"Signe och Sigge" av Maria Lilja

En roman om Sigge Stark, kan det vara något? Jag blev i alla fall nyfiken, speciellt som det fanns flera snyggt inbundna böcker av henne hemma i bokhyllan i mitt föräldrahem. Naturligtvis läste jag dem när jag var i tonåren, jag gick igenom det mesta som verkade vara intressant och som fanns nära till hands.

Att Sigge Stark var en pseudonym för Signe Björnberg visste jag men inte så mycket mer. I boken ”Signe och Sigge” beskrivs hennes liv i romanform. Det finns en verklighetsbakgrund men författaren har valt att göra berättelsen fiktiv. Det vi får läsa om är en bestämd, lite udda kvinna som vet vad hon vill. Hon är inte alltid så förtjust att umgås med människor utan föredrar sina hundar och hästar. Samtidigt är hon medveten om att hon måste ställa upp för intervjuer och reportage för att sälja sina böcker. Det är inget lätt liv hon lever och ofta försvinner pengarna lika snabbt som hon tjänar in dem.'

Sigge Stark var under en period en av Sveriges mest lästa författare och konkurrerade med Moberg och Fridegård i popularitet. Däremot var inte kritikerna nådiga mot hennes alster.

Det är en lättläst och intressant bok om en välkänd författarinna vars böcker oftast inte finns på våra bibliotek.

/Anneli

Reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. Där ser du också vilka andra utgåvor vi har av boken. 

Serien Mitford-morden av Jessica Fellows

Det är väl inte många som missat tv-serien Downton abbey? I dess anda och med starka kopplingar (”skaparen” till tv-serien är hennes farbror!) skriver nu Jessica Fellowes bokserien Mitfordmorden. Hitintills har det kommit ut två böcker på svenska. Hon utgår mycket från verkligenheten då hon forskat i tidsperioden när hon hjälpt till att skriva faktaböcker om tv-serien Downton abbey. Sedan baserar hon även människor eller mord i böckerna på verkliga motsvarigheter.

Jag har nu läst de två som getts ut på svenska och gillar dem. Handlingen utspelar sig i 1920-talets England. I centrum finns barnflickan hos familjen Mitford, Louisa Cannon. Med ett förflutet i Londons mindre trevliga kvarter har hon lyckats få plats som barnjungfru i den rika överklassfamiljen Mitford. Barnen är allt från yngre till nästan vuxna och hon är, förutom hjälpreda i barnkammaren, sällskap och förkläde när de äldre flickorna rör sig utanför familjens hägn. Jag gillar porträttet av Louisa, hon har sin enkla bakgrund men lär nu känna överklassens liv och allt som händer kring dem, så att säga bakom kulisserna. Där finns spänningarna inom Mitford-familjen när det moderna livet (läs flickornas nattklubbsbesök och nya umgänge) ska införlivas i föräldrarnas rotade överklassvanor. Men även Louisas egen syn på sitt liv. Hur ska hon leva det? Tryggheten i en anställning, som hemmafru till en man eller som de självständiga och självförsörjande kvinnor hon möter.

Förutom detta sker ett mord i varje bok… I den första ”Mysteriet på Asthall” lär Louisa känna järnvägspolisen Guy när ett mord sker under en tågresa hon och delar av familjen Mitford är med på. Han är med även i den andra boken och jobbar då som ”riktig” polis (om än i låg befattning). I ett försök att slippa vara fast bakom receptionsdisken på polisstationen ser han (och även en kvinnlig kollega) till att komma med i spaningsarbetet efter i stöldliga som härjar i London…

I den senaste boken ”Vackra unga döda” möter Louisa (och lär känna) den unga tjänsteflickan Dulcie på en middagsbjudning de äldre systrarna Mitford är på. Louisa tycker om och känner gemenskap med Dulcie och när Dulcie blir anklagad för och riskerar att dömas för mord kan inte Louisa bara se på. Nog för att Dulcie lurat Louisa fullständigt och för att begå ett brott så var det inte mord! Det hänger inte ihop. Många händelser och ledtrådar ska sys ihop innan det står helt klart vad som hänt. De äldsta systrarna Mitford, Nancy och Pamela, blir snart indragna i att hjälpa Louise rentvå Dulcie.

/Liselott

Reservera böckerna på Ronneby biblioteks webbsida. 

Där ser du också vilka andra utgåvor du kan läsa dem.

Någonstans brister himlen av Erika Olofsson Liljedahl

Söndag kväll kom jag på att jag skulle ha någon mer bok till onsdagens Bokcafé Ängeln, så jag började läsa denna. Börjar bra, men jag undrar om jag hinner läsa ut den, kändes lite långsam. Så plockade jag upp den måndag kväll för att komma några sidor längre och kunde inte sluta läsa…

Det är författarens debut för vuxna läsare. Hon har lyckats skriva en vacker berättelse i beskrivningar, ord och miljö. Den är fylld av ljus men också av mörker, våndor och kval. Här ryms glädje och ömhet. Flera gånger får jag tårar i ögonen...Hon skriver om längtan men på ett sätt som får mig att reflektera över hur olika människors längtan är. Hur olika vi tänker och känner. Hur olika vi tar in omgivningen beroende på erfarenheter, ålder och hur vi ser på allt och alla runt oss. 

Elis som är bokens huvudperson iakttar denna morgon och funderar. Hans äldre syster Signe var inte hemma igår kväll och han missade henne i morse. När far och han är ute med båten frågar han men får inget svar. Konstigt. Kanske saknas några av hennes saker? Innan han far in till byn för att sälja fisken de fångat kollar han. Ja, kanske är några saker borta. I byn frågar han runt om någon sett henne, ingen vet något. Han fortsätter fråga hemma men fars och mors förklaringar känns inte äkta. Signe är borta. Hon var ljuset i familjen och saknas så. Så skär sig mor när hon rensar fisk. Ett litet sår som läggs om. Snart svullnar handen, hon får feber, dör. Elis vet att för att det ska bli bra där hemma i stugan måste Signe komma hem. Det duger inte bara med far och han. Innan mor dog berättade hon vart Signe tagit vägen och Elis ger sig iväg. 

Hittar han henne, hur är vägen dit? Återvänder någon av dem till stugan vid havet. I all sin finstämdhet och utan stora skeenden eller så dramatiska händelser drabbar den här berättelsen mig. Får mig att iaktta Elis och fundera över hans tankar och handlingar. Han är blott 14 år gammal. Jag glömmer det ibland när jag läser. Men året är 1920, han har fått ta ansvar hemma och känns ibland vuxen men likväl är han och har varit ett barn.
Författaren tar upp skillnaderna mellan folk och folk, de med skor på fötterna och de som saknar, lösdrivarna… De som bor här eller där. Men också skillnaderna i sinnet, i tankesättet i inställningen.

Den var så bra.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog. Kan både läsas och lyssnas på direkt då den finns som e-bok och e-ljudbok.

En blå död av Mikko Porvali

På sistone har jag både hört talas om och läst en del finska författare. Den senaste jag provade på var En blå död av Mikko Porvali. Den stod i bibliotekets bokhylla och såg lockande ut. Marknadsförs som en Karelen Noir, alltså lite hårdkokt, mörk och eländig. Men när jag läst ett tag kändes den mindre hårdkokt och mer som en skröna. Kanske på grund av sättet den är skriven på. Men inte på något sätt sämre för det. 

Jussi Kähönen är polisen som berättar. Om hur han halkade in på polisyrket, hur han får sin första tjänst i Viborg och vad som händer där. Han jobbar ihop med Salomon Eckert och de jagar spritsmugglare och stöter på idel våldsamma män, korrumperade män och fattiga gatubarn. Smarta som få och klurar ut lösningar för att få det de vill. 

Kyla och fattigdom i Viborg på 1920-talet. Ja, en fascinerande, spännande deckare av det lite annorlunda slaget i sin dragning mot skröna. Många gånger tänker jag – hur ska det här gå! Det ska bygga på en sann historia – undra vad av allt detta som skulle vara sant… Bra miljöskildringar vare sig de är i stan eller skidar fram i skogen. Författaren är utredare till yrket och har tidigare skrivit militärhistoriska verk. Jag kommer att hålla utkik efter den andra delen i trilogin (för det ska visst komma tre).

/Liselott

Beställ boken på bibliotekets hemsida. Kan läsa och lyssnas på direkt då den finns som e-bok och e-ljudbok.

En osynlig

En bok som varit populär och efterfrågad i början av året är Lykttändarna av Pontus Ljunghill. Jag pratade med en låntagare som reserverade just den. Hon talade så väl om den. Det utspelar sig i Stockholm 1928 innan de började riva träkåkarna och fattigkvarteren. Hon gillade miljöerna och hur de beskrevs. Jag blev väldigt nyfiken på den och satte upp den på min läslista, me lånade istället hem hans första bok De osynliga som faktiskt utspelar sig fem år efter Lykttändarna. 

Jag måste hålla med om att den är väldigt bra. Ett spännande brott (en åttaårig flicka hittas mördad) och fantastiska miljöer i Stockholm. Inte alltid så ljusa och trevliga men murrigt härliga. Det är krogar, ölhak, bakgator och lägenheter. Men även polishuset där flera av de anställda bor med sina famlijer! Så inte vår huvudperson den unge kommissarien John Stierna. Det är han som håller i utredningen av mordet på flickan. Men det går inte bra. Ledtrådar följs men ingen mördare anhålls. Detta varvas med hur John lever 25 år senare, just innan preskriptionstiden för mordet går ut. Fallet med flickan som han aldrig löste söker honom, går inte att glömma. En journalist intresserar sig för fallet och John Stierna läser i de gamla handlingarna. Är det något han missat? Spännande in i det sista!

/Liselott

Beställ böckerna av Pontus Ljunghill i bibliotekets katalog eller läs dem direkt.

Parfymsamlaren

London våren 1955. Grace vaknar med ett ryck ur en mardröm. Hon borde gjort sig i ordning för länge sedan. Det är mycket Grace borde. Frottera sig med andra fruar, ordna middagar, vårda sitt utseende och på andra sätt hjälpa sin man till en bättre position i samhället. Men Grace är inte intresserad av det. Nygift efter en stormande förälskelse men ändå inte lycklig istället är hon otillfredsställd, uttråkad och olycklig. Då får hon ett brev som måste kommit fel. Hon ärver en dam i Paris, Eva d´Orsey. En dam hon aldrig har hört talas om. Flygbiljetten är betald och advokatfirman väntar på henne. Med tanke på situationen hemma bestämmer hon sig för att åka. Om inte annat för att reda upp arvet. Om hon nu är rätt arvtagare vem är kvinnan? Varför låter hon Grace ärva?

Grace sökande efter svaret på vem Eva är blir inte alldeles enkelt. Varvat med denna får vi historien om Eva. Från det att hon som 14-åring började arbeta på ett hotell i New York tills hon dör ensam i en lägenhet i Paris. Parfymsamlaren är engagerade och bra, timmarna gick fort när jag började läsa. Jag gillar de olika miljöerna Kathleen Tessaro målar upp. Hur parfymsamlandet kommer in i bilden låter jag er själva ta reda på. Men bara den delen i historien är sinnlig och fantastisk.

/Liselott

Boken i bibliotekets katalog.

Mördarens apa

En uppseendeväckande boktitel som sannerligen kräver sin förklaring. Låt oss börja. När människoapan Sally Jones misstänks vara inblandad i ett slagsmål och i försvinnandet av en sjöman blir det spännande. Allt händer i gången tid när tempot var ett annat, man kommunicerar med brev, ångfartyg tuffar omkring på våra hav och hamnstäderna fylls av sjömän från jordens alla hörn.

I Lissabon tvingas gorillan Sally Jones gömma sig bland vindskupor och takåsar när ryktet om det hemska brottet tar fart. Hon är helt oskyldig men olycklig eftersom hon är efterlyst som Mördarens apa. Hennes vän kapten Koskela grips och anklagas för dråp. Att rentvå kaptenen blir absolut nödvändigt. Tack vare goda människor och sin hantverksskicklighet far Sally Jones vidare ut i världen på jakt efter den man som försvann den där ödesdigra natten. Sally Jones med vänner är bergsäkra på att han lever.

Det blir en färd från skumma gränder till exotiska palats, från bolmande ångbåtar i väst till vådliga flygfärder med en självöverskattande maharadja i öst. Snikna figurer känner sig hotade av apan, andra sträcker ut sin hand. Thrillertråden tätnar efterhand. Ibland verkar det hopplöst men mitt i eländet finns det förtröstan. Det var lite om handlingen. Men boken går inte att beskriva utan de nostalgiskt tidsfärgade och detaljerade illustrationerna. Jag hade gärna sett än fler av dem.

När det gäller stämningen och bilderna kan jag inte låta bli att associera till Jan Lööfs mekaniska finurligheter som finns i hans bilderböcker och i filmerna om Skrotnisse. En annan inspiratör jag anar mej till är äventyraren Tintin. Illustrationerna är gjorda av författaren Jakob Wegelius.

Mördarens apa av Jakob Wegelius är en fristående fortsättning på Legenden om Sally Jones. Båda har tilldelats Augustpriset för barn & ungdomar. Mördarens apa tror jag är en utmärkt högläsningsbok för hela familjen.
/Annika

Reservera Mördarens apa i bibliotekets katalog
Reservera Legenden om Sally Jones i bibliotekets katalog

Läge för vemod i hängmattan?

Stoner av John Williams, skrevs 1965 men har först nu översatts till svenska. Den handlar om en mans liv och är lågmäld och vemodig till sitt väsen.

Jordbrukarsonen Stoner förväntas ta över kampen med den kärvande torvan i mellanvästern, men en vändning sker, han får börja på lantbruksuniversitet som ung vuxen. Det är inget som diskuterats fram det är pappans beslut, det växlas inte många ord i familjen.

I en utväxt och sliten kostym börjar Stoner sin vandring mot staden och läroanstalten. Han går i flera mil innan han får skjuts. Tanken var att efter inhämtad kunskap skulle färden gå hem igen men så sker inte. Stoner har fångats av ordet. En kurs i engelsk litteratur öppnar skikt i Stoner han inte hade en aning om att de ens existerade, han kan inte sätta ord på den starka upplevelsen han vet bara att han vill mer. Han blir kvar vid universitet, han börjar sin klassresa.

Stoners liv präglas av hårt arbete. Det blir inte så många ljuspunkter men de finns, kraften i dem tar honom vidare. En är kärleken till litteraturen. Ändå är det som om Stoner lever i en bubbla, han sliter hårt med sitt arbete men han kämpar inte lika idogt när han stöter på problem i sitt privata liv.

Människorna rår inte över sina liv det är helt klart. Varken Stoner, hans fru Edith eller senare hans dotter. Ändå uthärdar de. Under den osynliga press alla lever under försvinner en del drömmar, somt förhårdnar. Jag tänker att det kan vara en tanke till oss, vi väljer inte fastän vi gör val. Livet väljer åt oss och hur vi handskas med just det faktum visar vilka vi egentligen är, där innerst inne.

Boken Stoner har hyllats den här våren men jag ställer mig nog en bit utanför hyllningskören. Jag känner stor sympati för det omsorgsfullt tecknade porträttet av personen Stoner och berörs av allvaret och eftertanken men delar av boken funderar jag över. Det är absolut en bok att diskutera. Hör gärna av dig med dina tankar.

John Williams (1922-1994) föddes i Texas och utbildade sig till lärare. Han skrev poesi och romaner. ”Stoner” trycktes från början i endast
2 000 exemplar, men har nu getts ut på nytt i en rad länder.

Annika

Reservera Stoner i bibliotekets katalog

Våldets barn

Utvärderingen av mellandagarnas läsprojekt faller sällan väl ut. Det är ju alltid så mycket annat som ska hinnas med. Kostymer ska kemtvättas, kinaschacksbataljer ska utkämpas, isar ska beskrinnas. I år hann jag i alla fall drygt halvvägs i Doris Lessings romanserie Våldets barn (1952-1969), i folkmun även känd som Martha Quest-serien.

Och nog rör det sig om ett ganska folkligt nobelpristagarverk, åtminstone seriens två första böcker (Martha och Bra gift) och i alla fall i de folksegment som ser till att såväl Gudrun Sjödén som undertecknad har jobb att gå till. Att inte ta den lätt naiva, tappert kämpande Martha till sitt hjärta är hur som helst en omöjlighet.

Närgånget skildras hur hon krånglar sig ur tonårens förvirring, går på danser, grälar med sin mor, söker tröst hos sin far, får jobb på kontor, gifter sig kärlekslöst, blir med barn… En uppväxtskildring bland alla andra, om det inte vore för tiden och platsen – 1930- och 40-talets Sydrhodesia (nuvarande Zimbabwe).

Det kolonialistiska förtrycket är ständigt närvarande, speglat i Marthas efterhand allt klarare blick. Hon kommer succesivt till insikt om apartheidsystemets absurditeter, men har länge svårt att kombinera sin växande medvetenhet med en frigörelse på det privata planet. Ju större gester, desto lättare att trassla in sig i den borgerliga omgivningens nät.

Mest drabbar emellertid den skoningslösa självironi som finns inbäddad i porträttet av den stundtals ganska osympatiska Martha. Hennes livsöde sammanfaller i mycket med Lessings egna, och behandlas med samma kärvt kärleksfulla sarkasmer som präglar (här kommer en kanske väl halsbrytande jämförelse) Ivar Lo-Johanssons självbiografiska svit från samma tid.

I seriens tredje del, En fläkt av stormen, har ironierna tagit överhanden. Martha har engagerat sig i traktens kommunistparti, vars handlingsförlamade verklighetsfrånvändhet kör både partiet och romanen i botten. Tillsammans med läsaren famlar Martha länge i ett fascinerande töcken av mötesexerciser, som synes ett resultat av att Lessing – under tiden för skrivandet av romanen – just hade vänt kommunismen ryggen.

Stark läsning i vilket fall, och utmaningarna lär väl knappast bli färre. I de två avslutande delarna av Våldets barn, publicerade en bit in på 60-talet, skärps tonen (har jag hört). De markerar början på Lessings ökända science fiction-epok och spänner en svåröverträffad båge från 1800-talets bildningsromaner, via 1900-talets optimistiska frigörelseiver, till 2000-talets bittra tillnyktring.

 

/Martin

Reservera böckerna i bibliotekets katalog 

Vi kom över havet

På båtarna mellan Japan och USA hade de med sig brev och några få

personliga saker. Breven berättade om välbärgade män vilka lovade fina hus och goda liv. När kvinnorna sedan stod vid relingen, när båten äntligen lagt till, insåg de att uppgifterna friserats friskt.

Det handlar om japanska kvinnor som drömde om ett bättre liv, eller ivägskickade döttrar. Alla åkte de i samma båtar över Stilla havet, en del var vettskrämda, både för överfarten och framtiden, en del var förväntasfulla. Tiden är 1919 och det är långt till andra världskriget, detta är viktigt för något sker efter Pearl Harbor.

Julia Otsuka har grävt i arkiv och läst mängder av kvinnors berättelser. Utifrån detta skapas ett vi. Det är vi som talar i Vi kom över havet, jag har nog inte stött på detta sätt att gestalta en grupp tidigare. Denna första del är en kollektivroman berättad i korta stycken, det är mycket effektfullt. Vi berättar om kvinnorna som sliter i jordbruken, tjänar sina män eller de vita. De ser storögt hur de andra ser ut och beter sig; långa, högröstade, svängande höfter och går utåt med fötterna i stora kliv. De har spetstrosor så vackra att man antagligen bär dem utanpå. Förundran är stor, så även isoleringen. Kvinnorna är i händerna på de andra, om det så är mannen eller familjerna de tjänar. Ofta blir de utnyttjade.

Så händer något, det börjar gå rykten och människor börjar ta avstånd. Informationen till issies, de japanska invandrarna, är snudd på obefintlig. När kriget förvärras dyker anslag upp på telegrafstolparna: Instruktioner till alla av japansk härkomst... De beordras att registrera sig och lämna in förbjudna föremål som kameror, knivar, kikare och dynamit. Nästa steg är evakuering. I långa rader traskar de iväg. Människor som knutit an till sitt nya land måste nu bege sig till okänd ort. Två år senare bor någon annan i deras hus, affärerna har fått nya namn. Frun i huset har glömt om trädgårdsmästaren hette mr Kato eller mr Sato.


Ett mörkt kapitel i USAs historia som jag inte kände till innan jag, för några år sedan, läste David Gutersons Snö faller på cederträden. Nu fördjupades kunskapen. Julia Otsuka berättar från köken, bakgårdarna, från trångboddheten. Vi kommer dem så nära. Alla slet och ville vara delaktiga i det nya landet. Att Japan var en av axelmakterna i andra världskriget gjorde dem till paria. 

Marinbasen Pearl Harbor bombades av japanskt flyg 7 december 1941
Issies är amerikansk slang för japanska invandrare

/Annika

Reservera Vi som kom över havet
Reservera Snön faller på cederträden i bibliotekets katalog

Den räddade tungan

Jag är hopplöst svag för den här genren. Kan inte få nog av gamla väst-under-tweedkavaj-gubbar som kommer ihåg sitt gamla ”riktiga” Europa, som i regel började med långbyxor i höjd med att Franz Ferdinand sköts, och som minns när det fortfarande sprang vargar på Donaus kärnis.

Fascinationen delar jag med Svenska akademien, som 1981 gav Elias Canetti (1905-1994) nobelpriset i litteratur. Starkt bidragande till utmärkelsen var hans då just avslutade självbiografiska trilogi. Den inleds med Den räddade tungan, som i fjol kom ny svensk upplaga och som jag i skrivande stund är mitt uppe i.

Eller kanske snarare nere i… För Canetti applicerar i stor utsträckning sitt barnajags perspektiv. Trots det kosmopolitiska kringflackande som Den räddade tungan skildrar – Canetti föddes i ett spanskjudiskt getto i bulgariska Ruse, flyttade vid sex års ålder till Manchester, för att sedan hasta vidare till Wien och Zürich – vägrar Canetti konsekvent att leda upp läsaren på några historiska utkiksplatser.

Orsaken till faderns plötsliga död vid trettioett års ålder kan möjligen ha varit något han läst i tidningen, men ofta förpassas den politiskt turbulenta omvärlden till kulisserna. Tillsammans med övriga strukturer och tolkningslinjer, politiska såväl som psykologiska.

Som läsare lockas man således till detektivarbete, till att tränga igenom de många fantastiska miljöbeskrivningar och kärleksfulla men samtidigt lätt satiriska personporträtt som ställts i förgrunden. Starkast lyser Canettis mamma. Hon är kärv och kapriciös (”Jag har fått en idiot till son! Det visste jag inte att jag fått en idiot till son!”) men också rörande mån om sin telnings mångkulturella förkovran, och livrädd för de hinder som familjens judiska börd kan innebära.

Den unge, faderslöse Canetti avgudar henne, nästan skrattretande omedveten om de psykoanalytiska straffsparkslägen han ger de i hans omedelbara närhet verksamma herrarna Freud och Jung. Den vrålhungriga kärleken till ord och litteratur – det vill säga räddandet av den tunga som Canettis barnflickas älskare en gång hotade att klippa av honom – är hur som helst bokens främsta tema. Fin att bära med sig är bilden av ett gammalt mullbärsträd i Canettis morfars trädgård…

…”med lågt sittande grenar som man lätt kunde klättra upp i. Jag fick inte göra det ännu, men mor gick aldrig förbi det där trädet utan att visa mig en gren däruppe, det var hennes gömställe där hon brukade sitta som ung flicka när hon ville vara i fred och läsa.”

/Martin

 

Reservera boken i bibliotekets katalog

Viktor Kasparsson!

Det var ju snack om ett paradigmskifte inom svensk seriekonst. Redan för två år sedan. Den taffligt tecknade satirens och socialrealismens tid skulle snart vara förbi, till förmån för ett mer episkt och verklighetsfrånvänt uttryck. ”I eskapismen kan vi se oss själva i ett nytt ljus”, förklarade de unga bildstormarna i ett manifest på Dagens Nyheters kultursida.

Men hur gick det egentligen? Svängde pendeln? Nja. Efter att krutröken lagt sig satt i alla fall jag kvar och småfnissade åt samma gamla Liv Strömquist-epigoner som tidigare. Den naivistiska sluggersatiren kändes så mycket effektivare än de nya trevande försöken till episk storslagenhet. Kravet att teckna snyggt blir lätt en hämsko, hindrar äventyret att få bäring ovan skissarket.

Dock med i alla fall ett lysande undantag: Dennis Gustafsson. Herregud, vilken talang! I helgen slukade jag samtliga hans skräckserier om Viktor Kasparsson, en dyster ungkarl och fotoassistent i ett lugubert 20- och 30-tals-Helsingborg.

Eller Hälsingborg, för att vara historiskt korrekt. Och det är Gustafsson, så vitt jag (och Dick Harrison, som skrivit ett förord till en av albumutgåvorna) kan se. Serierutorna som Viktor Kasparsson rör sig genom är klassiskt franskbelgiska i sin underbart pedantiska detaljrikedom. Gustafsson har byggt upp ett helt eget sepiatonat universum, fullt av gamla fotogenlyktor, Ernst-Rolfschlagers, unicaboxar och fuktig, slitstark tweed. Man vill ogärna därifrån.

Trots häxor, spöken, Näcken och Belsebub. Det ockulta är ständigt närvarande i detta ännu för-folkhemska Sydsverige. Och frågan är hur det ligger till idag, då vi betraktar 1900-talets välfärdsprojekt från det andra hållet. I linje med manifestets högstämda profetior kan vi törhända med Viktor Kasparsson se oss själva i ett nytt ljus...

/Martin

Reservera serierna i bibliotekets katalog

Haren med bärnstensögon

Nu har jag även tagit mig genom Edmund de Waals Haren med bärnstensögon, och är beredd att – om än inte förbehållslöst – stämma in i de massiva hyllningskörerna. Det rör sig helt klart om fängslande läsning. Så glöm min milda raljering i föregående inlägg (om du av någon anledning lade den på minnet).

Boken handlar om Edmund de Waal själv, brittisk världsberömd keramiker och ägare till 264 japanska miniatyrfigurer i trä och elfenben, så kallade netsuke. Om dessa hade förlänats talförmåga hade man kunnat pressa ur dem hela författarskap om det moderna Europas historia. Nu har de inte det, och De Waal iklär sig därför rollen som språkrör.

Han spårar netsukesamlingen till 1870-talets Paris, där hans bergatrollsrike och hysteriskt konstsamlande anfader Charles Ephrussi verkade. Det är belle epoque, fin de siècle, kaféer, Pernod, salongskultur och gryende modernism. I kulisserna springer folk som Edouard Manet, Pierre-Auguste Renoir och Marcel Proust. (Den sistnämndes romanfigur Charles Swann ska enligt uppgift vara kalkerad på just Charles Ephrussi.)

De Waal och hans berättelse tar sig så småningom vidare till Wien, dit netsukefigurerna skickats som bröllopsgåva, för att slutligen landa hos de Waals farbror Iggie i Tokyo.

Denna kulturhistoriskt vindlande resa genomsyras av en intressant men lite självdestruktiv metadiskussion. De Waal är paniskt rädd för att hans släkthistoria ska fångas in av klichéer, och försöker hela tiden gardera sig. Så här kan det till exempel låta:

”Jag tänker hela tiden på en förskräcklig film som jag såg för många år sedan när jag låg vid universitetet. Den utspelade sig i Paris och Picasso gick förbi hela tiden, och Gertrude Stein och James Joyce diskuterade modernismen över var sin Pernod.”

”Mitt Wien har försvunnit in i andra människors Wien”, fortsätter de Waal och försöker råda bot på denna problematik genom att hålla ett ganska så våldsamt tempo. Jag önskar emellertid att boken hade kunnat stanna upp ibland, närmat sig romanformen och verkligen försökt fånga atmosfären i en salong eller spänningen kring ett duell, och på så sätt lyckats spräcka klischéerna. Kanske hade De Waal helt enkelt kunnat fantisera lite mer.

Men förmodligen har jag bara förläst mig på Proust. Haren med bärnstensögon är ju betydligt mer än ett undvikande av litterära fallgropar. De Waal lyckas verkligen få med mycket, och blottlägger både klassamhällets och anitsemitismens vardagsdetaljer. Himlen mörknar över den judiska familjen Ephrussi. Netsukerna undkommer med en hårsmån. Och precis som i fallet von Rezzori – mest drabbande blir det när historien finner paralleller i vår egen tid.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

En antisemits memoarer

”Gubbar minns ’sitt’ gamla riktiga Europa” är en säljande etikett år 2012. Stefan Zweigs romantiserande Wien-skildringar hämtas upp från magasinens allra dammigaste hörn. Edmund de Waal tar några små japanska skulpturer till ursäkt för att få vältra sig i gammal inrökt, parisisk salongskultur.

Gregor von Rezzori (1914-1998) tillhör genrens mer udda fåglar, vilket titeln En antisemits memoarer signalerar. Boken – som ursprungligen gavs ut år 1979, men nu kommer i svensk översättning av Ulrika Junker Miranda – är det obehagligaste jag läst på länge.

Den består av ett antal löst sammanfogade, självbiografiska noveller, klädda i ett språk av allra yttersta kaliber. Varje novell är ett enskilt nedslag i von Rezzoris (d.v.s. hans berättarjags) liv, med start i 1910-talets Bukovina, ett område vars Wikipedia-sida dryper av alla de där skönt gammeleuropeiska begreppen: Moldaviska furstendömet, Habsburgska monarkin, Österike-Ungern…    

Ur dubbelmonarkins ruiner flyr von Rezzori till Bukarest. Stick i stäv med sina storslagna konstnärsdrömmar tvingas han ta anställning som skyltdekoratör, och hans famlande karriär fortsätter sedan i samma lite misslyckade stil. Kvinnor och judar hamnar ständigt i vägen. Och värst är således judinnorna.

Von Rezzori stöter på dem överallt. Dras till dem som till en magnet. Blir till och med god vän med flera av dem. Han tycks känna ungefär samma blandning av djup avsky och storögd fascination som jag känner inför hans bok. Trots att von Rezzori talade såväl tyska som rumänska, italienska, polska, ukrainska, jiddisch, franska och engelska verkar det hela handla om ett behov av att definiera sitt eget vilsna jag utifrån ”det annorlunda”.

Mot slutet finns några halvhjärtade försök att skylla hela Europas förfall på judarna, men von Rezzori har annars lite till övers för konspirationsidéer. Han påstår sig hata judar för att man alltid har gjort det, för att man helt enkelt avskyr vissa människor mer än andra. ”Lika självklart som att man föredrog hundar framför katter och uppskattade bin mer än vägglöss.”

Nazisterna kan han heller inte fördra. Han skrattar oförstående åt deras ”lismande småborgare i paletå”, målarkludden ”med den där sliskiga tjusarlocken i pannan”. Och det finns onekligen ett litterärt sug i den muntra misantropi som präglar framställningen, särskilt i kombination med berättarens totala oförmåga att se kopplingen mellan det privata och det katastrofalt politiska.

Delas denna oförmåga av författaren? Det funderar jag alltjämt på. Avgjort märks en stor dos självironi, men på vilket plan är svårt att säga. Mycket tyder på att von Rezzoris antisemitism var intakt år 1979. I vilket fall ger boken en helt unik förståelse för förintelsens bakomliggande mekanismer, och ett skrämande perspektiv på dagens europeiska kriser.  

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Rapport från cirkelns utsände

Bibliotekets James Joyce-läsecirkel var en höjdare. Ett drygt tiotal stolta och kraftigt omtumlade Ronnebybor gick för några veckor sedan i mål med Ulysses sista fyrtiotre sidor långa mening. Fast färdig med boken blir man aldrig, det var vi rörande överens om. Trots fem kvällar av halsbrytande utforskningar av Ulysses otaliga vinklar och vrår, kommer den 16 juni 1904 att förbli en lika förförisk som gäckande post i våra litterära almanackor.

För att i alla fall tillfälligtvis driva det hela ur blodet kände jag mig nödgad att förlägga en del av min semester till platsen för romanens sinnliga tilldragelser, det vill säga Dublin. Utrustad med paraply och den engelska Wordsworth-utgåvan av klassikern i fråga, kryssade jag mig under tre heldagar fram och tillbaka genom den irländska republikens ytterst gästvänliga huvudstad.

James Joyce Centre på North Great George’s Street kändes som en naturlig utgångspunkt. Bland annat på grund av den närbelägna adressen Eccles Street 7, hem åt Leopold och Molly Bloom, två av Ulysses tre protagonister. Själva kåken finns med i Joseph Stricks heroiska filmatiseringsförsök från 1967, men revs dessvärre strax därefter. Porten räddades dock åt eftervärden, och finns att beskåda på Joycecentret.



På andra sidan floden Liffey, i ett försök att runda Trinity Colleges stora, fridfulla grönområde, råkade jag lätt vilsekommen få syn på skylten för Swenys apotek. Det är på Sweny som Leopold Bloom – i hopp om att blidka en förmodat vänsterprasslande Molly – inhandlar den tvål som sedan gör sig påmind genom hela återstoden av romanen. Lokalen rymmer numera ett antikvariat/kuriosakabinett, vilket regelbundet arrangerar sammankomster kring Joyces författarskap.



Dubliners reading Dubliners var temat för dagen, och bespetsad på en stunds rotiskt välklingande novelluppläsning – av Billy Connolly-lookaliken bakom disken eller kanske någon av de små tweedgubbar som börjat trängas bland de dammiga hyllorna – fattade jag posto i ett av Swenys hörn.

Snart infann sig dock den obehagliga insikten om att diskrepansen mellan högläsare och publik var av ett ytterst postmodernt slag. Det dröjde således inte länge innan det var min egen darrande och i sammanhanget exotiska stämma som fick vara språkrör åt det förra sekelskiftets hungrande Dublinbor. Som att låta Tony Irving läsa Raskens, ungefär.

Spektaklet på Sweny resulterade hur som helst i flera trevliga handskakningar, samt i den oumbärliga upplysningen om att morgondagen var sommarens sista tillfälle att besöka Martello Tower i Sandycove. På grund av förvaltningsstridigheter håller tornet (liksom dess lilla Joyce-museum, initierat av den legendariska förläggaren Sylvia Beach) tills vidare stängt.  

Det är i Martello Tower allt börjar. Stephen Dedalus – Joyces alter ego, och även förekommande i Ett porträtt av konstnären som ung – bor där, tillsammans med den burduse vännen Buck Mulligan och den högdragne folkloristen Haines. Det är Mulligan som i romanens första mening ståtlig och småfet "came from the stairhead, bearing a bowl of lather on which a mirror and a razor lay cross". Ett inte helt enkelt företag, insåg jag på plats i ett soligt Sandycove. En rundlagd amerikansk Joyce-nörd lyckades bokstavligt talat fastna i det trånga trapphuset. Att nedgången för en stund var spärrad störde mig dock föga. Utsikten från bröstvärnet var magnifik, det kulturhistoriska vinddraget ymnigt.

Tillbaka i den södra stadskärnan, hack i häl på Leopold Bloom. Längs Duke Street återfinns två klassiska Joyce-pubar: The Duke och Davy Byrnes. På den sistnämna förtär den grubblande Bloom en gorgonzola-smörgås. Han betalar sju pence, och jag kan konstatera att syltan shapat upp sig några pinnhål sedan 1904. Min nota kan i och för sig ursäktas av att jag kompletterade ostmackan med en smått fantastisk grönsaksoppa, samt en pint draught. 

Mitt emot Davy Byrnes huserar lämpligt nog det anrika antikvariatet Cathack Books. Den bistra uppsynen från bakom disken för tankarna till misantropen Bernard från tv-serien Black Books. Vilket är högst förståeligt. I hyllorna trängs dyrgripar som den bistre knappast vill göra sig av med i första taget.

Få ortsnamn har lika många uttalsmässiga fallgropar per stavelse som Howth. Denna bergiga udde, strax norr om Dublin, är emellertid väl värd en heldag i sig. Man tar sig enkelt dit med hjälp av pendeltåget DART, vilket trots sitt rostiga yttre uppvisar en närmast övernaturlig tidtabellstrogenhet. I alla fall med svenska mått mätt.

Att jogga sig upp för Howth är en hisnande och lätt dödsföraktande naturupplevelse, särskilt om man envisas med att ha Ulysses i handen. Efter noggrant utforskande av uddens alla kuperade små grusstigar beslutade jag mig, fram emot eftermiddagen, för att ha hittat just det ormbunksbuskage bredvid vilket Leopold viker ihop sin rock som huvudkudde åt Molly. I litteraturhistoriens kanske allra vassaste kärleksscen:

”[H]ennes hår utslaget, tvestjärtar i ljungen min hand under hennes nacke, du rufsar till det. O du store! Sval och len av salva rörde hon mig med handen, smekte: hennes blick vek inte undan. Hänryckt låg jag ovanpå, fylliga läppar öppna, kysste hennes mun. Mums. Försiktigt gav hon mig i munnen kuminkakan varm och tuggad. Jolmigt mos mumsat av hennes mun sötsurt av hennes spott. Fröjd: jag åt den: fröjd."

Tvestjärtarna finns kvar på Howth, i sällskap av getingar och ilsket blängande getter. Jag var således tacksam när jag hittade ner till byn igen och dessutom släpptes in på den lokala puben, trots svettig löparutstyrsel. Där kunde jag i lugn och ro planera min fortsatta Dublinvistelse.

De gröna läslamporna på nationalbiblioteket skulle ses. Så även korsningen vid Merrion Square, där Joyce förgäves väntade på sin Nora under deras första inställda date, och där även Oscar Wilde ska ha kommit till världen en gång. Och så Writers Museum, och Swift, Yeats, Shaw, Beckett, Seamus Heaney, Eavan Boland, Patrick Kavanagh, Flann O’Brien… Mer om det någon annan gång.

/Martin

Reservera Ulysses i bibliotekets katalog
Eller kanske en reseguide om Dublin

Bergmanskt

"The dream of the 90s is alive in Portland", skaldade nyligen ett par skojiga nordamerikaner i ropet. I Ronneby väljer vi istället 20-talet som tröstande estetiskt bollplank. Reservationskön till Pontus Ljunghills En osynlig är under tillväxt, i läsecirkeln svettas vi stärkelsen ur våra kragar över James Joyces Ulysses, och på bloggredaktionen kurar vi annalkande kulturskymning i sällskap med… just det: Hjalmar Bergman.

En nyupptäckt favorit bland kulturens många bergmän, och bland svenska författare överlag. På parnassen i mitt huvud måste han dessvärre trängas med Ivar Lo-Johansson, av vilken han en gång avfärdades med sluggertillmälet ”lösfet och klumpig”.

Hjalmar Bergman stod som symbol för det unket borgerliga berättande som Lo-Johansson och hans proletärförfattarkollegor ansåg sig revoltera emot. Och visst, samhällskritik är väl inte det första som utmärker Bergmans företagare, affärsidkare och tjänstemän, ofta hemmahörande i Wadköping (verklighetens Örebro). Men kanske inte heller det sista.

Bergman var, som son till en bankkamrer, ohjälpligt född in i borgerligheten. Men som konstnärssjäl och homosexuell var han samtidigt dömd till en betraktande position vid sidan om. Ett öde som genererade en osviklig talang för demaskering. Bergmans välbesuttna persongalleri utsätts för samma långsamma avklädning som Marcel Prousts parissocietet i På spaning efter den tid som flytt. Och bakom alla vinkallskålar, blåantilopspälsar och förlägna grin är det tomt, meningslöst och kolsvart.

Chefen fru Ingeborg är Hjalmar Bergman i högform. Ingeborg Balzar chefar över den modeaffär som hon tagit över efter sin makes bortgång. Hennes tryggt inrutade tillvaro befinner sig dock vid en illavarslande brytpunkt. Sonen Kurt står beredd att ta över, trotjänaren Andersson vill pensioneras, och själv har hon ”börjat glida in i den höga ålderns dödvatten”. Dessutom har dottern skaffat en fästman. Han är ”utan fasta linjer, utan prägel, suddig.” Samtidigt lömskt oemotståndlig…

Fru Ingeborg tärs av kampen mellan principfasta klassideal och ett plötsligt uppflammande känsloliv. Det svängigt lakoniska 20-talsspråket förstärker komiken i den stoiska fasaden: ”Tillåter mamma att jag drar ett bloss? Den här stugan vädras tydligen inte var dag.”

Fästmannen tillhör Wadköpings-ätten de Lorche, vars olika medlemmar figurerar i de flesta av Bergmans tidiga romaner. Och just hur karaktärerna växelvis får spela huvudroller, biroller och ibland bara skymta förbi som statister är nog det som fascinerar allra mest. Varje roman tycks vara en del av en större helhet; en ny inblick i Bergmans pedantiskt uppbyggda universum. Som jag tänker ägna våren och sommaren åt att gå vilse i.   

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Joycerierna

Det här är en fantastisk liten bok, med en lång, trevlig titel: Dag ut och dag in med en dag i Dublin. Alldeles lagom för tågresan Ronneby-Borås. Man sitter och småler hela vägen.

Dagen som åsyftas är den 16 juni 1904, vilken inleds med att en viss Buck Mulligan traskar ner för trappan till det försvarstorn vari han tillfälligtvis bor. Han gör det stately. Det vill säga värdigt. För det är väl ett adverb?... Nja, inte sedan 1600-talet, om man får tro Oxford English Dictionary. Så troligtvis bör det istället betraktas som ett adjektiv. Värdig, då kanske… Eller ståtlig… Eller värdigt, trots allt.

Dag ut och dag in med en dag i Dublin är en inblick i Erik Anderssons översättarlya. En skildring av fyra års tour de force med James Joyces Ulysses. Och redan inför de första radernas djupt sedimenterade språknörderi infinner sig vankelmodet:

"Jag översätter hela första sidan. Avstannande. Jag får en sjunkande känsla. Det är illavarslande när en engelsköversättare erfar en anglicism."

Någon kris är det dock aldrig fråga om. Andersson vet när det är läge att gå vidare. Lugnt resonerande kommunicerar han med Ulysses irländska (19)00-talskontext; kryssar med säker hand mellan översättargebitets Skylla och Karybdis, det vill säga att stirra sig blind på ett verks "bokstav" till förfång för dess "princip", eller tvärtom. Det är oerhört intressant. Jag lovar!

Vad som framförallt gör Dag ut och dag in till så underhållande läsning är emellertid Erik Anderssons storartade berättartalanger. Han odlar en inspirerande fäbless för underfundiga ordvändningar, och besitter ett exakt gehör för vardagslivets dråpliga detaljrikedom.

Dessa egenskaper gick härom året på högvarv i hans underbart lokalhistorieabsurdistiska roman Den larmande hopens dal. Här ger de glans åt – utöver översättarspörsmålen – några resor till den gröna ön, sammankomster i Svensk-finska Joyscesällskapet, liksom stillsamma leråkerskontemplationer vid Anderssons västgötska tjälle.

Oavsett om din vår kommer att gå i den svagt urindoftande frukostnjurens tecken eller ej – missa inte Erik Andersson.

/Martin

Foto: Dick Claesson

Reservera boken i bibliotekets kataog

En osynlig

Så har jag också läst en deckare. En osynlig, av debutanten Pontus Ljunghill. Som vanligt var det hägrande miljöexcesser som fick mig att trilla dit. Boken utspelar sig under den fantasieggande sensommaren/hösten 1928.

Den lite träige stockholmskommissarien John Stierna sätts att utreda ett mord på en ung flicka. Liket har påträffats i en övergiven lokal ute vid Djurgårdsvarvet, och spåren är knappa. Några däckavtryck, en teckning av en man i hatt, ett förlorat smycke i form av en märklig, halsduksförsedd sagoboksgris vid namn Piglet.

Via en parallellhandling – tjugofem år senare – blir läsaren tidigt varse att gåtan är av det segdragna slaget. 1953 är en sliten och just pensionerad Stierna på förment rekreerande gotlandsresa. Den gamla mordutredningen tynger alltjämt hans bagage. Såväl bildligt som bokstavligt.

En osynlig är inte riktigt det vältrande bland jazzgossar, jerseyklänningar, art-decomunstycken och verserade "Ah, det ges orientaliskt vid taffeln!"-utrop som jag initialt hade bespetsat mig på. Det är dock ingen tvekan om att Ljunghill – utbildad kriminolog och polishistoriker – hittar lika bra i tjugotalets Stockholm som i sin egen ficka.

Han jobbar med få men exakta detaljtryfferingar, vilka låter läsaren förnimma tidsandan. Folkhemmet är i sin linda. I klarakvarteren klättrar vägglössen ännu obekymrade om morgondagen, och polisen – med eller utan pickelhuva – är ännu inte en självklar del av någon gemensam samhällskropp. I faggorna lurar dock framtiden, och tydligen är det inte bara sin chicka bobfrisyr som Karolina – Stiernas fru – blivit en smula less på.

Ser fram emot nästa bok, i vad jag hoppas blir en serie.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog