”Blodskam” av Caroline Engvall

Denna etablerade och välkända författare och journalist har nu startat upp en ny spänningstrilogi kring kvinnor i generationer, skuldbördor som bärs i tystnad och hemligheter som tär. Här får vi följa systrarna Sofia och Elizabeth samt deras mamma Britta, omväxlande i tillbakablickar i barndom och uppväxtår för dem alla. Vi får inblickar i de tyngsta av bördor att bära, som äter upp dem alla inifrån – mer eller mindre – för de har levt i förträngning och skuld så länge att åtminstone Britta och dottern Sofia balanserar på gränsen till vad de härdar ut. Men vems skulden är att bära, det växlar i mitt läsande – ena stunden föranleds jag att tro på ett visst händelseförlopp, där jag senare tvingas att kullkasta min teori totalt. Dessutom tror jag faktiskt att författaren medvetet lurar mig med nedslag i skeenden som droppas i fel sammanhang, för att lura mig som läsare. Där kände jag mig lite blåst, och tyckte det var lite fult gjort, trots att jag borde läst en liten smula vaksammare. Men givetvis förstår jag poängen med att vilseleda läsaren – det är ju oftast de oväntade twisterna som lyfter en bok över mängden.

Romanen inleds i alla fall med att Sofia med man och barn, tillsammans med mamma och lillasyster Elizabeth reser till Thailand på nyårssemester, men omgående hittas Sofia drunknad. Mamman är övertygad om att det är sjörået som tagit henne, för den sägnen har florerat i deras uppväxt i norrländska Ormvattnet. Håller mamman på att bli dement eller vad är det hon pratar om?
Vi får förstått hur jobbigt Sofia har haft det med psyket under lång tid – har hon kanske tagit livet av sig? Ändå får vi som läsare veta att någon/något höll fast henne om vristen under vattenytan. Vem? Vad?

Sorg och klander drabbar alla vuxna inblandade och i omväxlande kapitel får vi följa systrarnas uppväxt med en pappa som bara lämnade dem, men även mamma Brittas uppväxt med umbäranden och försakelser ingen ung kvinna ska behöva bära. I nutid får vi också följa makens personliga trassel som påverkar allt, liksom systern Elizabeths. Ovanpå detta uppvaktar någon Gabriella deras gamla mamma! Vad pågår egentligen bland allas hemligheter? För många döljer mycket, och i rädslan talar tystnaden. Men hur länge orkar man vara tyst innan allt brister?

/Tuija

"Klara och solen" av Kazuo Ishiguro

Ibland har hon tur och får sitta i fönstret och riktigt bada i solens strålar, men framför allt iaktta allt som händer där ute i världen. Klara är en AI-robot, beroende av solen för att få energi och framtagen för att vara ett barns vän. Hon väntar på vem det ska bli, iakttar människor och deras beteenden, reflekterar över vad hon ser och väntar och väntar. 

Så dyker en flicka upp – hon känns som den rätta. Men det dröjer innan det till slut blir flickan som köper Klara. Men det är ändå inget tråkigt parti i väntan på att det ska hända något. Jag fascineras av berättelsen och funderar över nutid/framtid hur det kommer att vara. Kommer robotar att bli en del av våra familjer...

Men det är något lite konstigt med flickans mamma när de väl på allvar funderar över köp. Hon ber Klara att röra sig som flickan, testar hon Klaras iakttagelseförmåga? Eller ligger det något mer bakom… För såklart är det något på gång som gradvis avslöjas. Vad kan människan lockas att göra för att överleva sorg, för att de älskar sina barn. Och vad är Klara egentligen? Bara en maskin utvecklad för vissa ändamål eller något mer?

På det hela taget påminner denna bok mig om ”Em” av Kim Thúy. På något sätt är det samma flyt i berättelsen. Lite drömlikt men med allvarliga undertoner. ”Klara och solen” innehåller en härlig mix av framtid, teknik, vänskap, sorg och solen som skiner. (Och det kan vi väl behöva nu när det blir ett bakslag i vårens framfart.) Mycket sett genom (periodvis) pixliga AI-ögon. Och jag börjar fundera över en sak till: hur ”ser” en robot egentligen…

/Liselott

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks hemsida.

”En cowboy lämnar stan” av Conny Palmkvist

Vilken fantastiskt fin och berörande historia om livet och döden! Ensamhet och sorg är bärande byggstenar och den cirkulerar kring två män, en liten flicka och en liten pojke, är indelad i tre delar och i den första får vi möta nittiofyraårige Johan.

Livet sjunger på sista versen och Johan gör vad han kan för att lura hemtjänsten att komma till honom oftare än vad som kanske behövs. Allt för att dämpa ensamheten. En fyrtioårig Anders har plötsligt dykt upp med hemtjänstpersonalen dagtid, men Johan noterar att Anders verkar jobba i nattjänsten också. Sover karln aldrig? Och varför luktar han sprit och ser så nedgången ut? Kan han också se den lilla indianflickan Cadence som skymtar i lägenheten då och då?

I den andra delen får vi följa hur den sjuttonårige Johan från Halmstadtrakten sätter sig på Amerikabåten 1938 med ett enda mål i sikte. Det enda han kan säga på engelska är ”Hello. I´m from Sweden. I´m seventeen years old and I want to work as a cowboy on a ranch”. Mot alla odds hamnar han faktiskt så småningom på en ranch i Utah, där cowboylivet kanske inte blev som han tänkt sig. Och en natt när han ofrivilligt blir kvar långt ute i obygderna träffar han en liten övergiven navajoflicka som lämnats att dö. Johans inre kompass vägrar låta honom lämna henne där utan istället tar han henne med sig tillbaka till ranchen, vilket får oanade och dramatiska konsekvenser.

I den tredje och avslutande delen får vi en inblick i hur livet ter sig för läraren Anders, som de två senaste åren grävt ned sig i sin sorg över sonen som drunknade, sonen som aldrig blev äldre än fem. Endast alkoholen bär honom vidare från dag till dag, han har slutat leva och vet inte om han ens vill överleva längre. Allt har förlorat sin mening. Men när Johan plötsligt blir jättedålig etableras någon form av samförstånd de två männen emellan – för visst lever en person så länge någon minns henne?

Det är onekligen en väldigt naken och rörande inblick i två väsensskilda livsöden, och dessutom skriven på ett vackert språk - en bok att tycka om och som jag kommer att bära med mig länge. Det vet jag.

/Tuija

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks hemsida.

”Käre Edward” av Ann Napolitano

Vilken stark och tänkvärd roman! Och väldigt ovanlig, dessutom – romanen om Edward Adler, den tolvårige pojken som överlevde det omöjliga, nämligen en flygkrasch där alla övriga 191 personer omkom, inklusive hans egen familj. Och det är dels vägen från flygplatsen till själva kraschögonblicket vi får följa, även om den riktigt intressanta historien är den andra parallellberättelsen, den som följer Edwards väg tillbaka till livet. För även om han rent fysiskt repade sig någorlunda snabbt så är hans väg mot en framtid en helt annan resa. Och det är den som verkligen berör.

Edward var nämligen Eddie innan kraschen (och aldrig mer, efteråt), älskade sin storebror Jordan över allting annat, och de satt alltså på det olycksdrabbade planet tillsammans med sina föräldrar, på väg att flytta från New York till Los Angeles. Mamman skriver filmmanus, pappan är forskare, och ett helt nytt liv väntar dem i väst. Tror de. Istället kommer Edward att placeras hos sin moster och hennes man, ett barnlöst par som plötsligt får en nästan-tonåring i knät istället. Men de gör ett otroligt jobb med att försöka lotsa Edward framåt i livet, även om de kanske inte lyckas så väl som de skulle önska.

Istället blir det grannflickan Shay som blir hans stöd i livet – det är på hennes golv och ingen annan stans han t ex kan sova, det är hon som är klippan i skolan där alla vet vem han är. Där få normala krav ställs på honom… för han är ju mirakelbarnet som blev världskänd över en natt. Vilket i sig är en mardröm att leva med. Men det är saknaden efter brodern, modern, fadern, livet som det var, den framtid som skulle blivit, som är den riktigt stora mardrömmen han tvingas lära sig att leva med. För ingenting blev som det var tänkt, istället blev allting något helt annat. Och att lära sig att förhålla sig till just detta är både nytt och väldigt, väldigt svårt – och det är en många år lång väg för Edward att vandra.

Dock inträffar en stor och förlösande faktor efter flera år, då Shay och Edward i garaget råkar hitta resväskor med en nästan oändlig mängd brev. Alla adresserade till Edward Adler. Undangömda för en framtid då Edward kanske klarar av dem. Och alla börjar de med Käre Edward. Det är brev från ofantligt många anhöriga till de omkomna i kraschen, brev där nära och kära undrar om Edward minns just deras son/dotter/förälder/kusin etc. Som berättar om dessas livsdrömmar och annat. Och bortom det fruktansvärda och jobbiga läsandet får dessa berättelser någonting att hända inuti Edward. Kanske kan de hjälpa honom att inte bara överleva, utan verkligen börja leva? Igen. Men på ett annat vis, på en annan plats. Med andra människor. Kanske?

En riktigt fin liten historia om något alldeles oerhört och svårt, som rekommenderas varmt!

/Tuija

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks hemsida. 

"Alltid en dotter" av Amy Engel

Jag tittar alltid på Svenska deckarakademins listor över årets bästa deckare. Dessa var nominerade till bästa översatta deckare:

Amy Engel: Alltid en dotter (”The Familiar Dark”, övers. Manne Svensson; Albert Bonniers Förlag)
Cara Hunter: Ingen utväg (”No Way Out”, övers. Jan Risheden; Louise Bäckelin Förlag)
Deon Meyer: Villebråd (”Prooi”, övers. Mia Gahne; Weyler)
Denise Mina: Verkliga brott (”Conviction”, övers. Boel Unnerstad; Modernista)
Olivier Norek: Ytspänning (”Surface”, övers. Cecilia Franklin; Sekwa)

Jag hade sen tidigare läst Hunter, Mina och Noreks böcker. Alla väldigt bra. Men kvar har jag Engel och Meyer. Så det var bara att sätta igång. Alltid en dotter var riktigt bra. En klart annorlunda miljö för den är förlagd till fattiga Ozark Mountains i Missouris. En stad man vill lämna men det kan vara svårt att genomföra. En som blev kvar är Eve. Hon försöker få livet att gå runt och hon har sin dotter 12-åriga June att kämpa för. June ska få en så bra uppväxt som möjligt med de urusla förutsättningar hon har. Sin egen vill hon helst glömma och hon har brutit med sin mor. Till sin hjälp och stöd har hon sin bror (som mot alla odds blivit polis).

Men så händer det ofattbara. June och hennes bästa vän hittas döda – mördade. Allt Eve levt för är borta. Det blir en nedåtgående spiral men samtidigt är hon fast besluten att hitta den som mördat barnen. Hon börjar söka upp folk hon inte borde besöka, ställa frågor. Hon tar till om och med kontakt med sin mor för att få hjälp. Många hemligheter finns bevarade och mycket är inte som man tror. Det är både brutalt och hjärtskärande men Eve visar en styrka som få andra. Läs den!

/Liselott

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks hemsida.

Sent på dagen av Tessa Hadley

Detta är andra boken av Tessa Hadley som jag läser. Jag är mycket förtjust i hennes sätt att göra ett utsnitt ur människors liv och presentera dem för mig i bokform. Jag vet aldrig hur det egentligen slutar, jag skulle kunna hitta på många storys på vad som hände sedan. Hon lämnar mig inte helt i sticket, det blir ett avslut men ett öppet sådant. Men hon skriver så initierat och trovärdigt om människorna i berättelsen att det är ett nöje att följa dem den tid jag får. Inte utan att jag blir sugen på att läsa några av hennes andra böcker på engelska. Hon har skrivit tre andra romaner och tre novellsamlingar.

Men nu vill du väl veta lite mer om denna bok. Alex och Christine är gifta sedan länge. Slöar hemma en sommarkväll när Lydia ringer, hennes man Zach har helt oväntat dött. Plötsligt vänds det liv de känner till helt upp och ner. De fyra är vänner sedan 20-årsåldern men de två männen respektive kvinnorna har känt varandra längre. De umgås mycket och har barn som växt upp tillsammans. En väl ihopvävd vänskapskvartett har nu blivit tre. Och den som dött, är alla överens om, är den som minst av allt kunde undvaras. Det var han som höll ihop dem. 

Till en början följer vi de första dagarna efter dödsfallet. Lydia flyttar hem till Alex och Christine, Lydias och Zachs dotter Grace hämtas hem från konststudierna och de sörjer, var och en på sitt sätt. Men det är bara de första 38 sidorna. Sedan går vi tillbaka i tiden en si så där 30 år. Då när Lydia och Christine bodde ihop och de lärde känna Alex och Zach. Så växlar berättelsen mellan nutid och dåtid. Vi lär känna dem alla och jag älskar det. Människor med fel och brister, som känt varandra länge (vad nu det kan innebära för relationerna) och som alla påverkas av Zachs död. Berättelsen växlar fram till ett crescendo som jag inte ska knysta ett ljud om… Men läs denna bok!

/Liselott

Reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. Där ser du också vilka andra utgåvor vi har av boken. 

”Hamilton Beach” av Linda Olsson

Linda Olsson slog igenom med den finstämda romanen "Nu vill jag sjunga dig milda sånger", har skrivit ett flertal romaner efter den och har nu släppt sin senaste som delvis utspelar sig på Nya Zeeland där hon själv bott länge. Det är precis som tidigare en otroligt stillsam och reflekterande betraktelse över det liv som blev, här abrupt avbruten av en tragedi.

Romanen är ett långt brev skrivet av svenska Helga till Peter, kärleken i hennes liv. De träffades av en slump, ganska sent i livet i Paris, dit hon flyttat för att jobba som bokillustratör. Han var arkitekt, från Australien men boende i Auckland, Nya Zeeland. Enorm kärlek uppstod och när Helga plötsligt visar sig gravid flyttar hon dit, till honom. De formar sitt lyckliga tillvaro i ett vackert litet hus, och ser med stor tillförsikt på sitt framtida, gemensamma liv. Tills katastrofen är ett faktum.

Hamilton Beach är den avskilda, lilla stranden strax nedanför deras hus, dit Helga gått de senaste sju åren för att överleva. Där sitter hon varje dag i ur och skur, i sin egen stillsamhet, tills plötsligt en Joseph börjar lägga märke till henne. Hans arbetslöse son Wills har också smått lärt känna Helga på biblioteket där hon jobbar ibland. Och det långa brevet till Peter, där hon sakta försöker sammanfatta det liv de fick, vad som hände och varför, det avbryts då och då av små tankebrev skrivna av Joseph, kring hans förhållande till sin avlidna hustru, sonen och barnbarnet Maya, men också Helga som han lärt sig tycka mycket om.

Genom brevet till Peter får vi helt enkelt följa Helga i hennes beslut kring vad hon ska göra med huset, och hur hon nu till slut måste göra den resa hon inte orkat hittills, dvs lämna Nya Zeeland för att åter resa i sin tidigare lyckas fotspår. Hon reser tillbaka till Paris, men också till Provence där Peter hade ett hus - och till kapellet där de kanske skulle gift sig. Resan blir inte som hon tänkt sig, men hela tiden skriver hon på sitt brev till Peter, fyllt av så många vackra men också smärtsamma minnen. Det är så vi får del av hennes kärlek, sorg och längtan, om mörkret utan förlåtelse, men också hur hon till slut kommer vidare i livet.

Det är en fantastisk vacker skildring av det svåraste i livet, stillsamt skrivet i den eftertänksamhet som följer. En bok och människoöden att tycka mycket om!

/Tuija

Reservera boken på Ronnebybiblioteks webbsida. Se även vilka andra utgåvor boken finns som.

”Mellan himmel och Lou” av Lorraine Fouchet

En fantastiskt ömsint och vacker skildring av kärleken till havsbandet i Bretagne, liksom till en livskamrat som ryckts bort alldeles för tidigt. Men också till allt som följer med detta. Och författaren är fransyska, f d läkare – vilket emellanåt märks i medicinska detaljer – vilket även huvudkaraktären, 60-årige Joseph, varit; Jo som nyss begravt sin älskade hustru Lou. Hans sorg är bottenlös, han är nära att förlora fotfästet både en och annan gång, men Lou lämnade något efter sig som han känner sig tvingad att ta tag i.

Lou är alltså kvinnan Jo sett fram emot att åldras tillsammans med, ute på deras älskade ö Groix utanför Bretagnes södra kust. Men 56 år gammal drabbades Lou av en galopperande minnesförlust, som skrämde henne så oerhört att hon valde att lägga in sig på ett åldringsboende sin sista tid. Deras två vuxna barn har haft svårt att förlika sig med detta, vilket bara ökat avståndet ytterligare i deras relation till fadern som länge varit knackigt. Som grädde på moset ger dessutom Lou i sitt testamente sin man ett sista uppdrag, som bara han känner till; att rädda relationen med barnen och se till att de blir lyckliga. Att göra vad som krävs. Vilket inte är lite, näst intill omöjligt, när Jo begrundar hennes sista vilja.

Det är alltså inget litet uppdrag han ger sig i kast med, och vi får följa familjen och deras vedermödor från tidiga år till nuet – för att göra om och göra rätt. Deras son Cyrian i Paris gör karriär, lever i ett äktenskap som förefaller allt mer dött och har en dotter med sin nuvarande hustru. Dock har han sedan tidigare ännu en dotter från ett tidigare förhållande som lever kvar på ön med sin mor.
Jo och Lous dotter Sarah är känd filmskapare med en obotlig muskelsjukdom som fortfarande lever i sviterna efter en fästman som lämnade henne när sjukdomen var ett faktum. Det är alltså en smula trasiga, vuxna barn som Jo ska fixa till, men här finns också två småflickor - barnbarnen, halvsystrarna - som är en smula småtrasiga på sitt eget vis, som båda känner att de lever utan en närvarande pappa – precis som deras egen pappa Cyrian en gång upplevde. Och nu upprepar sig alltså historien. Men kanske finns det vägar framåt för många av dessa sorgsna själar?

Det är alltså tre generationer vi följer, både då och nu, där Lou i sin himmel ibland kommenterar skeendet på jorden där Jo trevar sig fram. Det är mycket hjärta och värme i kampen för vägar framåt och i minnen vi får ta del av. En roman som är lätt att tycka om både i sin enkelhet och sin komplexitet. Livet är väl helt enkelt aldrig lätt att leva, vems skor man än går i.

/Tuija

Reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. Där ser du också vilka andra utgåvor boken finns i.

”En dag ska jag lämna allt det här” av Katarina Bivald

Och just det gör den 33-åriga huvudkaraktären Henny redan på första sidan. Alltså lämnar. Och inte bara platsen, den så älskade lilla skrutthålan, utan rent av själva livet. Hon blir påkörd av en lastbil och dör. En lite brutal inledning kanske, men det här är själva grejen med romanen – Henny dör, men hänger med lite vid sidan om - som i ett limbo, som ett spöke – för hon har bestämt sig för att inte bara lämna alla nära och kära åt sina eländiga, ledsna öden utan att först försäkra sig om att de kan bli lyckliga. Igen?
Lite klichéartat kan det tyckas, och jag har läst ett flertal tonårsböcker på just detta tema, men det finns så mycket värme och kärlek och omtanke och smärta i romanen, så det går lätt att bortse ifrån. Lite feelgood skulle man kunna kalla romanen - trots att mycket är lite sorgligt på väldigt många olika sätt och bär stora stråk av allvar och eftertanke – för den andas avsevärt mycket humor, också!

Nåväl. Det är inte bara Henny som ska lämna allt det här, det är en lite sliten fras hos många hon känner. Hennes stora kärlek i livet, Michael, gjorde det verkligen – lämnade hålan Pine Creek i Oregon. Hans livsdröm var att bli geolog och resa världen runt för att utforska den – och det var precis vad han gjorde. Han lämnade Henny kvar. Och sin absurda familj. Men kom tillbaka efter 15 år, hann bara få sig en magisk helg med Henny, för - då lämnade hon ju allt det här…

Kvar blev också hennes hjärtas bästis MacKenzie, som hon drivit det nedslitna motellet med i många år. Motellet som MacKenzie alltid älskat, platsen dit världen kom till dem istället.
En annan kär vän som också drog iväg och lämnade allt var Camila, den idag egentliga ägaren till motellet, som egentligen återvänder först till Hennys begravning. Och dessa, liksom en handfull till såsom Hennys far, Michaels familj och lastbilschaffisen som körde på Henny, får vi följa på deras fortsatta resa vidare i livet, där motellet blir den gemensamma nämnaren för dem alla. Men på vilket sätt! För det är onekligen en sanslöst ultrakonservativ liten småstad - en riktig håla - som de bor i, med stora protester kring bl a homosexualitet - som tidigare, men än mer nu, splittrat staden som totalt går överstyr i Jesu namn. Men det är också en handfull sanslöst påhittiga och kreativa personer som fortsätter att slåss för det självklara och rättmätiga.

Det är onekligen ett uppfriskande gäng som befolkar romanen, med den starka, tuffa, luttrade Mackenzie i spetsen – och förstås den varma, kärleksfulla, omtänksamma Henny, som i sitt tillstånd bekymrar sig så för hur det ska gå med alla deras gemensamma minnen när inte hon finns kvar och vårdar dem… Och som sörjer dem de var och dem de tvingades bli – och allt det de hade kunnat bli om de bara hade fått lite mer tid… Utan att avslöja för mycket går förstås allting in i en ny tid nu, en ny era, med nya utmaningar, och nya vänskapskonstellationer. Trevlig läsning utlovas!

/Tuija

Reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. Kan läsas direkt som e-bok.

Följ alltid med mig av Karma Brown

Det är väl märkligt att något sorgligt och egentligen tungt, kan upplevas nästan som feelgood och lättsmält sommarläsning! Ändå är det så det känns när jag läser den här debutboken om hur Tegan och Gabes liv vänds på ända när de är som allra lyckligast – Gabe tappar kontrollen över deras bil, som kraschar in i en lyktstolpe - och Tegan förlorar barnet hon väntar.

Sorgen förlamar henne fullständigt och hon vill ingenting mer. Allt togs ifrån henne – hennes lycka, barnet hon väntade, hennes framtid som mamma… för möjligheten att få fler barn krossades också. Hon både älskar och hatar Gabe för vad han ställde till med. Men för att försöka komma vidare lyckas Gabe övertala henne att de ska göra de där resorna som de länge har drömt om, för att skapa lite nya, fina minnen och en nystart. Så ur deras gemensamma önskeburk drar de lapparna ”Möta målande elefanter i Thailand”, ”Gå en matlagningskurs i Italien” och ”Surfa på Hawaii” och verkställer drömmarna.

Det blir resor av helande ur det mörkaste mörker, ur hat och sorg, mot hopp och försoning kring att livet inte blev som man tänkt sig… utan blev på ett annat sätt. Och att det går, det också. Och en intressant twist på slutet är att Tegan i sin sorg lurar inte bara sig själv utan även mig som läsare!

/Tuija

Beställ boken på bibliotekets hemsida.

Sannare än sant

Under hösten har vi haft en bokklubb på biblioteket med fem lässugna 12-åringar och en bibliotekarie. Tillsammans har vi läst boken Sannare än sant av den amerikanske författaren Dan Gemeinhart. Boken rekommenderas från 10 år och uppåt, men den kräver en hel del av sin läsare. Även en vuxen kan uppskatta den.

Mark har bestämt sig för att bestiga berget Mount Rainier. Trots att han lider av en svår sjukdom vill han göra detta, om det så är det sista han gör i livet.

Resan till Mount Rainier har han planerat noga. För att vilseleda de som eventuellt vill hindra honom köper han en bussbiljett till Spokane, men hoppar sedan på tåget till Seattle, åt helt motsatt håll. Med på resan har han sin hund Beau, en kamera och en ryggsäck innehållande anteckningsbok, penna, rep, tändstickor, vatten och lite mat.

Det blir en strapatsrik färd. Han blir överfallen och rånad på det mesta av sina pengar. När han stannar på en restaurang för att äta kan han se på TV att han är efterlyst av polisen.

Hemma finns bästa kompisen Jessie, som anar vart Mark rest, men som brottas med tankarna på om hon ska avslöja det eller om hon ska låta Mark bestämma själv över sitt liv.

Mark når till slut fram till berget, men överraskas av ett snöoväder. Det är nästan så man börjar frysa själv när man läser om hur Mark stretar på uppför berget.

Alla i bokklubben tyckte att det var en bra bok. Jag lät dem skriva ner några tankar:

 En bok som är spännande och rolig och sorglig. En bok fylld av kärlek, känslor och mycket, mycket mer.

Den är sorglig och seriös, och det är sannare än sant! En cliffhanger efter varje avsnitt!

Läs denna bok om du vill läsa något sorgligt!

Sorglig, spännande, medlidande, hjärtskärande, bra, äventyrlig. En bok man inte kan sluta läsa.

Bra, sorglig, hjärtskärande, spännande, överraskande.

Trots att alla skrev att boken var sorglig bestämde vi oss för att den slutar bra.

/Sara

Beställ boken på bibliotekets hemsida.

Lyckliga människor läser och dricker kaffe

Diane driver ett bokhandelskafé som heter Lyckliga människor läser och dricker kaffe. Just nu är hon varken lycklig eller läsande. Diane sörjer sin femåriga dotter och make som dog i en bilolycka. Men hon har en som tar hand om henne, Félix, hennes omtänksamme men påstridiga anställde i kaféet. Till slut står han inte ut med att hon använder sin lägenhet som bunker och vägrar att ta del av omvärlden. Hans plan är en resa som verkar inkludera party och solsemester. Det låter fruktansvärt i Dianes öron. Istället lyckas hon ta ett eget beslut och hyr en stuga på Irländska landsbygden på obestämd tid. Kanske kan hon få sörja ifred där utan Félix påträngande omsorger. 

Från Paris till en ödslig strand blir ett rejält miljöombyte. Hade det inte varit för den oartiga, stela och avvisande grannen kunde Diane varit hyfsat nöjd med sin tillvaro. Hon beblandar sig inte mer än nödvändigt med lokalbefolkningen. Men den där grannen han irriterar henne något så makalöst och verkar där till ganska arg… Som läsare anar jag att det här kan bli intressant! Och det blir det. Invecklat, känslosamt och härligt mysigt. Jag småfnissar åt deras ordväxlingar. 

Det var en riktigt go och härlig bok Agnès Martin-Lugand skrivit. Den rymmer Dianes bottenlösa sorg men också en möjlig väg ut ur sorgen och tillbaka till livet. Boken heter just Lyckliga människor läser och dricker kaffe. Bara titeln gjorde sitt till att jag såklart måste låna hem den. 

/Liselott 

Reservera boken på bibliotekets hemsida.

H som i hök

Det är i djup sorg som Helen McDonald bestämmer sig för att ta upp sin barndoms favoritsysselsättning och träna en rovfågel, denna gång en duvhök. Natur- och fågelintresset har följt henne sedan hon var liten och nu efter faderns död dras hon till falkenerandet som en tillflykt. Helen hoppas få lindring i den annars förlamande sorgen.

Men vägen dit är inte enkel, det tar tid att tämja ett vilt djur. Hon köper höken från en uppfödare på Irland och hämtar den i en papplåda i Skottland. Efter en lång bilresa då hon bara kan höra skrapandet av klor och känna dess tyngd blir första steget att skapa ett band till fågeln. Helen börjar med att döpa sin duvhök till Mabel. 

Falkenerarkonsten går långt tillbaka i tiden. Det är en flertusenårig jaktmetod som härstammar från Asien och en mängd olika rovfåglar har använts. I England var falkenerarna tidigare aristokrater och de jagade i slutna sällskap. Helen berättar också om hur författaren T H White försökte manna (tämja) en duvhök vilket han har skrivit om i sin bok The Goshawk. Jo det är samme T H White som skrivit Svärdet i stenen. Så parallellt med Helens mödor med Mabel följs Whites dito med sin hök. Den bakgrundsbeskrivningen är inte oviktig för både T H White och McDonald vill fly in i något annat, från en värld som stundtals upplevs som obarmhärtig. 

Samtidigt som träningen av Mabel blir mer intensiv fördjupas Helens depression och hon blir alltmer folkskygg. Men med tiden lättar sorgen och till slut har höken och Helen blivit ett jaktpar. Bandet som började med namngivningen har nu blivit en stark relation, slutligen kan Mabel få flyga helt fritt.

Det märks att Helen McDonald är en van skribent men mer än så. Hennes skildringar av naturen, himlarna och höken är utsökta. Jag får ett sug efter att få uppleva dimmorna, landskapen och ljuset hon beskriver. Och jag kommer definitivt att spana efter siluetter av rovfåglar hädanefter.

Helen McDonald är författare, filosof och historiker. Vill du veta mer om henne finns en fin intervju här. Från australisk radio, 58 min.

/Annika

Reservera Helen McDonalds bok H som i hök i bibliotekets katalog

Vakna!

Anna Hopes debut Vakna är en engagerande berättelse som börjar med något som jag tror är ett mysterium som ska lösas. Är det en deckare jag fått tag på? Det är två år sedan kriget tog slut. Platsen är Frankrike och en överste beordrar två soldater att följa med honom. De kör genom natten ut till slagfälten och börjar gå. Med sig har de varsin spade.

Parallellt med den skildringen följer vi tre kvinnor i London.  Alla så klart påverkade av kriget men på väldigt olika sätt. Alla tre fast i sitt. Kan deras liv förändras, vill de ens förändra det. Det är starkt och det är bra. Jag följer bara kvinnorna i fem dagar men jag har större förståelse för krigets verkningar när boken är slut. Det är två unga kvinnor Hettie och Evelyn. Hettie tvingas ta rollen som försörjare för sin mor och bror. Brodern är så påverkad av kriget att han inte kan arbeta. Som dansinstuktris tjänar Hettie inte så mycket att hon kan leva som hon skulle önska. Så träffar hon en man på en nattklubb... Evelyn sörjer sin älskade som dog i kriget. Han finns ständigt med henne. Det mesta i hennes liv går på rutin. Hennes mor tycker hon är bitter och hennes bror att hon ska vara gladare. Vad har de för rätt att säga hur hon ska vara! Slutligen är det Ada som väntar på att hennes son Michel ska komma hem från fronten. Hon kan inte tro att han är borta för alltid. Nu tycker hon sig åter se honom framför sig på gatan. Men hennes förhoppningar tär på äktenskapet. Tre kvinnor fast i sitt – kan de och vill de vakna?

Jag gillade den här boken mycket. Det är ingen feelgood där det blir superbra på slutet utan känns äkta. Det finns gott om utrymme för reflektion och eftertanke.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog på nätet.

På andra sidan Fågelsången

Ett stråk av mystik är det i Stefan Castas nya bok På andra sidan Fågelsången. Elina och hennes pappa förändrar sina liv efter att pappans sambo Vanessa dött i en bilolycka. Hon är så saknad och det enda som känns rätt är att förverkliga Vanessas dröm om att bo på landet. Det blir en vindlande väg för Elina och hennes pappa. De hittar ett hus de vill köpa, men har de råd? Vem är killen som plötsligt dyker upp? Men boken handlar även om saknaden efter Vanessa. Elina känner hennes närvaro och pratar med henne. Är det möjligt?

Det märks av Casta älskar djur och natur. Här springer rävar och kvittrar fåglar i skog och mark. Han låter Elina känna skillnaden mellan stad och landsbygd. Han balanserar även fint allvar och humor i boken. Sammantaget en härlig bok som efterlämnar en skön känsla.

/Liselott

Reservera boken i biblioteket katalog.

Nora Webster

Nora Webster är för mig en lågmäld berättelse. Det verkar inte att hända mycket samtidigt som det gör det. Jag började höra intervjun med dess författare Colm Tóibín på Babel en söndagskväll i oktober men bytte snabbt kanal. Jag ville inte ha författarens tankar om boken när jag skulle börja läsa den. Men det lilla jag hörde fick mig ändå att läsa boken lite annorlunda än jag skulle gjort annars, på gott och på ont.

Bokens titel är den det handlar om, Nora Webster. Hon som bor med sina två yngsta pojkar i huset, maken är död och det ganska nyligen. Det är Irland och 60-tal och folk kommer på besök mer eller mindre varenda kväll för att underlätta för henne och stötta henne efter makens frånfälle. Hon ser fram emot att få vara ensam om kvällarna. De två äldsta flickorna går i skola och är knappt hemma. 

Relationerna med barnen, Noras egna systrar och andra släktingar och vänner är en stor del av berättelsen. Liksom Noras förändrade livssituation. Vad kan hon göra, vad bör hon göra och vad vill hon göra? Jag vet inte om det är tiden som gör det eller om det är Nora själv som gör det. Hon är ett intressant personporträtt men jag har ibland lite svårt för hennes val ibland. När hon lägger sig i, ifrågasätter och kräver svar men främst när hon inte gör det. Det är din familj det handlar om vill vill jag säga åt henne.

Colm Tóibín är höjd till skyarna känns det som. I alla fall omtalad just nu. Men hur bra han än anses skriva så han har inte varit så flitigt utlånad på vårt bibliotek. Själv tyckte jag om boken och ska titta lite närmare på de andra böckerna vi har av honom. Kanske är fler än jag som får upp ögonen för honom nu?

/Lislelott

Böckerna av Tóibín i bibliotekts katalog.