"Amy Snow" av Tracy Rees

Nu har jag hört flera som gillat denna bok. Blir nyfiken och börjar läsa för att få se vad det är som lockar. Det är en nog så tilltalande story. Ett barn hittas i snön utan för en rik och förnäm familjs hus och tas om hand. Men det är egentligen bara Aurelia ,dottern i huset och som hittade barnet, som vill ha henne kvar. Således är det bara en person som vill henne riktigt väl. Men Amy Snow, som blir barnets namn blir kvar, illa omtyckt av de flesta. 

Så dör Aurelia i unga år. Amy tvingas ge sig iväg men Aurelia ger i arv ett brev, det första av flera, som så småningom ska ge Amy ett eget liv. Breven för Amy bort från egendomen där hon bott hela sitt liv och ut i England. Men redan på första anhalten uppenbarar sig problemen. 

Vad vill egentligen Aurelia med dessa brev, är det någon mening att följa dess instruktioner. Kan Amy göra sig fri från sitt förflutna? Vem är hon egentligen?

En kul, delvis spännande, innehållsrik historia med vänliga, excentriska och otrevliga personer som utspelar sig i 1800-talets mitt. Och så klart en del kärlek… En berättelse att engagera sig i och mysa åt en stund.

/Liselott

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks hemsida. 

Systrarna på heden: Ett Brontë-mysterium av Bella Ellis

Det gick lite upp och ner i läsningen. Ibland tröttnade jag på det allt för verkliga gnabbandet mellan de tre systrarna Brontë och på att de skulle lösa ett försvinnande/eventuellt mord föratt visa att kvinnor kan. Men däremellan och alltmer på slutet var det riktigt medryckande (spännande) och bra. Det är alltså de verkliga systrarna Charlotte, Emily och Anne som är huvudperson (liksom deras far och bror) och berättelsen följer till viss del deras verkliga liv (efter vad jag sökte fram och jämförde).

I boken Systrarna på heden bor alla syskonen för tillfället hemma hos fadern på prästgården på den hed som jag förknippar med deras berättelser. Så sprids ryktet om ett försvinnande. Hustrun till en välbärgad man är borta, rummet badade i blod. En av deras väninnor arbetar som barnflicka i huset och de beger sig dit för att visa sitt stöd och stilla sin nyfikenhet… När de märker att ingen verkar ta försvinnandet på allvar och utreder det börjar de själva med en utredning.

Jag gillar att läsa böcker som utspelar sig på 1800-talet som denna gör. Förhoppningsvis har författaren gjort tillräckligt med research för att miljöer, samhällsbeskrivningen inklusive hur olika delar av befolkningen levde i förhållande till varandra ska vara någorlunda korrekt. Och det är en variant av pusseldeckare, som jag också gillar. Här finns även ett ödsligt, kusligt drag kanske t o m ett spöke... Här tar författaren tillvara möjligheten med mörka, blåsiga hedar och utflykter om nätterna. Två böcker är skrivna på engelska, får hoppas att nästa del också översätts till svenska.

/Liselott

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks hemsida.

"En förtrollad hemlighet" av Julia Quinn

Ibland är det bara så skönt att försvinna in en romantisk värld. Bäst är när berättelsen innehåller lite förvecklingar och jag får fnissa lite. Så är det här. Det gör liksom inget att jag vet vilka som får varandra på slutet. Det är ändå riktigt underhållande.

Det här är tredje delen i serien om familjen Bridgerton och de går alldeles utmärkt att läsa i oordning. De utspelar sig i England på 1800-talet. Vi följer syskonen i familjen när de hittar kärleken en efter en. I denna bok är det näst äldste sonen som på en maskeradbal blir störtförälskad. Men hur han än letar efter henne, är på varenda bal och tillställning som finns så finner han henne inte. Och det är inte så konstigt. För den maskeradbalen var den enda tillställning hon bevistade och smet då in. Hon är nämligen oäkting och när fadern dör blir hon piga hos sin styvmor. Dessutom lämnar hon London strax efter balen… Men även hon blev förälskad i honom. Kommer det någonsin att bli de två…

6:e boken i serien ges ut under hösten.

/Liselott

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. 

Ormen i Essex av Sarah Perry

Detta är en bok jag tyckte riktigt bra om och sådana kan jag ha väldigt svårt att beskriva. Jag vill bara sticka dem i händerna på folk och säga: Läs den. Så läsupplevelsen blir din egen, att du själv får dyka in och lära känna människorna, dras med i beskrivningarna och miljön och uppslukas (som jag gjorde). Men något mer vill du kanske veta om den? Var du på Bokcaféet i Ronneby i april hörde du en presentation som jag inte var nöjd med, här kommer en annan version...

Coras make dör och begravs. Äntligen är hon fri att göra vad hon vill. Hon har en förkärlek för vetenskap, att söka efter fossil och vill upptäcka något. Ett bra ställe för detta verkar vara Essex och hon reser till stan Colchester.  Hon vandrar vart hon vill, klädd som hon vill och läser massor. Bryr sig inte om vad folk tycker. Med sig har hon sin tjänare Martha och sonen Francis. 

Cora får höra om Essexormen, det mystiska sjöodjur som skymtats i trakten igen (senast 1669) och vill finna det. Hon träffar på ett par kära vänner i Colchester, adliga och rike Charles Ambrose och dennes fru Katherine. De för henne samman med prästen Will och hans fru Stella. De bor bra till och borde kunna hjälpa henne i sökandet efter ormen. Snart är Will och Cora de närmaste vänner och vandrar tillsammans och diskuterar och träter om den ena och än det andra.

I berättelsen introduceras tidigt även läkaren (och Coras vän) Trollet och Spencer. Berättelsen kretsar kring dessa personer och de var lätta att ta till mitt hjärta. Ingen av dem är perfekt på något sätt. De har sina käpphästar, önskedrömmar och mål de försöker uppnå. De är formade av de människor de levt med, av den samhällsklass de är födda till men även dem de inspireras av och vill efterlikna. 

Sarah Perry skriver en berättelse som är intressant, spännande och fascinerande. Här ryms relationer, avundsjuka, kärlek och vänskap. Den fångar mig och jag har svårt att motstå den. Allt är mustig och intensivt beskrivet. Vi både iakttar personerna och följer deras tankar. När jag läser kommer jag att tänka på Katherine Webbs ena bok, den jag tyckt mest om, Sanningen om Alice. Även den utspelar sig under 1800-talet fast mycket tidigare. Men även den innehåller ett mörker. Människorna har verkligen många sidor och berättelsen är inte så smidig eller så förutsägbar som de med mer feelgood-känsla.

/Liselott

Reservera boken på bibliotekets webbsida, finns att läsa direkt som e-bok.

Edenbrooke av Julianne Donaldson

Jag måste ju erkänna att jag har en förkärlek för historiska kärleksromaner. Inte hela tiden men lite då och då. 1800-talet är nog favorittiden oberoende om man följer fint eller vanligt folk.  Jane Austens böcker har jag läst några gånger och filmatiseringarna ser jag lite då och då. Bäst är när författaren får mig att skratta också. Julianne Donaldson lyckas få mig att skratta högt flera gånger men också att fälla en och annan tår. Hennes berättelse har de traditionella ingredienserna oskuldsfulla flickor, världsvana, snygga och rika herrar, en och annan lycksökare, intriganta kvinnliga konkurrenter, lite dramatik och spänning. 

Vi följer Marianne som sedan hennes mor dog bor hos sin mormor. Hon längtar hela tiden tillbaka till huset på landet där de bodde tidigare, efter sin far (som rest till Frankrike för att sörja) och sin tvillingsyster Cecily. Nu får hon chansen att besöka en av mammans väninnor (Lady Caroline) på landet och bo i herrgården Edenbrooke och hennes syster ska också dit. Så klart är systrarna varandras motsatser. Cecily utåtriktad, vacker och vet precis vilken man hon ska snärja och gifta sig med. Marianne är mer tillbakadragen men älskar att vara ute, rida och måla. Marianne anländer till Edenbrooke en vecka före Cecily och resan dit är både dramatisk och (för mig som läsare) humoristisk. Marianne har nämligen en tendens att trassla till det för sig. Snart lär hon känna Lady Carolines ene son Philip och tror det eller ej, jag hör ljuv musik i bakgrunden… Men när hennes syster anländer förändras allt!

/Liselott

Reservera boken på bibliotekets webbsida. Så här dagen innan julafton får jag ju tipsa om en bok som även kan lånas som e-bok

Sanningen om Alice

Katherine Webb kommer nu med sin fjärde bok på svenska. Hon skriver bara bättre och bättre. Förra boken En sång från havet tyckte jag var den bästa hon skrivit hitintills. Sanningen om Alice som den nya heter är ännu bättre!

Rachel ska gifta sig och hennes make verkar vara förälskad i henne. Hon hoppas att hennes egna känslor också ska utvecklas till kärlek för honom. Hon behöver inte längre arbeta som guvernant utan får ett eget hem. Men inget blir som hon tänkt sig. Delvis på grund av makens förväntningar på henne inte infrias och hans sätt att leva. Men också för att hon inte kan låta bli att engagera sig i andra människor. För så klart finns här en gåta som ska lösas. Sanningen om den försvunna Alice. Tjänsteflickan Starling misstänker Jonathan Allen för att ha mördat hennes älskade matmor Alice men hon saknar bevis. Rachel försöker hjälpa henne genom att nästla sig in hos Jonathan. Men vem gömmer vilka hemligheter? Vem kan Rachel lita på?  

Berättelsen utspelas till störst del 1821 men med tillbaka blickar tills Starlings tid tillsammans med Alice. Jag gillar boken delvis för att den har en ton av mörker i sig. Både i miljöerna personerna rör sig i, Baths bakgator och krogar, men även för att människorna i sig gömmer hemligheter. Det är otroligt spännande och samtidigt intressant. Tjock är den också så den räcker länge!

Liselott

Reservera boken i biblioteks katalog eller läs den direktsom e-bok.

En mörderska bland oss

Islands glesbefolkade landsbygd. En mörderska döms till döden och väntar på sin avrättning. Först i ett förråd utan fönster, i kyla och utan att kunna hålla sig ren. Sedan tvingas en familj ta hand om henne. Kan de ha en mörderska sovande hos sig. Kanske hon mördar dem alla! Hon möts av avsky, rädsla och misstro. En ung präst ska vara hennes själasörjare och för honom berättar hon om sitt liv – för att han frågar. Folket i gården är ofrivilliga lyssnare under den tid prästen och Agnes tvingas sitta inne och samtala.

Det är vansinnigt fasinerande att ta del av Agnes berättelse och av hur livet faktiskt var för människorna som levde på Islands landsbygd i början av 1800-talet. Det handlar om vardagsslitet på gården, relationer inom familj och med pigor och drängar. Relationerna till grannarna, avundsjuka, kärlek och hat. Agnes har funnits i verkligheten och medverkar i ett brutalt dubbelmord 1829 och avrättas 1830.

Den som blir nyfiken på Agnes och vill skriva om hur hennes liv kunde tett sig är Hanna Kent. Inte klingar det isländskt direkt och hon är från Australien. Hanna Kent har varit utbytesstudent på ön och det var då hon fick höra om Agnes. Debutboken En mörderska bland oss lyckas hon riktigt bra med. Väl värd att läsa.

/Liselott

Boken på bibliotekets webbsida.

Mary Jones historia

Fortfarande händer det att man som bibliotekarie tilltalas med ett trevligt: ”Hej, jag har lite bråttom och vet inte vad jag ska läsa, kan inte du ge mig en sån där riktigt bra bok?”

Det gäller då att ha några säkra, lagom lättuggade kort i rockärmen. Typ Ian McEwans Lördag, Kerstin Ekmans Vargskinnet, Deon Meyers Tretton timmar, Sarah Waters Nattvakten, kanske något av Hjalmar Bergman. Och så Elin Boardys gedigna romanhantverk. Intelligent upplagda, försynt genuspredikande, sprängfyllda av atmosfär och skickligt levandegjord historia.

Mary Jones historia är Boardys senaste roman – den svåra tredje. Titelns Mary är köksflicka hos en viss Long John Silver, och vad Boardy tagit sig före är alltså en omskrivning av Robert Louis Stevensons pojkboksklassiska Skattkammarön. Epitetet till trots är min egen relation till förlagan närmast obefintlig, tidigt fördärvad av någon bryskt förkortad 80-talsupplaga. Förkunskaper är emellertid inget måste för att åter kunna njuta av Boardys stämningsfulla prosa.

Det är Silvers hustru Dolores som ger Mary språket, liksom en dagbok och uppdraget att nedteckna deras historia. Tiden på världshuset Kikaren i Bristol, Dolores förflutna som slav, flytten till Hispaniola, Silvers död och Marys uppvaknande kärleksliv utgör centrala delar. En jämförelse med Jean Rhys Sargassohavet är svår att låta bli. Precis som Rhys apterar Boardy såväl feministiskt som postkolonialistiskt sprängmedel i lämplig 1800-talsklassiker, om än med ett lite muntrare handlag.

Och i vissa avseenden komplexare. Dels i skildringen av Dolores resa från slav till husmor, dels i hur Silvers utsvävande sjörövargäng inte enbart får fungera som patriarkal fond till de hemarbetande kvinnornas trånga vardag. Mary finner nämligen något inspirerande hos de saltstänkta gestalter som släntrar in på Kikaren. Boardy har vaskat fram piratmytens homoerotiska inslag, vilka får bekräfta Marys starka känslor inför flickan Agnes.

Att det rör sig om just piratmyt skapar samtidigt en viss osäkerhet i läsningen. Mot vilken bakgrund tecknas egentligen Mary Jones öde? Finns hon bara i sagans värld, eller i en faktisk historisk verklighet? Till vilken grad är hon normbrytande?

Och det dröjer innan jag känner mig helt bekväm med framställningens strikta dagboksperspektiv. För det jag gillar mest hos Boardy är ju den febrigt laddade, perfekt avlyssnade presens som präglade hennes förra roman, Mot ljuset. Det strikta återberättandet i Mary Jones historia tar kanske lite grand udden av gestaltningen, men vässar nog samtidigt den kil som Boardy skjuter in i Stevensons förlaga…

Jag har inte riktigt funderat klart på den här, vilket i sig är ett gott betyg. Jag kommer avgjort att fortsätta pracka på er Elin Boardys böcker.

 

/Martin

 

Copyright/fotograf: Lisa Irvall

 

Reservera boken i bibliotekets katalog

Aldermanns arvinge

Jag har sneglat på Aldermanns arvinge innan men tyckt den varit lite väl tjock (812 sidor). Men reserverade den efter att ha läst Yukiko Duke´s lovord om boken i tidskriften Vi läser (som du kan låna på biblioteket). Men så lyrisk och lovordande som Duke är blir inte jag över Gabriella Håkanssons berättelse. Det tar ett bra tag innan jag riktigt kommer in i den. Troligen för att jag inte hittar någon person i boken att riktigt sympatisera med. Jag trodde att Aldermanns arvinge William skulle vara den personen, men nä. Dock rymmer berättelse den ene efter den andre av udda personligheter som ingående beskrivs. Det gemensamma draget för flertalet är att de sätter sina egna intressen i främsta rummet. Personerna tillsammans med miljöbeskrivningarna, hus, gränder och gator, de historiska händelser som införlivas och vardagslivet göromål är ändå så pass fascinerande att jag fortsätter läsa.

Men ni kanske behöver veta lite om storyn. Vi börjar i London år 1800. Då modern dör i barnsäng blir fadern ansvarig för Williams uppfostran, vilket kanske inte är det bästa för barnet. Williams far är inte som alla andra och det korta äktenskapet och hustruns död tynger honom. Han vurmar för sina intressen, ideal och ideér om hur huset de bor i ska se ut och inredas, om hur samhället i övrigt borde vara, livet i allmänhet och hur sonen ska uppfostras. Han är dessutom ledare för ett hemligt sällskap som bryter mot gängse trostraditioner och planerar att genomföra något storslaget men väldigt hemligt (dock nedskrivet i ett dokument). Det är så hemlighet att bara ledaren känner till planerna och vet var dokumentet finns. Men när Aldermann den äldre snart dör blir jakten efter dokumentet en mission för vissa medlemmar i sällskapet, medan andra försöker glömma det. Mitt i allt uppfostras William för att axla faderns roll som ledare i det hemliga sällskapet. William är dock ovetande om det mesta som sker runt honom och känner över huvudtaget inte till det hemliga sällskap som fadern lett.

Jag läser sida efter sida i väntan på att det ska bli den bladvändare Duke skriver om och den äventyrsberättelse jag förväntar mig. Jo, bitvis tycker jag berättelsen får fart och jag får min äventyrliga berättelse. Men dessa egoistiska herrar som gör sitt bästa att styra arvingen för att genomföra just sin plan drar ner berättelsen för mig. Men när det närmar sig slutet av boken blir den allt intressantare. Frågan är om den blev så pass bra att jag vill läsa del två i serien, Kättarna tempel. Det är något att fundera över tills den kommer ut i höst.

/Liselott

Reservera boken på bibliotekets webbsida

Jean Rhys

 

 

 

 

 

 

 

 

Jean Rhys liv är som en roman – en roman av Jean Rhys.

Hon föds som Ella Gwendolen Rees Williams, år 1890 på den karibiska ön Dominica. Fadern är walesisk läkare och modern kreol – ett luddigt begrepp som i detta fall etiketterar en tredje generationens kolonisatör av skotskt ursprung.

Sjutton år gammal flyttar Ella till sin faster i England, fylld av de skådespelardrömmar som snart ger henne en plats på Royal Academy of Dramatic Art. Ett brev från skolan till Ellas far kväver dock karriären i sin linda. Rektorn har synpunkter på Ellas västindiska accent, förklarar att den gör henne omöjlig i betydande roller.

Brevet blir en biljett till Londons skymningsvärldar; till en spritmarinerad tillvaro i prostitutionens gränsland. En av de män som Ella söker försörjning hos är författaren och kritikern Ford Madox Ford. Han lär henne att omvandla dagboksanteckningar till romantext, råder henne att anta den chicka pseudonymen Jean Rhys, och ser till att en serie böcker publiceras. Det fungerar ett tag, men efter fjärde romanen, God morgon midnatt! (1939), tystnar Rhys som författare; försvinner längre in i dimmorna.

Långt senare ska BBC göra en radiodramatisering av en av Rhys berättelser. Man betvivlar att hon är i livet, men sätter i alla fall in en annons i tidningen. Vilket ger resultat. En skröplig Rhys hör av sig från sitt hem i Devonshire, en förläggare rycker ut och 1966 – efter att Rhys tredje make gått ur tiden – kan så mästerverket Sargassohavet (Wide Sargasso Sea) färdigställas.

Sargassohavet är en så kallad prequel, där Rhys tar utgångspunkt i Charlotte Brontës Jane Eyre. Med sina egna erfarenheter som tillhygge river hon ogenerat i denna viktorianska klassikers hjälpligt bandagerade sår, det vill säga historien om Rochesters första fru, den galna kreolkvinnan på vinden. Rhys kallar henne Antoinette och frambesvärjer i suggestiva sekvenser hennes uppväxt i det tidiga 1800-talets Västindien. Ett vilt blomstrande paradis, vari man emellertid redan på de första sidorna kan känna en stank av förruttnelse.

Den brittiska slaverinäringen har just förbjudits. Kolonisatörerna väntar förgäves på kompensation och värst är det för kreolerna. Antoinette och hennes mamma betraktas av britterna som ociviliserat pack, samtidigt som den hämndlystna urbefolkningen börjar vända sig emot dem. Den stenhårda oförsonligheten i Antoinettes abrupt avslutade vänskap med den svarta flickan Tia är hänsynslöst drabbande läsning.

Enda tänkbara räddningen är att få giftas bort, som del i någon affärsuppgörelse. Antoinette är alltså bakbunden med dubbla rep – som kreol och som ung kvinna. Och det är just denna samkörning av rasistiskt och patriarkalt förtryck som gjort Sargassohavet till en så kallat postkolonial klassiker. Också ur ett rent feministiskt perspektiv ses romanen som en grundsten, även om dess dystopiska tendens ofta satt sig på tvären i resonemangen.

För Jean Rhys skrev inte från någon hurtigt frigjord position, utan inifrån det patriarkala fängelset. Giftermål eller spritindränkt vansinne – det är de enda alternativ som hennes romangestalter kan ana genom gallerfönstren. Och troligtvis är det just denna självupplevda oförmåga till revolt som får känslan av utanförskap att bränna så stark.

Kring detta diskuteras det för närvarande ymnigt i bibliotekets bokcirkel. Den 12 december har vi ett andra möte om Sargassohavet. Det vore kul om du kom förbi!

/Martin

Jean Rhys i bibliotekets katalog

Kvar på isen

 

 

Hagel, slagregn, orkanbyar. Nåja, i alla fall ingen arktisk drivis i sikte. Se där en tanke att trösta sig med under höstens löp- och cykelturer. Än har jag alltså inte fått Bea Uusmas Expeditionen ur systemet, och i förra veckan tedde sig en omläsning av Per Olof Sundmans Ingenjör Andrées luftfärd således fullt rimlig.

 

Romanen – som 1968 belönades med Nordiska rådets litteraturpris, och kom att bli Sundmans näst sista – tycks bygga på en liknande besatthet som den av Uusma förkroppsligade. Framställningen är dock den diametralt motsatta, renons på psykologisering och ledsagande författarröst. Vi kan ingenting veta om en annan människas inre, var ett av Sundman ofta upprepat motto.

 

Och närmast göteborgsvitsigt kongenialt är romanen ett svåröverträffat mästarprov i Hemingwaysk isbergsteknik. Berättarperspektivet tillhör expeditionens tredje man, Knut Frænkel (ett av Sundmans många experiment med vad litteraturvetenskapen plägar etikettera opålitlig berättare). En aning frejdigt men ytterst sakligt, strikt kronologiskt och hypnotiskt väldisponerat redogör Frænkel för förberedelserna, ballongfärden och de hopplösa vedermödorna på drivisen.

 

På ytan en massa navigering, tältresning, böldtömning och isbjörnsjakt. Strax under anas spörsmål kring auktoritet, lojalitet, vansinne, och – enligt P.O. Enquists gamla blurb på baksidespärmen – ”en insikt i hur en situation kan uppstå där människan är alldeles hjälplös, och situationen full av makt”.

 

Starkast berör Frænkels efter hand allt svagare förtroende för den gåtfulle och hårt pressade Jules Verne-figuren S. A. Andrée. Som redan innan uppstigningen från Danskön förstod att företaget var dömt att misslyckas. Relationen glider över i ett lågmält fadersuppror, komplicerat av Frænkels akuta beroendeställning gentemot Andrée. Hos Sundman är ensamheten aldrig ett hållbart alternativ, om än ofta det enda återstående.

 

Att idag försöka hacka sig ner i Per Olof Sundmans isberg är emellertid inte det samma som för fyrtiofem år sedan. 1995 – tre år efter Sundmans bortgång – kunde journalisten Jonas Fogelqvist visa att Sundman haft ett förflutet som aktiv ungnazist. Plötsligt stod författarskapet, liksom Sundmans roll som centerpartistisk riksdagsman och piprökande mysfarbror hos Hyland, i helt ny belysning.

 

Ett skuldmotiv hamnade i dager, bland annat genom kulturdebattören Per Svenssons bok Frostviken från 1998. Svensson lyfter fram tigande och förkättrade hemligheter som märkbara teman i Sundmans romaner och noveller. Ungdomssynderna blir till en långsamt växande cancersvulst, som närd av alkohol kväver författarskapet i förtid.

 

Det är lätt att dras med av Svenssons teser om den undflyende Sundman, och flera scener från Andréeboken gör sig påminda. Som Frænkels fascination för det obefintliga luftdraget under ballongfärden. En luftballong följer ju alltid vindens hastighet och riktning. De tre i korgen kan oberörda och på tryggt avstånd betrakta stormarna nere på marken, broderligt delande en butelj öl.

 

Men Svenssons läsning har knappast fått stå oemotsagd. Bland annat författarna Lars Jakobson och Tony Samuelsson har på var sina håll försökt nyansera bilden, utan att därmed förringa uppenbara fakta. Det är föreställningen om det medvetna och självdestruktiva i Sundmans tigande som de inte riktigt kan köpa. Särskilt Jakobson har ägnat åtskilliga timmar bland Sundmans efterlämnade anteckningar och brevkorrespondens, och kan peka på flera tillfällen då Sundman föreföll vara hyfsat redo att lägga korten på bordet.

 

Men ingen i omgivningen var särskilt intresserad av att lyssna till dylika bekännelser. Svensson, Jakobson och Samuelsson tycks överens om att såväl fallet som författarskapet Per Olof Sundman sätter fingret på något grundläggande i den svenska 1900-tals historien – vår förträngda foglighet under andra världskriget; myten om ett svenskt välfärdssamhälle avlat utan arvssynd.

 

Jakobson och Samuelsson frilägger en intressant Sundmansk dubbelnatur, återspeglad redan i debuten Jägarna från 1957. Å ena sidan ungdomstidens antiborgerliga (fascistiska om man så vill) vurmande för samhällsfrånvänt vildmarksliv och uppoffrande, manlig lojalitet, en dragning Sundman delade med mången spänningssökande generationskamrat. Å andra sidan det sakligt, kommunalpolitiskt ordningsamma. Hoptvinnade skapade dessa båda karaktärsdrag en sprakande, kreativ motor, snarare än ett kvävande inre tryck.

 

Men kanske också en tröttsam manlig kliché, med den babyrytmikångestridne Karl Ove Knausgård som en av många epigoner. Nja, i sin benhårda ovilja till moralisk försoning är Sundman unik, och kusligt angelägen. Den djupt mänskliga dubbelnatur han frambesvärjer tillåts aldrig legera i form av uppbyggliga visdomsord. I stället enbart i ensamhet och misslyckande, och en hoper efterhängset ekande frågor.

”Vinden blåser åt ett håll. Isen driver åt ett annat. Vi marscherar åt ett håll – men vi färdas åt ett annat.” Några veckor efter detta lapidariska konstaterande sköljer Frænkel, som siste överlevande, ner en slutgiltig mängd opium, morfin och starkt, svart kaffe.

/Martin

Per Olof Sundman i bibliotekets katalog

Expeditionen

Polarexpedition – onekligen ett ord i romantiskt skimmer. Fascinationen tycks växande inför tider när världskartan kunde vara vit i dubbel bemärkelse, när den varsamt rullades ut mellan punschglasen på Grand Hôtel, andaktsfullt studerades medels stickpassare och lornjett.

Och stärkkrags-hipstersarna S.A. Andrée, Knut Frænkel och Nils Strindberg förefaller ha hållit stilen in i det sista. Efter kraschlandningen med vätgasballongen Örnen, i juli 1897 (målet var som bekant att korsa Nordpolen), tvingades man ta snabba beslut om vad som skulle medtas under den hopplösa promenaden tillbaka över packisen. Till det nödvändiga räknades några uppslagsverk, kravatter och halsdukar av rosa siden, en vit bordsduk med hålsöm och fransar, flaskor med portvin och champagne.

Effektförteckningen återfinns så klart i Bea Uusmas haussade praktverk Expeditionen – min kärlekshistoria. Kombinationen ”min” och ”historia” får kanske en och annan varningsklocka att ringa, men här är det snarare fråga om ett berikande dubbelperspektiv än tidstypiskt jag-känner-faktiskt-att-det-var-såhär-berättande.

På modernt manér låter Bea Uusma – illustratör, formgivare, författare, läkare och tjenis i 90-talsgängen kring ZTV och Glenn Killing – medvetenheten om sitt eget charmiga nörderi förbehållslöst breda ut sig. Men hon har fog för koketterierna. Efter femton års intensiv hobbyforskning beskrivs Uusma idag som Sveriges främsta expert på Andrée-expeditionen.

Boken redogör målande för vedermödorna på isen, fram till att expeditionen efter flera veckors vandring når Vitön. För vad händer egentligen där? Vad var det som Andrée, Frænkel och Strindberg dog av? Gåtan har gäckat forskarna sedan det tidiga 1930-talet, och Uusma har många ledtrådar att nysta upp. Hon flänger fram och tillbaka över Arktis, pratar med efterlevande, konsulterar rättsläkare, osteologer och brottsplatsutredare. De fordom flitigt anklagade små trikinerna går numera fria från skuld, men över lag är Uusma mån om att inte förhasta sig. Expeditionen är långt ifrån något bokslut.

Viktigare än en slutgiltig förklaring är det oemotståndliga drivet i redogörelsen, skickligt ackompanjerat av de många hisnande öden som kantade ballongäventyret. Jag tänker bland annat på Nils Gustaf Ekholm, som lämnade sin plats i korgen till förmån för Frænkel, på fotografen Peter Wessel Zapffe, som – när expeditionens kvarlevor hittades år 1930 – trodde att han lyckats stjäla med sig ett av Frænkels revben, och på den så gränslöst sorliga kärlekshistorien mellan Strindberg och fästmön Anna Charlier.

Avsätt tid för sträckläsning. Och för att inte äventyra stilen under kommande vinterväderlek – låt Gränna sköta ekiperingen.

/Martin

Fotograf: Anna-Lena Ahlström

Reservera boken i bibliotekets katalog              

Den blå tvålen

Det är mycket Madame Bovary i sommar. I radions P1 hörs Philip Zandéns uppläsning av denna Flauberts mest berömda roman, som nyligen även angreps av kanalens populära bokcirkel. Och innan semestern bad en biblioteksbesökare om telefonnumret till nyöversättaren Anders Bodegård. Hen hade en lista med synpunkter att framföra.

I Sara Danius långessä Den blå tvålen spelar Madame Bovary en viktig roll i argumentationen. Sara Danius – nyss invald bland de aderton – är en favorit bland litteraturvetare. Få kan skänka mig lika hisnande insikter om tidigare epokers litterära våghalsigheter, som ur Danius perspektiv alltid kan kopplas till det omgivande samhällets sociala och materiella förändringar.

I Den blå tvålen fokuserar Danius på vad hon kallar synlighetens framväxt. Genom nedslag hos de franska 1800-talsrealisterna Stendhal, Balzac och Flaubert beskriver hon uppgörelsen med tidigare författares allegoriska och uppbyggliga ambitioner. Realismen ville visa verkligheten sådan den är, istället för sådan den borde vara, en strävan som inte sällan ledde raka vägen till domarskranket.

Danius pekar samtidigt på realismens (lyckade) misslyckande. Hon menar att klyftan mellan verklighet och roman paradoxalt nog aldrig varit större än under 1800-talet, en tid då industrialism och kapitalism kom att innebära stora samhälleliga omdaningar. För första gången kändes det omöjligt att i litterär form skapa full förståelse. Omvärlden tedde sig plötsligt hopplöst abstrakt, och med en nästan desperat detaljfixering försökte författarna nagla fast den flyende verkligheten. Därav alla dessa möbler, reklamskyltar, kravatter och papiljotter.

Längst gick Flaubert. Titelns blå tvål är hämtad från hans berättelse "Ett enkelt hjärta" där den kulörta hygienartikeln ingår i beskrivningen av ett rum. Den saknar totalt betydelse för handlingan, är bara en del i författarens stegrande besatthet av att återge konkreta bilder.

Detta sker framförallt på det språkliga planet, men också på det rent layoutmässiga. Med ett pedanteri som gränsade till galenskap jobbade Flaubert med blankrader och skiljetecken för att i varje beskrivning åstadkomma maximal känsla av inramad bild. Danius citerar en beskrivning av en håruppsättning, där ett semikolon fungerar som just ett semikolon, men också skär som en perfekt bena genom stycket...

Madame Bovary är en skildring av en kvinna, men kanske ännu mer en skildring av en serie bilder av en kvinna. Och när du i sällskap av någon väl vald 1800-talstegelsten sträcker ut dig i hängmattan kan dylika observationer vara värdefulla. Litteraturvetenskap är ju sällan något farligt. Den ställer in optik och levererar nycklar, river ur de gamla kostymförråden för vädring.

/Martin

PS: Till den som ännu inte skakat av sig förra årets Ulysses-läsning kan även Sara Danius och Hans Zischlers Näsa för nyheter, om hur James Joyce inspirerades av dagspressen, varmt rekommenderas.

Reservera Sara Danius böcker i bibliotekets katalog

Copyright/fotograf: Sofia Runarsdotter

Den första boken om Alexia Tarabotti

Årets första bok, Själlös av Gail Carriger, var en riktigt höjdare! Fantasieggande, rolig, spännande och så lite romantik. Den tog mig med till ett alternativt London, där varulvar och vampyrer lever sida vid sida med människor och utspelar sig i slutet av 1800-talet.

Alexia, som är berättelsens huvudperson, tycker att vardagen är ganska tråkig. Alla regler inom aristokratin begränsar hennes möjligheter att umgås med vem hon vill, och när hon vill (även om hon tänjer på gränserna). Moderns och systrarnas umgänge når inte den intellektuella nivå Alexia uppskattar. Att som Alexia sakna potentiella friare vid fyllda 25 bidrar till att de tillställningar hon tvingas gå på är riktigt tråkiga. Avsaknaden av friare beror dels på att hon inte har den bleka hy och smala figur som är på modet, dels på hennes frispråkighet, som i mina ögon gör berättelsen så mycket roligare.

Sedan var de en sak till – hon har ingen själ. Vad det innebär förklaras bäst i boken. Det gör inte hennes förhållande till andra människor enklare och hon hemlighåller själlösheten för sin familj (som mest tycker att hon är konstig). Men det ger Alexia en klar fördel när hon till exempel träffar på en vampyr som vill dricka henne blod… När hon rör vid honom neutraliseras hans övernaturliga förmågor. Detaljerna kring detta kan ni läsa på bokens inledande sidor. Men det är något som inte stämmer med vampyren, ingen känns vid honom. Snart sker fler oväntade händelser och Alexia finner sig instängd i en vagn på väg att rövas bort. Vad är det som händer i London egentligen…

Jag uppskattade att boken inte utspelar sig i en helt verklig värld. Varulvarna, vampyrerna och människornas sätt att förhålla sig till varandra, både formellt och informellt, gör att jag får fokusera lite mer på vad som sägs. Det blir ett helt nytt regelverk och nya vanor att ta ställning till och fundera över. Kan författaren verkligen få ihop det hela eller missar hon något? Jag tycker hon lyckas bra i denna första bok. Får se om hon håller måttet även i nästa del i serien: Chanslös.

/Liselott

Reservera delar i serien i bibliotekets katalog.

När döden kom till Pemberley

Det var med stor nyfikenhet jag öppnade När döden kom till Pemberley. Ni som kan er Jane Austen vet att Pemberley är Mr Darcys hem i Stolthet och fördom. En bok som kom i ny svensk översättning förra året och som filmatiserats otaliga gånger. Men var inte orolig om du inte läst Austens verk, du hänger med ändå. Blir kanske till på köpet nyfiken på att läsa förlagan?

Men visst, för ett Austen-fan som mig var det lättare att hänga med i de förklaringar och hänvisningar P D James gör. James kryper långt in i tankarna och känslorna på några av Austens figurer. De blir än mer nyanserade. Dessutom berörs sociala orättvisor och hur samhällets utveckling påverkar rika och fattiga i England i början av 1800-talet. Livet förändras sakteliga för alla och vilken roll ska familjen på Pemberley ta framöver?

Men som titeln antyder, och med författarinnans tidigare utgivning i åtanke, sker här givetvis också ett brott. En man är död och mordet ska klaras upp. Störst misstankar faller på Mr Wickham. Han är uppvuxen på Pemberley tillsammans med Darcy. Men alla som bor på och runt godset vet att Wickham inte är välkommen dit, trots att han är ingift i familjen. Darcy har sina skäl att inte befatta sig med Wickham men eftersom dessa inte är allmänt kända gäller det att sända rätt signaler utåt. Darcy velar fram och tillbaka i sin roll gentemot Wickham och med sina egentliga åsikter om sin älskade hustrus lågättade, ibland plumpa och delvis skandalomsusade familj. Är Wickham oskyldig eller har Darcy en mördare i släkten!

För min del får P.D James gärna ta sig an fler av Austens böcker på liknande sätt. Hon gör det bra. Här finns även blinkningar till andra av Austens böcker.

/Liselott

Reservera boken i biblioteket katalog.

Tidsresor, förvecklingar, humor och kärlek

Emellan åt är det ganska skönt att läsa en ungdomsbok. Det finns otroligt många bra, och för mig går de oftast snabbt att läsa… Bland de nya böckerna på ungdomshyllan hittade jag en vars utsida lockade, Rubinröd av Kerstin Gier. Kunde den kanske utspela sig i Jane-Austen-tid!

Klumpiga Gwendolyn ingår i en härligt udda och rörig familj med en hel del hemligheter… Det sägs att Gwendolyns kusin Charlotte bär på en gen som gör att hon ofrivilligt kan förflytta sig i tiden. Hela Charlottes liv har gått åt till studier i de mest skilda ämnen, för att vara redo för vilken tid hon än hamnar i.

Men ett tu tre är det Gwendolyn som helt oförberedd reser i tiden. Och inte nog med det. Det finns en vansinnigt snygg kille som också kan resa i tiden. En som dessutom verkar kunna hantera vilken situation han än hamnar i… Han ingår i det hemliga sällskapet Väktarna, som äger den kronograf som kontrollerar och gör resorna säkra. Men Väktarna verkar ha en hemlig agenda. Vad är det egentligen de vill uppnå? 

Det händer nästan extremt mycket i boken. Det ingår både spännig, allvar och en hel del humor. Persongalleriet är av det fascinerande slaget. Dessbättre har jag möjlighet att möta dem igen i seriens två kommande böcker!

/Liselott

Reservera boken ibibliotekets katalog.

Haren med bärnstensögon

Nu har jag även tagit mig genom Edmund de Waals Haren med bärnstensögon, och är beredd att – om än inte förbehållslöst – stämma in i de massiva hyllningskörerna. Det rör sig helt klart om fängslande läsning. Så glöm min milda raljering i föregående inlägg (om du av någon anledning lade den på minnet).

Boken handlar om Edmund de Waal själv, brittisk världsberömd keramiker och ägare till 264 japanska miniatyrfigurer i trä och elfenben, så kallade netsuke. Om dessa hade förlänats talförmåga hade man kunnat pressa ur dem hela författarskap om det moderna Europas historia. Nu har de inte det, och De Waal iklär sig därför rollen som språkrör.

Han spårar netsukesamlingen till 1870-talets Paris, där hans bergatrollsrike och hysteriskt konstsamlande anfader Charles Ephrussi verkade. Det är belle epoque, fin de siècle, kaféer, Pernod, salongskultur och gryende modernism. I kulisserna springer folk som Edouard Manet, Pierre-Auguste Renoir och Marcel Proust. (Den sistnämndes romanfigur Charles Swann ska enligt uppgift vara kalkerad på just Charles Ephrussi.)

De Waal och hans berättelse tar sig så småningom vidare till Wien, dit netsukefigurerna skickats som bröllopsgåva, för att slutligen landa hos de Waals farbror Iggie i Tokyo.

Denna kulturhistoriskt vindlande resa genomsyras av en intressant men lite självdestruktiv metadiskussion. De Waal är paniskt rädd för att hans släkthistoria ska fångas in av klichéer, och försöker hela tiden gardera sig. Så här kan det till exempel låta:

”Jag tänker hela tiden på en förskräcklig film som jag såg för många år sedan när jag låg vid universitetet. Den utspelade sig i Paris och Picasso gick förbi hela tiden, och Gertrude Stein och James Joyce diskuterade modernismen över var sin Pernod.”

”Mitt Wien har försvunnit in i andra människors Wien”, fortsätter de Waal och försöker råda bot på denna problematik genom att hålla ett ganska så våldsamt tempo. Jag önskar emellertid att boken hade kunnat stanna upp ibland, närmat sig romanformen och verkligen försökt fånga atmosfären i en salong eller spänningen kring ett duell, och på så sätt lyckats spräcka klischéerna. Kanske hade De Waal helt enkelt kunnat fantisera lite mer.

Men förmodligen har jag bara förläst mig på Proust. Haren med bärnstensögon är ju betydligt mer än ett undvikande av litterära fallgropar. De Waal lyckas verkligen få med mycket, och blottlägger både klassamhällets och anitsemitismens vardagsdetaljer. Himlen mörknar över den judiska familjen Ephrussi. Netsukerna undkommer med en hårsmån. Och precis som i fallet von Rezzori – mest drabbande blir det när historien finner paralleller i vår egen tid.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

August och Siri

2012 – det stora Strindbergåret!... Eller är det snarare fråga om det stora August-och-Siriåret? Bokcirklar, tv-serier och varenda jäkla stockholmare – alla tycks hopplöst insnöade på Strindbergs högljudda bryderier med just sitt första stormiga äktenskap.   

Orsakerna satt jag och grunnade på i förra veckan, då jag såg Per Olov Enquists gamla debutpjäs Tribadernas natt på Stockholms stadsteater (jag hade semester, tro inget annat).

Tribadernas natt utspelar sig under en repetitionskväll på Dagmarteatret i Köpenhamn. Året är 1889 och August Strindberg och Siri von Essen ligger i skilsmässa. Likt förbannat är det Augusts pjäs Den starkare som Siri ska skådespela i, och det tillsammans med väninnan Marie David, som enligt August har för ovana att slicka på Siri. Viggo Schiwe – en gång Jean i Fröken Julie (mot just Siri) – ska regissera, ett företag som genast stöter på patrull. August Strindberg själv ämnar nämligen närvara vid repetitionerna.

”Manligheten under lupp” förefaller vara ett nödvändigt alibi för att kunna läsa Strindberg på 2010-talet, och Dagmarteatrets triangedrama vecklar tacksamt ut sig inför detta perspektiv. Grälen i Tribadernas natt grundar sig i Strindbergs komiska behov av att i konstens och rättvisans namn ställa sin kvinnliga omgivning inför skranket. ”Ni ser här … framför era häpna och bedårande ögon … den svenska litteraturens galten Särimner!”, utbrister Siri uppgivet, less på att om och om igen slaktas av Augusts penna.

I Stadsteaterns uppsättning tycks emellertid även författaren en aning trött på diktens skoningslösa dränering av privatlivet. Det är med stor möda som Shanti Roneys August kryper fram ur sin cylinderhatt och nogsamt knäppta ytterrock, för att sedan trippa runt på scengolvet med små, försiktiga steg. Strax bakom den eld som vi är vana att förknippa Strindberg med anas i pjäsen något slags misströstan inför det konstnärliga utanförskapet. I ett brev till Axel Lundegård skrev Strindberg en gång: ”Genom mycken diktning har mitt liv blivit ett skuggliv”. Raden verkar ha varit en viktig utgångspunkt för Enquist.

Om man som publik lägger facit åt sidan kommer insikten om det både ekonomiskt och mentalt våghalsiga i Strindbergs kamp med att föra den svenska litteraturen in i modernismen. Tydligast blir det i dialogerna mellan August och den lesbiska rivalen Marie David. I förolämpningarnas hagelskurar framträder plötsligt en rörande sympati mellan dessa båda rebeller, som exempelvis den tråksnälle Wiggo Schiwe aldrig kan förstå sig på.

I vilket fall – något decennium senare förklarade Strindberg följande: ”Tid och rum existerar icke; på en obetydlig verklighetsbakgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster.” Han ansåg sig vara färdig med det naturalistiska och självbiografiskt bottnande berättandet. Och med bara två volymer Knausgård kvar att översätta kanske dagens svenska gubb-lit snart kan säga sig vara detsamma. Och kanske är det därför Siri von Essens trötta blick dröjer sig kvar så länge. Just detta Strindbergår.

Så innan det är dags för nästa jubileum – se eller läs gärna Tribadernas natt. Pjäsen har påpassligt nog just återutgivits, tillsammans med Enquists essä Målet mot fröken Julie, samt manuset till den nyligen repriserade tv-serien Strindberg. Ett liv.

/Martin  

Reservera boken i bibliotekets katalog

Tan

Margareta Lindholms Skogen var en läsupplevelse som dröjde sig kvar, trots sin nästan provocerande lågmäldhet. Förväntningarna var därför höga när jag i förra veckan lånade hem Tan, Lindholms senaste roman.

Redan omslaget känns anonymt och anspråkslöst, helt utan försök till kvalitetssignalering (Agneta Sjödins senaste, var min första skumögda gissning). Och även innehållet går – på ett bokstavligt och nästan självparodiskt vis – i lågmäldhetens tecken. Bokens huvudperson, monsieur Leborgne, har tappat talförmågan.

1840 hamnar han på det fängelseliknande sjukhuset Bicêtre utanför Paris. Han äter, sover, städar, promenerar i trädgården, får besök av sin syster, blir våldtagen, får en vän, skaffar en älskare, undersöks av hjärnforskaren Paul Broca, och utstöter då och då ljudet ”tan”.

Åren går och allt som sker filtreras genom den allt mer nedbrutne Leborgne. Men han snarare registrerar än reagerar, vilket nog får sägas framstå som ett större handikapp än själva stumheten. Leborgne gör ett märkligt liknöjt intryck, till och med efter att några skojfriska vakter spärrat in honom i en mörk källarcell full med avföring. Är Lindholm medveten om hur oerhört lite av Leborgnes känsloliv som kommer läsaren till del? Eller går hennes ”tysta” berättande här på autopilot?

Och så en annan sak: I Skogen lät Lindholm oss ana den stora världen i den lilla. I Tan hamnar vi direkt i den stora. Boken bygger nämligen på riktiga, vetenskapshistoriska händelser. Såväl Leborgne som Paul Broca är hämtade från verklighetens 1800-tal. Men Lindholm tycks vilja arbeta enligt samma metod som i Skogen och måste därför liksom gömma undan denna väldiga kontext. För att sedan åter låta oss ana den, i de sparsmakade små detaljerna. Möjligtvis lägger hon därmed lite krokben för sig själv.  

Hur som helst. Vad jag vill komma fram till är att frustrationen aldrig växer sig större än nyfikenheten. Detta är alltså ännu ett prov på Lindholms makalösa förmåga att suga in läsaren i berättelsen. Precis som i Skogen skärper man sinnena till max, och även Tan lär dröja sig länge kvar.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Kunde inte glömma den...

Nya släktkrönikor är vi inte bortskämda med. Men Erik Eriksson har skrivit en om kvinnorna i släkten Nygren, bosatta i Byholma utanför Grisslehamn. Närheten till havet och Åland har stor inverkan på livet för de bofasta.

Första boken i serien, Det brinnande havet, lyssnade jag på för ett par år sedan. Jag tyckte inte den var jättebra då. Långsam i berättandet men med partier som var intressantare än andra. Ljuspunkten var den kvinnliga huvudpersonen Johanna som vågade bryta sig loss från sociala och kulturella mönster. Hon lärde sig det optiska telegrafsystemet och kunde skicka meddelanden längs svenska kusten och över till Åland. En kärlekshistoria började, mitt under brinnande krig. Kunde det sluta väl? Skildringen av ryssarnas framryckande på isen, finländarnas flykt och svenska militärens tillbakadragande tyckte jag inte om – men jag har inte heller glömt den.

Eftersom jag inte kunnat glömma den första boken började jag nu läsa den andra i serien, Den blå stranden. Johanna har blivit gammal, barnbarnet Kristina är 22 år och det är hennes liv vi följer under några år. Det är återigen krig men Sverige håller sig neutralt. Vi hjälper dock engelsmännen som gärna tar hamn i Sverige under kriget mot ryssarna. Men en av engelsmännen, Robert, får nog och desserterar. Han och Kristina möts, passion uppstår och de får ett år tillsammans. Men blir Robert funnen riskerar han hängning. Rädslan får honom att fly ut på haven. Han lämnar Kristina och deras nyfödda tvillingar. Ska de någonsin ses igen.

Det är inga stora åthävor Erik Eriksson använder men i beskrivandet av vardagen ryms dramatiken. I hur långt familjemedlemmar kan stå ifrån varandra för att de inte finner orden, inte talar med varandra, som Kristina och hennes far. Hur pigan Marit behandlas. Hon som skickar ut sonen i något ärende när det kommer en karl på besök. Många är de som besöker henne och byn kan heller inte vara utan hennes tjänster.

Eriksson berättar på ett sätt så att det dröjer sig kvar hos mig. Om kärlekshistorier, möten som väl aldrig kan leda till någon lycka och svårigheterna i vardagen. Kvinnor som vågar göra annorlunda. Dessutom får vi i andra boken reda på hur Johannas liv varit sedan sist vi mötte henne. Ett rejält plus i kanten för det. När jag väl smält den här boken ska jag ge mig i kast med del tre. Är den likadan i berättandet skulle den passa utmärkt som semesterläsning…

/Liselott

Reservera böckerna i biblioteks katalog. Som ni ser finns de även som ljudbok, talbok och med stor stil.