"Där livet är fullkomligt" av Silvia Avallone

En bok som var mycket efterfrågad och omtalad när den kom ut (2012) var författarens bok Stål. Jag funderade aldrig på att läsa den då. Nu minns jag inte varför jag började läsa i hennes senaste på svenska, Där livet är fullkomligt. Men jag fastnade direkt. Det var något med sättet hon skrev på som fångade och lockade mig att läsa vidare. Annars är det en ganska dyster historia. Livet är långt ifrån fullkomligt för någon av huvudpersonerna i boken. Adele (nyss fyllda 18 år) bor i ett sunkigt höghusområde, är på väg in till BB på de inledande sidorna. Killen hon är gravid med sitter i ungdomsfängelse. Barnet ska hon adoptera bort.

Vi följer också Dora och Fabio. Två välbeställda akademiker som borde ha det hur bra som helst. Men de har i flera år försökt bilda familj, Dora får missfall på missfall. Det tär på äktenskapet och är de ens lyckliga tillsammans längre? Nu börjar Fabio ge upp men Dora vill, ja måste, ha ett barn. Är adoption tänkbart? Men de flesta barn som adopteras bort kommer från hem med svåra förhållanden. Inte kan det väl finnas ett nyfött barn till dem?

Det börjar med att Adele ska föda och Dora och Fabio besöka ett adoptionskontor. Men sedan hoppar författaren tillbaka i tiden och följer dem fram till dessa tillfällen. Avallone gör en riktigt bra miljöbeskrivning. Dessutom skildrar hon Adele och hennes familj och vänner trovärdigt liksom relationerna dem emellan. Porträttet av Dora berör mig, hon är ingen enkel människa och kämpar med mycket. 

Det är en klart läsvärd roman om hur det kan vara att växa upp som Adele gör. Vilken framtid finns det för Adele och hennes vänner? Är de fast i höghusområdet eller finns det någon möjlighet att välja ett annat liv?  Finns förutsättningarna eller styrkan att göra det? Finns stödet från någon? Som joker i boken finns Zeno. Han bor i höghusen och kan se in till Adeles familj. Han iakttar och skriver ner det han ser… Men vem är han och hur är hans historia?

/Liselott

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. 

Stil & skönhet i ett bedagat Italien

Känner du för vemod kombinerat med lyx och livsleda? Eller estetik som bygger symmetri, kameraåkningar och vackra människor placerade på kända platser i Rom så kika gärna på Den stora skönheten i regi av Paolo Sorentino. Det börjar med att kyrkklockan slår, för varje klämtning ett scenbyte. Någon som svalkar sig, ligger på en bänk, läser tidningen: romarna. En som bor i Rom sedan drygt fyrtio år är Jeb Gambardella. Då när han var ny i Rom skrev han romanen han är känd för, sedan dess har det inte blivit fler böcker. Istället har han festat, idag är playboyen Jeb blasé.

Jebs hushållerska håller efter hans drickande, han inser själv att det inte går att hålla på som förr. Både kroppen och själen reagerar. En tomhet har smugit sig på och därmed eftertanken. Jag behöver inte göra saker jag inte längre vill säger han när han en natt lämnar en vacker kvinna. Trots att Jeb bjuder på fest i sin överdådiga terasslägenhet med massor av partysugna människor så lämnar han. Han går iväg, tänder en cigarett och tänker tillbaka på när han en gång i tiden kunde uppskatta det vackra, den stora skönheten. När Jeb försöker formulera sin själsnöd till en kardinal, blir denne distraherad av en (annan) vacker kvinna. Och Jeb vandrar vidare.

Det jag ser är ett Rom som inte är igenkorkat med bilar, här hör man fontänerna och fotstegen mot stenläggningen. Filmen igenom vimlar av vackra lättklädda kvinnor, till skillnad mot männen som genomgående bär kostym. Det är som om vi vore fast i ett låtsasland. Bakgrunderna och scenerna är utvalda med omsorg, de är ofta filmade i gryning eller solnedgång. Eskapism i ett sargat land?

Det finns referenser för cineasten, den Romfrälste och för den som följt händelserna i Italien på senare år. En scen som tydligt ger ett tjyvnyp mot den ohejdade fåfängan är väntrummet fullt med män och kvinnor i en fashionabel salong. Här väntar man på att få sin botoxbehandling, numret ropas upp och sprutan lyfts. Alla ängslas åldrandet och verkar bearbeta sin kropp med kniv eller silikon.

Jeb befinner sig mitt i det vackra men fylls av vemod. Kroppen är inte som förr och vänner dör. Festen verkar vara slut men än kan han njuta en dans. Trots bikten blir jag störd av en viss gubbighet. Det finns en antydan till vettiga samtal mellan man och kvinna men de är få. En känga mot Berlosconikulturen?

Men Den stora skönheten är nerlusad med priser för foto, regi, kostym, scenografi, skådespel mm. Så om du kan förbise mina reservationer, se gärna denna grandiosa film med bra ljud på en stor skärm om du har möjlighet. "Volare åh åh åh"
/Annika

Reservera Den stora skönheten i bibliotekets katalog

Själamakerskan

Så har jag bekantat mig med ännu en sådan där ung, kvinnlig förnyare av den italienska romanen. Som ”vunnit priser” och ”rönt uppmärksamhet långt utanför hemlandets gränser”. Hon heter Michela Murgia, och boken jag läst är hennes första i svensk översättning – Själamakerskan.

En roman som svårligen låter sig placeras i ett fack. Den utspelar sig i den lilla sardinska byn Soreni, någon gång på 50- eller kanske 60-talet. Men ur vissa hänseenden skulle den kunna vara skriven ännu tidigare, och i typ Tyskland. Trots Själamakerskans nätta format för Murgias mustiga och lite omständliga språk tankarna till tunga familjekrönikor av närmast Mannskt eller Toljstojskt snitt.

Även romanens existentiella brännpunkt känns tidlös. Själamakerskan handlar om bonddottern Maria, yngst av fyra syskon och så pass oönskad att hon vid sex års ålder adopteras bort. Hennes nya mor blir den åldriga men välbeställda Tzia Bonaria Urrai. Hon är Sorenis sömmerska, men verkar även inom ett mer ljusskyggt gebit. Långsamt går det upp för Maria att Tzia Bonaria är en så kallad Accabadora, en utförare av aktiv dödshjälp.

Maria har svårt att förhålla sig till denna insikt. Och även läsaren förväntas högstämt börja grubbla över livets och dödens eviga mysterier. Personligen engageras jag dock mer av historiens ytterst välarbetade fond. Murgia lyckas verkligen måla upp ett på många sätt förindustriellt Sardinien, fullt av naturalistiska – men på samma gång nästan magiskt skimrande – vardagsdetaljer.

I pittoreska Soreni liknar gatorna ”överblivet sömnadsmaterial” – till skillnad från i exempelvis Turin där det råder rätvinklig millimeterordning – och Murgia tycks både vilja hylla och kritisera det genuina vykorts-Italiens traditionstyngda självbild. Soreniborna är trygga, stolta och rejäla människor, men här finns också fröet till de klasskiktningar och kvinnoförtryck som framträder i Silvia Avallones Stål. Lagda sida vid sida kompletterar dessa båda romaner varandra på ett sant nyskapande vis. Så läs båda!

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Stål

Det har faktiskt bildats en liten reservationskö till Silvia Avallones debutroman Stål. Ett erkännande från ronnebyborna som är få italienska romanförfattare förunnat. När kan det senast ha hänt? Förmodligen någon gång på kortkatalogernas tid. Umberto Ecos Rosens namn kanske.

Stål är väl värd uppmärksamheten. Årets bästa läsning, så här långt. Följande brasklapp kan dock vara befogad: Silvia Avallone är ingen Bo Hagström. Stål utspelar sig i toscanska Piombinos allra slitnaste bostadskomplex, där folk kissar i trappuppgångarna. Allt är kärvt, fattigt och betonggrått, och strax utanför centrum tronar stålverket Lucchinis fallfärdiga masugnar. För att kunna stå ut med jobbet där måsta man ta knark till frukost.

Romanen kretsar kring Anna och Francesca. De är tretton år gamla och skoningslöst sexualiserade, av såväl berättarrösten som av flickornas aggressivt patriarkala omgivning. Det är obehagligt att läsa om. Och besvärligt att återge, i alla fall för en gubbhalva som undertecknad.

Som blickfång på stranden fylls Anna och Francesca trots allt av självförtroende, som de liksom omsätter i en supertajt men hopplöst skör och verklighetsfrånvänd bästis-/kärleksrelation. I deras svettigt fysiska symbios gror ett frö av hopp om något annat. Kanske kan de rymma till Elba, där byarna liknar små julkrubbor. Kanske simma dit, genom det avloppsgrumliga vattnet.

Stål måste samtidigt beskrivas som en kollektivroman. Annas kärleksfulla bror Alessio, den töntiga Lisa och hennes förlamade syster Donata, Francescas mamma Rosa, som är trettiotre men redan en tant, Annas mamma Sandra, som läser La Republica men ändå stannar kvar hos sin strulputte till make… Alla skildras de på ett ytterst inkännande vis. Det gäller till och med Francescas hatade pappa Enrico, som inte drar sig för att slå av näsan på sin levnadsglada dotter.

De inte sällan bryska perspektivskiftena innebär på samma gång en lätt distanserad berättarton, vilken på ett fascinerande vis balanserar upp en del ganska melodramatiska risktaganden. Bäst blir det när Avallone sliter läsaren från intrigen genom att låta gnisslet från stålverkets traverser, konvertrar och torpedovagnar göra sig påmint.

Det vilar något filmiskt över detta. Apflickorna möter Antonionis Il Deserto rosso. Jag tror mig nästan ana en lek med gammal industriromantiserande italiensk kultur – futurismen och så vidare (medveten om att jag nu är ute på väldigt djupt vatten). Förmodligen är det Piombino som spelar den egentliga huvudrollen här. En bild av ett stenhårt och gravt kvinnoförtryckande italienskt klassamhälle.

I Sverige märks för tillfället en ny generation kvinnliga arbetarförfattare, som luttrat botaniserar i den svenska modellens ruinlandskap. Mycket tyder på att man i Italien kan ana en motsvarande våg. Michela Murgias Själamakerskan och Valeria Parrellas Avskedsbrev är nya romaner som genast hamnat högt på min måste-läsa-lista.    

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Den röda öknen

Mellandagar – ett ord förknippat med långfärdsskrinning, bastubad, couronneturneringar, god läsning och cineastiska fördjupningar. På grund av helgernas olyckliga placering kan det i år vara svårt att hinna med allt detta. Man får välja kvalitet framför kvantitet och exempelvis låna hem en trevligt förpackad, och till biblioteket just införskaffad, gammal Antonionifilm!

Den italienska mästerregissören Michelangelo Antonioni, född 1912, dog samma dag som Ingmar Bergman. I övrigt är det svårt att hitta förenande drag. En Bergmanfilm letar sig inåt; mot det hotade, gudsförgätna jaget (och kanske vidare ner i dess dämoniska tarmsystem). En Antonionifilm rör sig utåt. På ett nästan självutplånande vis.

Trots enastående insatser av folk som Marcello Mastroianni, Jeanne Moreau, Jack Nicholson och Monica Vitti är det alltid skådespelets fond som drar flest blickar till sig. Antonionis filmer inleds inte sällan som klassiska melodramer, för att sedan – någonstans halvvägs – liksom upplösas i sina egna scenografier.

Il deserto rosso från 1964 – Antonionis första färgfilm – är ett typexempel. I centrum står den unga modern Giuliana, spelad av Monica Vitti. Hon håller på att återhämta sig efter ett misslyckat självmordsförsök. Platsen för hennes rehabilitering förefaller dock vara tämligen vårdslöst vald. Filmen utspelar sig nämligen i ett gravt förorenat och märkligt pastellkolorerat industrilandskap. Där jobbar Giulianas oförstående make, liksom den blygt trånande ingenjören Zeller – två extremt oartikulerade roller.

Otrohetsdramatik tycks snart vara under uppsegling, men någon direkt intrigutveckling kan det aldrig bli tal om. Antonioni målar fram den ena fenomenala bildkompositionen efter den andra, men allt presenteras på ett skenbart tankspritt och osorterat vis. Dialogen dränks i maskinbuller, eller i stora moln av utsprutande vattenånga. Och i samma takt som Giulianas irrfärd blir allt mer tålamodsprövande, kommer den hisnande insikten: Det är landskapet i sig som spelar den egentliga huvudrollen!

I händerna på en annan regissör hade industriparken fått stå som symbol för Giulianas inre. Men här är den storslagna miljön som mest förförisk i sin egen mystiska realitet; ett svart hål som sakta suger åt sig allt mänskligt tjafs.

Till och med traktens oljigt trögflytande å har något märkligt inbjudande över sig. Och det är förmodligen i denna brännpunkt som det djupt fascinerande i Antonionis filmer döljer sig. I det lika oansvariga som lockande i att förlora sig själv. 

/Martin

Reservera filmen i bibliotekets katalog

De små hästarna i Tarquinia

Visst är det en strålande titel? De små hästarna i Tarquinia. Les petits chevaux de Tarquinia. En påminnelse om att den av mina bildningsluckor som stavas Marguerite Duras nu äntligen borde åtgärdas. Sagt och gjort; Lind & Co:s nyutgåva av romanen fick sätta prägel på gångna långhelg.

För prägel sätter hon, Duras. Så mycket hade jag redan på förhand förstått. Många har vittnat om hur man handlöst dras med av en Duras-roman, om hur man fullständigt invaggas i känslostämningar, om hur svårt det då är att hålla analytisk distans. Detta gäller även för ett så tidigt verk som De små hästarna i Tarquinia, ursprungligen publicerad 1953 och av många beskriven som en bagatell. Bland annat av Annina Rabe, som i nyutgåvans intressanta förord menar att detta är ett högst avsiktligt grepp från Duras sida, liksom kongenialt med själva romanens tema.

De små hästarna i Tarquinia (får inte nog av att skriva ut hela titeln) kretsar kring en grupp semesterfirare i den lilla staden Tarquinia på italienska västkusten. Vi möter de båda gifta, konstant smågnabbande paren Jacques och Sara, Ludi och Gina; de förstnämndas son, kallad barnet, samt en milt revolterande barnflicka som ingen riktigt står ut med. Med i sällskapet finns även den utpräglade sanningssägaren Diana, och en stilig man med en båt.

Inte mycket händer. Sällskapet går ner till stranden. De dricker Campari bitter. De går upp igen. De dricker lite mer Campari bitter. De äter något enkelt. De fundera på om man skulle ta en tur med båten, eller kanske ta en till Campari bitter. Ständigt är de på jakt efter ett slags lojhetens ideal, där allt kan förvandlas till just bagateller. Jag drar mig till minnes Mavis Gallants trötta efterkrigseuropéer, och deras vilsna försök till ”livets gilla gång”.

Men det går sådär. I Tarquinia är det hett, nästan outhärdligt hett. Dessutom finns det få skuggande träd i detta dammiga stenlandskap. Camparin klibbar i mungiporna och relationerna lider av obotliga infektioner. Romanen saknar egentlig utveckling; sällskapet kommer aldrig iväg för att titta på de där små hästarna, och en mer påtaglig känsla av olidlig klaustrofobi har jag nog aldrig tidigare stött på. Framför allt är det den kakafoniskt upprepande dialogen som bidrar till detta, och det hela blir till någon sorts djävulsk mix mellan Beckett och Vi hade i alla fall tur med vädret, minus all förlösande slap-stick.

Och så har vi det sorgliga gamla paret, som i romanens utkant vakar över de uppsamlade kvarlevorna efter deras förlorade son. Han arbetade som minröjare, förolyckades i tjänsten. Den chockade modern vägrar att skriva under dödsattesten, och i parets öde konkretiseras den kvalmigt påträngande verkligheten till en nålsudd. Sällskapet kan inte värja sig, och bagatellisera även detta. Eller kan de det? 

Kan man semestra sig bort från verklighetens hemska allvar? Är det ibland till och med tillrådligt att göra det? Duras tog, om jag förstått det rätt, senare ställning i dessa frågor. Här vågar hon nöja sig med att enbart ställa dem. Och jag gillar det starkt. Dock med förhopning om att hinna skaka av mig boken innan sommarens ledighet.  

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

I Neapels fattigkvarter

Jag lär mig, så här är det att arbeta, att lugnt och stilla gneta på när en sol som står lågt tittar fram där ute och strax försvinner och kvällen kommer och man fortfarande är instängd i verkstan och har sett den titta fram utan att hälsa på den.

Kloka och vackra ord nedskrivna av en ung snickarlärling i Neapels fattigkvarter Montedidio. Det är inte utan att jag känner igen mig. Höst och vinter är jag inte ute mycket i dagsljus och nu på våren när solen värmer och träden grönskar ute vill jag bara vara ledig. Inte sitta inne och titta på solen genom mitt fönster.

Orden är hämtade från Montedidio av Erri de Luca. En liten tunn bok, men som ändå tog tid att läsa - det var mycket skrivet med få ord. Vi följer den unga snickarlärlingen som slutat skolan vid 13 års ålder för att arbeta. Han skriver ner vad som händer under dagarna; vardagshändelser i kvarteren, tvätten som torkar på taket, pizzan de hämtar en kväll och annat som gör att jag får en känsla för hur det var att leva där, som skapar en känsla av tidlöshet.

Vi möter några av de som bor där, som grannflickan Maria. Vi ser deras relation växa fram. En annan viktig person för berättaren är skomakaren don Rafaniello som hamnat i Neapel som av en slump. På väg mot sitt mål Jerusalem bor han i Montedidio och lagar skor gratis åt de som bor där. Målet är fortfarande att ta sig till Jersualem. Men inte med båt som alla runt honom tror, utan han ska själv flyga dit. Vingarna känner han växa i sin puckel på ryggen. Snickarlärlingen hör dem växa där inne, det knakar och knäpper. Rafaniello är säker på att det kommer att ske, snart.

Berättelsen innehåller mycket smärta men det handlar också om att se möjligheter, att ha hopp om framtiden och tro på mirakel. Men hur ska det då sluta? Ju längre jag läser dessto mer undrar jag om det inte ska sluta med nederlag för alla inblandade. För mirakel sker inte och hur ska det komma lycka ur detta? Hur det går får ni själva läsa.

Detta är den första av författarens böcker som översatts till svenska. På italienska har han skrivit ett tjugotal. Det hade varit intressant att få läsa något längre verk av honom för jag gillar hans sätta att skriva.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Väntrum

 

Valeria Parrella fotad av Grazia Ippolito



Hur många nutida italienska författare kan du räkna upp på rak arm? Hur många spanska? Portugisiska?... Har du kommit upp i en handfull än? Det har knappast jag.

Folket bakom det nystartade bokförlaget Astor tillhör den typ av eldsjälar som låter oss konfrontera våra hopplöst inskränkta läsvanor. Astor specialiserar sig på italiensk och spanskspråkig samtidsprosa och först ut i deras utgivning är Valeria Parrellas debutroman Väntrum. Enligt förlaget tillhör Parrella förnyarna inom den italienska litteraturen, och jag är beredd att ta dem på orden. Väntrum är en sann pärla.

Handlingen kretsar kring en ofullgången graviditet. Fyrtiotvååriga napolitanskan Maria har överraskande blivit med barn och sedermera fött en flicka, efter alldeles för få veckor. Hennes tillvaro har stannat upp och plötsligt koncentrerats kring en monitorförsedd kuvös på sjukhusets neonatalavdelning. Parrella tecknar effektivt den kvävande känslan av totalt maktlös väntan, men mest gripande är ändå Marias förmåga att hålla sig ovan vattenytan. Med ett osentimentalt, närmast torrt, men oerhört bildrikt språk intar hon ett lätt distanserat förhållningssätt till sin svåra situation. När hon funderar på sina vänner kan det till exempel låta så här:

”De förstod, och också på avstånd lyckades jag höra att runt mig hade skapats ett undantag, där vi förut anförtrott oss till varandra i strandstolarna, hållit dryckesslag i vinternätterna, stannat vid macken för en sista kopp kaffe innan vi återvände hem. Jag kände att någonstans fortsatte omtänksamheten, även om jag inte kunde utnyttja den.” 

Sjukhusscenerna blandas med bilder från Marias uppväxt, samt från hennes arbete som språklärare på en vuxenutbildning. Marias far var en rättrådig klassresenär (först i sin släkt att inte få armarna uppfrätta av tomatsaft) och betraktandet av livet som en snörrät trappstege tycks länge ha utgjort en viktig del av Marias personlighet. För att uthärda ovissheten kring flickan i kuvösen tvingas hon dock omvärdera denna livssyn. ”Allt vad jag borde göra, nu, var att sluta tro på ren orsak och verkan”, menar hon vid ett tillfälle.

Livet kan då och då leda in oss i syrefattiga väntrum, och dörren ut kanske inte ligger rakt fram, utan snett bakåt åt sidan. Detta verkar vara en av Marias insikter. Möjligen kan den även inge hopp i hennes brokiga komvuxklass, en provkarta över det rörliga men brutalt klasskiktade Europas många sociala problem.    

Sällan har jag blivit så fäst vid en romankaraktär som vid den tappert sakliga Maria. Väntrum tog slut för snabbt och lämnade mig med en smärtsam insikt om hur mycket europeisk kvalitetslitteratur som oöversatt går oss förbi.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Film om film

Jag har alltid varit svag för metafilm. Det vill säga film om film. Några favoriter är Michael Winterbottoms Tristram Shandy, Francois Truffauts La Nuit Américaine och David Lynchs Mullholland Drive. Typiskt för en metafilm är att älta frågan om vad som egentligen är viktigast för en filmskapare – det ofta smått kaosartade privatlivet eller det ofta smått kaosartade filmarbetet? Problemet kompliceras av att det förstnämnda inte sällan utgör stoff för det sistnämnda.

När ältandet förs upp på en filosofisk nivå blir metafilmen till något mer än bara ett navelskådande rundgångsresonemang för de närmast sörjande. Som tittare börjar man grubbla över vad som är verklighet och vad som är konst, om det kan finnas någon verklighet utan konst och om det kan finnas konst utan verklighet… och varför Marcello Mastroiannis mun rör sig så konstigt när han pratar?

Enligt forna tiders italienska filmskapare var dubbning en självklarhet. Rösterna lades på i efterhand, och i vissa fall skrevs inte dialogen förrän stjärnorna åkt hem, kulisserna monterats ner och alla scener filmats färdigt. Att få dubba sin egen insats var inte alla förunnat, och specialiserade röstskådespelare kallades ofta in. Denna för dagens publik något bakvända arbetsmetod nämner jag som en liten välmenande brasklapp i mitt i övrigt förbehållslösa tips om att se (eller se om) Roberto Fellinis 8½ från 1963.

8½ är metafilm helt enligt skolboken. Den ska ha varit Fellinis terapiarbete för att råda bot på en tillfällig skrivkramp och handlar om hans alter ego Guido Anselmis krångel med att komma igång med en ny science-fictionfilm. Anselmi (spelad av Mastroianni) besväras av kändiskåta hangarounds, traumatiska barndomsminnen, ett gäng hora-madonnakomplexa kvinnorelationer, samt av sin egen ambivalenta hållning gentemot dessa besvär.

Nino Rota har som brukligt skrivit filmmusiken. Gianni di Venanzo står för det storslagna fotot, och redan filmens första bilder får oss i MTV-generationen på fall. Den klaustrofobiska bilkön är av allt att döma förlagan till REM:s Everybody Hurts-video.

8½ är en av filmerna i Fellini - collector’s box 1 & 2, nu till utlån på Ronneby bibliotek och förpackade helt utan konstigheter. Inga bonusscener, bloopers eller kommentatorspår. Bara sex riktigt bra filmer, rakt upp och ner. Även tidigare mästerverk som La Strada och La Dolce Vita återfinns här. Senare höjdare som Satyricon och Amarcord hamnar förhoppningsvis på en framtida box 3.

/Martin

Reservera filmerna i bibliotekets katalog