningen av ett rum. Den saknar totalt betydelse för handlingan, är bara en del i författarens stegrande besatthet av att återge konkreta bilder.

Detta sker framförallt på det språkliga planet, men också på det rent layoutmässiga. Med ett pedanteri som gränsade till galenskap jobbade Flaubert med blankrader och skiljetecken för att i varje beskrivning åstadkomma maximal känsla av inramad bild. Danius citerar en beskrivning av en håruppsättning, där ett semikolon fungerar som just ett semikolon, men också skär som en perfekt bena genom stycket...

Madame Bovary är en skildring av en kvinna, men kanske ännu mer en skildring av en serie bilder av en kvinna. Och när du i sällskap av någon väl vald 1800-talstegelsten sträcker ut dig i hängmattan kan dylika observationer vara värdefulla. Litteraturvetenskap är ju sällan något farligt. Den ställer in optik och levererar nycklar, river ur de gamla kostymförråden för vädring.

/Martin

PS: Till den som ännu inte skakat av sig förra årets Ulysses-läsning kan även Sara Danius och Hans Zischlers Näsa för nyheter, om hur James Joyce inspirerades av dagspressen, varmt rekommenderas.

Reservera Sara Danius böcker i bibliotekets katalog

Copyright/fotograf: Sofia Runarsdotter

Så gör Malmsten

Vanligt i en bibliotekaries arbetsvecka är att lägga några sömnlösa småtimmar på oro inför framtiden. Om säg femton år, när min yrkeskår sällats till sumprunkare, parmmätare, lykttändare, Hyland-värdinnor och andra hopplöst avvecklade professioner, vad ska jag då ta mig för?

Skriva en roman kanske. Nja, det finns ju redan så många. I de flesta fall ännu olästa. Robert Musils till exempel. Isaak Babels. Agnes von Krusenstjernas. Att läsa är viktigare än att skriva, och stöd för denna tes får jag paradoxalt nog av Bodil Malmstens Så gör jag – konsten att skriva.

För som väntat är Så gör jag så mycket annat än vad bokryggens hyllsignum – Aef (redigeringsteknik) – signalerar. Den har mer gemensamt med Malmstens blogg och loggböcker än med fnösketorra hyllgrannar som Rapporter och uppsatser och Ordning på orden.

Hennes unika, helt underbara, och egentligen omöjliga kombination av stilrenhet och ilsken, fragmentarisk pratighet präglar i hög grad framställningen. Som vanligt i tätt samarbete med Lars Sundhs nästan lika karaktäristiska formgivning.

Efter typiska motvalsmaximer som: ”Den här boken är en lärobok i en lära som inte går att lära ut”, resonerar Malmsten kring cliffhangers, dialoger, svåra ord, förstameningar, jaget, skrivskolor, skrivkramper etc. Alltid ur ett personligt och lätt filosofiskt perspektiv, och ofta med pennudden riktad mot varjehanda myter och romantiseringar.

Handfasta tips är sällsynta men dyker upp när man minst anar det: bevaka din förundran, gör inga liknelser, ta en ergonomisk dag, läs som en lärling. Läs, läs läs! Montaigne, Stefan Zweig, Julie Hecht, Martina Lowden. Malmsten sörjer såväl borgar- som arbetarklassens förlorade läsvanor, och uppmanar oss till ett tag i kragen. Med all den text som finns inom räckhåll för oss som lever idag har vi helt enkelt inga ursäkter för att vara obildade.

Inget är svårt, farligt eller särskilt provocerande, förutsatt att man inte är svag för misärmemoarer: (”Misärmemoarerna, det är som med riskkapitalisterna. Plötsligt är det riskkapitalisterna som äger utbildning; universitet och grundskolor, daghem och äldrevård”.)

Bara väldigt inspirerande. Man vill kunna skriva som Bodil Malmsten, men framför allt läsa, bildningstörsta, folkbilda, och vara lika sträng, generös och cool som Bodil Malmsten. Så jag vet nog vad jag ska jobba för, trots allt. Idag och om femton år.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Brottsplats: Stockholm

I vinter har jag gjort en djupdykning i Kerstin Ekmans författarskap. Ända ner till hennes allra tidigaste deckarproduktion. Den är så klart spännande, men fram till mästerliga Dödsklockan från 1963 – lite stressig och atmosfärslös.

Som mycket annat i genren, brukar jag tycka. I bra kriminallitteratur behandlas nötter, pussel och gåtor som ett nödvändigt ont. Det är atmosfärerna, miljöerna, samhällsspeglandet och tidsdokumenterandet som motiverar lovarna kring deckarhyllan.

Litteraturvetaren Alexandra Borg tycks vara av samma åsikt, efter att ställföreträdande ha plöjt igenom bortåt två hundra svenska deckare, och sedan författat den hejdlöst intressanta Brottsplats: Stockholm – urban kriminallitteratur 1851 – 2011.

Ämnet är alltså svenska deckare i storstadsmiljö, med utgångspunkt i de äldsta spåren av en svensk kriminallitteratur, bland gulnade kolportagehäften och namn som Carl Fredrik Ridderstad, Fredrik Lindholm och Samuel A. Duse.

Deckarna blev tidigt ett sätt att bearbeta oron inför den snabba urbaniseringen, förklarar Borg, och släpar in Sigmund Freuds teorier om Das Unheimliche. Hon pekar på hur en ständigt föränderlig stadsmiljö fungerat som en verkningsfull spelplan för kuslighet, det vill säga vår kittlande olust inför ofamiljära inslag i det hemtrevligt familjära.

Stölderna från Edgar Allan Poe och Arthur Conan Doyle var länge ogenerat frekventa, och det var först med Stieg Trenter som de kriminallitterära Stockholmsskildringarna normerades på allvar. Hos Trenter föregår platsen mordet, menar Borg. Miljön är verkens tyngdpunkt. På bekostnad av psykologiska djup panoreras en idylliserad men storslaget levande efterkrigshuvudstad fram. Den Hjalmar Söderbergska flanören plockas därmed in som ett viktigt deckarelement.

Maj Sjöwall och Per Wahlöö står såklart för ett steg i utvecklingen – den så kallade magsårsskolan. Samhällskritisk socialrealism hade tidigare initierats av den numera lite sorligt bortglömde Vic Suneson, men tar sig i Sjöwall/Wahlöös Roman om ett brott (1965-1975) helt nya dimensioner. Hjältegloriorna hamnar på sned då poliserna själva påverkas av sin omgivning. Den förorenade och rivningsdammiga storstadsluften är mer än bara en stämningsskapande fond. Den ger Martin Beck magsår och kronisk förkylning.

Dock i ett somrigt klibbigt och soldränkt Stockholm. I 80-talsdeckarna, som Olof Svedelids om Roland Hassel, är det istället kallt, rått och stillastående. Hoppet om det trygga folkhemmet har där slutligen gått förlorat.

Viss nytändning anar Borg i 1990-talets lightfeministiska våg, och i 00-talets postmodernistiska experiment, där metareferenser till tidigare Stockholmsdeckare blivit kutym. Arne Dahl är ett exempel. Ett annat är Stieg Larsson, vars kuriösa stavning av sitt förnamn naturligtvis sätter närläsaren på spåret. Med Millenniumsuccén avslutar Borg sin sammanställning, och i en intervju i Uppsala Nya Tidning sammanfattar hon arbetet så här:

”[J]ag är rejält trött på intrigerna. Just nu behöver jag en litterär detox. I sommar läser jag Marcel Proust.”    

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

En kulturtidskrift

En bibliotekarie rådbråkas så här års av tidskriftsprenumerationer. Vilka bör tecknas, vilka ska förnyas, vilka kan avslutas? Vilka tappert kämpande, men hopplöst utlåningsstatistiksänkande, små kulturtidskrifter måste offras? Till förmån för glansigt kolorerade livsstilsmagasin. Och tvärt om.

Med risk för att göra ett provocerande ställningstagande i spörsmålet ovan, vill jag uppmana till läsning av litteraturtidskriften Parnass. Den ges ut av DELS, samarbetsnämnd för Sveriges litterära sällskap. Det lär finnas ett 150-tal sådana. Folke Dahlberg-sällskapet – som räknar undertecknad till sin hängivna medlemsskara – är ett av dem.

I senaste numret av Parnass (nr. 2/3 2012) har författaren Jonas Modig bidragit med en trevlig text om just Folke Dahlberg, denne säreget melankoliske skildrare av norra Vätternslandskapens öar, vatten, vikar och ensliga skogsvaktarstugor. Missa ogärna Folke Dahlberg.

I övrigt tillägnas lejonparten av numret kvinnliga författare i Norden. Märta Tikkanen berättar om sitt nära förhållande till Fredrika Runeberg, Siv Hackzell redogör för Ellen Keys nordiska resor, Malin Grände skriver om havet som litterärt huvudmotiv hos tre – eventuellt en smula bortglömda – finlandssvenska författare.

Ebba Witt-Brattström ägnar några sidor åt Sofi Oksanens Utrensning. Med mer än två år sedan utgivningen av denna monumentala romansuccé. Och kanske är det just Parnass avslappnade inställning till aktualitet som man tilltalas så starkt av. Särskilt i kombination med tidskriftens gravt anspråkslösa och genomgående svartvita formgivning. Om det inte varit för Oksanen hade jag knappast reagerat om det i stället stått nr. 2/3 1992 på omslaget.

Och visst är det i långsamheten som kulturtidsskrifterna har sitt framtida existensberättigande. Medan dagstidningarnas kulturbevakning tycks föra en allt ojämnare kamp mot bloggar, podcasts och twitterflöden, kan tidskrifterna ta ett steg åt sidan, fånga upp det som glömts bort, beskriva de större sammanhangen.    

/Martin

Reservera tidskriften i bibliotekets katalog

Lispector och det obeskrivbara

Att läsa Clarice Lispector är en pärs. Näst intill outhärdligt. Att det rör sig om ett av 1900-talets tio – eller kanske till och med fem – främsta författarskap skriver jag dock omedelbart under på.

Lispector föddes 1920 i Ukraina men växte – efter familjens flykt undan antisemitiska stämningar – upp i Brasilien. Efter juridikstudier i Rio de Janeiro följde ett kringflackande liv, kantat av depressioner och pillermissbruk. Hon dog 1977 och slog på allvar igenom ett tjugotal år senare, mycket tack vare den franskalgeriska litteraturvetarstjärnan Hélèn Cixous.

Cixous förknippas med Freud, experimentuniversitet, dekonstruktionism, postmodernism, poststrukturalism... (samt ett gäng andra snåriga ismer som man plägar sätta de- eller post- framför). Svårforcerat likt ett mangroveträsk alltså. Dessutom på någon sorts märkligt poetisk akademikerfranska.

En Cixous for dummies skulle förmodligen fokusera på hennes begrepp Écriture féminine, en beteckning på ett revolutionärt kvinnligt sätt att skriva litteratur som Cixous tycker sig identifiera hos exempelvis Lispector (men även hos gubbar som Genet, Kafka och Joyce). Vad det handlar om är ett uppror mot de manligt kodade hierarkier som genom århundradena knuffat ut kvinnlig kroppslighet och livserfarenhet från både litteraturen och språket i stort.

Nära det vilda hjärtat från 1944 är Clarice Lispectors debut och nyss utgiven på svenska. Vi möter den på alla tänkbar sätt obekväma Joana, genom nedslag i hennes barndom, uppväxt och ansträngda äktenskap med Otávio.

De yttre tilldragelserna anas enbart mellan raderna, på vilka Joanas inre landskap suger åt sig all livsluft. I omständliga, motsägelsefulla medvetandeströmmar, med kvävande få förtöjningar i den omgivande vardagen, försöker Joana sätta fingret på det där "andra". Det är något som hon känner en stark längtan till, och som avgjort motarbetas av både pappan, läraren, Otávio och det stelbenta språk som Joana tycks vara liksom intrasslad i.

”Rörelsen förklarar formen!” utbrister Joana, i ett försök att slita sig loss. Insikten känns besläktad med Stephen Dedalus fylletal i Ulysses om att gestiken är den bästa språkformen. Jag tror att både Joana och Stephen vill åt just rörelsen, den sannare verklighetens ständiga föränderlighet. Ett konventionellt språk är då alltid dömt att misslyckas, befinner sig liksom alltid steget efter, på grund av hopplös rationalitet och statiskhet.   

I Lispectors fall ligger det alltså nära till hands att med Cisoux anlägga ett feministiskt perspektiv på denna strävan. Men önskan om att en dag kunna beskriva det obeskrivbara – att nå så nära det vilda hjärtat som möjligt – är väl samtidigt vad som driver all litteratur framåt?

Torgny Lindgren valde för några år sedan att skildra detta som en västerbottnisk jakt på den perfekta pölsan, slår det mig nu. Lispectors tillvägagångssätt är långa inre monloger. Hala som ålar. De simmar omkring i ett stålbad, vilket som sagt är en pina att sjunka ner i. Men ingen kan som Clarice Lispector ge mig en känsla av vad litteratur egentligen går ut på.  

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Joycerierna

Det här är en fantastisk liten bok, med en lång, trevlig titel: Dag ut och dag in med en dag i Dublin. Alldeles lagom för tågresan Ronneby-Borås. Man sitter och småler hela vägen.

Dagen som åsyftas är den 16 juni 1904, vilken inleds med att en viss Buck Mulligan traskar ner för trappan till det försvarstorn vari han tillfälligtvis bor. Han gör det stately. Det vill säga värdigt. För det är väl ett adverb?... Nja, inte sedan 1600-talet, om man får tro Oxford English Dictionary. Så troligtvis bör det istället betraktas som ett adjektiv. Värdig, då kanske… Eller ståtlig… Eller värdigt, trots allt.

Dag ut och dag in med en dag i Dublin är en inblick i Erik Anderssons översättarlya. En skildring av fyra års tour de force med James Joyces Ulysses. Och redan inför de första radernas djupt sedimenterade språknörderi infinner sig vankelmodet:

"Jag översätter hela första sidan. Avstannande. Jag får en sjunkande känsla. Det är illavarslande när en engelsköversättare erfar en anglicism."

Någon kris är det dock aldrig fråga om. Andersson vet när det är läge att gå vidare. Lugnt resonerande kommunicerar han med Ulysses irländska (19)00-talskontext; kryssar med säker hand mellan översättargebitets Skylla och Karybdis, det vill säga att stirra sig blind på ett verks "bokstav" till förfång för dess "princip", eller tvärtom. Det är oerhört intressant. Jag lovar!

Vad som framförallt gör Dag ut och dag in till så underhållande läsning är emellertid Erik Anderssons storartade berättartalanger. Han odlar en inspirerande fäbless för underfundiga ordvändningar, och besitter ett exakt gehör för vardagslivets dråpliga detaljrikedom.

Dessa egenskaper gick härom året på högvarv i hans underbart lokalhistorieabsurdistiska roman Den larmande hopens dal. Här ger de glans åt – utöver översättarspörsmålen – några resor till den gröna ön, sammankomster i Svensk-finska Joyscesällskapet, liksom stillsamma leråkerskontemplationer vid Anderssons västgötska tjälle.

Oavsett om din vår kommer att gå i den svagt urindoftande frukostnjurens tecken eller ej – missa inte Erik Andersson.

/Martin

Foto: Dick Claesson

Reservera boken i bibliotekets kataog

Batuman и старые русские

Så har jag också läst Elif Batumans Besatta – äventyr med ryska böcker och människorna som läser dem. Som tillrådigt är när det gäller tokhausser försökte jag först inta en sunt skeptisk hållning. Till stöd tog jag det faktum att bokens svenska omslag tecknats av Henrik Lange. Han brukar ägna sig åt att koka ner litteraturklassiker till fyrarutiga seriestrippar. Ibland blir det skojigt. Oftast rent obehagligt.

Min illvilja kom dock tidigt på skam. Konsumtionsmaximerande snuttifiering är det sista som kan sägas karaktärisera Batumans bok, en helt fantastisk blandning mellan självbiografi, reseskildring och litteraturvetenskaplig essäsamling. Och så är den ganska rolig också. Martina Lowden möter W. G. Sebald möter Borat, kan man kanske dra till med.

Elif Batuman är turkisk-amerikansk journalist, författare och akademiskt underbarn, besatt av centralasiatisk kultur i allmänhet och rysk litteratur i synnerhet. I Besatta får vi följa med henne på Isaac Babel-konferens, på intensivkurs i uzbekiska i Samarkand, på mördarspaning bland relikerna i Tolstojs Jasnaja Poljana. Bland mycket annat.

En friare och på samma gång anspråksfullar syn på språk och litteratur verkar vara vad Batuman lockats av. De gamla ryssarna skulle aldrig ha låtit sig klavbindas av dagens skrivarkurspraxis ”kill your darlings” och ”show it don’t tell it”. Det funkar inte när det bokstavligen gäller liv eller död. Som för Viktor Sjklovskij, i en av röda arméns sprängpatruller:

"Mina armar kastades tillbaka, jag lyftes upp i luften och dråsade brännskadad i marken [...] jag hann knappt tänka mer än en hastig tanke om min bok, Intrig som ett stilistiskt fenomen: Vem skulle nu skriva den?"
      

För att ringa in denna storslaget disciplinerade inställning söker Batuman hela tiden kopplingar mellan liv och litteratur. Likt Don Quijote vill hon föra i bevis att det som står i romanerna är sant. De vetenskapliga resonemangen är enkla men aldrig förenklade. Batuman har vett att klippa av dem i tid, och liksom bara antyda de oceaner av läsäventyr som väntar där ute. Äventyr som knappast låter sig sammanfattas i fyra serierutor. Inte ens mellan två bokpärmar.

/Martin

P.S. På tal om läsäventyr. Missa nu inte bibliotekets läsecirkel om historiens kanske allra mest fruktade tegelsten: James Joyces Ulysses.

Reservera Besatta i bibliotekets katalog

Engdahl i fragment

Bitterhet är en underskattad egenskap. Utan den formuleringsiver som lite för mycket galla kan åstadkomma hade vi haft det betydligt tråkigare.

Ta den här onelinern till exempel: ”Jag skulle säga att Tyskland är ett Sverige för vuxna.”

Den är hämtad från en intervju med forne ständige sekreteraren Horace Engdahl, gjord med anledning av hans nyutkomna Cigaretten efteråt. Boken är en samling miniessäer, eller fragment som Engdahl själv kallar dem, nedplitade under långa sittningar på anrika kaféer i Berlin.

Bitterhet är kanske ett starkt ord, men en misströstan inför svenskarnas låga intellektuella ambitioner genomsyrar såväl fragmenten som Engdahls framträdanden i samband med lanseringen. Han beklagar att hans klassiska bildning tycks ha blivit omodern; att han förvandlats till en krumelur. Dessutom vägrar folk förstå hur hans förnamn ska uttalas. Han heter Håröss (typ), faktiskt.

Samtidigt är vi ju många som högaktar karln, som går i gång på hans knivskarpa blick för kulturhistoriens väsentligheter, trots det akuta bildningskomplex den framkallar. Essäsamlingen Ärret efter drömmen från i förfjol är omöjlig att helt lägga bakom sig, och Cigaretten efteråt är även den en guldgruva, naturligtvis.

Engdahls fragment är sällan längre än en sida, ibland bara en rad eller två. De avhandlar humor, kärlek, vänskap, utanförskap, åldrande, utopier, misslyckanden, och författarens klädsamt gubbiga konservatism. Allt under en ständig, och för Engdahl så självklar, dialog med litteraturhistorien. Han levererar få nya rön. Styrkan ligger istället i de avklarnade formuleringarnas förmåga att, likt Tranströmers, ”ge oss ny tillgång till det verkliga”.  

Men viktigare än den enskildes ordvändningar är – enligt Engdahl – samtalet. ”’Nu har du varit ensam och fått tid att fundera’, är alltså en enfaldig formulering”, förklarar han efter att effektivt ha slaktat myterna om såväl Virginia Woolfs som Muminpappans ensamhet.

Och ett gott samtal utgörs i grunden av påståenden snarare än bergfasta åsikter. ”Att anse är en social rit jag underkastar mig för att inte bli betraktad som ett fån”, förklarar Engdahl. Läsaren gör kanske kopplingar till 80-talet, postmodernistisk värderelativism och Engdahls medverkan i den legendariskt svårbegripliga tidskriften Kris. En association som dock stöter på patrull: ”Postmodernismens uppror mot berättandet är i dag lika bortglömt som slagordet ’Stoppa Öresundsbron!’”, fastslås vid ett tillfälle. 

Denna självdistans, som tycks vara vidhäftad ovan nämnda bitterhet, uppvisar boken många tydligare exempel på. Och kanske känns den mer framtvingad än avslappnad. Engdahl verkar vilja föregå belackaren, och exempelvis aforismerna om aforismens begränsningar utgör de mindre engagerande delarna av boken.

Bäst blir det trots allt när Engdahl blottar strupen och ger sig hän. När han träder fram som vår tids mest inspirerande läsare. För som han själv förklarar: ”Seriösa resonemang om konstverk åldras fort. Det som motstår tidens nedbrytning är den ogarderade entusiasmen och den oväntade iakttagelsen.”

/Martin

Foto: Sara Mac Key

Reservera boken i bibliotekets katalog