Trojanerna av Lova Lovén

Lova Lovén är debutant i romanform men kan hittas i några novellantologier. Förlaget hon skriver för är Swedish zombie som inriktar sig på skräcklitteratur. Ganska nytt förlag med liten utgivning. Vi har en annan av deras böcker. Jag träffade på författaren på bokmässan i höstas och frågade lite om boken. När jag sedan stötte på den på biblioteket så passade jag på att låna hem den… 

Det börjar lite styltigt de första sidorna men jag läser vidare och snart är jag indragen i en historia som kan sluta precis hur som helst... 

Karolin läser på twitter några underliga meddelande. Det verkar ha hänt något, folk ber om hjälp och det är från hennes gamla gymnasieskola meddelanden kommer. Karolin tvekar hur hon ska göra men ringer så 112. 

Sedan följer vi Sofia som jobbar som kommunikatör på Malmö stad och ställs inför faktum när arbetsdagen börjar: under gårdagskvällen dog 300 människor på en gymnasieskola. Det står inte hur de dog. Hur ska de hantera händelsen? 

Därefter möter vi prästen Liv som förbereder sig inför att möta de människor som förlorat någon i det som beskrivs som en massaker. Genom tre kvinnors ögon följer vi vad som händer i Malmö under några dagar som blir veckor och det som hänt i Malmö sker även på andra ställen… 

Berättelsen beskrivs som en modern apokalyps. Vad händer när ens vardag ställs fullständigt på ända. Går det att undkomma? Kan vi göra motstånd? Eller är allt slut…

/Liselott

Reservera boken på bibliotekets webbsida. Kan också läsas direkt som e-bok!

Precis som att börja om

Att vara barn och se händelser ur ett barns perspektiv skiljer sig från att vara vuxen och se barndomens händelser ut ett vuxet perspektiv. Särskilt när familjemedlemmar påstår att det man alltid trott inte är sant. Vad ska man tro då? Mycket omvärderas i berättelsen Precis som att börja om. Både för mig som läsare och för huvudpersonen Pia-Lisa.

Boken inleds 1980. Pappan är död och huset hon växt upp i har sålts. De tömmer det sista Pia-Lisa, hennes mamma och hennes storasyster Yvonne. Barnflickan Ulla de hade kommer på tal och Pia-Lisas minns henne med kärlek och värme medan Yvonne har en helt annan bild av barnflickan. Det har Pia-lisa läst sig till i Yvonnes dagböcker. Eftersom hon tjuvläst dagböckerna är det inget hon konfronterar syster n med. Strax åker vi tillbaka i tiden och får följa Pia-Lisa och hennes familj åren 1963-68. Den tid Ulla var deras barnflicka.

Sedan sker ett hopp fram till 1978. Pia-Lisa bor i lägenhet, blir kär, umgås med barndomskompisen Robban. Men det är också året när hon får reda på att pappan är sjuk, döende. Det är inte lätt att vara Pia-Lisa. Jag gillar henne för att hon är sig själv men har svårt med vissa saker hon gör.  I slutet av boken är de åter 1980 och Pia-Lisas liv ställs på sin spets.

Hon skriver otroligt bra Ninni Holmqvist. Beskriver tiden, människorna, relationerna dem emellan och det känns verkligt. Ibland är det är minst sagt rörigt och bitvis skruvat. Och som det är i livet så händer inte en sak i taget utan allt på en gång.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Mer om Malmö i Ondskans pris

När jag läser mina kollegors senaste inlägg ser jag att vi kör Malmötema! Vi har rört oss i Malmös udda verklighet och nutid. Själv har jag läst Ondskans pris av Set Mattsson, som utspelar sig med början 1945.

Våren har kommit till Malmö. Båt efter båt med flyktingar lägger till hamnen. Mest är det flyktingar från olika förintelseläger ombord. De är magra, sjuka och nedgångna och tas emot av läkare och Röda korsetpersonal. Därefter registreras de av polisen och slussas slutligen till uppsamlingsläger. På muséerna i Malmöhus har samlingarna packats ned för att ge plats åt alla nyanlända.

Här jobbar Anna. En psykiskt skör kvinna som i detta arbete och i mötet med flyktingar hittar en mening med livet. Hon och maken har inga barn och hon lider mycket av att inte ”följa normen”. Men här på förläggningen är hon behövd och engagerar sig på gränsen till sin förmåga. Maken Douglas oroas över om hon åter ska ramla in i en psykos.

Berättelsen börjar med att vi följer en kvinna ombord på en av båtarna genom landstigning, registrering och ankomst till flyktingförläggningen. Inom ett dygn är hon död, mördad. Annas man, som är kriminalöverkonstapel, är den som ansvarar för utredningen. Men ingen mördare hittas. Istället övergår boken till att följa Douglas arbete och andra fall som hamnar på hans bord. Dessutom träffar vi på journalisten Torsten. En man med smak för kvinnor och som ständigt söker nya uppslag till sina artiklar, gärna kopplade till de brott som sker i Malmö. 

Genom dessa tre, och deras familje- och yrkesliv, djupnar berättelsen. Författaren skildrar om inte hela så stora delar av samhället i Malmö under senare halvan av 1940-talet. Mattsson får med olika yrken från tiden, stadens uppbyggnad, familjeliv och hierarkier. Jag tycker det är intressant. Flera individer från flyktingförläggningen återkommer i ett eller annat sammanhang och kanske kommer det där första mordet att klaras upp. Men så långt jag läst hitintills vet jag inte säkert.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Siesta hela veckan

För några veckor sedan slank jag en kväll in på Siesta, som är en liten sylta i stadsdelen Gamla Väster i Malmö. Där rådde en dyblöt, gapig och ganska aggressiv stämning. Rosslig medelklassalkoholism i dess mest omysiga skepnad. Minns särskilt en ensam direktörstyp vid ett hörnbord. Håglöst satt han och spydde över tomglasen framför sig.

Det var alltså inte alls som i författaren och pianisten Jan Sigurds nya bok, Siesta hela veckan. Där har den lilla krogen upphöjts till något slags Boccaccios Fiesole; ramen för en otalig mängd skrönor och anekdoter, framförda av enbart charmigt luggslitna original. Författaren själv är naturligtvis en i mängden, lyhört läppjande ett glas husets röda. Som en gubbe på en tavla av Lennart Jirlow.

Jag tänker att Jan Sigurd, precis som kollegan Nene Ormes, skildrar en alternativ Malmöverklighet. Där Ormes frambesvärjer ett övernaturligt fantasygalleri stagar Sigurd upp gamla sköna målarkluddar, med obligatoriska repliker som: "Malmö är en kvinna, en frodig, vild och exotisk kvinna som väntar på mig". Allt i ett jazzigt Jacques Werup-universum som väl egentligen aldrig har existerat.

Men inget fel i det. Dagens Malmö är på gott och ont en stad helt utan identitet. Vilsen och orolig men samtidigt vidöppen för förslag. Exempelvis då Jan Sigurds.

Och ungefär halvvägs i läsningen sänks min raljerande gard. Jag har börjat lystra till de djupa molltoner som ljuder i flera av historierna, upptäcker nyanser och fascineras allt mer av Sigurds fenomenala förmåga till sömlösa associationer. Det är stundtals riktigt bra. Lite som Claes Hylinger. Fast kanske mindre underfundigt, men mer direkt i hjärtat drabbande. Skratta får jag också göra.

Det hela förstärks av att anekdoterna – efter lite googlande – visar sig vara så gott som sanna. Flera av bokens gamänger traskar runt även i verklighetens Gamla Väster. Med på sina sista turnéer släpade soullegenden Solomon Burke faktiskt med sig den kungatron som Sigurds kompis Skruven snickrat ihop åt honom.

Så tänk om det i själva verket är jag som dväljs i en alternativ verklighet!... Efter att ha avslutat bokens sista kapitel (det länkar osökt samman Woody Allen, Sigurds farfar, Hyllie vattentorn och en mardrömslik strapats genom Reeperbahns sämre kvarter) vill jag i vilket fall ge Siesta en chans till.  

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Särskild

Nu är andra delen i Nene Ormes urban fantasy-serie här!

Vi är fortfarande i Malmö hos tjejen Udda. Hon plågas av mardrömmar och rädsla för att sova, i så stor ursträckning att hon har svårt att sköta sitt jobb. Sitt tråkiga jobb, som hon egentligen avskyr.

Men det visar sig att hon, denna bräckliga person, inte är psykiskt sjuk, som hon själv tror. Hon drömmer sanndrömmar och får därmed inblick i en anternativ verklighet som finns mitt ibland oss, utan att vi ”vanliga” upptäcker den.

I Särskild börjar Udda förlika sig med sina konstiga drömmar och känner även en gemenskap med den verklighet som öppnar sig för henne. Men glädjen är kortvarig. Hon upptäcker att hon blir förföljd och känner sig hotat, var hon än går och står. Särskild under Malmöfestivalen…

Om du tycker att ditt liv är alldeles för ospännande just nu, att Ronneby är grått och tråkigt och att ingenting nytt händer, kan jag rekommendera en dos av Nene Ormes böcker. Men läs Udda verklighet först. Eller läs om den innan du läser Särskild. Det är många trådar att hålla reda på.

Mycket nöje!

/Tine

Reservera boken i bibliotekets katalog

Inte som väntat men bra!

Vad är detta för pensionärslivsskildring undrade jag till en början av boken Så länge jag minns. Inte våga gå ut för att det är halt, om Asta som bröt lårbenshalsen, hälsa på maken på kyrkogården och den tjatiga dotter som ringer och beklagar sig. Men eftersom boken enligt baksidestexten skulle innehålla en dos av mystik och hemligheter så fortsatte jag att läsa.

Läste och väntade på den sida där Signe skulle möta sin ungdomskärlek i mataffären – utan att han förändrats ett enda dugg! Lika ung, lika vacker och med ett leende som får hela Signes kropp att pirra. Men han känner inte igen henne. Nog för att hon blivit gammal och rynkig men ändå. Så lik kan väl ingen vara. Inte bara till utseende utan även rörelserna. Signe kan inte släppa det hela utan följer efter honom ut ur affären.

Berättelsen artar sig inte som jag trott, men är ändå riktigt bra. Det kan låta som en tråkig skildring av en 82-årings liv. Men Petra Holst har fått med några ingredienser som ger det lilla extra. En är Signes jakt på sanningen om mannen i affären. Den för henne till ställen hon aldrig trodde hon skulle besöka. Hon börjar tänka tillbaka på sommaren 1947, när hon träffade Fabian. Vad som hände och de val hon då gjorde. Skildringen av Malmö och en ung kvinnas liv och arbete på 40-talet är en annan ingrediens som höjer berättelsen.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

En Augustvinnare?

  




De nominerade till årets Augustpris presenterades i veckan. I den skönlitterära klassen sätter jag några slantar på Amanda Svenssons Välkommen till den här världen:, ett öresundskt triangeldrama i vilt sprakande technicolor.

Greta, typ tjugotre, har fått nog av den vegeterande bohemtillvaron kring Möllevångstorget i Malmö. Hon flyr till den hägrande nöjesparksstaden på andra sidan vattnet, där lamporna är kulörtare, människorna snyggare, känslorna starkare.

Väl över bron träffar hon Simon, som jobbar med ”art works” och blivit killen i ropet. En hipster, som ungdomen plägar säga. På köpet kommer Simons barndomsvän Claus, vars neurotiskt urflippade uppenbarelse tär på både Greta och läsaren. För romanen fyller han dock en viktig funktion. Den triangel som Svensson flaggat för blir i och med Claus komplett. Om än med förödande spänningar...

I Claus gror svartsjukan, även om den tar sig socialt säregna uttryck. Jag kommer att tänka på en spännande helsida i DN från förra veckan. Den presenterade forskning som påstår att det digitala nutidssamhället gör oss kognitivt överbelastade. Det kan innebära att empati och andra särskilt nyansrika känslor och egenskaper, som behöver lugn och ro för att kunna utvecklas, får stå tillbaka.

Jag antar att Amanda Svenssons karaktärer lider av detta symtom. De är till synes oförmögna till mellanmänskligt finlir. Dialoger förs genom uppskruvade monologfragment, och hela romanen känns ibland som ett kaotiskt kollage av förvuxet tonårs-euforiska facebook-uppdateringar. I Gretas partyglittrande Köpenhamns-universum tycks allt bli till popmusik, till poser. Hon förefaller nöjd när Simon verkar älskar henne för den han tror att hon är.

Amanda Svenssons lyckas verkligen fånga det där – den framstressade känslan av att vilja åt något nytt och sprakande, snarare än något äkta. Språket är mer experimentellt här än i debuten Hey Dolly från 2008, men samtidigt mer stilsäkert. Förbannat stilsäkert. Ett av många imponerande grepp är hur hon lyckas skildra Simons upplevelse av Gretas taffliga försök till att prata danska… på svenska! Läs, så fattar ni.

Och trots (eller kanske tack vare) att Välkommen till den här världen: till stor del utspelar sig i Danmark, kan man konstatera att Svensson nu på allvar etablerat sig som en osentimental, oinskränkt och absolut nutida malmöskildrare av rang. Fjärran kockumskranen, gamängerna på Bullen och bitterljuva O-Kvinnan!-utrop.

/Martin

Foto: Andreas Rasmusson

Reservera boken i bibliotekets katalog

Bo Widerberg

Mannen på taket, Bo Widerbergs filmatisering av Sjöwall/Wahlöös roman Den vedervärdige mannen från Säffle, är full av intressanta detaljer. En av dem återfinns 5 minuter och 18 sekunder in i det här klippet.

Den överjordiskt välspelade dialogen mellan Carl-Gustaf Lindstedts Martin Beck och Carl-Axel Heiknerts Harald Hult förlänas ett extra genidrag. Heiknert tror att tagningen är avslutad och skakar efter ännu en ansträngande insats loss ansiktsmuskulaturen. Widerberg har dock på sedvanligt vis låtit kameran gå och därmed lyckats fånga ännu ett ögonblick av absolut naturalism, ett av de så kallat irrationella tillägg som han under hela sin karriär var på jakt efter.

”Tänk inte på vad du säger! Tänk på mig! Tänk på glass!”, är en typiskt Widerbergsk skådespelarinstruktion, levererad i syfte att locka fram just dessa tillägg. Ett annat exempel kommer från inspelningen av Mannen från Mallorca. Tomas von Brömssen ska agera i en tunnelbanescen och får följande glasklara anvisning: ”När du går fram till den där vagnen så, ja, du kan tappa påsen. Eller inte. Ja, då tar vi!”  

Dessa ganska harmlösa symptom på Bo Widerbergs excentricitet är hämtade från Höggradigt jävla excentrisk, Mårten Blomkvists tegelstensartade biografi över denne för tidigt bortgångne mästerregissör. Blomkvist är till vardags filmkritiker på Dagens Nyheter och råkar även vara gift med Bos dotter Nina Widerberg.

Blomkvist poängterar att Widerberg var djupt beundrad bland skådespelare. Vad de värdesatte var just Widerbergs kompromisslösa känsla för det okonstlade uttrycket. Redan med Kvarteret Korpen från 1963, svensk films få riktigt brännande klasskildringar, blev det tydligt vilka storverk denna känsla kunde åstadkomma, med inspiration från utländska regissörer som Truffaut och Cassavetes. Ingmar Bergman (eller Ingvar Bergman som Widerberg insisterade på att han hette) blev emellertid definierad som absolut motpol. En Bergman-film bygger på finsnickrade solon, en Widerberg-film handlar om samspel.

Fullständigt kaos var den mylla där Widerbergs skaparlust spirade som bäst, och Widerbergs totala ointresse för tid, pengar och praktiska begränsningar gjorde honom tidigt ökänd bland såväl producenter som äkta hälfter. En redogörelse för de uppslitande intrigerna under inspelningen av Kärlek 65 skulle kunna fylla en helt egen tegelsten, och Blomkvist svävar inte på målet när det gäller de mörkare uttrycken av ovan nämnda excentricitet. Höggradigt jävla excentrisk kan, om man så vill, betraktas som en provkarta över den manliga genikulturens mer otrevliga drag.

Mårten Blomkvist har byggt sin framställning på ett åttiotal intervjuer med personer som levt eller arbetat med Widerberg. På det läggs Blomkvist privata minnen, samt hans gedigna erfarenhet av filmanalys. Boken är starkt underhållande, och dessutom ett mycket lärorikt dokument över ett allt mer förstelnat svenskt filmklimat. På bokmässan i Göteborg fick Blomkvist frågan om vad Bo Widerberg hade kunnat åstadkomma om han fått leva ett längre liv. "Förmodligen inte så mycket alls", löd svaret. "Det finns inte längre någon plats för spontanitet av Bos slag."

Slutligen måste jag slänga med det här trevliga klippet, där Thommy Berggren (av Widerberg kallad Tolvan, eftersom han hade hört att 12 var det lägsta IQ som uppmäts på en hjälpligt fungerande människa) gestaltar skillnaden mellan Bergman och Widerberg:

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Udda verklighet

Nene Ormes debut Udda verklighet är en bok som jag fastnade för. Den såg så annorlunda ut, med sina svarta kanter. Och av baksidestexten framgick det att det är en fantasyroman som utspelar sig i Malmö! Ganska udda.

Jag började läsa, och drogs snabbt in i tjejen Uddas universum av sömnstörningar och svårigheter med att sköta sitt jobb. Uddas ångestladdade drömmar visar sig att vara sanndrömmar, och hon får inblick i en parallell verklighet som finns mitt bland det vanliga alldagliga livet i Malmö stad.

Om man inte har problem med berättelser där dröm och verklighet blandas, kan jag å det varmaste rekommendera Udda verklighet. En spännande och fantasieggande berättelse som är svår att lägga ifrån sig. Och tänk om… det plötsligt finns någonting annat bakom den port du brukar passera varje dag till jobbet? Tänk om vår stad förändrar sig efter vilka ögon som ser den? Om livet känns lite tråkigt ibland kan det hjälpa att krydda vardagen med lite fantasi, och här finns mycket inspiration att hämta!

/Tine

Reservera boken i bibliotekets katalog

Mera Knausgård

Det finns böcker som man läser och det finns böcker som man bosätter sig i. Den första kategorin är tveklöst den vanligaste, men Karl Ove Knausgårds Min kamp är ett bra exempel på den senare. Anledningen är den totala skärpan. Knausgård kan som ingen annan få en dammsugning av köksgolvet att framstå som... en dammsugning av köksgolvet.

Den svenska litterära radhusrealismen ter sig märkligt forcerad i jämförelse. Dess metod att ladda igenkänningsfaktorer med dråplighet, att liksom gestalta vardag ”with a twist”, saknas helt hos Knausgård. Han vågar i sann mening bottna i vardagligheten, intuitivt frammana alla dess ofta helt poänglösa förlopp. Detta i kombination med ett sanslöst effektivt, hypnotiskt och ibland närmast konstlöst språk.

Karl Ove befinner sig i Min kamp 2 i Malmö, men tar oss snart tillbaka till sin första tid i Sverige; till Stockholm, mötet med den stora kärleken, familjebyggandet och den därmed ständigt hämmade skaparglöden. Precis som hos den uppenbara ledstjärnan Marcel Proust kan en till synes ovidkommande sidoberättelse breda ut sig över flera hundra sidor, och med febrig iver bäddar jag in mig i Knausgårds lager av berättarsjok

Att bosätta sig i ett litterärt verk medför dock en stor risk för hemmablindhet. I Knausgårds fall smyger sig de underliggande tendenserna först på som en svårdefinierbar obehagskänlsa. Inte förrän man lagt ifrån sig boken kan man på allvar reflektera över dess upprinnelse. Typ såhär:

Karl Ove betraktar det svenska medelklassamhället, med dess köande, nyttighetsiver och babyrytmik, med en rakt igenom raljerande ton. Det är träffsäkert och ofta roligt, dock med en spöklikt arkaisk klangbotten. Karl Ove vill på något sätt fly sin fördummade samtid, till och med försaka sina barn för att få skrivtid, och flera är de som noterat de rent antidemokratiska inslagen i Min kamp. All politisk korrekthet står i vägen för honom, och han refererar helst till sedan länge döda vita män. Dostojevskij, Hölderlin och Rilke; kärva herrar som i råkalla, svagt vaxljusupplysta rum tänkt de stora, viktiga, rena, äkta tankarna.

Samtidigt kan man märka av en viss självironi, som jag hoppas att Knausgård spinner vidare på i kommande delar. Den återfinns exempelvis i den paradox som hela Min kamp-projektet innebär. För det är ju den högstämda jakten på renhet som till slut sänker ner Karl Ove i vardagligheten. När han mot slutet av den andra delen påbörjar arbetet med den första är det med ambitionen att skriva verkligheten, att nedkämpa vad han kallar fiktionens ockupation. Och vill man undkomma allt distanserat, konstruerat och oäkta, alla litterära formkrumbukter, så hamnar man kanske till slut just här; med en dammsugare och ett smuligt köksgolv.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Tillbaka till Yarden

Ni känner kanske till historien: Kristian Lundberg, halvkänd poet och författare med strulig arbetarklassbakgrund, recenserade en bok som ännu inte var skriven (Britt-Marie Mattssons Fruktans makt). Hans kulturella renommé blev med ens devalverat, och samtidigt hade diverse ekonomiska bekymmer påkallat kronofogdens uppmärksamhet. Korthuset rasade och Lundberg såg sig snart vara tillbaka på ruta ett; som timanställd grovarbetare i Malmös hamn. Hans autodidakta skriftställarskap lät sig dock icke kväsas och 2009 utkom Yarden, till en början bara marginellt uppmärksammad, sedermera Ivar-Loprisbelönad och unisont nästan sönderhyllad.

Yarden är en litterär upprättelse av sällan skådat slag. Den är en påminnelse om arbetarlitteraturens funktion som sanningssägare, som lika nödvändigt språkrör för dagens bemanningsföretagsanställda som för familjerna i 30-talets statarlängor. Lundberg var dock inte helt nöjd, och i nyutkomna Och allt ska vara kärlek känner han sig nödgad att återigen älta sitt år som hamnarbetare. Att liksom skriva Yarden en gång till.

Med manisk ärlighet rannsakar Lundberg sin egen livshistoria. Från ständigt nya avstamp berättar han om sin psykiskt sjuka mor, om den frånvarande fadern, om de spritmarinerade ungdomsårens svåra ångest; om de skuggor som envisas med att definiera hans person och jaga honom tillbaka till dit han hör hemma: bland utdefinierade ickemedborgare på en omlastningsplats för skeppade bilar.

Det högstämt melodiösa tonläget är det samma som tidigare. Lundberg har alltid balanserat stabilt mellan, som han själv uttrycker det, ”polerna av disciplin och vansinne”, oavsett om det rört sig om poesi eller om hans underbart dekonstruerade deckarserie om malmöpolisen Nils Forsberg. Ibland tippar det nästan över i klassiskt malmöitiska pretentioner av Ranelidsk eller Werupsk kaliber (Värnhem!… Kockumskranen!… Kvinnan!).

Men verkligen bara nästan. Man slås av Lundbergs fingertoppskänsla för vad som från andras pennor hade uppfattats som tomma floskler. Tydligast blir det när han skriver om kärlek. Ett omvälvande återseende av en gammal ungdomsförälskelse utelämnades i Yarden, och detta tycks vara den primära bevekelsegrunden till Och allt skall vara kärlek. Boken innehåller mycket riktigt några av de enklaste men samtidigt mest gripande formuleringar på det slitna temat kärlek som jag läst på länge. Ett exempel:

”Kan man försonas med det man tvingades bli? Jag vet inte. Kärleken ställer inte frågor. Den kommer med svar.”

Kristian Lundberg tillhör vår generations absolut främsta förvaltare av det svenska språket. Så missa honom för allt i världen inte.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog