Löwensköldska ringen av Selma Lagerlöf

Det finns så många klassiker som jag ännu inte har läst. Men så blev det av att läsa trilogin Löwensköldska ringen skriven av Selma Lagerlöf. Jag skulle se Västanåteaterns föreställning Anna Svärd och lite påläst ville jag vara. För en gång skull läste jag förordet till första delen som heter just Löwensköldska ringen och fick veta lite mer om böckerna och Selma Lagerlöf. Löwensköldska ringen utgör en släktkrönika i tre delar. Den första heter just "Löwensköldska ringen", den andra "Charlotte Löwensköld" och den tredje "Anna Swärd".

Denna första del beskrivs i förordet som en spökhistoria och jämförs med Herr Arnes penningar. Den senare läste jag för flera år sedan och tyckte då om den och en bra spökhistoria är aldrig fel… Jag blev inte besviken. Denna första korta roman berättar om själva ringen och tar sin början 1741 när Bengt Löwensköld somnar in. Hon berättar om vem Löwensköld var och hur ringen stjäls från hans grav och skänker olycka åt de som innehar den… Den är otroligt bra skriven och jag flyter lätt in i språket och berättelse. Det går knappt att sluta läsa. Dessutom slutar det med en cliffhanger och jag vill genast börja läsa nästa del…

/Liselott

PS del två tog inte riktigt vid där jag trodde men var nog så bra! Del tre var ytterligare lite annorlunda. 

Reservera böckerna på Ronneby biblioteks webbsida. Finns att läsa och lyssna på direkt och även i en lättläst version.

Villette, en återutgiven klassiker

Det är inte så dumt när klassiker blir översatta på nytt. Chansen är då stor att de köps till biblioteket och jag får ögonen på dem. Den här gången var det Charlotte Brontës Villette som det blev av att jag läste. Den bok hon annars är mest känd för är Jane Eyre.

I Villett följer vi den unga kvinnan Lucy som av en händelse använder sina sista slantar för att ta sig över Engelska kanalen. Ännu mer slumpartat står hon en sen kväll framför dörren till en skola där hon söker tjänst. Med början som guvernant blir hon snart lärarinna och det utan att kunna ett ord franska. Lucy är som hon är och omges av spännande människor som lärarna på skolan och andra personer runt henne. Lucy iakttar sin om givning och drar sina slutsatser om människorna hon har omkring sig. Det är roligt, allvarligt spännande och ibland lite skrattretande men jag gillar det. Vi följer Lucy i motgångar och i medvind genom hopp och mörker. Här finns intriger och hemligheter. 

Det är roligt att läsa en bok som ursprungligen är skriven i mitten av 1800-talet. Berättartekniken skiljer sig en hel del från dagens deckare… Nyöversättningen göra att språket flyter lätt och läsningen går snabbt. Den enda jag riskerar att fastna på är alla fotnoter som förklarar både det ena och det andra, men å andra sidan är de inte nödvändiga att läsa.  

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Mary Jones historia

Fortfarande händer det att man som bibliotekarie tilltalas med ett trevligt: ”Hej, jag har lite bråttom och vet inte vad jag ska läsa, kan inte du ge mig en sån där riktigt bra bok?”

Det gäller då att ha några säkra, lagom lättuggade kort i rockärmen. Typ Ian McEwans Lördag, Kerstin Ekmans Vargskinnet, Deon Meyers Tretton timmar, Sarah Waters Nattvakten, kanske något av Hjalmar Bergman. Och så Elin Boardys gedigna romanhantverk. Intelligent upplagda, försynt genuspredikande, sprängfyllda av atmosfär och skickligt levandegjord historia.

Mary Jones historia är Boardys senaste roman – den svåra tredje. Titelns Mary är köksflicka hos en viss Long John Silver, och vad Boardy tagit sig före är alltså en omskrivning av Robert Louis Stevensons pojkboksklassiska Skattkammarön. Epitetet till trots är min egen relation till förlagan närmast obefintlig, tidigt fördärvad av någon bryskt förkortad 80-talsupplaga. Förkunskaper är emellertid inget måste för att åter kunna njuta av Boardys stämningsfulla prosa.

Det är Silvers hustru Dolores som ger Mary språket, liksom en dagbok och uppdraget att nedteckna deras historia. Tiden på världshuset Kikaren i Bristol, Dolores förflutna som slav, flytten till Hispaniola, Silvers död och Marys uppvaknande kärleksliv utgör centrala delar. En jämförelse med Jean Rhys Sargassohavet är svår att låta bli. Precis som Rhys apterar Boardy såväl feministiskt som postkolonialistiskt sprängmedel i lämplig 1800-talsklassiker, om än med ett lite muntrare handlag.

Och i vissa avseenden komplexare. Dels i skildringen av Dolores resa från slav till husmor, dels i hur Silvers utsvävande sjörövargäng inte enbart får fungera som patriarkal fond till de hemarbetande kvinnornas trånga vardag. Mary finner nämligen något inspirerande hos de saltstänkta gestalter som släntrar in på Kikaren. Boardy har vaskat fram piratmytens homoerotiska inslag, vilka får bekräfta Marys starka känslor inför flickan Agnes.

Att det rör sig om just piratmyt skapar samtidigt en viss osäkerhet i läsningen. Mot vilken bakgrund tecknas egentligen Mary Jones öde? Finns hon bara i sagans värld, eller i en faktisk historisk verklighet? Till vilken grad är hon normbrytande?

Och det dröjer innan jag känner mig helt bekväm med framställningens strikta dagboksperspektiv. För det jag gillar mest hos Boardy är ju den febrigt laddade, perfekt avlyssnade presens som präglade hennes förra roman, Mot ljuset. Det strikta återberättandet i Mary Jones historia tar kanske lite grand udden av gestaltningen, men vässar nog samtidigt den kil som Boardy skjuter in i Stevensons förlaga…

Jag har inte riktigt funderat klart på den här, vilket i sig är ett gott betyg. Jag kommer avgjort att fortsätta pracka på er Elin Boardys böcker.

 

/Martin

 

Copyright/fotograf: Lisa Irvall

 

Reservera boken i bibliotekets katalog

Dublinesk

Dublinesk av den spanska författaren Enrique Vila-Matas är en liten skrattspegel för oss självgoda ivrare för litteratur och läsning.

Därtill rent olämplig för den som tenderar att titta för djupt i glaset. Vilket den förtidspensionerade bokförläggaren Samuel Riba, romanens huvudperson, länge haft som vana. Numera håller han sig nykter, och upplever därmed sin vardag som synnerligen trist och blodfattig. 

Ribas enda drivmedel är hans fortsatt starka engagemang för litteraturen, inför vilken han i digitaliseringens tidevarv hyser allt lägre förhoppningar. Riba genomför en resa till Dublin – idolerna Joyces och Becketts förlovade stad – där han ämnar hålla en begravningsceremoni för den tryckta boken som fenomen. På samma gång är det de begåvade läsarnas tynande tillvaro som sörjs:

”Författare sviker läsare ibland, men det kan också vara tvärt om, att läsare sviker författare om det enda de söker hos dem är bekräftelse på att världen är sådan som de själva ser den…”

…resonerar Riba, utifrån en diskussion om Kafka som han haft med Vilém Vok, en tjeckisk författare som trots sina 1480 träffar på Google är ren hittepå. Och just i detta hejdlöst kärleksfulla refererande till såväl fiktiva som verkliga författare uppstår det så oemotståndligt läsfestliga i Dublinesk (bland annat när Riba tror sig ha häng på mannen i McIntosh – den mest gäckande bifiguren i Joyces Ulysses – går jag fullständigt i spinn).

Samtidigt finns det något desperat, klaustrofobiskt och djupt tragiskt i Ribas tro på att litteraturen och den begåvade läsningen ska fylla livet med mening. Gränsen mellan Ribas verkliga och fiktiva vänner (idel gubbar i båda lägren) ter sig snart en aning otydlig. Det är nog inte främst som förläggare Riba söker efter en ny framstående författare, utan snarare som vilsen romangestalt…

Metalager läggs till metalager och Dublinesk har inga problem med att leva upp till omslagets kalejdoskopbild. För mig blir romanen något av en drömsk fortsättning på bokcirkelns just avslutade läsning av Göran Tunströms Juloratoriet, vari Tunströms alter ego Viktor försöker skapa struktur och mening i sitt liv och i sitt förflutna. Myter, motiv och gestalter från Bibeln, Dante, Homeros och Lagerlöf stor då troget honom bi, vare sig han vill det eller ej.

 

/Martin

 

Reservera boken i bibliotekets katalog

Våldets barn

Utvärderingen av mellandagarnas läsprojekt faller sällan väl ut. Det är ju alltid så mycket annat som ska hinnas med. Kostymer ska kemtvättas, kinaschacksbataljer ska utkämpas, isar ska beskrinnas. I år hann jag i alla fall drygt halvvägs i Doris Lessings romanserie Våldets barn (1952-1969), i folkmun även känd som Martha Quest-serien.

Och nog rör det sig om ett ganska folkligt nobelpristagarverk, åtminstone seriens två första böcker (Martha och Bra gift) och i alla fall i de folksegment som ser till att såväl Gudrun Sjödén som undertecknad har jobb att gå till. Att inte ta den lätt naiva, tappert kämpande Martha till sitt hjärta är hur som helst en omöjlighet.

Närgånget skildras hur hon krånglar sig ur tonårens förvirring, går på danser, grälar med sin mor, söker tröst hos sin far, får jobb på kontor, gifter sig kärlekslöst, blir med barn… En uppväxtskildring bland alla andra, om det inte vore för tiden och platsen – 1930- och 40-talets Sydrhodesia (nuvarande Zimbabwe).

Det kolonialistiska förtrycket är ständigt närvarande, speglat i Marthas efterhand allt klarare blick. Hon kommer succesivt till insikt om apartheidsystemets absurditeter, men har länge svårt att kombinera sin växande medvetenhet med en frigörelse på det privata planet. Ju större gester, desto lättare att trassla in sig i den borgerliga omgivningens nät.

Mest drabbar emellertid den skoningslösa självironi som finns inbäddad i porträttet av den stundtals ganska osympatiska Martha. Hennes livsöde sammanfaller i mycket med Lessings egna, och behandlas med samma kärvt kärleksfulla sarkasmer som präglar (här kommer en kanske väl halsbrytande jämförelse) Ivar Lo-Johanssons självbiografiska svit från samma tid.

I seriens tredje del, En fläkt av stormen, har ironierna tagit överhanden. Martha har engagerat sig i traktens kommunistparti, vars handlingsförlamade verklighetsfrånvändhet kör både partiet och romanen i botten. Tillsammans med läsaren famlar Martha länge i ett fascinerande töcken av mötesexerciser, som synes ett resultat av att Lessing – under tiden för skrivandet av romanen – just hade vänt kommunismen ryggen.

Stark läsning i vilket fall, och utmaningarna lär väl knappast bli färre. I de två avslutande delarna av Våldets barn, publicerade en bit in på 60-talet, skärps tonen (har jag hört). De markerar början på Lessings ökända science fiction-epok och spänner en svåröverträffad båge från 1800-talets bildningsromaner, via 1900-talets optimistiska frigörelseiver, till 2000-talets bittra tillnyktring.

 

/Martin

Reservera böckerna i bibliotekets katalog 

Jean Rhys

 

 

 

 

 

 

 

 

Jean Rhys liv är som en roman – en roman av Jean Rhys.

Hon föds som Ella Gwendolen Rees Williams, år 1890 på den karibiska ön Dominica. Fadern är walesisk läkare och modern kreol – ett luddigt begrepp som i detta fall etiketterar en tredje generationens kolonisatör av skotskt ursprung.

Sjutton år gammal flyttar Ella till sin faster i England, fylld av de skådespelardrömmar som snart ger henne en plats på Royal Academy of Dramatic Art. Ett brev från skolan till Ellas far kväver dock karriären i sin linda. Rektorn har synpunkter på Ellas västindiska accent, förklarar att den gör henne omöjlig i betydande roller.

Brevet blir en biljett till Londons skymningsvärldar; till en spritmarinerad tillvaro i prostitutionens gränsland. En av de män som Ella söker försörjning hos är författaren och kritikern Ford Madox Ford. Han lär henne att omvandla dagboksanteckningar till romantext, råder henne att anta den chicka pseudonymen Jean Rhys, och ser till att en serie böcker publiceras. Det fungerar ett tag, men efter fjärde romanen, God morgon midnatt! (1939), tystnar Rhys som författare; försvinner längre in i dimmorna.

Långt senare ska BBC göra en radiodramatisering av en av Rhys berättelser. Man betvivlar att hon är i livet, men sätter i alla fall in en annons i tidningen. Vilket ger resultat. En skröplig Rhys hör av sig från sitt hem i Devonshire, en förläggare rycker ut och 1966 – efter att Rhys tredje make gått ur tiden – kan så mästerverket Sargassohavet (Wide Sargasso Sea) färdigställas.

Sargassohavet är en så kallad prequel, där Rhys tar utgångspunkt i Charlotte Brontës Jane Eyre. Med sina egna erfarenheter som tillhygge river hon ogenerat i denna viktorianska klassikers hjälpligt bandagerade sår, det vill säga historien om Rochesters första fru, den galna kreolkvinnan på vinden. Rhys kallar henne Antoinette och frambesvärjer i suggestiva sekvenser hennes uppväxt i det tidiga 1800-talets Västindien. Ett vilt blomstrande paradis, vari man emellertid redan på de första sidorna kan känna en stank av förruttnelse.

Den brittiska slaverinäringen har just förbjudits. Kolonisatörerna väntar förgäves på kompensation och värst är det för kreolerna. Antoinette och hennes mamma betraktas av britterna som ociviliserat pack, samtidigt som den hämndlystna urbefolkningen börjar vända sig emot dem. Den stenhårda oförsonligheten i Antoinettes abrupt avslutade vänskap med den svarta flickan Tia är hänsynslöst drabbande läsning.

Enda tänkbara räddningen är att få giftas bort, som del i någon affärsuppgörelse. Antoinette är alltså bakbunden med dubbla rep – som kreol och som ung kvinna. Och det är just denna samkörning av rasistiskt och patriarkalt förtryck som gjort Sargassohavet till en så kallat postkolonial klassiker. Också ur ett rent feministiskt perspektiv ses romanen som en grundsten, även om dess dystopiska tendens ofta satt sig på tvären i resonemangen.

För Jean Rhys skrev inte från någon hurtigt frigjord position, utan inifrån det patriarkala fängelset. Giftermål eller spritindränkt vansinne – det är de enda alternativ som hennes romangestalter kan ana genom gallerfönstren. Och troligtvis är det just denna självupplevda oförmåga till revolt som får känslan av utanförskap att bränna så stark.

Kring detta diskuteras det för närvarande ymnigt i bibliotekets bokcirkel. Den 12 december har vi ett andra möte om Sargassohavet. Det vore kul om du kom förbi!

/Martin

Jean Rhys i bibliotekets katalog

Tunneln

Jag täpper igen en genant bildningslucka: den argentinske författaren Ernesto Sábato (1911-2011). I åratal har jag haft mage att orera om sydamerikanska litteraturskatter – om Borges, Bombal, Marquez, Cortázar och Bolaño – utan att ha läst en rad av denne närmast gogolska portalgestalt.

Rent kvantitativt är Sábato emellertid raskt avbockad. Författarskapet inbegriper endast tre riktiga romaner. Den mellersta, Om hjältar och gravar, anses som det stora mästerverket. Debuten Tunneln är en lämplig uppvärmning.

När Tunneln publicerades 1948 hade Sábato just avslutat en lysande, internationell karriär som filosofie doktor i fysik. En existentiell kris ska ha varit skälet till U-svängen, och Tunneln brukar pekas ut som den första kopplingen mellan latinamerikanskt berättande och tungsint europeisk existentialism i Camus och Kafkas anda.

Historien återges ur den misantropiske konstnären Pablo Castels synnerligen smala perspektiv. Redan på första sidan erkänner han mordet på en viss María Iribarne. Hon har tidigare uppmärksammat en viktig detalj i en av Castels målningar och därmed gjort sig till föremål för hans omedelbara besatthet.

Jag gillar att Sábato/Castel bara flyktigt berör tavlan i fråga, att konstens mysterier lämnas därhän och att det psykologiska lodandet aldrig tillåts krusa ytan. Istället är det Castels praktiska bryderier med att spåra och sedan närma sig María Iribarne som framställningen skjuter in sig på. Fixeringen vid passionens teknikaliteter skapar en kvavt instängd stämning; ett tunnelseende helt utan förståelse för läsarens frustrerande okunskap om den gäckande Marías tankar och bevekelsegrunder.

Detta limmar förresten fint med den senaste utgåvans formgivning. Böckerna i Lind & Co klassikerserie Nittonhundra har ett märkligt högsmalt format. Det tar en evighet att nå varje sidas sista rad, och trassla sig ur dess trånga fängelse. Precis som i fallet De små hästarna i Tarquinia förstärks läsarens närmast fysiska förnimmelse av kärlekens mörka, klaustrofobiska baksida.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Folke Dahlberg

En regnig eftermiddag för några veckor sedan hade jag vägarna förbi västgötska Forsvik, beläget strax intill Karlsborg vid Vätterns nordvästra sida. Jag parkerade bilen, checkade in på mitt natthärbärge och lät mig sedan stillsamt överväldigas av bruksortens kulturhistoriska ymnigheter.

 

Över en vegetarisk pytt hos en av ortens traktörer kunde jag begapa platsen för Göta kanals första spadtag, samma farleds högsta slussning, Sveriges äldsta järnbro, samt – om jag reste mig en aning – hjulångaren Erik Nordvall II. Genom en kort promenad (förmodligen i Arns fotspår) hittade jag sedan fram till den sexhundraåriga bruksmiljön. Mjölkvarnar, stångjärnshammare och mekaniska verkstäder i alla ära – i första hand var det Livsbilder, muséets minnesutställning över Folke Dahlberg som drog.

Genom författaren och konstnären Folke Dahlberg (1912-1966) har den här trakten förlänats ett helt eget skimmer. Framförallt är det de tre böckerna Vättern, Tiveden och Göta kanal som alltjämt fängslar nya läsare. Undertecknad är en av dem, och att ett blogginlägg i ämnet dröjt beror på hopplösheten i att beskriva detta skimmer.

Redan Dahlbergs samtid hade problem. Recensenterna kunde inte få grepp om vad som i brist på bättre fick karaktäriseras som en ny form av landskapsskildring. Den inkluderar noggrant researchad kulturhistoria, poetisk symbolism, lågmälda fabuleringar, finkorniga naturbeskrivningar, halvsurrealistiska tuschillustrationer. Allt präglat av enstöringens sökande efter frid.

Ofta är det grått och kylslaget. Dahlberg står och väntar på en svart snipa som långsamt uppenbarar sig i regndiset. Strax är han åter på väg ut i Vätterns norra arkipelag. I skymningen kan han ana det kalla, ensamma karbidskenet från någon av öarnas skogsvaktarstugor. Där ska han bosätta sig för ett tag. Kanske övervintra.

Eller så en fotvandring genom Tiveden, där ”grenar hakar fast i tröjärmarna och hejdar mig som om de begärde klarläggande fotnoter till några dunkla punkter i det mumlande föredrag jag håller för mig själv”. Det äventyrligt självvalda utanförskapet, som avgjort utövar en viss romantisk lockelse på oss modernt nedre-medelålderskrisande män, skildras inte utan problematiserande självinsikt.

Jaget i de tre böckerna är emellertid även gentemot läsaren högst integritetsvärnande, och bara stundtals närvarande. Viktigare är de nyktert sakliga men på samma gång vackert hotfulla landskapsbeskrivningarna. I dem finns, enligt ett efterord av Anders Weidar, de sannaste självporträtten förborgade. Talande är hur Rikets Allmänna Kartverk ska ha kontaktat Dahlberg för expertutlåtanden. Bland annat rörande de vatten som han en augustinatt 1966 för gott skulle komma att försvinna i.

Men trots detaljrikedomen finns det hos Dahlberg ingen ambition att erövra naturen. Tvärtom kan ett socialt patos anas; ett misstänkliggörande av regementen, hembygdsforskare, geologer, botaniker och andra tillrättaläggande exploatörer av Vätternlandskapen och dess människor. Denna ödmjukhet dröjer sig länge kvar hos läsaren. I Forsvik som ett dämpande raster över den effektiva gps-karta som nästa morgon snabbt ville leda mig vidare upp genom landet.

/Martin

Folke Dahlberg i bibliotekets katalog

Den blå tvålen

Det är mycket Madame Bovary i sommar. I radions P1 hörs Philip Zandéns uppläsning av denna Flauberts mest berömda roman, som nyligen även angreps av kanalens populära bokcirkel. Och innan semestern bad en biblioteksbesökare om telefonnumret till nyöversättaren Anders Bodegård. Hen hade en lista med synpunkter att framföra.

I Sara Danius långessä Den blå tvålen spelar Madame Bovary en viktig roll i argumentationen. Sara Danius – nyss invald bland de aderton – är en favorit bland litteraturvetare. Få kan skänka mig lika hisnande insikter om tidigare epokers litterära våghalsigheter, som ur Danius perspektiv alltid kan kopplas till det omgivande samhällets sociala och materiella förändringar.

I Den blå tvålen fokuserar Danius på vad hon kallar synlighetens framväxt. Genom nedslag hos de franska 1800-talsrealisterna Stendhal, Balzac och Flaubert beskriver hon uppgörelsen med tidigare författares allegoriska och uppbyggliga ambitioner. Realismen ville visa verkligheten sådan den är, istället för sådan den borde vara, en strävan som inte sällan ledde raka vägen till domarskranket.

Danius pekar samtidigt på realismens (lyckade) misslyckande. Hon menar att klyftan mellan verklighet och roman paradoxalt nog aldrig varit större än under 1800-talet, en tid då industrialism och kapitalism kom att innebära stora samhälleliga omdaningar. För första gången kändes det omöjligt att i litterär form skapa full förståelse. Omvärlden tedde sig plötsligt hopplöst abstrakt, och med en nästan desperat detaljfixering försökte författarna nagla fast den flyende verkligheten. Därav alla dessa möbler, reklamskyltar, kravatter och papiljotter.

Längst gick Flaubert. Titelns blå tvål är hämtad från hans berättelse "Ett enkelt hjärta" där den kulörta hygienartikeln ingår i beskrivningen av ett rum. Den saknar totalt betydelse för handlingan, är bara en del i författarens stegrande besatthet av att återge konkreta bilder.

Detta sker framförallt på det språkliga planet, men också på det rent layoutmässiga. Med ett pedanteri som gränsade till galenskap jobbade Flaubert med blankrader och skiljetecken för att i varje beskrivning åstadkomma maximal känsla av inramad bild. Danius citerar en beskrivning av en håruppsättning, där ett semikolon fungerar som just ett semikolon, men också skär som en perfekt bena genom stycket...

Madame Bovary är en skildring av en kvinna, men kanske ännu mer en skildring av en serie bilder av en kvinna. Och när du i sällskap av någon väl vald 1800-talstegelsten sträcker ut dig i hängmattan kan dylika observationer vara värdefulla. Litteraturvetenskap är ju sällan något farligt. Den ställer in optik och levererar nycklar, river ur de gamla kostymförråden för vädring.

/Martin

PS: Till den som ännu inte skakat av sig förra årets Ulysses-läsning kan även Sara Danius och Hans Zischlers Näsa för nyheter, om hur James Joyce inspirerades av dagspressen, varmt rekommenderas.

Reservera Sara Danius böcker i bibliotekets katalog

Copyright/fotograf: Sofia Runarsdotter

I, Claudius

 

Lyckad konst är ofta resultatet av begränsningar; av att upphovsmakarna tvingats kanalisera sin skapariver genom ett på förhand fastslaget ramverk. Det kan röra sig om en sonettkrans, en tolvtonsskala, yrselframkallande kameraförningar enligt danska filmdogmer.

Eller BBC:s inrökta gamla studiokulisser. Som när I, Claudius, Robert Graves roman om romarrikets mest intrigfulla sekel (tiden kring Kristi födelse), år 1976 äntligen skulle filmatiseras.

Inga sjöslag, ingen urflippad technicolor, ingen Charlton Heston. Istället ett tio timmar långt tv-kammarspel. På syrlig stiff-upper-lipengelska, med bara hjälpligt dolda 70-talsfrisyrer och högst en handfull statister. Något slags Coronation Street för Oxfordöverliggare.

Det finns något härligt kaxigt i detta; 70-talets självsäkra tro på tv-teaterns unika gestaltningsmöjligheter. Samtidigt lär den exteriöra återhållsamheten vittna om en ängslan, en respekt för den så kallade Curse of Claudius.

För redan på 30-talet gjorde Josef von Sternberg ett mastodontfilmsförsök av Graves historia. Inspelningen fick avbrytas efter att stjärnan Merle Oberon (som spelade Claudius farmor Livia Drusilla och dessutom var gift med filmens producent) skadats allvarligt i en bilolycka.

Och förbannelsen var högst verksam även 1976. Flera bakomkameranarbetare förolyckades under inspelningen, och manusförfattaren Jack Pullman dog av en hjärtattack strax därefter. Kusligast – enligt folk som var med – ska dock förevigandet av kejsare Augustus dödsögonblick ha varit. I exakt samma stund som skådespelaren Brian Blessed låtsades somna in blev hela studion ödesmättat strömlös.

Handlingen i I, Claudius skrivs återberättande fram av den bittert åldrade titelrollen själv, stressad och paranoid av fruktan för nya förgiftningsförsök. Derek Jacobi är suverän som den haltande och försynt stammande ynglingen Claudius, som anses för dum och efterbliven för att behöva oskadliggöras i den blodiga maktkamp som rasar omkring honom.

Och ännu bättre är Jacobi när Claudius efter åtskilliga decennier står som ensam herre på täppan, och motvilligt – men med klassisk Shakespeariansk pondus – kan beträda det livsfarliga kejsarämbetet. Snarare trots än tack vare gammelmanssminkningen. För att göra sig fri från den sällsynt otympliga ansiktsmasken ska Jacobi ha tvingats avsluta varje inspelningsdag på bottnen av ett badkar, andandes genom snorkel.

Att I, Claudius alltid placerar sig högt när tidernas bästa tv-serier ska listas är i mycket ett resultat av lysande skådespelarinsatser. Utöver Jacobi märks exempelvis Siân Pillips som den reservationslöst genomonda Livia Drusilla, och John Hurt som den genuint äcklige Caligula.

Min personliga favorit är emellertid Brian Blessed, här miltals från de helskäggiga gaphalsar han vanligtvis gestaltar. En av regissören Herbert Wises grundläggande snilleinsikter var nämligen att Augustus ärvda halvgudastatus inte emanerade från honom själv, utan från den dyrkande omgivningen. Blessed kapade därför såväl skägg som uppblåsta manér, och myste runt framför dekorerna som vore det på heltäckningsmattan hemma i eget kök. Bombasmerna kunde sedan sparas till detta klassiska ögonblick.

Bibliotekets fullmatade DVD-box I, Claudius har hängt med ett tag nu. Skiva 4 var under en tid försvunnen, och inte sällan återfinns någon av de övriga i kön till slipmaskinen. Så passa på att låna hem den! Men bered dig på en livslång kärleksaffär.

/Martin

Reservera tv-serien (och böckerna för guds skull!) i bibliotekets katalog.

En kulturtidskrift

En bibliotekarie rådbråkas så här års av tidskriftsprenumerationer. Vilka bör tecknas, vilka ska förnyas, vilka kan avslutas? Vilka tappert kämpande, men hopplöst utlåningsstatistiksänkande, små kulturtidskrifter måste offras? Till förmån för glansigt kolorerade livsstilsmagasin. Och tvärt om.

Med risk för att göra ett provocerande ställningstagande i spörsmålet ovan, vill jag uppmana till läsning av litteraturtidskriften Parnass. Den ges ut av DELS, samarbetsnämnd för Sveriges litterära sällskap. Det lär finnas ett 150-tal sådana. Folke Dahlberg-sällskapet – som räknar undertecknad till sin hängivna medlemsskara – är ett av dem.

I senaste numret av Parnass (nr. 2/3 2012) har författaren Jonas Modig bidragit med en trevlig text om just Folke Dahlberg, denne säreget melankoliske skildrare av norra Vätternslandskapens öar, vatten, vikar och ensliga skogsvaktarstugor. Missa ogärna Folke Dahlberg.

I övrigt tillägnas lejonparten av numret kvinnliga författare i Norden. Märta Tikkanen berättar om sitt nära förhållande till Fredrika Runeberg, Siv Hackzell redogör för Ellen Keys nordiska resor, Malin Grände skriver om havet som litterärt huvudmotiv hos tre – eventuellt en smula bortglömda – finlandssvenska författare.

Ebba Witt-Brattström ägnar några sidor åt Sofi Oksanens Utrensning. Med mer än två år sedan utgivningen av denna monumentala romansuccé. Och kanske är det just Parnass avslappnade inställning till aktualitet som man tilltalas så starkt av. Särskilt i kombination med tidskriftens gravt anspråkslösa och genomgående svartvita formgivning. Om det inte varit för Oksanen hade jag knappast reagerat om det i stället stått nr. 2/3 1992 på omslaget.

Och visst är det i långsamheten som kulturtidsskrifterna har sitt framtida existensberättigande. Medan dagstidningarnas kulturbevakning tycks föra en allt ojämnare kamp mot bloggar, podcasts och twitterflöden, kan tidskrifterna ta ett steg åt sidan, fånga upp det som glömts bort, beskriva de större sammanhangen.    

/Martin

Reservera tidskriften i bibliotekets katalog

Pat/Tom

Så har jag snöat in på Patricia Highsmith (1921-1995). Med gott samvete. Highsmiths böcker om förvandlingskonstnären Tom Ripley är nämligen klassiker. I alla fall om man ska tro Norstedts förlag, som införlivat tre av dem i sin retrotrendigt formgivna klassikerserie.

En klassiker känns igen på att den: 1. Är hyfsat gammal. 2. Fungera som välputsad spegel åt den tid den är sprungen ur. 3. Ruvar på intressanta upplysningar om läsarens egen samtid. Vanligtvis brukar böcker med klassikerambitioner ha svårast med den sista premissen. I Highsmiths fall är det nästan tvärt om.

Tom Ripley dyker upp första gången 1955, i romanen En man med många talanger. På uppdrag av den stenrike skeppsmagnaten Herbert Greenleaf lämnar Tom sin knapra New York-tillvaro för pittoreska Mongibello i Italien. Tanken är att han där ska lyckas förmå Greenleafs son Dickie att komma hem till familjeföretaget. Dickie låter sig svårligen övertalas, men har inget emot Toms sällskap. Det har dock hans beundrare Marge.

Kanske är ni redan bekanta med historien. Den har ju filmatiserats ett flertal gånger, senast med Matt Damon, Jude Law och Gwyneth Paltrow i huvudrollerna. Ett märkligt triangeldrama tar i alla fall form, där förmögenheter, homoerotiska antydningar, samt Toms porträttlikhet med Dickie utgör gäckande inslag. Mord visar sig snart vara enda utvägen… Eller nej förresten. Tom Ripley mördar inte för att det är enda utvägen – i alla fall inte första gången – utan för att det är den avgjort smidigaste.

Tom Ripley är således psykopat, dessutom med förmågan att skapa identifikation hos läsarna. Likt någon sorts ondskefull Tintin är hans detaljbefriade person så obehagligt lätt att läsa in sig själv i. Det är otroligt skickligt gjort. Man hejar på Tom, och ställs därmed öga mot öga med tjugohundratalets fascination vid just deckarpsykopater.

Många vill koppla denna fascination till upplevelsen av att vi lever i en osäker tid, utan tydliga ideologier, värdegrunder och samhällsprojekt. Tänk om man fullt ut kunde gå sin egen väg – fantiserar den nutida deckarläsaren – och utan samvete kontrollera och röja undan allt diffust och oklart. Det vill säga precis som en psykopat.

Men vad såg i så fall femtiotalets deckarsläsare i Tom Ripley? Det är svårare att komma underfund med. För femtiotalet var väl en tid med ytterst tydliga ideologier, värdegrunder och samhällsprojekt? Där folk var hemmafruar, hade hatt och ytterrock, aldrig sa hen... Till vad tjänar psykopatfantasier då?

För att verkligen förstå Tom Ripley är nog en författarbiografisk läsning av nöden. Och om sanningen ska fram är jag lika insnöad på Patricia Highsmith själv som på hennes böcker. Hon tycks ha varit så genuint otrevlig. ”A mean, hard, cruel, unlovable, unloving person”, är ett ofta citerat omdöme.

Relationen till modern var komplicerad, alkoholismen tidigt grundlagd. Och så dessutom ovanan att bli förälskad i kvinnor. Tom Ripley är hennes flykt undan förljugna fasader, en visualisering av drömmen om att ansvarslöst kunna glida mellan identiteter. Att Highsmith brukade signera sina böcker med ”Pat/Tom” stärker tesen.

Således kan Tom Ripley fungera ur två olika perspektiv. Dels som en skrattspegling av vår fantasi om psykopatisk kontroll i en flytande samtid, dels som en flykt undan stelt borgerliga konventioner. Förbannat spännande hur som helst, trots att man vet vem som är mördaren.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

En antisemits memoarer

”Gubbar minns ’sitt’ gamla riktiga Europa” är en säljande etikett år 2012. Stefan Zweigs romantiserande Wien-skildringar hämtas upp från magasinens allra dammigaste hörn. Edmund de Waal tar några små japanska skulpturer till ursäkt för att få vältra sig i gammal inrökt, parisisk salongskultur.

Gregor von Rezzori (1914-1998) tillhör genrens mer udda fåglar, vilket titeln En antisemits memoarer signalerar. Boken – som ursprungligen gavs ut år 1979, men nu kommer i svensk översättning av Ulrika Junker Miranda – är det obehagligaste jag läst på länge.

Den består av ett antal löst sammanfogade, självbiografiska noveller, klädda i ett språk av allra yttersta kaliber. Varje novell är ett enskilt nedslag i von Rezzoris (d.v.s. hans berättarjags) liv, med start i 1910-talets Bukovina, ett område vars Wikipedia-sida dryper av alla de där skönt gammeleuropeiska begreppen: Moldaviska furstendömet, Habsburgska monarkin, Österike-Ungern…    

Ur dubbelmonarkins ruiner flyr von Rezzori till Bukarest. Stick i stäv med sina storslagna konstnärsdrömmar tvingas han ta anställning som skyltdekoratör, och hans famlande karriär fortsätter sedan i samma lite misslyckade stil. Kvinnor och judar hamnar ständigt i vägen. Och värst är således judinnorna.

Von Rezzori stöter på dem överallt. Dras till dem som till en magnet. Blir till och med god vän med flera av dem. Han tycks känna ungefär samma blandning av djup avsky och storögd fascination som jag känner inför hans bok. Trots att von Rezzori talade såväl tyska som rumänska, italienska, polska, ukrainska, jiddisch, franska och engelska verkar det hela handla om ett behov av att definiera sitt eget vilsna jag utifrån ”det annorlunda”.

Mot slutet finns några halvhjärtade försök att skylla hela Europas förfall på judarna, men von Rezzori har annars lite till övers för konspirationsidéer. Han påstår sig hata judar för att man alltid har gjort det, för att man helt enkelt avskyr vissa människor mer än andra. ”Lika självklart som att man föredrog hundar framför katter och uppskattade bin mer än vägglöss.”

Nazisterna kan han heller inte fördra. Han skrattar oförstående åt deras ”lismande småborgare i paletå”, målarkludden ”med den där sliskiga tjusarlocken i pannan”. Och det finns onekligen ett litterärt sug i den muntra misantropi som präglar framställningen, särskilt i kombination med berättarens totala oförmåga att se kopplingen mellan det privata och det katastrofalt politiska.

Delas denna oförmåga av författaren? Det funderar jag alltjämt på. Avgjort märks en stor dos självironi, men på vilket plan är svårt att säga. Mycket tyder på att von Rezzoris antisemitism var intakt år 1979. I vilket fall ger boken en helt unik förståelse för förintelsens bakomliggande mekanismer, och ett skrämande perspektiv på dagens europeiska kriser.  

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Rapport från cirkelns utsände

Bibliotekets James Joyce-läsecirkel var en höjdare. Ett drygt tiotal stolta och kraftigt omtumlade Ronnebybor gick för några veckor sedan i mål med Ulysses sista fyrtiotre sidor långa mening. Fast färdig med boken blir man aldrig, det var vi rörande överens om. Trots fem kvällar av halsbrytande utforskningar av Ulysses otaliga vinklar och vrår, kommer den 16 juni 1904 att förbli en lika förförisk som gäckande post i våra litterära almanackor.

För att i alla fall tillfälligtvis driva det hela ur blodet kände jag mig nödgad att förlägga en del av min semester till platsen för romanens sinnliga tilldragelser, det vill säga Dublin. Utrustad med paraply och den engelska Wordsworth-utgåvan av klassikern i fråga, kryssade jag mig under tre heldagar fram och tillbaka genom den irländska republikens ytterst gästvänliga huvudstad.

James Joyce Centre på North Great George’s Street kändes som en naturlig utgångspunkt. Bland annat på grund av den närbelägna adressen Eccles Street 7, hem åt Leopold och Molly Bloom, två av Ulysses tre protagonister. Själva kåken finns med i Joseph Stricks heroiska filmatiseringsförsök från 1967, men revs dessvärre strax därefter. Porten räddades dock åt eftervärden, och finns att beskåda på Joycecentret.



På andra sidan floden Liffey, i ett försök att runda Trinity Colleges stora, fridfulla grönområde, råkade jag lätt vilsekommen få syn på skylten för Swenys apotek. Det är på Sweny som Leopold Bloom – i hopp om att blidka en förmodat vänsterprasslande Molly – inhandlar den tvål som sedan gör sig påmind genom hela återstoden av romanen. Lokalen rymmer numera ett antikvariat/kuriosakabinett, vilket regelbundet arrangerar sammankomster kring Joyces författarskap.



Dubliners reading Dubliners var temat för dagen, och bespetsad på en stunds rotiskt välklingande novelluppläsning – av Billy Connolly-lookaliken bakom disken eller kanske någon av de små tweedgubbar som börjat trängas bland de dammiga hyllorna – fattade jag posto i ett av Swenys hörn.

Snart infann sig dock den obehagliga insikten om att diskrepansen mellan högläsare och publik var av ett ytterst postmodernt slag. Det dröjde således inte länge innan det var min egen darrande och i sammanhanget exotiska stämma som fick vara språkrör åt det förra sekelskiftets hungrande Dublinbor. Som att låta Tony Irving läsa Raskens, ungefär.

Spektaklet på Sweny resulterade hur som helst i flera trevliga handskakningar, samt i den oumbärliga upplysningen om att morgondagen var sommarens sista tillfälle att besöka Martello Tower i Sandycove. På grund av förvaltningsstridigheter håller tornet (liksom dess lilla Joyce-museum, initierat av den legendariska förläggaren Sylvia Beach) tills vidare stängt.  

Det är i Martello Tower allt börjar. Stephen Dedalus – Joyces alter ego, och även förekommande i Ett porträtt av konstnären som ung – bor där, tillsammans med den burduse vännen Buck Mulligan och den högdragne folkloristen Haines. Det är Mulligan som i romanens första mening ståtlig och småfet "came from the stairhead, bearing a bowl of lather on which a mirror and a razor lay cross". Ett inte helt enkelt företag, insåg jag på plats i ett soligt Sandycove. En rundlagd amerikansk Joyce-nörd lyckades bokstavligt talat fastna i det trånga trapphuset. Att nedgången för en stund var spärrad störde mig dock föga. Utsikten från bröstvärnet var magnifik, det kulturhistoriska vinddraget ymnigt.

Tillbaka i den södra stadskärnan, hack i häl på Leopold Bloom. Längs Duke Street återfinns två klassiska Joyce-pubar: The Duke och Davy Byrnes. På den sistnämna förtär den grubblande Bloom en gorgonzola-smörgås. Han betalar sju pence, och jag kan konstatera att syltan shapat upp sig några pinnhål sedan 1904. Min nota kan i och för sig ursäktas av att jag kompletterade ostmackan med en smått fantastisk grönsaksoppa, samt en pint draught. 

Mitt emot Davy Byrnes huserar lämpligt nog det anrika antikvariatet Cathack Books. Den bistra uppsynen från bakom disken för tankarna till misantropen Bernard från tv-serien Black Books. Vilket är högst förståeligt. I hyllorna trängs dyrgripar som den bistre knappast vill göra sig av med i första taget.

Få ortsnamn har lika många uttalsmässiga fallgropar per stavelse som Howth. Denna bergiga udde, strax norr om Dublin, är emellertid väl värd en heldag i sig. Man tar sig enkelt dit med hjälp av pendeltåget DART, vilket trots sitt rostiga yttre uppvisar en närmast övernaturlig tidtabellstrogenhet. I alla fall med svenska mått mätt.

Att jogga sig upp för Howth är en hisnande och lätt dödsföraktande naturupplevelse, särskilt om man envisas med att ha Ulysses i handen. Efter noggrant utforskande av uddens alla kuperade små grusstigar beslutade jag mig, fram emot eftermiddagen, för att ha hittat just det ormbunksbuskage bredvid vilket Leopold viker ihop sin rock som huvudkudde åt Molly. I litteraturhistoriens kanske allra vassaste kärleksscen:

”[H]ennes hår utslaget, tvestjärtar i ljungen min hand under hennes nacke, du rufsar till det. O du store! Sval och len av salva rörde hon mig med handen, smekte: hennes blick vek inte undan. Hänryckt låg jag ovanpå, fylliga läppar öppna, kysste hennes mun. Mums. Försiktigt gav hon mig i munnen kuminkakan varm och tuggad. Jolmigt mos mumsat av hennes mun sötsurt av hennes spott. Fröjd: jag åt den: fröjd."

Tvestjärtarna finns kvar på Howth, i sällskap av getingar och ilsket blängande getter. Jag var således tacksam när jag hittade ner till byn igen och dessutom släpptes in på den lokala puben, trots svettig löparutstyrsel. Där kunde jag i lugn och ro planera min fortsatta Dublinvistelse.

De gröna läslamporna på nationalbiblioteket skulle ses. Så även korsningen vid Merrion Square, där Joyce förgäves väntade på sin Nora under deras första inställda date, och där även Oscar Wilde ska ha kommit till världen en gång. Och så Writers Museum, och Swift, Yeats, Shaw, Beckett, Seamus Heaney, Eavan Boland, Patrick Kavanagh, Flann O’Brien… Mer om det någon annan gång.

/Martin

Reservera Ulysses i bibliotekets katalog
Eller kanske en reseguide om Dublin

Bergmanskt

"The dream of the 90s is alive in Portland", skaldade nyligen ett par skojiga nordamerikaner i ropet. I Ronneby väljer vi istället 20-talet som tröstande estetiskt bollplank. Reservationskön till Pontus Ljunghills En osynlig är under tillväxt, i läsecirkeln svettas vi stärkelsen ur våra kragar över James Joyces Ulysses, och på bloggredaktionen kurar vi annalkande kulturskymning i sällskap med… just det: Hjalmar Bergman.

En nyupptäckt favorit bland kulturens många bergmän, och bland svenska författare överlag. På parnassen i mitt huvud måste han dessvärre trängas med Ivar Lo-Johansson, av vilken han en gång avfärdades med sluggertillmälet ”lösfet och klumpig”.

Hjalmar Bergman stod som symbol för det unket borgerliga berättande som Lo-Johansson och hans proletärförfattarkollegor ansåg sig revoltera emot. Och visst, samhällskritik är väl inte det första som utmärker Bergmans företagare, affärsidkare och tjänstemän, ofta hemmahörande i Wadköping (verklighetens Örebro). Men kanske inte heller det sista.

Bergman var, som son till en bankkamrer, ohjälpligt född in i borgerligheten. Men som konstnärssjäl och homosexuell var han samtidigt dömd till en betraktande position vid sidan om. Ett öde som genererade en osviklig talang för demaskering. Bergmans välbesuttna persongalleri utsätts för samma långsamma avklädning som Marcel Prousts parissocietet i På spaning efter den tid som flytt. Och bakom alla vinkallskålar, blåantilopspälsar och förlägna grin är det tomt, meningslöst och kolsvart.

Chefen fru Ingeborg är Hjalmar Bergman i högform. Ingeborg Balzar chefar över den modeaffär som hon tagit över efter sin makes bortgång. Hennes tryggt inrutade tillvaro befinner sig dock vid en illavarslande brytpunkt. Sonen Kurt står beredd att ta över, trotjänaren Andersson vill pensioneras, och själv har hon ”börjat glida in i den höga ålderns dödvatten”. Dessutom har dottern skaffat en fästman. Han är ”utan fasta linjer, utan prägel, suddig.” Samtidigt lömskt oemotståndlig…

Fru Ingeborg tärs av kampen mellan principfasta klassideal och ett plötsligt uppflammande känsloliv. Det svängigt lakoniska 20-talsspråket förstärker komiken i den stoiska fasaden: ”Tillåter mamma att jag drar ett bloss? Den här stugan vädras tydligen inte var dag.”

Fästmannen tillhör Wadköpings-ätten de Lorche, vars olika medlemmar figurerar i de flesta av Bergmans tidiga romaner. Och just hur karaktärerna växelvis får spela huvudroller, biroller och ibland bara skymta förbi som statister är nog det som fascinerar allra mest. Varje roman tycks vara en del av en större helhet; en ny inblick i Bergmans pedantiskt uppbyggda universum. Som jag tänker ägna våren och sommaren åt att gå vilse i.   

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Joycerierna

Det här är en fantastisk liten bok, med en lång, trevlig titel: Dag ut och dag in med en dag i Dublin. Alldeles lagom för tågresan Ronneby-Borås. Man sitter och småler hela vägen.

Dagen som åsyftas är den 16 juni 1904, vilken inleds med att en viss Buck Mulligan traskar ner för trappan till det försvarstorn vari han tillfälligtvis bor. Han gör det stately. Det vill säga värdigt. För det är väl ett adverb?... Nja, inte sedan 1600-talet, om man får tro Oxford English Dictionary. Så troligtvis bör det istället betraktas som ett adjektiv. Värdig, då kanske… Eller ståtlig… Eller värdigt, trots allt.

Dag ut och dag in med en dag i Dublin är en inblick i Erik Anderssons översättarlya. En skildring av fyra års tour de force med James Joyces Ulysses. Och redan inför de första radernas djupt sedimenterade språknörderi infinner sig vankelmodet:

"Jag översätter hela första sidan. Avstannande. Jag får en sjunkande känsla. Det är illavarslande när en engelsköversättare erfar en anglicism."

Någon kris är det dock aldrig fråga om. Andersson vet när det är läge att gå vidare. Lugnt resonerande kommunicerar han med Ulysses irländska (19)00-talskontext; kryssar med säker hand mellan översättargebitets Skylla och Karybdis, det vill säga att stirra sig blind på ett verks "bokstav" till förfång för dess "princip", eller tvärtom. Det är oerhört intressant. Jag lovar!

Vad som framförallt gör Dag ut och dag in till så underhållande läsning är emellertid Erik Anderssons storartade berättartalanger. Han odlar en inspirerande fäbless för underfundiga ordvändningar, och besitter ett exakt gehör för vardagslivets dråpliga detaljrikedom.

Dessa egenskaper gick härom året på högvarv i hans underbart lokalhistorieabsurdistiska roman Den larmande hopens dal. Här ger de glans åt – utöver översättarspörsmålen – några resor till den gröna ön, sammankomster i Svensk-finska Joyscesällskapet, liksom stillsamma leråkerskontemplationer vid Anderssons västgötska tjälle.

Oavsett om din vår kommer att gå i den svagt urindoftande frukostnjurens tecken eller ej – missa inte Erik Andersson.

/Martin

Foto: Dick Claesson

Reservera boken i bibliotekets kataog

Batuman и старые русские

Så har jag också läst Elif Batumans Besatta – äventyr med ryska böcker och människorna som läser dem. Som tillrådigt är när det gäller tokhausser försökte jag först inta en sunt skeptisk hållning. Till stöd tog jag det faktum att bokens svenska omslag tecknats av Henrik Lange. Han brukar ägna sig åt att koka ner litteraturklassiker till fyrarutiga seriestrippar. Ibland blir det skojigt. Oftast rent obehagligt.

Min illvilja kom dock tidigt på skam. Konsumtionsmaximerande snuttifiering är det sista som kan sägas karaktärisera Batumans bok, en helt fantastisk blandning mellan självbiografi, reseskildring och litteraturvetenskaplig essäsamling. Och så är den ganska rolig också. Martina Lowden möter W. G. Sebald möter Borat, kan man kanske dra till med.

Elif Batuman är turkisk-amerikansk journalist, författare och akademiskt underbarn, besatt av centralasiatisk kultur i allmänhet och rysk litteratur i synnerhet. I Besatta får vi följa med henne på Isaac Babel-konferens, på intensivkurs i uzbekiska i Samarkand, på mördarspaning bland relikerna i Tolstojs Jasnaja Poljana. Bland mycket annat.

En friare och på samma gång anspråksfullar syn på språk och litteratur verkar vara vad Batuman lockats av. De gamla ryssarna skulle aldrig ha låtit sig klavbindas av dagens skrivarkurspraxis ”kill your darlings” och ”show it don’t tell it”. Det funkar inte när det bokstavligen gäller liv eller död. Som för Viktor Sjklovskij, i en av röda arméns sprängpatruller:

"Mina armar kastades tillbaka, jag lyftes upp i luften och dråsade brännskadad i marken [...] jag hann knappt tänka mer än en hastig tanke om min bok, Intrig som ett stilistiskt fenomen: Vem skulle nu skriva den?"
      

För att ringa in denna storslaget disciplinerade inställning söker Batuman hela tiden kopplingar mellan liv och litteratur. Likt Don Quijote vill hon föra i bevis att det som står i romanerna är sant. De vetenskapliga resonemangen är enkla men aldrig förenklade. Batuman har vett att klippa av dem i tid, och liksom bara antyda de oceaner av läsäventyr som väntar där ute. Äventyr som knappast låter sig sammanfattas i fyra serierutor. Inte ens mellan två bokpärmar.

/Martin

P.S. På tal om läsäventyr. Missa nu inte bibliotekets läsecirkel om historiens kanske allra mest fruktade tegelsten: James Joyces Ulysses.

Reservera Besatta i bibliotekets katalog

Under vulkanen

Spritmarinerad är ett ord som jag lite vårdslöst slängt mig med här på bloggen. Utan att riktigt ha begripit innebörden. Det inser jag nu, efter att ha gått i svettig närkamp med Malcolm Lowrys halvt självbiografiska roman Under vulkanen – historiens främsta skildring av alkoholism.

Marinerad låter å andra sidan futtigt i sammanhanget. Lowrys prosa är formligen dränkt i öl, vin, whiskey, tequila, stryknin och mescal. Likt förbannat är den en av den brittiska 1900-talslitteraturens absoluta höjdare.

Under vulkanen publicerades första gången 1947. Den utspelar sig i den nedgångna mexikanska kurorten Quauhnahuae (Cuernavaca i verkligheten), under De dödas dag 1938. Geoffrey Firmin, brittisk konsul med vaga författarambitioner, får besök. Dels av sin halvbror Hugh, dels av sin exfru Yvonne. Tillsammans äter de middag, går på tjurfäktning, ser en död indian genom bussfönstret, och kommer bort från varandra.

Handlingen är emellertid sekundär, underordnad bokens symbolspäckade undergångsstämning. Under vulkanen är en enda lång mardrömsstrapats, som ständigt löper risk att gå förlorad i konsulns deleriska fyllesvammel. Stundtals är det nästan outhärdligt spretigt, rörigt, upplöst och förvirrat. Underhållandet av fyllan kräver all sansad tankeverksamhet; ett noggrant doserande och kalkylerande vid Quauhnahuaes femtiosju bardiskar. Men vad är det egentligen konsuln flyr ifrån med sitt drickande?

Ensamheten, och antydningarna om att Hugh haft en affär med Yvonne, är det enkla svaret. Det svåra leder in läsaren på svindlande resonemang om konstens friktionsfyllda förhållande till livet, om det brittiska imperiets samvete, om ett Europa i sönderfall, om ett klassiskt bildat von oben-ideal som spelat ut sin roll. Trots sin beläsenhet är konsuln en föredetting, särskilt i jämförelse med den politiskt engagerade Hugh, som ska till Spanien som frivillig.

Mest drabbande är de glimtar av ljus som trots allt tränger igenom. Kanske kan konsuln och Yvonne försöka igen. Kanske kan de flytta norrut, och bygga den där lilla stugan vid sjön som de pratat om. Kanske finns det en skönhet i det stilla, nyktra livet. En skönhet som kan mäta sig med en dammig eftermiddagssolstråle, bruten genom bärnstensfärgad whiskey.

Livet eller flaskan. Malcolm Lowry själv valde dessvärre det senare. Hans roman däremot – synnerligen odödlig.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog