lördag 28 oktober 2017

Den femte Millennieboken...

…har då kommit – dock David Lagercrantz andra – med titeln ”Mannen som sökte sin skugga”. Denna gång har uppmärksamheten varit mer dämpad, kanske för att den förra ändå var så pass bra som den var, trots alla farhågor och förhandskritik. Och jag måste nog tillstå att han gjort ett bra jobb även denna gång. Lisbeth Salander är i samma högform och slag som alltid, hon är en urkraft med ett blixtrande intellekt som aldrig någonsin kommer att bli uträknad, vad jag kan förstå. Och det vill man ju verkligen inte heller! Hon är ju själva sinnebilden för den oövervinnlige, i precis alla sammanhang. En bild vi gärna vill värna?

Denna gång startar historien med Lisbeth i fängelse, dock enbart för ett kortare straff som lika mycket handlar om att kunna skydda henne mot dem som är ute efter henne. Det blir dock ingen dans på rosor, för i detta säkerhetsklassade kvinnofängelse finns givetvis en våldsam intern, Benito, som håller terrorbalansen på sin egen önskade nivå. Kan detta INTE sticka Lisbeth i ögonen? I synnerhet som Benito är extra mycket ute efter en ung Faria från Bangladesh som sitter där för ett hedersrelaterat dråp, med de manliga släktingarna nu i maskopi med just sagda Benito… Givetvis gör Lisbeth som vanligt allt i sin makt för de utsatta, när det är riktiga drägg som är inblandade som hon kan få en chans att dräpa till…

Samtidigt nystas en näst intill osannolik sanning upp kring Lisbeths barndom. Det visar sig ha existerat, och gör i viss mån fortfarande, ett forskningsexperiment utfört av en hemlig myndighet, där fosterbarnstvillingar ingått i test kring hur mycket miljö, snarare än arv, påverkar människors utveckling. Man har medvetet separerat tvillingpar och planterat dem i diametralt motsatta samhällssammanhang. I detta har alltså Lisbeth och hennes tvillingsyster ingått. Men också finansmannen Leo Mannheimer, som visar sig ha en identisk kopia i Dan Brody – båda fullständigt ovetandes om varandras existens. När denna existens väl uppenbarats uppstår en häxjakt utan like – sanningen måste ju till varje pris tystas. Men vem är Mikael Blomqvist att INTE lyckas med århundradets story till sin tidskrift, när chansen finns, och rättvisa finns att skipa?

Det är onekligen en helt sanslös bladvändare IGEN, som Lagercrantz har knåpat ihop. Och ja, jag sväljer det med hull och hår och låter mig underhållas!

/Tuija

Beställ boken på bibliotekets hemsida. Finns även att lyssna på eller läsa direkt som e-bok.

onsdag 25 oktober 2017

Den osynlige mannen från Salem av Christoffer Carlsson

En av de författare jag lyssnade på under mitt besök på bokmässan var Christoffer Carlsson när han pratade med Fredrik Belfrage om sin nya bok Den tunna blå linjen. Boken är den sista av fyra där Christoffer Carlsson skriver om vänskap. Han låter personerna i böckerna gestalta hur och om den finns kvar eller försvinner beroende på vilket riktning vänners liv tar. Det lät intressant när han berättade om det. Jag passade på att lyssna på den första av de fyra böckerna (Den osynlige mannen från Salem) när jag ändå skulle testa biblio, den nya e-ljudbokappen. Berättelsen tillsammans med en riktigt bra uppläsare gjorde lyssnandet till en högtidsstund.

Leo Junker är huvudperson. Han har precis varit hemma i Salem, staden han växte upp i. Avstängd polis och ordinerad sobril mot sin ångest efter den händelse som gjorde att han blev avstängd (snart får vi reda på varför). Natten efter besöket i Salem vaknar han av blåljus utanför sin lägenhet. En kvinna har blivit mördad i en lägenhet i hans trappuppgång. Han kan inte hålla sig utanför trots sin avstängning och börjar driva sin egen utredning om mordet. Under mordnatten rör han sig utanför huset och får känslan av att någon iakttar honom. Snart får han sms: jag ser dig Leo… När han går fram till fönstret ser han en bil köra iväg, kupén är svagt upplyst som av en mobiltelefon.

Sedan följer Leos berättelse. I nutid när han utreder mordet och när han som tonåring driver runt i Salem med fokus på den korta men intensiva vänskapen med Grim. De möts uppe i Salems vattentorn när Leo blir nyfiken på vem som skjuter fåglar. Varvat med dessa berättelser hörs en tredje röst i boken, ett jag som talar till någon. Någon som måste minnas.

Det är en riktigt bra deckare han skrivit. Den vindlar sig fram och han skapar en spänning och nerv som driver mig framåt som läsare. Den ger verkligen mersmak och jag ska snart läsa den andra delen om Leo Junker.

/Liselott


lördag 21 oktober 2017

Fiskarmännen av Chigozie Obioma

Ibland lyckas jag lyssna på Radioföljetongen. Denna gång när jag skulle rensa svamp hemma så passade jag på att börja lyssna på den senaste, Fiskarmännen. Jag hade läst om bokenoch var lite nyfiken. Att den läses in av Hans Moseson var ett plus i kanten. Den var fascinerande att lyssna på. Mycket musik i som lyfte berättelsen. En berättelse som visade sig vara något annat än jag trodde.

Författaren som är debutant skriver om sin hemstad Akure. Det är en skildring av 90-talets Nigeria och en familj. I förgrunden fyra av bröderna (de äldsta 9-15 år) som blir ensamma hemma med mor och småsyskon när pappan pga sitt arbete blir förflyttad från banken i stan till en annan ort och bara kommer hem lite då och då. De stränga vardagsrutinerna luckras upp, mammas ögon ser dem inte hela tiden och de nyttjar möjligheten väl. Smyger iväg till den förbjudna floden för att fiska. 

De blir så klart upptäckta och avslöjade. Faderns bestraffning är mer än kännbar rent fysiskt och framför allt äldste pojken, Ikenna, förändras. Frigör sig från sina bröder, säger emot modern. Den yngste brodern är berättare i boken och undrar när detta uppror började. Relaterar till händelser och tillfällen som vi får återberättade.

Men det är inte bara faderns bestraffning som påverkar Ikenna. För vid floden möter de stadens galning. I 90-talets Nigeria möts det traditionella och det västerländska. Språken blandas i familjen pratas både igbu och engelska, religionen är en del av livet men även förbannelser och förutsägelser. Som när galningen förutsäger att Ikenna ska dö i en röd flod… Ikenna vill inte tro på det, men kan inte låta bli. Det förändrar honom. Tidigare än jag förväntade mig är katastrofen ett faktum, sedan blir det bara värre. Beklämmande och hjärtskärande att läsa.


Språket och berättelsen svämmar över av liknelser, beskrivningar, vardagsliv, hus, natur, barer, bilar, livet. Det är så målande att det ibland blir för verkligt för mig. Speciellt lite de grymma scener som förekommer i boken. 

Beskrivningar av händelser som känns som berättelser i berättelsen. Samtidigt som jag vet att det är en skildring av författarens barndom och uppväxt känns den som en skröna. Är det sättet han berättar på eller den främmande miljön som gör det? Jag vet inte. Men jag vet att han gör det väldigt bra och det är fascinerande att lyssna på. Boken finns att lyssna på och ladda ner fram till 29 november på Radioföljetongens hemsida. 

/Liselott

onsdag 18 oktober 2017

Coffin road av Peter May

Återigen utspelar sig hans bok på Yttre Hebriderna. En man vaknar till liv på en strand. Genomkyld och utan att minnas vem han är. Han vandrar uppåt land, någon iakttar honom med kikare, en kvinna med hund dyker upp på vägen och säger hans namn. Han känner varken igen namnet eller henne men säger inget. Får hjälp hem till stugan han visst bor i, lyckas ta sig in och börjar söka efter svar. Vad har hänt, vem är han, varför minns han inget. Grannar dyker upp, en älskarinna, en man iakttar honom med kikare från en husvagn och så en död kropp. Vinden viner, vågorna går höga, någon överfaller honom i hans hem. Vad är detta!? Samtidigt följer vi polisen som utreder dödsfallet och Karen som inte tror på att hennes far kan ha tagit livet av sig. 

Återigen har Peter May snickrat ihop en övertygande och engagerande historia. Längtar redan efter nästa bok av honom!


/Liselott

lördag 14 oktober 2017

Revolt år 2100 och Metusalems arvingar av Robert A. Heinlein


Jag har länge ansett att Robert A. Heinlein är en av de bästa författarna inom Science Fiction. Hans böcker må vara lite ålderstigna vid det här laget, men jag njuter fortfarande lika mycket när jag hittar något ”nytt” att läsa.
 
Den här gången handlar det faktiskt om två böcker, en novellsamling med tre noveller som heter Revolt år 2100, och en riktig klassiker vid namn Metusalems arvingar. Jag rekommenderar att ni läser Revolt 2100 först, eftersom den ger en ganska bra bakgrundsbild till Metusalems Arvingar. Så om vi börjar från början:

Den första historien i Revolt år 2100 beskriver ett diktatoriskt religiöst USA, där den Store Profeten är allenarådande och omvärlden är något skrämmande, barbariskt och förlorat. Befolkningen lever i tron att deras Profet utsetts av Gud för att skydda dem och bekämpa all ondska i världen. Det är en värld där oliktänkande förtrycks, individualism fördöms och underkastelse uppmuntras. Naturligtvis finns det motståndsgrupper, men vem kan stå emot någon som kontrollerar hela USAs befolkning med massuggestion och vapenmakt?

Jag tänker lämna Revolt här, och istället gå över till Metusalems arvingar, där vi får följa de långlivade Howardfamiljerna och deras öden och äventyr i ett samhälle som inte vill tro på att gener kan vara anledningen till ett långt liv. Det måste ju helt enkelt finnas någon hemlighet som Howardfamiljerna sitter inne med, som dom inte vill dela med sig av till resten av världen.
Naturligtvis leder detta till en häxjakt och rena tortyrsekvenser för att få reda på ”hemligheten”, vilket leder till en påtvingad landsflykt för våra stackars åldringar.

Båda böckerna är ganska korta och lätta att ta till sig, de är förvisso inte lika lättsamma som vissa av Heinleins tidigare böcker, till och från kan de vara direkt obehagliga. Men det lyfts en del viktiga aspekter som i fortfarande idag behöver tänka på, även om fokuset för dessa tankar kanske har ändrats. Jag tror att det viktigaste man kan göra är att reflektera över den poäng som författaren vill få fram, och i Heinleins fall är det aldrig svårt. Jag skulle kunna fortsätta filosofera i ett par timmar, men jag lämnar er med en rekommendation: Har du inte läst Heinlein tidigare, så är det kanske dags nu.

Revolt år 2100 och Metusalems arvingar finns att låna på huvudbiblioteket, i vårt magasin. 


/Andreas

Eftersom böcker finns i vårt magasin går de inte att beställa på nätet (om de inte råkar vara utlånade). Prata med bibliotekets personal för att få tag på dem.
Se på vår hemsida om Revolt år 2100 är utlånad.

onsdag 11 oktober 2017

Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead

Hyllad, prisad och rekommenderad av Yukiko Duke. Förväntningarna var höga på Den underjordiska järnvägen. Jag drog mig länge för att börja läsa… Tänk om jag inte skulle tycka om den, hade för höga förväntningar! När lånetiden närmade sig slutet så öppnade jag den. Mmm jag bara flöt in i berättelsen. Tre läskvällar så var den slut. Afrikaner som fångas in, säljs, skeppas över Atlanten, säljs och sliter för sina ägare. Cora är huvudperson men jag får även ta del av andra slavars historier som hennes mormors, mors och många av slavarnas på plantagen där hon bor. Hierarkierna slavarna emellan beskrivs, hur de behandlas av ägare och förmän. Slitet, skräcken, misshandeln men också de  glädjeämnen som kan finnas. När Caesar kommer till plantagen frågar han snart Cora om hon vill fly med honom. Så klart inte. Men han frågar fler gånger och diverse händelser gör att hon till slut säger ja. Det är då jag också för höra talas om de som hjälper slavarna att fly.

Till en början läser jag det bara som en berättelse. En berättelse om Coras liv, hennes flyktförsök och om hon ska klara det eller inte. Men Cora är en tjej som iakttar, tänker och funderar. Det tillsammans med författarens sätt att berätta sätter berättelsen som Cora i ett större sammanhang. För vi följer inte bara Cora utan även han som jagar henne. Slavjägaren som bara SKA ha tag i henne, Ridgeway. Kommer hon någonsin att vara säker från honom. Kan hon få ro och leva fri? Flykten för henne från delstat till delstat. Till trygghet eller snarare skenbar trygghet. Vilka får hon hjälp av, men det stora frågan är väl mer varför de hjälper henne. Ärligt, av omtanke, av motstånd mot slaveriet eller med en baktanke… Jag blir både berörd, äcklad och arg under läsandet. Jag funderar över historien, över slaveriet, över människorna och deras handlingar. Jag hoppas Cora ska finna sin frihet med det kommer bakslag på bakslag. Orkar hon med dem? Orkar hon fortsätta kämpa? Får hon någonsin sin frihet.

/Liselott


lördag 7 oktober 2017

Barmark av Malin Nord

Barmark är en bok med eftertanke, en att läsa långsamt, grunna över ensam och med andra. Vad handlar den om egentligen? Texten är en berättelse men den innehåller så mycket mer.

Berättaren är Anja. Hon har ett gott förhållande till sin mormor Signe men inte till sin mamma. Mormor och mamma funkar heller inte ihop. Det är svårt, taggigt. Det är mycket de inte pratar om kvinnorna i släkten. Anja får höra mormors berättelse för att i sin tur kunna berätta den för sin mamma den dagen hon vill lyssna. Mormors berättelse är sorglig och drabbande. Svår att berätta i korta drag.

Utgångspunkten är Anja och hennes dotter som bor på en gård närmre gränsen mot Norge, någonstans utanför Östersund. Men snart får de inte vara kvar längre. Släkten vill ha tillbaka sin gård. Det är nu när Anja måste lämna gården som hon funderar och oroar sig för nuet och tänker tillbaka på det som varit.  Hur hon och dotter Hanne hamnat där, hur de har det idag. Anja tänker mycket på sin mormor och läser det hon lämnat efter sig i form av brev och dagböcker. Mormor som engagerade sig i motståndsrörelsen när nazisterna invaderade hennes hemland Norge. Hennes man tillfångatogs. Mormor flydde höggravid, men lämnade kvar sin son. Han skulle snart komma efter. Så blev det inte. Det är fascinerande att läsa Signes berättelse. Anjas är tyngre. Kanske för att den är i nutid? Men det är kvinnornas berättelse. Deras män, papporna till barnen är frånvarande på olika sätt. Det handlar om graviditet och barn, oro, ensamhet och rädslor. Vad och vem går att kontrollera, skydda? Det är en tung berättelse, ibland undrar jag om det ens finns hopp. Men här finns kampen för att hitta sin ro. Den är olika för alla kvinnorna.

Det finns ett driv i berättelsen som samtidigt är trög och tung. Ibland är det otydligt vem som berättar. Vem är jag och vilka är vi. Den enas berättelse flyter över i nästas. Anja och Signe om vartannat. Den skulle säkert passa som bokcirkelbok. Tidigare har författaren skrivit boken Stilla havet.

/Liselott


onsdag 4 oktober 2017

En sista semester av Michael Zadoorian

Vilken fantastiskt rörande liten pärla! Det är något varmt och trösterikt i att läsa om två gamlingars trots mot både barn och läkare, när de mot allt bättre vetande gör något ganska huvudlöst – och ändå självklart. Varför skulle man INTE få bestämma själv hur man vill leva sin sista tid på jorden, även om man som gammal, sjuk och skröplig antagligen blir ännu sämre av ett äventyr på gamla dar… Det är i alla fall vad Ella och John gör. Och – i ärlighetens namn – så är det Ellas trots det handlar om; John har alzheimer och gör bara vad Ella säger till honom att göra. Ella däremot är inne i en av de slutgiltigare faserna av sin cancer och hennes tid är utmätt.

Så vad de ger sig ut på är alltså deras sista semester. De tar sin husbil ”The Leisure Seeker”, som de gjort så oändligt många gånger tidigare i sitt liv, och ska köra den gamla klassiska Route 66 från Chicago till LA. Hon vill återuppleva gamla semesterplatser en sista gång, se havet en sista gång, och gå på Disneyland en sista gång. De vuxna, oroliga barnen lämnar de därhän i Detroit – de rymmer helt enkelt - och trotsar hot om polispådrag, hämtningar m.m. Trots att John är så pass dement som han är – vissa stunder vet han knappt vem Ella är – så lyckas han köra och köra, mil efter mil, och det går väl sådär… Många gånger sitter jag med hjärtat i halsgropen; tänk om han kör ifrån henne, tänk om de blir rånade, tänk om han kör på någon… Många gånger är det mer tur än skicklighet (jag kan ju förstå deras barns hysteriska oro) som gör att allt ändå löper på ganska friktionsfritt, men många gånger håller det också på att ta en ände med förskräckelse.
På många vis återupplever de sitt liv, sina gamla minnen - dels genom att färdas genom platser de varit på med sina barn eller med sina vänner, men de återupplivar minnena också genom att spänna upp ett lakan mot husbilen och titta på gamla diabilder från sitt gemensamma, lyckliga liv. Men resan är inte en sista räkmacka – Ella kämpar med sina smärtor och tabletter, käppen kontra rollatorn, Johns ljusa stunder då han är som han alltid varit kontra stunder när han är nedpissad och smutsig… det är ingen lätt resa de gör. Men de gör det tillsammans, och de gör det för att det är det sista hon vill innan båda går in i dimman…

Boken skrevs redan 2009 men har översatts först nu – kanske beroende på en just släppt filmatisering med Helen Mirren och Donald Sutherland? Den måste jag bara se… Boken är i alla fall synnerligen läsvärd av många olika anledningar!

/Tuija