”Arthur: Gatuhunden som lämnade djungeln och hittade hem” av Mikael Lindnord

Det finns vissa historier som stannar kvar långt efter att man har läst sista sidan, detta är en sådan bok som jag fortfarande kan tänka på.

I den här självbiografin får vi träffa lagledaren Mikael Lindnord som är i full färd med att förberedda sig och de svenska laget för VM i multisport som äger rum i Ecuador. De har gjort upp en noggrann plan och siktar på att ta hem guldet. Vad Mikael inte har räknat med är att de får oväntat sällskap. När de under en paus stannat för att göra upp mat får de syn på en ljusbrun hund. Den är både mager och har ovårdad päls, ändå verkar hunden inte vara allt för rädd för dem. Mikael gör en spontan handling och kastar några köttbullar åt hunden som glatt äter upp dem. Någon dag efter ska han och de andra i laget fortsätta sin färd med kanot, Mikael tänker att det är här deras vägar med hunden skiljs åt, men där tog han fel.

Hunden som Mikael döper till Arthur, slår följe med det svenska laget i det hela 700 kilometer långa loppet. Plötsligt blir målet inte att vinna och ta sig fram snabbt, utan de ser till att alla ska orka följa med utan att det ska blir en för stor ansträngning. Efter att de har passerat mållinjen för tävlingen har Mikael tagit ett beslut och en ny resa tar sin början. Han vill göra allt han kan för att få med sig sin nya vän hem till Örnsköldsvik. Kommer han att lyckas få med Arthur?

Den här är en välskriven och vacker berättelse om hur oväntade händelser kan ha mer mening än vad man först vet. Författaren balanserade det bra med fakta om sporten samtidigt som historien pågick. Kunde inte lägga ner den och det blev att jag även läste långt in på kvällarna. Jag älskade den här boken!  

/Emma

Den besvärliga Elin Wägner av Ulrika Knutson

En 12 minuter åt gången lyssnade jag så det tog sin tid innan de 14 timmarna om "Den besvärliga Elin Wägner" var genomlyssnade. Dessutom har min ”bilradio” egenheten att hoppa lite framåt ibland när jag stänger av bilen. Så jag kan ha missat något. Men uppläsningen var underbar. Det var inte ens någon läsning för Ulrika Knutson (som också skrivit boken) höll mer en föreläsning för mig. Nackdelen med de korta lyssningarna var att jag ibland inte riktigt hängde med i ”storyn”. Sen blir jag lite osäker på hur kronologin i boken var. Jag tror det hoppade lite fram och tillbaka för ibland var hon gift, ibland inte. Tror kapitlen utgick från hennes olika händelser men ändå hyfsat kronologiskt.

Dessutom har jag lite svårare att komma ihåg namn när jag bara hör dem. Och det var många personer som också porträtterades i boken förutom Elin Wägner. Ett riktigt plus! Ännu intressantare är att jag får en stor del av samtidshistorien genom att höra om Elin Wägners liv.  Så har det faktiskt varit med de (tre) biografier jag nu har lyssnat på. Minst lika mycket om samtiden som om personen som boken handlar om. Dessutom var både Selma Lagerlöf och Ester Blenda Nordström med i boken och varsina av deras biografier har jag lyssnat på innan. Hög igenkänningsfaktor bland personerna.

Men Elins liv, intressen och gärningar är de som ändå är fokus i boken. Men hon var delaktig i så mycket som skedde under hennes levnad både i Sverige och utomlands. Så utifrån hennes strävan efter fred, miljöengagemang och tron på kvinnans klokhet (det är inte bara männen som ska styra) likväl som om hennes författarskap och arbete som journalist berättar Ulrika Knutsson om Elin Wägners liv. Lyssna gärna!

/Liselott

Sök upp och reservera ljudboken eller boken på Ronneby biblioteks hemsida.

"Signe och Sigge" av Maria Lilja

En roman om Sigge Stark, kan det vara något? Jag blev i alla fall nyfiken, speciellt som det fanns flera snyggt inbundna böcker av henne hemma i bokhyllan i mitt föräldrahem. Naturligtvis läste jag dem när jag var i tonåren, jag gick igenom det mesta som verkade vara intressant och som fanns nära till hands.

Att Sigge Stark var en pseudonym för Signe Björnberg visste jag men inte så mycket mer. I boken ”Signe och Sigge” beskrivs hennes liv i romanform. Det finns en verklighetsbakgrund men författaren har valt att göra berättelsen fiktiv. Det vi får läsa om är en bestämd, lite udda kvinna som vet vad hon vill. Hon är inte alltid så förtjust att umgås med människor utan föredrar sina hundar och hästar. Samtidigt är hon medveten om att hon måste ställa upp för intervjuer och reportage för att sälja sina böcker. Det är inget lätt liv hon lever och ofta försvinner pengarna lika snabbt som hon tjänar in dem.'

Sigge Stark var under en period en av Sveriges mest lästa författare och konkurrerade med Moberg och Fridegård i popularitet. Däremot var inte kritikerna nådiga mot hennes alster.

Det är en lättläst och intressant bok om en välkänd författarinna vars böcker oftast inte finns på våra bibliotek.

/Anneli

Reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. Där ser du också vilka andra utgåvor vi har av boken. 

En biografi om Ester Blenda Nordström

Det började nog egentligen med att jag såg hennes reportageböcker på biblioteket. De stack ut ur mängden med sina omslag och titlar. Men jag läste ingen. Hade nog inte hört talas om henne innan, den kvinnliga reportern som var banbrytande på sin tid med sina undersökande reportage. Men så kom biografin om henne, "Ett jävla solsken". Väldigt många ville läsa den och jag blev nyfiken. Det blev att jag lyssnade på ljudboken i bilen. Det är ett starkt porträtt av en kvinna som ville mycket och inte stanna på sin plats. Hon ville vara sig själv och det var svårt i den mansdominerade värld hon levde i. Jag upplever henne som en sökare, en orolig själ och en som fick undertrycka mycket av sig själv. Ändå var hon omtalad och älskad av ”alla”. Hon gjorde avtryck med det hon skrev. Hon drev igenom mycket av det hon ville men det tog på henne. Men vem var hon egentligen? Hur mådde hon egentligen? En del berättas i biografin men inte allt. Men jag får följa hennes resor i Sverige, Sydamerika, USA och Kamtjatka. Nog så fascinerande!

Med biografin får jag förutom Ester Blendas liv även den samtid hon levde i beskriven. Det dyker upp många kända namn och det är många jag blir nyfiken att läsa. Elin Wägner är en av dem.

Jag fick reda på att en utställning om Ester Blenda Nordström kommer att finnas på Skarhults slott i sommar. Fatima Bremmer är en av dem som producerar utställningen. Tror allt det blir en utflykt dit!

/Liselott

Reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. Se även vilka andra utgåvor vi har av boken.

Liljegren om Churchill

Winston Churchill kan med fog kallas omskriven. Han är bland annat föremål för väldens mest omfattande biografi – det 8668 sidor tjocka åttabandsverket Winston S. Churchill. Det är författat av sonen Randolph Churchill i sammarbete med Oxfordhistorikern Martin Gilbert, och kompletteras av hela sexton tillläggsvolymer med brev och andra källdokument. Fler lär vara på väg.

För den av ämnet intresserade som inte omedelbart vill ta den största tjuren vid hornen kan det lite nättare tvåbandsverket Winston Churchill varmt rekommenderas. Författare är den svenske historikern Bengt Liljegren, och första delen (1874-1939) har just kommit ut.

Liljegren har tidigare figurerat på bloggen. Då med en bok om Pink Floyd. På bibliotekets historieavdelning finns även hans biografier över Karl XII, Hitler och Alexander den store. Faktumet att Liljegren är gammal punkare (trummisen i Garbochock) känns kanske paradoxalt i sammanhanget, men samtidigt kongenialt med det respektlösa perspektiv ur vilket han angriper gubbarna i fråga.

I fallet Churchill gör Liljegren det svårt för läsaren att förstå den aktning varmed denne ständigt salongsberusade överklasslyngel sedermera kom att mötas av. En slående oförmåga att bedöma situationer korrekt tycks så ofta ha legat Churchill i fatet. Särskilt när den kombinerades med hans omåttliga passion för befälsutövande.

Ett av många fiaskon var försöket att under första världskriget öppna en ny front längs Dardanellerna. Dåvarande marinminister Churchills underskattning av den osmanska armén kostade 44 000 allierade soldater livet. Ökänt är det segdragna slaget vid Gallipoli (som bland annat utgör temat på en av 2000-talets hittills största musikaliska prestationer).    

Motståndet mot kvinnlig rösträtt, försvaret av dödsstraff och de rashygieniska kraven på inlåsning av svagsinta kan naturligtvis förklaras av den tid som den konservative Churchill verkade i, men gör det samtidigt inte lättare att förstå hans nutida popularitet. För tio år sedan ordnade BBC en omröstning för att kora tidernas främste britt. Churchill vann med 28 % av rösterna.

Del två av Liljegrens biografi, som startar i  andra världskriget, kommer så klart att kasta ljus över detta mysterium. Men redan här visar Liljegren på vikten av stil, humor, pondus och bländande retorisk förmåga. Nämnde jag förresten Winston S. Churchill. His Complete Speeches 1897-1963? Ytterligare 8917 sidor. Till och med Knausgård – vars sista del just anlänt till biblioteket – bleknar i jämförelse.

/Martin

Foto: Anette Rasmusson

Reservera boken i bibliotekets katalog

Lena Nyman och friheten

I boken Jag vill ju vara fri har journalisten Annika Persson letat bland arkivmaterial från tidningar, TV, böcker och ur Lena Nymans personliga texter och foton. Boken har bara undantagsvis citat ur dagböckerna och även om man inte alltid hör Lena Nymans direkta röst så får vi ändå följa med ”bakom scenen”. Annika Persson väver varsamt ihop tidsdokument med dagböckerna, det blir en tidsresa och en berättelse om Lena Nymans delvis okända liv, hennes inre som inte många verkade särskilt intresserade av när hon var en av Sveriges mest hyllade skådespelare. Kunskapstörstande, debattsugen och nyfiken är hon långt in i karriären. En glad och sprallig tjej kan också ha idéer och tankar och hon ville ha mothugg och diskutera. I hennes bokhylla fanns existentialisterna, Nietzsche och massor av klassiker. Det är under 1960- 70-talet som Lena prövar frihetsbegreppet som ivrigast. Hårt liv och sjukdomar begränsade senare hennes krafter. 

Det är sorgligt att hon inte tog bättre hand om sig, hennes missbruk startar tidigt. Krav från omgivningen gör att hon jo-jo-bantar under massor av år, även här kommer droger in. Annat som upprör är att Jag är nyfiken gul-filmerna spelar in miljoner i USA, men Lena får endast en blygsam engångssumma. Vidrigt är också hur några manliga kritiker inte kunde se förbi ytan, att till exempel diskutera hennes rumpa i en filmrecension är verkligen magstarkt. Tänk att sådant fick passera så sent som 1967! När Lena var stark hade hon ett stort politiskt och socialt patos. Hon kom från enkla förhållanden och var intresserad av sociala frågor, ville till och med göra dokumentärfilm om hur det var att vara handikappad i välfärdens Sverige.

Lena Nyman var på Dramaten såväl som i revyer med Hasse & Tage, sjöng och spelade in skivor och medverkade i ett flertal filmer. Lena Nyman (född 1944) blev sextiosex år. Femtio av dem var hon verksam som artist. På biblioteket har vi, förutom boken Jag vill ju vara fri, några filmer där Lena Nyman medverkar, men min personliga favorit är hennes inläsning av Philip Pullmans bok Guldkompassen.

/Annika

Reservera Jag vill ju vara fri i bibliotekets katalog

Wirtén om Tingsten

Herbert Tingstens sista dagar är en titel värd att begrunda. På ett ytligt plan åsyftas den ramberättelse som Per Wirtén löst spänt upp sin bok på: Året är 1973. Den gamle debattören, statsvetaren, publicisten och en gång DN-chefsredaktören Herbert Tingsten forcerar – alltjämt stödd av hustrun Gerd – långsamt fram längs strandpromenaden i sydfranska Roquebrune. Krasslig och nästan blind. Full av minnen från fornstora dagar, och med bara några månader kvar att leva.

På ett djupare plan blir titeln en av Wirténs många hintar om att Herbert Tingstens sista dagar på sätt och vis är nu, fyrtio år senare. Och visst kan man betrakta denna gediget upplaggda biografi som ännu ett tecken på 2010-talets vilsna längtan efter det förra seklets mindre och ideologiskt tydligare värld. En nostalgitripp till den kultur- och samhällsdebatt som var synonym med en handfull cigarrökande gubbar i fluga. En Olof Lagercrantz, en Ingemar Hedenius, en Herbert Tingsten. Lite senare Olof Palme.

Wirtén driver emellertid en ganska motsatt argumentation. Han vill återinföra det luddiga begreppet kulturradikalism, och tecknar Tingsten som en fiende till allt vad ideologier heter. I kamp mot fascism, nazism, kommunism och idealistisk framstegstro förfäktade Tingsten en tankeverksamhet renons på varjehanda ”metafysik”.

Stundtals förde denna hätskt motvalsande liberalism in Tingsten på irrvägar. Under kalla kriget – efter att han genom striderna kring ATP-frågan förlorat sin chefredaktörspost – innebar den bland annat ett ivrande för svenska atomvapen. Wirtén gör det således krångligt för sig när han lanserar Tingstens kulturradikalism som en lösning för dagens krisande Europa, men lyckas nog ändå klargöra resonemangen.

Samtidigt är det mer än de rent politiska spörsmålen som fått Wirtén att intressera sig för Tingsten. Främst är det biografiföremålets komplexa personlighet som fascinerar. Tingsten var ökänd för sin hänsynslösa debattteknik, han betraktade Kubakrisen som ”en av de lyckligaste tiderna i mitt liv”, men var på samma gång så åskrädd att han gråtande tog skydd under skrivbordet när ovädersmoln tornade upp sig.

Och som kontrast till den grabbigt domderande och konstant anekdotgenererande jargongen på redaktionen, i föreläsningssalen och under blöta sittningar i Klarakvarteren uppehåller sig Wirtén länge vid Tingstens pipiga röst: ”Han pratar ju som man kan föreställa sig en koketterande dragqueen göra i nattvimlet.”

Vi kommer nära inpå personen Herbert Tingsten, utan att riktigt lära känna honom. Och kanske är just det något som utmärker en välskriven biografi; att den kan visa på motsägelser, slipa nya facetter på vår bild av en epok.

 

/Martin

 

Copyright/fotograf: Sanna Sjöswärd

 

Reservera boken i bibliotekets katalog

I, Claudius

 

Lyckad konst är ofta resultatet av begränsningar; av att upphovsmakarna tvingats kanalisera sin skapariver genom ett på förhand fastslaget ramverk. Det kan röra sig om en sonettkrans, en tolvtonsskala, yrselframkallande kameraförningar enligt danska filmdogmer.

Eller BBC:s inrökta gamla studiokulisser. Som när I, Claudius, Robert Graves roman om romarrikets mest intrigfulla sekel (tiden kring Kristi födelse), år 1976 äntligen skulle filmatiseras.

Inga sjöslag, ingen urflippad technicolor, ingen Charlton Heston. Istället ett tio timmar långt tv-kammarspel. På syrlig stiff-upper-lipengelska, med bara hjälpligt dolda 70-talsfrisyrer och högst en handfull statister. Något slags Coronation Street för Oxfordöverliggare.

Det finns något härligt kaxigt i detta; 70-talets självsäkra tro på tv-teaterns unika gestaltningsmöjligheter. Samtidigt lär den exteriöra återhållsamheten vittna om en ängslan, en respekt för den så kallade Curse of Claudius.

För redan på 30-talet gjorde Josef von Sternberg ett mastodontfilmsförsök av Graves historia. Inspelningen fick avbrytas efter att stjärnan Merle Oberon (som spelade Claudius farmor Livia Drusilla och dessutom var gift med filmens producent) skadats allvarligt i en bilolycka.

Och förbannelsen var högst verksam även 1976. Flera bakomkameranarbetare förolyckades under inspelningen, och manusförfattaren Jack Pullman dog av en hjärtattack strax därefter. Kusligast – enligt folk som var med – ska dock förevigandet av kejsare Augustus dödsögonblick ha varit. I exakt samma stund som skådespelaren Brian Blessed låtsades somna in blev hela studion ödesmättat strömlös.

Handlingen i I, Claudius skrivs återberättande fram av den bittert åldrade titelrollen själv, stressad och paranoid av fruktan för nya förgiftningsförsök. Derek Jacobi är suverän som den haltande och försynt stammande ynglingen Claudius, som anses för dum och efterbliven för att behöva oskadliggöras i den blodiga maktkamp som rasar omkring honom.

Och ännu bättre är Jacobi när Claudius efter åtskilliga decennier står som ensam herre på täppan, och motvilligt – men med klassisk Shakespeariansk pondus – kan beträda det livsfarliga kejsarämbetet. Snarare trots än tack vare gammelmanssminkningen. För att göra sig fri från den sällsynt otympliga ansiktsmasken ska Jacobi ha tvingats avsluta varje inspelningsdag på bottnen av ett badkar, andandes genom snorkel.

Att I, Claudius alltid placerar sig högt när tidernas bästa tv-serier ska listas är i mycket ett resultat av lysande skådespelarinsatser. Utöver Jacobi märks exempelvis Siân Pillips som den reservationslöst genomonda Livia Drusilla, och John Hurt som den genuint äcklige Caligula.

Min personliga favorit är emellertid Brian Blessed, här miltals från de helskäggiga gaphalsar han vanligtvis gestaltar. En av regissören Herbert Wises grundläggande snilleinsikter var nämligen att Augustus ärvda halvgudastatus inte emanerade från honom själv, utan från den dyrkande omgivningen. Blessed kapade därför såväl skägg som uppblåsta manér, och myste runt framför dekorerna som vore det på heltäckningsmattan hemma i eget kök. Bombasmerna kunde sedan sparas till detta klassiska ögonblick.

Bibliotekets fullmatade DVD-box I, Claudius har hängt med ett tag nu. Skiva 4 var under en tid försvunnen, och inte sällan återfinns någon av de övriga i kön till slipmaskinen. Så passa på att låna hem den! Men bered dig på en livslång kärleksaffär.

/Martin

Reservera tv-serien (och böckerna för guds skull!) i bibliotekets katalog.

Konsten att bli kvinna

Ett gott råd innan du börjar läsa Caitlin Morans bok Konsten att vara kvinna är att spänna fast säkerhetsbältet för här går det undan och du blir samtidigt översköljd med frenetiska ordkaskader, gott humör, fniss och faktiskt korn av visdom.

Att ta sig an uppgiften att betrakta kvinnoblivandet kräver klarsyn, kunskap och mod. Det tycker Caitlin, att hon nu vid 35 års ålder, har. Att lämna barndomen har sitt pris och för att ringa in allt det osäkra nya får vi följa Caitlins uppväxt i en trångbodd arbetarfamilj. Caitlin är äldst av sju syskon. Hormonerna ställer allt på ända och livet börjar bli knepigt och komplicerat. Det är mycket att förhålla sej till som ingen riktigt brytt sej om att berätta för Caitlin. Varför växer det plötsligt hår på kroppen, varför beter sig killar annorlunda när man får bröst? TV-programmen är Caitlins skola in i vuxenvärlden och de referenserna gör det stundtals än mer förvirrande.

Idag jobbar Caitlin som krönikör för Times i London. Hon har en uppriktighet som jag tror vissa finner stötande andra jätterolig. Det är ordfloder, det är drastiskt och oblygt öppet. Tabun vädras och kanske kan Caitlin stötta osäkra unga kvinnor med sin kompisjargong? Det är mycket referenser till musik, film och TV. En del känner jag igen annat inte. Här menar jag att rolighetsgraden kanske hade ökat om jag varit uppvuxen på de brittiska öarna.

Caitlins feministiska grundsyn visar hur mycket man kan ställa sig frågande till i den värld unga tjejer möter. För att ta några exempel; bikinivaxning, tio centimeters stilettklackar, en påtvingad osynlig underdånighet, ett mode som får kvinnor att tvivla på att de duger som de är. Eller för att citera (så att ni får en aning om tonen) Skulle vi bry oss ett skit om omkretsen på våra lår om det var vi och inte männen som ägde majoriteten av jordens tillgångar?

Sist men inte minst en eloge till översättaren Molle Kanmert Sjölander, det här kan inte ha varit lätt. 

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Nazistlitteratur i Amerika

Står det kvar någon gammal tummad pocket av Irma Carrasco i bokhyllan? Kan du din Max Mirebalais? Karibiens Fernando Pessoa, brukar han visst kallas. Är det snart dags att läsa om Segundo José Heredias Saturnalier? Och åter stifta bekantskap med Elisenda, det mest gripande kvinnoporträttet i hela Venezuelas litteratur under 1900-talets andra hälft!

Skulle inte tro det. Mirebalais, Carrasco och Heredia är hämtade från Nazistlitteratur i Amerika, en litteraturhistorisk samling författarpresentationer publicerad någon gång kring år 2030. Bara påhitt alltså.

Den chilenska författaren Roberto Bolaño, en av mina absoluta favoriter, är i farten igen. Eller var, så klart. Bolaño gick bort 2003, efter att förgäves ha väntat på en ny lever. Nazistlitteratur i Amerika gavs ursprungligen ut 1996, men är den senaste av Lena E. Heymans hittills fem suveräna Bolaño-översättningar.

Det rör sig om klassisk satir. Bolaño vill sticka hål på föreställningen om den upphöjt ädelmodige författaren; om det a priori goda i att syssla med litteratur. En ganska billig poäng, kan man tycka. Som dessutom dunkas in redan med bokens titel.

Men jag fortsätter att läsa. Plöjer med storögd fascination genom alla de trettiotre minibiografierna. Det är svårt att inte le åt kubanen Pérez Masóns i övrigt oklanderligt trevliga roman De fattigas soppa, vars första bokstäver i varje kapitel bildar akrostikonen LEVE HITLER, USA KOM GENAST HIT och SKIT PÅ ER ALLIHOP. Eller bli akut nyfiken på Luiz Fontaine de Souzas fem band tjocka – men ända långt ifrån fullbordade – Kritik av Sartes Varat och Intet

Vad som fängslar är den överallt framsprängande kärleken till litteraturens världar, samt besattheten av att hinna kartlägga alla dunkelt upplysta vinklar och vrår (Bolaño är därvidlag Borges mest hängivna mantelaxlare).

Även om det i bästa fall är medelmåttor som porträtteras framställs litteraturen som en obönhörlig kraft i sig. Oavhängig politik, moral och mänsklig skröplighet. Jag återkallar omtumlande läsupplevelser som Célines Resa till nattens ände och Hamsuns Markens gröda. Verk som lyfter så högt över det ideologiska mörker deras upphovsmän famlade i.

Möjligen är detta att dra för stora växlar på en egentligen ganska bagatellartad bok. Men det är svårt att inte låta Nazistlitteratur i Amerika korrespondera med Bolaños senare mästerverk, som De vilda detektiverna och 2666. Börja med någon av dem, om du ännu inte upptäckt Bolaño. Sedan är du fast.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Copyright/fotograf: The Estate of Roberto Bolaño

Varför vara lycklig när du kan vara normal?

Ah, en tunn liten bok!  Den går snabbt att läsa och jag kommer att vara klar med mitt blogginlägg i god tid innan det ska publiceras. Så fel jag hade... Det går riktigt långsamt att läsa Varför vara lycklig när du kan vara normal. Inte för att den är dålig på något sätt, utan snarare tvärtom.

Jag känner direkt igen Jeanette Wintersons berättarstil från boken Det finns annan frukt än apelsiner. Men där den innehöll mycket humor är denna självbiografi mycket mer nattsvart. Det är också det som gör att den tar sådan tid att läsa. Efter ett par tre kapitel är det skönt att vila från verkligheten i Wintersons barn- och ungdomsskildring några dagar. Jag märker också att jag drar mig för att engagera mig allt för mycket i det Winterson berättar. Läser nästan översiktligt för att hålla det ifrån mig känslomässigt. Jeanette Winterson beskriver väl hur hennes uppväxt och avsaknaden av kärlek och trygghet hemma påverkar henne även idag som vuxen. Inte utan att jag undrar hur många barn som har det på liknande sätt idag och hur det kommer att formar dem som vuxna.

Fascinerande är också att läsa om de sociala förhållandena i Accrington, en industristad i norra England.  Hur samhället fungerade och hur levnadsförhållanden var där under 60-talet och början av 70-talet.

I de sista kapitlen och Wintersons slutkläm får boken ytterligare ett lyft. Det är en avslutning som knyter ihop det hon berättar och samtidigt öppnar upp mot framtiden. Det är en fascinerande självbiografi där hon också talar för andra som är adopterade. Problematiken kring om hon ska kontakta sin biologiska föräldrar, svårigheterna att få fram information och våndan kring hur hon ska förhålla sig till ytterligare en mor och far. Ska de få ta plats i ens liv eller inte? Jag tycker det är synd att boken tar slut. Den kunde gott fått fortsätta en bra bit till.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Främling

Den 26 februari nästa år är det trettio år sedan Carola blev ett namn på snart sagt allas läppar. Med gul byxdress och bibel i högsta hugg sjöng hon sig in i våra hjärtan, i alla fall för ett tag. Jag var fem år och minns inte direkt själva vinsten, men vet att jag hade en idolbild på väggen. Storasyster och jag fick var sin kassett med Främling, för husfridens skull.

Om Carolas offentliga liv och karriär efter Främling skriver Andreas Ekström och Johanna Koljonen utmärkt och roligt om i Främling - En bok om Carola. De har intervjuat personer som bidragit till Carolas karriär, till exempel Bert Karlsson som gav ut första albumet. Även fans och tidigare medarbetare har fått komma till tals. Det är en ömsint, men ändå inte helt okritisk skildring. Författarna har inte intervjuat Carola, med förklaringen att hon ska kunna ta avstånd från boken eftersom hon inte medverkat till den. Den andra anledningen är "[---] ren rädsla. Vi ville skriva om Carola som den del av den tid och det land hon har verkat i under sina första trettio år i offentligheten. Det perspektivet var vi rädda att tappa om vi konfronterades med hennes personliga utstrålning."

Trots att kassetterna sedan länge är undanstuvade och det är evigheter sedan jag räknade Carola som min idol hade jag ändå glädje av läsningen. För trots allt är Carola mer än en artist, hon är ett svenskt fenomen.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

Vilken bladvändare!

När jag hörde Rikard Wolff läsa Dorian Grays porträtt fascinerades jag av hans röst. Tyvärr har jag inte hittat fler ljudböcker som han läst in. Ingen kunde väl undgå honom i filmen Änglagård. Jag har hört honom sjunga i radio och sett klipp från hans föreställningar. Senast såg jag honom på tv i Vem tror du att du är, där han sökte sin släkts historia. Jag fick en person bakom den offentliga och det var bara positivt.

När nu Rickard Wolffs självbiografi Rikitikitavi kom ut, och jag hörde att den skulle vara bra, lånade jag hem den. Den låg i bokhögen över en vecka. Men när jag började läsa blev den utläst på två dagar! Vid varje bladvädning gladdes jag av bokens lysande röda sidor.

Vill ni veta mer om mannen bakom rösten så måste ni läsa denna bok. Han berättar om sina föräldrar och far-och morföräldrar, om sin uppväxt, svårigheter, kärlekar, möten och slitet som skådespelare. Den går kronologiskt fram till sommaren 2011, med infällda kommentarer från nutidens Rikard lite då och då. Det är så bra.

Vill ni höra honom själv läsa boken så finns den som ljudbok. Att jag inte tänkte på det innan!

/Liselott

Reserverad boken bibliotekets katalog.

Ett angenämt möte med Tranströmer

Jag råkade höra ett utdrag av Tomas Tranströmers självbiografiska bok Minnena ser mig på bilradion. Och jag var fast. Jag ville veta mer. Hur gick det sen?

Som tur var fanns boken inne på biblioteket, så jag kunde börja direkt. Ett angenämt möte.

Tomas Tranströmer ser sina minnen som en kometformad ljustrimma. Starkast och mest förtätat i början, i barndomen. Glesare och bredare senare i livet. Han tar oss med till den mest förtätade delen – till barndomen...

Han skriver själv om sina första centrala minnen:

"Jag försöker minnas, jag försöker tränga mig fram dit. Men det är svårt att röra sig i dessa förtätade regioner, det är farligt, det känns som om jag skulle komma nära döden."

Vi hör om hans nära vänskap med sin morfar, som gett honom en nära relation till de senaste 150 årens svenska historia. Vi träffar pojken Tomas i skolan, där han av alla krafter söker att dölja att han är annorlunda än de andra barnen. Vi träffar honom efter skolan, på loven då han äntligen kan ägna sig åt någonting ”riktigt”. Han samlar insekter och företar långa expeditioner där trakten kring morföräldrarnas stuga i skärgården förvandlas till det okända Afrika….

Minnena ser mig är en trevlig liten bok som man hinner läsa till en kopp kaffe på eftermiddagen, men som ändå finns kvar i medvetandet. Och som jag gärna tar fram igen och läser om.

/Tine

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Thorvalls verk och person

Att intervjua Kerstin Thorvall tycks ha varit ett journalistiskt eldprov. ”Skulle du kunna ringa min psykiater”, var välkomstsfrasen när Åsa Mattsson inledde sitt två år långa försök. Resultatet hamnade i malpåse, för att först nu – sju år efter sista intervjutillfället och halvtannat år efter Thorvalls bortgång – publiceras.

I Dagarna med Kerstin vänder och vrider Åsa Mattsson på fenomenet Kerstin Thorvall, som genom åren åkt på mer gängstryk än någon annan svensk författare. Anledningen har varit ett ohämmat bejakande av varjehanda drifter; ett vältrande bland lite för unga älskare och ett misstänkt försakande av mammarollen. Dessutom i förrädiskt kulturtantiga Gudrun Sjödén-sjok.

På en av bokens många snygga porträtt, fotograferade av Caroline Roosmark, sitter författaren och läser på sin balkong. I travarna kring henne noterar bibliofilen Ivar Lo-Johanssons Asfalt, två volymer Stig Claesson, samt en av Henning Sjöströms självbiografiska rövarhistorier (som enligt initierade källor handlar om hur denne framlidne stjärnadvokat lärde sig pruta på horor i Paris, för att nämna ett av de mer rumsrena inslagen).

Illustrationen blir nästan övertydlig. Thorvalls självförverkligande, som retade sådan gallfeber på kulturetablissemanget, återfinns hos tusentals av hennes manliga kollegor. Problemet var bara att Kerstin Thorvall var kvinna, och dessutom tant, redan på 70-talet.

Upprättelsen kom 1993, med succén När man skjuter arbetare. Plötsligt kunde man liksom oskadliggöra Thorvall, placera henne i ett tydligt fack. Det var ju genuin arbetarförfattare hon egentligen var! Under det där äckliga kroppsvätskegeggandet. Menade man.

Thorvall tycks bara ha glatt sig åt erkännandet, lovorden från kulturella alfahannar som Horace Engdahl och Per Wästberg. Den retroaktiva ikoniseringen från feministiskt håll tycks ha varit mindre viktig. Gnälliga fruntimmer hamnade mest i vägen.

Och Åsa Mattsson får verkligen kämpa. Hon köper chokladcroissanter, ger fotmassage, ringer den där psykiatern. Boken vittnar ändå mest om ett journalistiskt haveri. Ett synnerligen läsvärt sådant. Talande är när Mattsson lindar in sig i ett långt resonemang om kroppsliga klassresor och ifrågasatta begärsstrukturer. Thorvall tröttnar någonstans halvvägs, och bryter av med ett karaktäristiskt: ”Det ska jag säga dig, att det är aldrig någon av mina unga älskare som har klagat!”.

Återkommande är också intervjuoffrets irritation över Mattsons gälla röst och osköna sätt att ha håret. Thorvall var långt ifrån lätt att ha att göra med, det står klart. Och detsamma gäller folk som Strindberg, Ivar Lo-Johansson och Stig Claesson. I deras fall kunde man dock särskilja verk från person. Kanske är vi snart är redo att göra detsamma med Kerstin Thorvall.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Bo Widerberg

Mannen på taket, Bo Widerbergs filmatisering av Sjöwall/Wahlöös roman Den vedervärdige mannen från Säffle, är full av intressanta detaljer. En av dem återfinns 5 minuter och 18 sekunder in i det här klippet.

Den överjordiskt välspelade dialogen mellan Carl-Gustaf Lindstedts Martin Beck och Carl-Axel Heiknerts Harald Hult förlänas ett extra genidrag. Heiknert tror att tagningen är avslutad och skakar efter ännu en ansträngande insats loss ansiktsmuskulaturen. Widerberg har dock på sedvanligt vis låtit kameran gå och därmed lyckats fånga ännu ett ögonblick av absolut naturalism, ett av de så kallat irrationella tillägg som han under hela sin karriär var på jakt efter.

”Tänk inte på vad du säger! Tänk på mig! Tänk på glass!”, är en typiskt Widerbergsk skådespelarinstruktion, levererad i syfte att locka fram just dessa tillägg. Ett annat exempel kommer från inspelningen av Mannen från Mallorca. Tomas von Brömssen ska agera i en tunnelbanescen och får följande glasklara anvisning: ”När du går fram till den där vagnen så, ja, du kan tappa påsen. Eller inte. Ja, då tar vi!”  

Dessa ganska harmlösa symptom på Bo Widerbergs excentricitet är hämtade från Höggradigt jävla excentrisk, Mårten Blomkvists tegelstensartade biografi över denne för tidigt bortgångne mästerregissör. Blomkvist är till vardags filmkritiker på Dagens Nyheter och råkar även vara gift med Bos dotter Nina Widerberg.

Blomkvist poängterar att Widerberg var djupt beundrad bland skådespelare. Vad de värdesatte var just Widerbergs kompromisslösa känsla för det okonstlade uttrycket. Redan med Kvarteret Korpen från 1963, svensk films få riktigt brännande klasskildringar, blev det tydligt vilka storverk denna känsla kunde åstadkomma, med inspiration från utländska regissörer som Truffaut och Cassavetes. Ingmar Bergman (eller Ingvar Bergman som Widerberg insisterade på att han hette) blev emellertid definierad som absolut motpol. En Bergman-film bygger på finsnickrade solon, en Widerberg-film handlar om samspel.

Fullständigt kaos var den mylla där Widerbergs skaparlust spirade som bäst, och Widerbergs totala ointresse för tid, pengar och praktiska begränsningar gjorde honom tidigt ökänd bland såväl producenter som äkta hälfter. En redogörelse för de uppslitande intrigerna under inspelningen av Kärlek 65 skulle kunna fylla en helt egen tegelsten, och Blomkvist svävar inte på målet när det gäller de mörkare uttrycken av ovan nämnda excentricitet. Höggradigt jävla excentrisk kan, om man så vill, betraktas som en provkarta över den manliga genikulturens mer otrevliga drag.

Mårten Blomkvist har byggt sin framställning på ett åttiotal intervjuer med personer som levt eller arbetat med Widerberg. På det läggs Blomkvist privata minnen, samt hans gedigna erfarenhet av filmanalys. Boken är starkt underhållande, och dessutom ett mycket lärorikt dokument över ett allt mer förstelnat svenskt filmklimat. På bokmässan i Göteborg fick Blomkvist frågan om vad Bo Widerberg hade kunnat åstadkomma om han fått leva ett längre liv. "Förmodligen inte så mycket alls", löd svaret. "Det finns inte längre någon plats för spontanitet av Bos slag."

Slutligen måste jag slänga med det här trevliga klippet, där Thommy Berggren (av Widerberg kallad Tolvan, eftersom han hade hört att 12 var det lägsta IQ som uppmäts på en hjälpligt fungerande människa) gestaltar skillnaden mellan Bergman och Widerberg:

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Einhorn om Siri

Att ”skriva liv” är ett grannlaga företag. Framförallt om man bygger sin framställning på verklig, biografisk dokumentation. Ju trognare man är gentemot källorna, desto större är risken att det levande går förlorat; att det objektiva redovisandet upplevs torrt och oengagerande. Om man å andra sidan smyckar ut faktauppgifterna med skönlitterära fantasier, av typen ”Försiktigt, nästan sakligt hasade Ingmar upp hennes bastnattlinne” råkar man lätt i luven på folk. Framförallt om biografiföremålet ännu råkar vara i livet.  

I skrivande stund diskuteras huruvida Bengt Ohlssons Rekviem för John Cummings lyckas kryssa mellan dessa gestaltandets Skylla och Karybdis. Citatet ovan är hämtat ur Alexander Ahndorils för några år sedan kraftigt debatterade Regissören.

Till skillnad från Ohlsson och Ahndoril är Lena Einhorn inte någon etablerad romanförfattare. Hon kommer från det mer okonstlat dokumentära hållet, med boken och sedermera filmen Ninas resa som största succé. Enligt efterorden till den nya boken Siri har Einhorn nu emellertid gått över från fackboksgebitet till skönlitteraturen. Siri är således en roman om den fordom högst levande Siri von Essen – skådespelare, fembarnsmor och August Strindbergs första hustru.

I två parallella tidsplan, med start år 1875 respektive 1890, berättar Einhorn dels om Siris första tid med August, dels om parets milt sagt uppslitande skilsmässa. Stoffet torde vara välkänt, och när det gäller de skönlitterära friheterna håller Einhorn tyglarna förhållandevis strama. Boken är fylld av inkännande detaljer, i allt från borgerliga 1800-talsinteriörer till Siris spända registrerande av Augusts kapriciösa kast mellan ömt föräldraskap och paranoid galenskap. Men då och då infinner sig också känslan av att Einhorn drar lite lätt i nödbromsen. En vetenskaplig distans gör sig påmind och formuleringar som ”Man har anledning att anta” eller ”Kanske visste han vad han talade om” dyker upp.

Texten är dock rakt igenom lättflytande och den eventuella torrheten hindras effektivt av Siri von Essens fascinerande levnadsöde. Jag tänker på det djärva uppbrottet från det syrefattiga societetslivet med Carl Gustaf Wrangel, på hur August hjälper henne in i skådespelarbranschen (Siri var ju bland annat den första fröken Julie) men i slutändan bara skapar ännu ett patriarkalt fängelse, samt på hennes relation till den av August så omåttligt hatade Marie David (hans svartsjuka var enligt Einhorn inte helt obefogad).

Siri lämnar mig med känslan av att vilja ha mer, vilket är positivt menat. Såväl P.O. Enquists Tribadernas natt som den över sammanhanget gäckande En dåres försvarstal, lär inom kort göra comeback på nattduksbordet.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Minns ni Lena Svedberg?

Själv minns jag inte Lena Svedberg. Hon dog redan 1972, bara tjugosex år gammal. Som tur är finns Carl Johan De Geer. För några år sedan gjorde han och Göran Olsson den fina kortfilmen Jag minns Lena Svedberg, där De Geer läser en liten text om sin saknade konstnärsvän från förr.

”Somliga döda lever kvar inuti en, som bilder. Men Lena Svedberg möter man aldrig, inte ens som spegelbild i någon levande människa som kommer upp ur tunnelbanan. Lena Svedberg liknade ingen annan”, förklarar De Geer.

De Geer och Lena Svedberg medverkade båda i tidskriften Puss. Svedbergs aggressivt satiriska teckningar var helt i linje med Puss provokativa profil. Dess skoningslösa attacker på allt reaktionärt och ekonomistiskt känns idag långt mer engagerande än 2010-talets uddlösa satirförsök. (Med tidskriften Galago som ett av få undantag tycks den svenska satirtraditionen ha gått förlorad någonstans kring Lars Vilks rondellhund.)

Lena Svedbergs korta men intensiva produktion är dock betydligt mer än en serie vassa samhällskommentarer. Det blir man varse när man bläddrar i Lena Svedberg, del fyra i förlaget Orosdi-Backs trevliga konst-pocketserie Svenska illustratörer och konstnärer. Där hittar man De Geers text från filmen, några av hans foton av Lena Svedberg, liksom ett nyskrivet förord. Och så naturligtvis en massa klanderfritt återgivna teckningar.

Svedbergs köttigt expressionistiska mardrömsvisioner är lika drabbande nu som när Nixon och Erlander var på tv. Och det samma gäller de betydligt mer stillsamma, och för mig nya, porträtten från Etiopien. Svedberg föddes i Addis Abeba, berättar De Geer, och kunda laga starka afrikanska maträtter i järngryta. Alla åt, utom Lena själv.

Sammantaget en nätt men ytterst väl presenterad introduktion till ett av det svenska 1900-talets intressantaste konstnärskap.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Rådström om en saknad vän

Som liten var jag skräckblandat förtjust i Stig Claessons närmast självparodiska ”När jag var barn…”-tv-program. De naivistiska kritteckningarna, liksom berättarröstens sorglustigt underfundiga södertugg, gav mig svindlande insikter om skogsbryn, små landsvägar och bortglömda gamla pinnar. Om melankoli helt enkelt. (Eller möjligtvis ren jävla ångest.)

Några år senare lärde jag mig att det sorglustiga södertugget tillhörde en folkkär stads- och landsbygds-skildrare som kallades Slas. Jag började läsa hans böcker, och har än idag som vana att årligen beta av något ur Stig Claessons långa produktion. För varje återseende har han känts lite ofräscht gubbigare än vid gången innan. Men jag har fortsatt. Även efter det att sonen Nils Claessons, med sin bok Blåbärsmaskinen från 2009, monterade ner myten Slas och ersatte den med en alkoholiserad och ganska elak Stig, som ständigt provocerade sin omvärld i jakt på nytt romanstoff.

I den nyutkomna lilla vänboken Stig är det Niklas Rådströms tur att ta sig an sin saknade, tjugofem år äldre kollega. Vänskapen till Claesson ärvde han från sin far, den folkhemsmodernistiske arbetsnarkomanen Pär Rådström. På briljant prosa botaniserar Niklas Rådström till synes associativt bland sina många minnen av Stig – från luncher, telefonsamtal, resor till Egypten och bastubad på hotell Riesen.

Rådström återkommer ofta till Claessons tendens att hamna utanför alla former av etablissemang. En oförmåga att fördra högfärd tycks ha haft med saken att göra. Att han en gång ska ha hälsat på svenska akademiens ständige sekreterare Lars Gyllensten med orden: "Tjenare Lasse, jobbar du kvar?" är tydligen så mycket Stig i ett nötskal att Rådström skrattar högt varje gång han tänker på det. Bildning var, enligt Claesson, inget man koketterade med, utan något man undermedvetet omsatte i konstproduktion. Och detta genom idogt arbete. Ständigt nya teckningar. Ständigt nya aforistiskt förtätade betraktelser.

Rådström sätter fingret på den enkla exakthet som framträder i Claessons bästa alster, och vill, precis som Nils Claesson, städa bort den söderkis-romantik som hans vän så ofta kom att förknippas med. ”Någon skön snubbe var han fan i mig inte”, menar Rådström. Den karaktäristiska kepsen, som för övrigt brukade formas till under ovan nämnda bastubad, bars inte för att signalera bohemnostalgi, utan för att skärmen var en bra referenslinje vid perspektivteckning.

Stig komplicerar ytterligare bilden av Stig Claesson, samt visar att denna bild tål att kompliceras. Jag kommer förmodligen att fortsätta läsa honom, men sluta upp med att kalla honom Slas.   

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Herredjuret

Vissa böcker hamnar lätt lite i skymundan. Som Mattias Hagbergs Herredjuret från tidigare i år. En liten, späd hybrid mellan biografi, essä och skönlitteratur; med försynt omslag och ett bara vagt bekant biografiföremål. Eller säger er namnet David Sjölander något? Får det några klockor att ringa?

I vilket fall – David Sjölander (1886-1954) framstår, efter läsningen av Herredjuret, som sinnebilden för västerlänningens brutala relation till sin omvärld. Sjölander gjorde sig tidigt ett namn som äventyrare, jägare och naturfotograf, men kom framförallt att bli känd som konservator. Han ägde en världsberömd skicklighet i att stoppa upp djur. Eller montera djur, för att välja fackmannens mindre prosaiska term.

För Mattias Hagberg blir konservatorn en idéhistorisk nyckelfigur i den maktmanifestation som framväxten av de moderna naturhistoriska muséerna innebar. Hagberg pekar på ett symbiotiskt förhållande mellan den koloniala expansionen och den vetenskapliga revolutionen; på hur ”den som ägde ett museum ägde världen”. Linné är förstås en annan nyckelfigur i sammanhanget, vars benämning på människan var just herredjuret. Det handlar om att bringa ordning i kaos, att tämja vildmarken och ställa upp tydliga hierarkier, med sig själv högst upp. 

Och Sjölander omges med alla de klassiska kolonialistattributen: pipa, tropikhjälm och khakikläder, liksom ett obehagligt avslappnat bruk av det så kallade n-ordet. Med sig hem från sin beryktade resa till portugisiska Västafrika hade han bland annat den elefant som än idag kan beskådas på Göteborgs naturhistoriska museum, och som utgör navet i Hagbergs framställning. Det var vid den mödosamma monteringen av detta jättelika djur som Sjölanders yrkesmässiga perfektionism övergick i ren galenskap, och Hagberg driver tesen att arbetet med elefanten till och med kom att kosta karln livet.

Perfektionismen tycks ha bottnat i en känsla av skam. Sjölander tycks till varje pris ha velat återuppväcka det liv som han hade förövat sina byten. Svindlande blir det när denna skam finner paralleller i vår egen tids förhållande till djur och natur. Safran Foers resonemang i Äta djur har många beröringspunkter med Hagbergs. Även dagens människa ser sig oförtjänt som ett herredjur. Rovdriften är förmodligen den samma, dock svåråtkomligt dold bakom tjocka fabriksmurar. 

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog