Dublinesk

Dublinesk av den spanska författaren Enrique Vila-Matas är en liten skrattspegel för oss självgoda ivrare för litteratur och läsning.

Därtill rent olämplig för den som tenderar att titta för djupt i glaset. Vilket den förtidspensionerade bokförläggaren Samuel Riba, romanens huvudperson, länge haft som vana. Numera håller han sig nykter, och upplever därmed sin vardag som synnerligen trist och blodfattig. 

Ribas enda drivmedel är hans fortsatt starka engagemang för litteraturen, inför vilken han i digitaliseringens tidevarv hyser allt lägre förhoppningar. Riba genomför en resa till Dublin – idolerna Joyces och Becketts förlovade stad – där han ämnar hålla en begravningsceremoni för den tryckta boken som fenomen. På samma gång är det de begåvade läsarnas tynande tillvaro som sörjs:

”Författare sviker läsare ibland, men det kan också vara tvärt om, att läsare sviker författare om det enda de söker hos dem är bekräftelse på att världen är sådan som de själva ser den…”

…resonerar Riba, utifrån en diskussion om Kafka som han haft med Vilém Vok, en tjeckisk författare som trots sina 1480 träffar på Google är ren hittepå. Och just i detta hejdlöst kärleksfulla refererande till såväl fiktiva som verkliga författare uppstår det så oemotståndligt läsfestliga i Dublinesk (bland annat när Riba tror sig ha häng på mannen i McIntosh – den mest gäckande bifiguren i Joyces Ulysses – går jag fullständigt i spinn).

Samtidigt finns det något desperat, klaustrofobiskt och djupt tragiskt i Ribas tro på att litteraturen och den begåvade läsningen ska fylla livet med mening. Gränsen mellan Ribas verkliga och fiktiva vänner (idel gubbar i båda lägren) ter sig snart en aning otydlig. Det är nog inte främst som förläggare Riba söker efter en ny framstående författare, utan snarare som vilsen romangestalt…

Metalager läggs till metalager och Dublinesk har inga problem med att leva upp till omslagets kalejdoskopbild. För mig blir romanen något av en drömsk fortsättning på bokcirkelns just avslutade läsning av Göran Tunströms Juloratoriet, vari Tunströms alter ego Viktor försöker skapa struktur och mening i sitt liv och i sitt förflutna. Myter, motiv och gestalter från Bibeln, Dante, Homeros och Lagerlöf stor då troget honom bi, vare sig han vill det eller ej.

 

/Martin

 

Reservera boken i bibliotekets katalog

Haren med bärnstensögon

Nu har jag även tagit mig genom Edmund de Waals Haren med bärnstensögon, och är beredd att – om än inte förbehållslöst – stämma in i de massiva hyllningskörerna. Det rör sig helt klart om fängslande läsning. Så glöm min milda raljering i föregående inlägg (om du av någon anledning lade den på minnet).

Boken handlar om Edmund de Waal själv, brittisk världsberömd keramiker och ägare till 264 japanska miniatyrfigurer i trä och elfenben, så kallade netsuke. Om dessa hade förlänats talförmåga hade man kunnat pressa ur dem hela författarskap om det moderna Europas historia. Nu har de inte det, och De Waal iklär sig därför rollen som språkrör.

Han spårar netsukesamlingen till 1870-talets Paris, där hans bergatrollsrike och hysteriskt konstsamlande anfader Charles Ephrussi verkade. Det är belle epoque, fin de siècle, kaféer, Pernod, salongskultur och gryende modernism. I kulisserna springer folk som Edouard Manet, Pierre-Auguste Renoir och Marcel Proust. (Den sistnämndes romanfigur Charles Swann ska enligt uppgift vara kalkerad på just Charles Ephrussi.)

De Waal och hans berättelse tar sig så småningom vidare till Wien, dit netsukefigurerna skickats som bröllopsgåva, för att slutligen landa hos de Waals farbror Iggie i Tokyo.

Denna kulturhistoriskt vindlande resa genomsyras av en intressant men lite självdestruktiv metadiskussion. De Waal är paniskt rädd för att hans släkthistoria ska fångas in av klichéer, och försöker hela tiden gardera sig. Så här kan det till exempel låta:

”Jag tänker hela tiden på en förskräcklig film som jag såg för många år sedan när jag låg vid universitetet. Den utspelade sig i Paris och Picasso gick förbi hela tiden, och Gertrude Stein och James Joyce diskuterade modernismen över var sin Pernod.”

”Mitt Wien har försvunnit in i andra människors Wien”, fortsätter de Waal och försöker råda bot på denna problematik genom att hålla ett ganska så våldsamt tempo. Jag önskar emellertid att boken hade kunnat stanna upp ibland, närmat sig romanformen och verkligen försökt fånga atmosfären i en salong eller spänningen kring ett duell, och på så sätt lyckats spräcka klischéerna. Kanske hade De Waal helt enkelt kunnat fantisera lite mer.

Men förmodligen har jag bara förläst mig på Proust. Haren med bärnstensögon är ju betydligt mer än ett undvikande av litterära fallgropar. De Waal lyckas verkligen få med mycket, och blottlägger både klassamhällets och anitsemitismens vardagsdetaljer. Himlen mörknar över den judiska familjen Ephrussi. Netsukerna undkommer med en hårsmån. Och precis som i fallet von Rezzori – mest drabbande blir det när historien finner paralleller i vår egen tid.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Fyran

Påskhelgens intag av ägg, lax och tillrådigt dryckjom varvades med fjärde delen av Karl Ove Knausgårds Min kamp. Som vanligt drog jag mig till minnes egna små kamper.

En gång tampades jag under någon vecka med den kultiga feministtegelstenen The madwomen in the attic. Litteraturvetarna Sandra Gilbert och Susan Gubar ställer där den retoriska frågan: ”Is the pen a metaphorical penis?” Lite väl rättfram freudianism, tänkte jag då. Det gör jag inte längre.

Fjärde delens Karl Ove är en vandrande vidimering av Gilbert & Gubars tes. Arton år gammal, och gravt förläst på frihetstörstande manslitteratur av folk som Ingvar Ambjørnsen, Charles Bukowski och Ulf Lundell, tar han jobb som lärarvikarie i ett litet nordnorskt fiskesamhälle. Fritiden ägnas åt två saker – att försöka skriva och att försöka bli av med svendomen.

Dessa båda delkamper förhåller sig till varandra som kommunicerande kärl. När Karl Ove misslyckas med att lägra damer fattar han istället posto framför skrivmaskinen. ”Nu för helvete, nu skulle jag visa dem.” När författarambitionen stöter på patrull träder fantasier om högstadieflickor in. Schablonen fulländas av gargantuiska kvantiteter alkohol.

Knausgård vill upphäva gränsen mellan liv och litteratur, brukar man säga. Men det akut banala i Karl Oves uppenbarelse går här snarast ett motsatt ärende. Som läsare är man hela tiden på spaning efter författarrösten; efter tecken på den självdistans som man vill tro att den vuxne Knausgård är begåvad med.

Och den vuxne Knausgård leker så klart med denna vaksamhet. Med en skicklighet som nog är större än vad man egentligen förstår låter han läsaren snava över just gränsen mellan liv och litteratur, dold bakom de sedvanligt maniska detaljexcesserna. Ena stunden omedelbart drabbande nerv, andra stunden distanserad fyllebuskis. Och så tillbaka igen, när man minst anar det.

Författarrösten blir som påtagligast när handlingen börjar tangera den i Knausgårds deburtoman Ute av verden, eller när Karl Ove försöker skriva en novell som bygger på händelser som skildras i Min kamp 3. Kul litterärt experiment, hinner man precis tänka, innan den demoniske pappan plötsligt gör entré igen. Fyra-fem sidor senare upptäcker man att man glömt att andas.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

En film från förr

Varje gång jag gör mig ärende till bibliotekets lilla deckarmagasin brukar jag kasta ett getöga på Kerstin Ekmans 60-talsproduktion. ”I jul är det dags, då ska den plöjas”, kan jag till exempel tänka.

Utan att ännu ha gjort slag i saken bänkade jag mig nyligen framför filmklassikern Tärningen är kastad – inspelad 1960, efter manus av Vic Suneson och just Kerstin Ekman.

Filmen inleds i ett häpnadsväckande tempo. Tre avdagataganden på lika många minuter. Dock visar det sig strax att dessa mord föreställer utdrag från en populär tv-serie, där tittarna presenteras deckarnötter av författaren Jerk Domare. Det är kring inspelningen av denna serie som filmens intrig sedan kretsar, (metafilm således!) och snart har studion blivit skådeplats för även ett verkligt mord.

Inspelningsteknikern Leif Hagman hittas hängd, vilket sätter Domare i en prekär situation. Hans senaste tv-manus innehåller nämligen instruktioner för hur man får ett mord att genom hängning se ut som självmord…

Domare spelas av Åke Falck och Hagman av Jan Malmsjö. Vilket framgår av affischen ovan utgörs rollistan också i övrigt av idel namnkunniga aktörer. Kalenderbitaren kan dessutom notera slapstickgeniet Sten Ardenstam i en liten återhållen prestation som rockvaktmästare.

Att filmen fordrar en rockvaktmästare säger en del om sceneriet. Det är rakt igenom välskräddat och välmöblerat. Alla ens fördomar om den stilrena skarven mellan 50- och 60-tal bekräftas, och som om det inte fanns någon morgondag röks det minst lika elegant och borstbindarymnigt som i ett genomsnittligt Mad men-avsnitt.

Inspirationen tycks emellertid främst vara hämtad från föregående decennieskifte. Inte bara Åka Falcks porträttlikhet med Orson Welles för tankarna till Den tredje mannen och andra noir-klassiker från sent 40- och tidigt 50-tal. Kombinationen Gamla stan och hotfulla klärobskyrer fungerar ypperligt.

Så ypperligt att man har överseende med det ibland haltande tempot och den lite krystade upplösningen. Liksom med den tidstypiska dialogen, där ord som ”gulligull” och ”städkärring” kan få plats i samma verserade replikskifte.

En sann pärla.

/Martin

Reservera filmen i bibliotekets katalog

Pär Rådström om "Pär Rådström"

Jag läser sällan om böcker. Och när jag väl gör det blir det nästan alltid Pär Rådströms Sommargästerna. Denna lilla pärla från 1960 kan liknas vid en svårartad förälskelse. Hur detaljerat jag än beskriver den så lyckas jag aldrig riktigt fånga dess essens; själva orsaken till mitt känsloengagemang. Därför fortsätter jag att gå i klinch.

1960 var Pär Rådström trettiofem år gammal. Han hade tre år kvar att leva. Många är anekdoterna om hur denne hängivne reporter, kåsör, radioman och författare helt enkelt jobbade ihjäl sig. Och kanske är en för tidiga död priset man får betala för att ha förkroppsligat en hel epok.

För det gjorde han, tillsammans med generationskamrater som Lars Forssell, Beppe Wolgers, Stig Claesson och Monica Zetterlund. Det unika är dock hur Rådström även förmådde gå utanför sig själv och i realtid sätta detta förkroppsligande på pränt. Låt mig ge ett exempel, från just Sommargästerna:

”[D]en stora svenska landsortsstillheten klockan tre på eftermiddagen. Matsalen med sitt hav av blankmanglade vita dukar, den totala frånvaron av serveringspersonal, den speciella hosta man måste behärska för att få se en av de avlägsna svängdörrarna öppnas av en svart sidenkjol, det ljumma vichyvattnet när man beställt soda.”

Och ett till…

”Jag fick inte tag på någon på Fib utan gick förskottsvandringen i Klara. Fick till slut låna hundra kronor och stannade en bil på gatan.”

Om dessa citat vore saxade ur en roman från år 2011 hade de betraktats som slentrianmässiga nostalgibilder över ett ljuvligt sommardåsigt femtiotal som väl egentligen aldrig har funnits. Men så är nu ej fallet. Varje bild är såväl exponerad som framkallad medan den fortfarande händer! Ett perfekt litet koncentrat, uppnålat för en hastig men knivskarp granskning genom författarens svarta backelitbågar.

Men vad handlar det om då? Ja, det är inte helt enkelt att redogöra för. Huvudperson i Sommargästerna är i alla fall en ung författare, vid namn "Pär Rådström". Han har befunnit sig utomlands i försök att åstadkomma en ny roman, ”något tolstojanskt och stort och vitt och brett”. Hans tankeverksamhet uppehåller sig dock envist kring den osympatiske reklamaren Paul Renberg. Denne har frapperande mycket gemensamt med "Pär Rådström" – initialer, bekanta, smultronställen i skärgården, genanta kvinnohistorier…

"Pär Rådström" blir besatt av att spåra upp sin dubbelgångare. Snart är det fråga om avancerad identitetsförvirringen av närmast postmodernistiskt slag, dock med samma lugnt förföriska Sommarstockholm som fond.

Många med mig har tolkat Paul Renberg som en spegling av Pär Rådströms rastlöshet, av hans fäbless för underhållning och ytlighet, hans ovilja att hålla sig inom de finkulturella skranken. Denna rastlöshet var ett led i uppgörelsen med 40-talets strikta uppdelning i vad som var högt respektive lågt, och kan förmodligen förklara Rådströms ovan beskrivna talang för inventering av sin egen tid.  

Men rastlösheten stod alltså även i vägen för det där tolstojanska, för önskan att någon gång få stanna upp, räta ut det ironiska leendet, och beröra på djupet. Tankar som dessa ger Sommargästerna en viss melankolisk slagsida, vilken verkligen berör på djupet. 

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

von Zweigbergks nya

Går du i skiljastankar? Inväntar du bara den där allra sista lilla knuffen? Gör då som så ofta annars – konsultera litteraturen! Höstens bokskörd har för detta ändamål mycket att erbjuda. Maria Svelands och Katarina Wennstams Happy, happy – en bok om skilsmässa är förmodligen en bra början. Lena Einhorns Siri kan komplettera med en dos historisk pep talk. Och eftersom du inte vill riskera att förlora en facebook-vän på kuppen: Du och ditt ex – om relationen efter relationen av Nicolas Jacquemot.

Helena von Zweigbergks böcker bör du kanske ta det lite lugnare med, för att inte göra en onödigt stor grej av det hela. von Zweigbergk lyckas nämligen gestalta precis allt det gnissel som nedmontering av en igenrostad kärlek kan innebära, om jag är korrekt underrättad. Och det är jag. Tack vare Helena von Zweigbergk. Mitt förtroende för henne som auktoritet på området är enormt. Det grundlades med Ur vulkanens mun och fulländas nu med uppföljaren Anna och Mats bor inte här längre.

Boken utspelar sig från januari till juni, några år efter den uppslitande Sicilien-semestern i Ur vulkanens mun. Resans nödtorftiga försoning har gått om intet; Anna och Mats ligger i skilsmässa och har just flyttat isär. Anna har varit den drivande kraften, medan Mats bitit sig fast vid familjedrömmen. Nu, när det hela är så gott som överstökat, är det dock han som går vidare och genast träffar en ny. Anna förhåller sig mer velande. Barnen, som tillåts ta stor plats i romanen, har hunnit bli fjorton och tio år gamla. Sebbe är tonårsgrabbigt tyst och inåtvänd, Molly ängsligt mån om att alla ska ha det bra.

Upplägget följer alltså den könsstereotypa medelklassmallen, och jag tror faktiskt att det är här mycket av von Zweigbergks styrka ligger. Modet i att stanna kvar bland banaliteterna och våga tassa på gränsen till kliché. Ibland träder hon nog till och med över gränsen. Jag tänker på formuleringar som:

”Johanna och han är på bio en tisdagskväll när barnen är hos Anna. De ser en romantisk komedi. Mats hade hellre sett något annat, men Johanna fick bestämma den här gången.”

Men märkligt nog stör det mig inte. Insprängt mellan raderna kan man nämligen ana någon sorts metadiskussion, om vårt beroende av klichéer, speciellt i krissituationer. För det är ju bland filmernas, böckernas och bekantskapskretsens klichéer som vi söker tröst; tydliga riktilinjer för vad som är ett normalt respektive ett skogstokigt krisbeteende.

Samtidigt är det väl just klichéer som man vid en separation försöker undfly. Anna vill inte ”sluta hoppas att det finns ett annat jag som en sorts gisslan därinne.” Men är det möjligt? Är vi inte alla formade efter mallar, oavsett om vi  försöker leva i kärnfamilj eller som frigjorda och lydigt konsumerande singlar?...

Vad vet jag. Helena von Zweigbergk är i alla fall magmans källa på spåret.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Film om film

Jag har alltid varit svag för metafilm. Det vill säga film om film. Några favoriter är Michael Winterbottoms Tristram Shandy, Francois Truffauts La Nuit Américaine och David Lynchs Mullholland Drive. Typiskt för en metafilm är att älta frågan om vad som egentligen är viktigast för en filmskapare – det ofta smått kaosartade privatlivet eller det ofta smått kaosartade filmarbetet? Problemet kompliceras av att det förstnämnda inte sällan utgör stoff för det sistnämnda.

När ältandet förs upp på en filosofisk nivå blir metafilmen till något mer än bara ett navelskådande rundgångsresonemang för de närmast sörjande. Som tittare börjar man grubbla över vad som är verklighet och vad som är konst, om det kan finnas någon verklighet utan konst och om det kan finnas konst utan verklighet… och varför Marcello Mastroiannis mun rör sig så konstigt när han pratar?

Enligt forna tiders italienska filmskapare var dubbning en självklarhet. Rösterna lades på i efterhand, och i vissa fall skrevs inte dialogen förrän stjärnorna åkt hem, kulisserna monterats ner och alla scener filmats färdigt. Att få dubba sin egen insats var inte alla förunnat, och specialiserade röstskådespelare kallades ofta in. Denna för dagens publik något bakvända arbetsmetod nämner jag som en liten välmenande brasklapp i mitt i övrigt förbehållslösa tips om att se (eller se om) Roberto Fellinis 8½ från 1963.

8½ är metafilm helt enligt skolboken. Den ska ha varit Fellinis terapiarbete för att råda bot på en tillfällig skrivkramp och handlar om hans alter ego Guido Anselmis krångel med att komma igång med en ny science-fictionfilm. Anselmi (spelad av Mastroianni) besväras av kändiskåta hangarounds, traumatiska barndomsminnen, ett gäng hora-madonnakomplexa kvinnorelationer, samt av sin egen ambivalenta hållning gentemot dessa besvär.

Nino Rota har som brukligt skrivit filmmusiken. Gianni di Venanzo står för det storslagna fotot, och redan filmens första bilder får oss i MTV-generationen på fall. Den klaustrofobiska bilkön är av allt att döma förlagan till REM:s Everybody Hurts-video.

8½ är en av filmerna i Fellini - collector’s box 1 & 2, nu till utlån på Ronneby bibliotek och förpackade helt utan konstigheter. Inga bonusscener, bloopers eller kommentatorspår. Bara sex riktigt bra filmer, rakt upp och ner. Även tidigare mästerverk som La Strada och La Dolce Vita återfinns här. Senare höjdare som Satyricon och Amarcord hamnar förhoppningsvis på en framtida box 3.

/Martin

Reservera filmerna i bibliotekets katalog