Av omslagsbilden att döma är Åsen skriven av Stig Claesson. Innehållet är dock själva antitesen till sorglustiga betraktelser om älgar, skomakar-morfäder och bortglömda gamla pinnar. Debuterande Katarina Fägerskiöld leder snarare tankarna till en annan Stig – Stig Larsson (alltså den riktiga, han utan snajdigt Trenter-e).
Åsen handlar om tjugoåriga Sofi, som jobbar på ett lantbruk någonstans i sydöstra Västergötland. Hon stängslar, slaktar grisar och kör traktor. Och gräddar pannkakor, stryker tvätt och lägger barnen. Som ett slags modern piga. Husbonden heter Sam och är en konturlös bondlurk helt utan åthävor. Han varken gnäller eller tackar, men låter succesivt Sofi bli en oumbärlig del av gårdens maskineri.
Det antyds att Sofi är uthyrd av ett bemanningsföretag, och facket gör sig enbart påmint i form av en sexistisk kommentar. Brännande arbetsmarknadskritik är dock knappast den främsta drivkraften i Åsen, som förresten verkar utspela sig på 90-talet.
Det antyds att Sofi är uthyrd av ett bemanningsföretag, och facket gör sig enbart påmint i form av en sexistisk kommentar. Brännande arbetsmarknadskritik är dock knappast den främsta drivkraften i Åsen, som förresten verkar utspela sig på 90-talet.
Frågan är om jag kan spåra någon drivkraft över huvud taget. Åsen är så långt från både arbets- och landsbygdsromantik som man kan komma. Och det rör sig inte heller om country noir. Alltså inget – så att säga – romantiserande av oförmågan att romantisera. Det tilldrar sig ytterst lite på raderna, och är dessutom spökligt öde där emellan. Den illvillige skulle kunna orera om typisk skrivarkursprosa, less is more-estestik som drivit sig själv till kvävningsdöd.
Men jag landar nog i att det är likgiltigheten som är det centrala här, skildrat med ett perfekt avvägt och ibland torrt humoristiskt språk. Sofi är rädd för att köra traktor, blir en aning förälskad och får ont i armen när blixten slår ner i henne. Men för det mesta uttrycker hon bara nollställdhet. Kanske är Sofi gravt traumatiserad. Kanske lite dum. Hon skulle mycket väl kunna vara en sådan där otäckt urholkad Stig Larsson-karaktär, eller dyka upp i en Magnus Dahlström-text.
Men möjligen är hon bara skönt befriad från det nervösa bekräftelse- och upplevelsebehov som vi så gärna förknippar unga människor med. I vilket fall – nedsänkt i vår tids ältande av den svenska landsbygdsidentiteten blir denna psykologiska osäkerhet avgjort intressant...
Ser med stor spänning fram emot Fagerskiölds fortsatta författarskap, samtidigt som jag – vilket ni kanske märker – inte riktigt tänkt färdigt på Åsen än.
