Nytt från Anneli Jordahl

Det är svårt att öppna en bok utan förförståelse. Ta exempelvis Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona. Trots att det är det första jag läser av Anneli Jordahl så tror jag mig ändå veta ungefär vad jag har framför mig. Det vill säga något om klass, av klass.

För lite drygt tio år sedan började man tillfälligt prata och skriva om klass igen (eller åtminstone prata och skriva om att man borde prata och skriva om klass igen). Mycket var det Anneli Jordahls förtjänst, känns det som, med böcker som Klass – är du fin nog? och Var kommer du ifrån?

 

Det som drabbar mig först i Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona är emellertid de exakta tids- och miljöbeskrivningarna. Jordahl blåser med stor trovärdighet nytt liv mellan de på senare år så flitigt nerfirade 50- och 60-talskulisserna. Bara en sådan sak som att staden i romantiteln är Östersund – och inte New York, Paris eller Stockholm – flaggar för viss äkthet bortom historieskrivningens välsopade allfartsvägar.

 

Sextonåriga dalkullan Mona hamnar i den jämtländska metropolen som hembiträde. Studiedrömmarna har sedan länge grusats av magister Karlberg, som utgör ett av romanens flera exempel på klassrelaterat maktutövande. Andra återfinns på Monas arbetsplats, hemma hos det unga karriäristparet Britt och Ove. Mona tycker sig alltid ha ögon på sig, och hindras länge från att utforska stadens många fröjder, som jukeboxar, messmörsstrutar och värmande små huttar vid danspalatsens bilparkeringar.

 

Intressantast i hushållet är nog ändå Britt, som i romanens utkant försöker sig på den eventuellt övermäktiga kombinationen arbetsliv och respektabelt hustruskap. I Mona söker Britt såväl en förtrogen vän som en underordnad att spy ut sin frustration över, och skildringen av denna komplexitet tillhör romanens allra bästa delar.

 

Ove spelar i jazzband och blir till slut Monas biljett in under dansbanornas kulörta lyktor. Hon gör bekantskap med den kapriciöse gitarristen Harold och får betala dyrt för de ynka steg snoa och foxtrot som hinns med. Gravid och ogift illustrerar hon med all önskvärd tydlighet det skoningslöst hederskulturella i tidens kvinnosyn. Vissa av påhoppen är så brutala att de knappast kan vara uppdiktade, och mycket riktigt har Jordahls egen mammas öde fått stå som förlaga. Det antyds av de nutida mor-dotterdialoger som då och då skjuts in mellan kapitlen, och nämns rakt ut i bland annat den här intervjun. Förförståelse, som sagt.

 

De inskjutna dialogerna, liksom de enstaka kapitel som berättas ur Harolds perspektiv, kan såklart sägas berika framställningen. Men också i viss mån störa. För man vill ha ännu mer av Mona, ännu mer av Britt, ännu mer av den i mina öron perfekt avlyssnade 60-talsnorrländskan, ännu mer av 60-talsvardagens monotoni och tristess. Anneli Jordahl behärskar ju den här typen av material som få andra.

/Martin

 

Fotograf: Sara Mac Key

 

Reservera boken i bibliotekets katalog

Mary Jones historia

Fortfarande händer det att man som bibliotekarie tilltalas med ett trevligt: ”Hej, jag har lite bråttom och vet inte vad jag ska läsa, kan inte du ge mig en sån där riktigt bra bok?”

Det gäller då att ha några säkra, lagom lättuggade kort i rockärmen. Typ Ian McEwans Lördag, Kerstin Ekmans Vargskinnet, Deon Meyers Tretton timmar, Sarah Waters Nattvakten, kanske något av Hjalmar Bergman. Och så Elin Boardys gedigna romanhantverk. Intelligent upplagda, försynt genuspredikande, sprängfyllda av atmosfär och skickligt levandegjord historia.

Mary Jones historia är Boardys senaste roman – den svåra tredje. Titelns Mary är köksflicka hos en viss Long John Silver, och vad Boardy tagit sig före är alltså en omskrivning av Robert Louis Stevensons pojkboksklassiska Skattkammarön. Epitetet till trots är min egen relation till förlagan närmast obefintlig, tidigt fördärvad av någon bryskt förkortad 80-talsupplaga. Förkunskaper är emellertid inget måste för att åter kunna njuta av Boardys stämningsfulla prosa.

Det är Silvers hustru Dolores som ger Mary språket, liksom en dagbok och uppdraget att nedteckna deras historia. Tiden på världshuset Kikaren i Bristol, Dolores förflutna som slav, flytten till Hispaniola, Silvers död och Marys uppvaknande kärleksliv utgör centrala delar. En jämförelse med Jean Rhys Sargassohavet är svår att låta bli. Precis som Rhys apterar Boardy såväl feministiskt som postkolonialistiskt sprängmedel i lämplig 1800-talsklassiker, om än med ett lite muntrare handlag.

Och i vissa avseenden komplexare. Dels i skildringen av Dolores resa från slav till husmor, dels i hur Silvers utsvävande sjörövargäng inte enbart får fungera som patriarkal fond till de hemarbetande kvinnornas trånga vardag. Mary finner nämligen något inspirerande hos de saltstänkta gestalter som släntrar in på Kikaren. Boardy har vaskat fram piratmytens homoerotiska inslag, vilka får bekräfta Marys starka känslor inför flickan Agnes.

Att det rör sig om just piratmyt skapar samtidigt en viss osäkerhet i läsningen. Mot vilken bakgrund tecknas egentligen Mary Jones öde? Finns hon bara i sagans värld, eller i en faktisk historisk verklighet? Till vilken grad är hon normbrytande?

Och det dröjer innan jag känner mig helt bekväm med framställningens strikta dagboksperspektiv. För det jag gillar mest hos Boardy är ju den febrigt laddade, perfekt avlyssnade presens som präglade hennes förra roman, Mot ljuset. Det strikta återberättandet i Mary Jones historia tar kanske lite grand udden av gestaltningen, men vässar nog samtidigt den kil som Boardy skjuter in i Stevensons förlaga…

Jag har inte riktigt funderat klart på den här, vilket i sig är ett gott betyg. Jag kommer avgjort att fortsätta pracka på er Elin Boardys böcker.

 

/Martin

 

Copyright/fotograf: Lisa Irvall

 

Reservera boken i bibliotekets katalog

Våldets barn

Utvärderingen av mellandagarnas läsprojekt faller sällan väl ut. Det är ju alltid så mycket annat som ska hinnas med. Kostymer ska kemtvättas, kinaschacksbataljer ska utkämpas, isar ska beskrinnas. I år hann jag i alla fall drygt halvvägs i Doris Lessings romanserie Våldets barn (1952-1969), i folkmun även känd som Martha Quest-serien.

Och nog rör det sig om ett ganska folkligt nobelpristagarverk, åtminstone seriens två första böcker (Martha och Bra gift) och i alla fall i de folksegment som ser till att såväl Gudrun Sjödén som undertecknad har jobb att gå till. Att inte ta den lätt naiva, tappert kämpande Martha till sitt hjärta är hur som helst en omöjlighet.

Närgånget skildras hur hon krånglar sig ur tonårens förvirring, går på danser, grälar med sin mor, söker tröst hos sin far, får jobb på kontor, gifter sig kärlekslöst, blir med barn… En uppväxtskildring bland alla andra, om det inte vore för tiden och platsen – 1930- och 40-talets Sydrhodesia (nuvarande Zimbabwe).

Det kolonialistiska förtrycket är ständigt närvarande, speglat i Marthas efterhand allt klarare blick. Hon kommer succesivt till insikt om apartheidsystemets absurditeter, men har länge svårt att kombinera sin växande medvetenhet med en frigörelse på det privata planet. Ju större gester, desto lättare att trassla in sig i den borgerliga omgivningens nät.

Mest drabbar emellertid den skoningslösa självironi som finns inbäddad i porträttet av den stundtals ganska osympatiska Martha. Hennes livsöde sammanfaller i mycket med Lessings egna, och behandlas med samma kärvt kärleksfulla sarkasmer som präglar (här kommer en kanske väl halsbrytande jämförelse) Ivar Lo-Johanssons självbiografiska svit från samma tid.

I seriens tredje del, En fläkt av stormen, har ironierna tagit överhanden. Martha har engagerat sig i traktens kommunistparti, vars handlingsförlamade verklighetsfrånvändhet kör både partiet och romanen i botten. Tillsammans med läsaren famlar Martha länge i ett fascinerande töcken av mötesexerciser, som synes ett resultat av att Lessing – under tiden för skrivandet av romanen – just hade vänt kommunismen ryggen.

Stark läsning i vilket fall, och utmaningarna lär väl knappast bli färre. I de två avslutande delarna av Våldets barn, publicerade en bit in på 60-talet, skärps tonen (har jag hört). De markerar början på Lessings ökända science fiction-epok och spänner en svåröverträffad båge från 1800-talets bildningsromaner, via 1900-talets optimistiska frigörelseiver, till 2000-talets bittra tillnyktring.

 

/Martin

Reservera böckerna i bibliotekets katalog 

Jean Rhys

 

 

 

 

 

 

 

 

Jean Rhys liv är som en roman – en roman av Jean Rhys.

Hon föds som Ella Gwendolen Rees Williams, år 1890 på den karibiska ön Dominica. Fadern är walesisk läkare och modern kreol – ett luddigt begrepp som i detta fall etiketterar en tredje generationens kolonisatör av skotskt ursprung.

Sjutton år gammal flyttar Ella till sin faster i England, fylld av de skådespelardrömmar som snart ger henne en plats på Royal Academy of Dramatic Art. Ett brev från skolan till Ellas far kväver dock karriären i sin linda. Rektorn har synpunkter på Ellas västindiska accent, förklarar att den gör henne omöjlig i betydande roller.

Brevet blir en biljett till Londons skymningsvärldar; till en spritmarinerad tillvaro i prostitutionens gränsland. En av de män som Ella söker försörjning hos är författaren och kritikern Ford Madox Ford. Han lär henne att omvandla dagboksanteckningar till romantext, råder henne att anta den chicka pseudonymen Jean Rhys, och ser till att en serie böcker publiceras. Det fungerar ett tag, men efter fjärde romanen, God morgon midnatt! (1939), tystnar Rhys som författare; försvinner längre in i dimmorna.

Långt senare ska BBC göra en radiodramatisering av en av Rhys berättelser. Man betvivlar att hon är i livet, men sätter i alla fall in en annons i tidningen. Vilket ger resultat. En skröplig Rhys hör av sig från sitt hem i Devonshire, en förläggare rycker ut och 1966 – efter att Rhys tredje make gått ur tiden – kan så mästerverket Sargassohavet (Wide Sargasso Sea) färdigställas.

Sargassohavet är en så kallad prequel, där Rhys tar utgångspunkt i Charlotte Brontës Jane Eyre. Med sina egna erfarenheter som tillhygge river hon ogenerat i denna viktorianska klassikers hjälpligt bandagerade sår, det vill säga historien om Rochesters första fru, den galna kreolkvinnan på vinden. Rhys kallar henne Antoinette och frambesvärjer i suggestiva sekvenser hennes uppväxt i det tidiga 1800-talets Västindien. Ett vilt blomstrande paradis, vari man emellertid redan på de första sidorna kan känna en stank av förruttnelse.

Den brittiska slaverinäringen har just förbjudits. Kolonisatörerna väntar förgäves på kompensation och värst är det för kreolerna. Antoinette och hennes mamma betraktas av britterna som ociviliserat pack, samtidigt som den hämndlystna urbefolkningen börjar vända sig emot dem. Den stenhårda oförsonligheten i Antoinettes abrupt avslutade vänskap med den svarta flickan Tia är hänsynslöst drabbande läsning.

Enda tänkbara räddningen är att få giftas bort, som del i någon affärsuppgörelse. Antoinette är alltså bakbunden med dubbla rep – som kreol och som ung kvinna. Och det är just denna samkörning av rasistiskt och patriarkalt förtryck som gjort Sargassohavet till en så kallat postkolonial klassiker. Också ur ett rent feministiskt perspektiv ses romanen som en grundsten, även om dess dystopiska tendens ofta satt sig på tvären i resonemangen.

För Jean Rhys skrev inte från någon hurtigt frigjord position, utan inifrån det patriarkala fängelset. Giftermål eller spritindränkt vansinne – det är de enda alternativ som hennes romangestalter kan ana genom gallerfönstren. Och troligtvis är det just denna självupplevda oförmåga till revolt som får känslan av utanförskap att bränna så stark.

Kring detta diskuteras det för närvarande ymnigt i bibliotekets bokcirkel. Den 12 december har vi ett andra möte om Sargassohavet. Det vore kul om du kom förbi!

/Martin

Jean Rhys i bibliotekets katalog

Top of the lake

Vad är grejen med tv-serier? Alltså det senaste decenniets bra tv-serier. The Wire, Six feet under, Mad men, Breaking bad. Nyanser, brukar man svara; glädjen i att få uppleva en rollkaraktär utvecklas och nyanseras över tid.

Vad nu det ska vara bra för. Troligen handlar det om att kompensera för vår egen endimensionalitet, så som den tvångsmässigt manifesteras genom facebook-uppdateringar och instagramflöden. I en möjlig framtid, när vi återupptäckt livets rikedomar vid sidan av mobilkamerans brännvidd, går kanske fiktionens gamla arketyper en ny vår till mötes. Platthet blir det nya svarta. Vampyrer, oljemagnater och svärmödrar får vara onda på riktigt igen.

I väntan på det bör man inte missa Top of the lake, nyazeeländska regissören Jane Campions (En ängel vid mitt bord, Pianot, Holy smoke m.fl.) debut som tv-serieskapare. Serien finns sedan någon vecka tillbaka att låna som dvd-box på biblioteket. Perfekt för oss som inte hann med SVT-visningen tidigare i höst.

Handlingen utgår från 12-åriga Tui, som i första avsnittets öppningsscen är i färd att dränka sig i den av titeln åsyftade sjön. Tui är hemmahörande i Laketop, en av korruption, drogframställning och grillosig homosocialitet kraftigt belastad håla på Nya Zeelands sydö, och gravid i femte månaden.

Tui plockas upp ur vattnet, men vägrar berätta om orsaken till sitt tillstånd. Hon tas i tillfälligt beskydd av den lägligt nog just hemvändande poliskvinnan Robin, som likt någon sorts snusfri Rolf Lassgård tvingas investera mer än sin rena professionalitet i fallet. Robins närvaro irriterar och rör upp känslor, både bland byborna och i Robin själv.

Med sitt särpräglade persongalleri och hisnande naturromantiska inramning är Laketop något av en fiktiv vänort till Twin Peaks. Mystiken svävar dock aldrig ut på några rent surrealistiska höjder. Den könskrigstematik som Campion ofta återvänder till ser i varje läge till att jorda handlingen. Å ena sidan gangsterpatriarken Matt Mitcham. Å andra sidan det kvinnokollektiv som under ledning av den nihilistiska (anti-)gurun GJ slagit sig ner på en omstridd markplätt kallad Paradise.

GJ:s sardoniska utbrott över diverse slentrianflummiga medsystrar visar prov på humor, och är talande för den komplexa kombination av självironi och stenhårt feministisk pessimism som styr Top of the lakes berättarperspektiv. GJ spelas av en lysande Holly Hunter, och en av seriens stora kvaliteter är så klart den fantastiskt välcastade skådespelarensemblen. Med exempelvis Elisabeth Moss (från Mad men) som Robin och Peter Mullan (man har överseende med den ärkeskotska accenten) som Matt.

Top of the lake är formmässigt betydligt kortare och mer sammanhållen än ovan nämnda serier, men en jämförelse motiveras av Campions närmast påträngande förtjusning i att korsbefrukta skådespelarpotentialen med tv-formatets fäbless för mångbottnade rollkaraktärer. Lägg exempelvis märke till direktörstypen Jock. Han spelas av Chris Haywood, dyker upp under några ytterst få minuter, och ger mig skäl att konstruera ett nytt filmvetenskapligt begrepp – brutalnyansering.

Manus förefaller alltså printat med 3D-skrivare, men tål ända att knytas ihop på klassiskt thrillervis. Med Top of the lake tycks alla inblandade ha åstadkommit exakt vad de förutsatt sig.

/Martin

Reservera dvd-boxen i bibliotekets katalog

Alltings början

Det är ett mysterium att Karolina Ramqvist är född så sent som 1976. Hon tycks liksom alltid ha funnits där. Redan i undertecknads gamla pojkrum var hennes krönikor, artiklar, recensioner och resereportage viktiga omvärldsrapporter.

Hon var ju dessutom en av de där Fittstim-tjejerna. Bland annat publiceringen av ett brev från en uppretad Ulf Lundell (”Lilla gumman? Hur är det fatt? Har du alldeles kissat på dig den här gången?”) har engagerat mången näthatare genom åren. Det svenska 90-talet hade aldrig varit det samma utan Karolina Ramqvist.

I nya romanen Alltings början anlägger Ramqvist intressanta perspektiv på sin forna brådmogenhet. Kan man anta, även om huvudpersonen Saga bara är till 24,7 procent Ramqvist själv, enligt Ramqvist själv.

Sagas mamma är konstnär och gammal radikalfeminist. Hon uppmuntrar ivrigt sin dotter att skörda frukterna av det arbete som hon och hennes Mah-Jongekiperade medsystrar utfört. Och Saga vill ogärna göra sin mamma besviken. Hon tar för sig med besked, av allt som Stockholms nattliv kan erbjuda, trots att hon knappt hunnit börja på gymnasiet.

Så småningom inleder hon en passionerad men också förnedrande relation med festfixaren Victor Schantz – ett klasiskt svin. Och frågan är i vilken utsträckning Saga kan bevara sitt subjekt och sin feministiska övertygelse, i en värld där hon som ung tjej ständigt lanseras som objekt. ”Att bli gubbe är enda sättet”, menar Sagas kompis Pauline. ”Jag vill inte låta nånting bekomma mig. Jag ska bara gubba runt.”          

   

Romanen är samtidigt en kärleksförklaring till 90-talet, ett förbehållslöst vältrande bland café au lait-muggar, personsökare och vita jeansjackor. Även om språket är rappt på ett nästan lite konstlöst sätt står Ramqvist med i alla fall en stortå i Hjalmar Söderbergs och Pär Rådströms gedigna Stockholmsskildrarfåra.

Och just därför hakar jag upp mig på ett antal tveksamheter på detaljplanet. Sa man verkligen ”mingla" 1992? Kunde man verkligen få tag på en kopia av Reservoir Dogs samma år? Dessutom på dvd? Var stockholmarna verkligen nere med Wu-Tang Clan redan i augusti 1993, då första fullängdsskivan ännu inte hade släppts?... 

En viss vårdslöshet präglar helhetsintrycket. Jag stör mig till en början, men inser snart att den nästan klär romanens höga angelägenhetsgrad; vikten av att få detta på pränt, innan minnena bleknar. Vi har nog verkligen saknat en kvinnlig generationsskildring av det här slaget – på samma gång privat, bred och tydligt politisk. Att längta efter Knausgårds femte del känns plötsligt tråkigt. 

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Lispector och det obeskrivbara

Att läsa Clarice Lispector är en pärs. Näst intill outhärdligt. Att det rör sig om ett av 1900-talets tio – eller kanske till och med fem – främsta författarskap skriver jag dock omedelbart under på.

Lispector föddes 1920 i Ukraina men växte – efter familjens flykt undan antisemitiska stämningar – upp i Brasilien. Efter juridikstudier i Rio de Janeiro följde ett kringflackande liv, kantat av depressioner och pillermissbruk. Hon dog 1977 och slog på allvar igenom ett tjugotal år senare, mycket tack vare den franskalgeriska litteraturvetarstjärnan Hélèn Cixous.

Cixous förknippas med Freud, experimentuniversitet, dekonstruktionism, postmodernism, poststrukturalism... (samt ett gäng andra snåriga ismer som man plägar sätta de- eller post- framför). Svårforcerat likt ett mangroveträsk alltså. Dessutom på någon sorts märkligt poetisk akademikerfranska.

En Cixous for dummies skulle förmodligen fokusera på hennes begrepp Écriture féminine, en beteckning på ett revolutionärt kvinnligt sätt att skriva litteratur som Cixous tycker sig identifiera hos exempelvis Lispector (men även hos gubbar som Genet, Kafka och Joyce). Vad det handlar om är ett uppror mot de manligt kodade hierarkier som genom århundradena knuffat ut kvinnlig kroppslighet och livserfarenhet från både litteraturen och språket i stort.

Nära det vilda hjärtat från 1944 är Clarice Lispectors debut och nyss utgiven på svenska. Vi möter den på alla tänkbar sätt obekväma Joana, genom nedslag i hennes barndom, uppväxt och ansträngda äktenskap med Otávio.

De yttre tilldragelserna anas enbart mellan raderna, på vilka Joanas inre landskap suger åt sig all livsluft. I omständliga, motsägelsefulla medvetandeströmmar, med kvävande få förtöjningar i den omgivande vardagen, försöker Joana sätta fingret på det där "andra". Det är något som hon känner en stark längtan till, och som avgjort motarbetas av både pappan, läraren, Otávio och det stelbenta språk som Joana tycks vara liksom intrasslad i.

”Rörelsen förklarar formen!” utbrister Joana, i ett försök att slita sig loss. Insikten känns besläktad med Stephen Dedalus fylletal i Ulysses om att gestiken är den bästa språkformen. Jag tror att både Joana och Stephen vill åt just rörelsen, den sannare verklighetens ständiga föränderlighet. Ett konventionellt språk är då alltid dömt att misslyckas, befinner sig liksom alltid steget efter, på grund av hopplös rationalitet och statiskhet.   

I Lispectors fall ligger det alltså nära till hands att med Cisoux anlägga ett feministiskt perspektiv på denna strävan. Men önskan om att en dag kunna beskriva det obeskrivbara – att nå så nära det vilda hjärtat som möjligt – är väl samtidigt vad som driver all litteratur framåt?

Torgny Lindgren valde för några år sedan att skildra detta som en västerbottnisk jakt på den perfekta pölsan, slår det mig nu. Lispectors tillvägagångssätt är långa inre monloger. Hala som ålar. De simmar omkring i ett stålbad, vilket som sagt är en pina att sjunka ner i. Men ingen kan som Clarice Lispector ge mig en känsla av vad litteratur egentligen går ut på.  

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Den oekonomiska kvinnan

I essäboken Det enda könet : varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin skriver Katrine Kielos om hur ekonomiska värderingar kommit att genomsyra inte bara samhällsfrågor utan också mellanmänskliga relationer. 

Ett aktuellt exempel är när ett vårdföretag bestämmer att ett vårdhem skall kalibrera antal blöjbyten per dag. Man väger kissblöjan för att se hur mycket den kan suga upp och räknar ut vårdbehovet därefter. Alltså inte individens totala behov av omsorg. Att detta kan ske beror på att ekonomin har gjort insteg i områden som tidigare vägletts av ansvar, tillit och solidaritet menar författaren.

Det enda könet är en ekonomisk man. Han är en typ och finns inte som reell människa, men är ändå allestädes närvarande. Se på hur samhället runt om oss är organiserat, hur språkbruket är i våra medier. Den ekonomiske mannens synsätt frontalkrockar inte längre med tidigare rådande värderingar som rör utbildning, vård och omsorg. Hur går det när grundläggande incitament i samhället som tidigare byggts på ansvar och omtanke möter den ekonomiske mannen? Han som till och med nationalekonomer liknar vid någon med en femårings eller en sol-och-vårares omdöme. En ansvarslös typ med andra ord.

Nej den internationella ekonomin är inget lugnt tickande urverk, det konstaterar jag efter att ha läst Katrine Keilos schwungfulla text. Vad behövs då för att balansera det kyliga kalkylerandet? En synvända som avslöjar myterna, ett annat sätt att mäta och att inkludera vårdande värden, det skulle förmodligen kunna leda till en mer omtänksam värld menar Katrine Kielos.

David Bowie, Gordon Gecko, Betty Friedan, Woody Allen, Florence Nightingale, Goethe och Aristoteles alla får de bidra med åskådliggörande citat eller exempel som tydliggör ekonomin och dess konsekvenser. Optionshandel, kredithandel, investmentbanker och stagflation är begrepp som för mej innan var höljda i dunkel. Inte nu längre. Nej inte trodde jag att man kunde läsa om ekonomi och samtidigt ha roligt. Du kommer att sätta dej rakt upp i hängmattan - det här är en uppfriskande och upprörande bok.
Du hittar boken på hyllan för nationalekonomi

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog