"Kvinnosaker – ett sekel av kvinnohistoria genom 50 föremål" av Karin Carlsson

Det är lätt att man tar saker och ting för givna. Sverige är ett av världens mest jämställda länder, men givetvis har det inte alltid varit så. På olika sätt har kvinnor kämpat för att få samma rättigheter och möjligheter som män. I boken Kvinnosaker lyfter Karin Carlsson fram 50 föremål som på olika sätt illustrerar kvinnors levnadsvillkor och roll i samhället. Boken är framtagen i samarbete med museet Stockholms kvinnohistoriska.

I boken finns ett kapitel om Cykeln. Vid sekelskiftet 1800-1900 var det otänkbart att en kvinna i Sverige skulle cykla. Så småningom kunde hon cykla iförd kjolhållare, ett elastiskt band som höll fast kjolen så att hennes ben inte syntes. Först senare blev det accepterat att kvinnorna cyklade iförda byxor. Genom cyklandet trängde kvinnor sig in på männens områden: gatan, den fysiska rörelsen och de tekniska innovationerna. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till biståndsorganisationen Diakonias arbete idag att lära flickor i Bangladesh att cykla.

Kapitlet Gatlyktan beskriver hur kvinnor fick större tillgång till det offentliga rummet. Om parker, gator och torg lyses upp blir det tryggare att vistas där. Idag har vi större kunskap om hur man bäst planerar städer för att öka säkerhet och trygghet, men en upplyst cykelbana kan samtidigt skapa ett kompakt mörker bortom ljuset.

I kapitlet om Röstkortet läser vi om kampen för kvinnlig rösträtt och kapitlet Doktorshatten handlar om kvinnliga akademiker. Kapitlet Kameran skildrar hur många kvinnliga fotografer etablerade sig under slutet av 1800-talet, men vi får också läsa om branschens ojämlikhet och utsatta situationer för de kvinnliga fotograferna.

Byxkjolen blev en uniformsdel för de första kvinnliga poliserna 1958. Det var vid denna tid viktigt att kunna skilja på manliga och kvinnliga poliser. Utvecklingen blev att efter tio år förbjöds kvinnliga poliser att bära uniform, de fick utföra inre arbetsuppgifter i civila kläder. Inte förrän 1974 kunde kvinnliga poliser bära byxor.

Här finns också kapitel om vardagliga föremål som Cigaretten, Blöjan, Vattenledningen, Träningsskon och många fler. Totalt 50 föremål som påverkat kvinnors liv från sekelskiftet fram till idag.

Hela boken är trevligt utformad med färgglada illustrationer av Amanda Berglund.

/Sara

Har du någon amiral i trädgården?

En bok om fjärilar. Jag kan inte bli annat än glad i hela kroppen. Dessutom är den skriven av min favoritförfattare Stefan Casta. Han har ett sätt att förmedla fakta på som jag gillar skarpt. Dessutom samarbetar han alltid med illustratörer som lyfter böckerna ännu lite till. Denna gång är det Emma Tinnert som illustrerat fjärilar och växter. 16 stycken presenterar de i Min fjärilsbok och så blir det några till som hör ihop med dessa.

Vad hittar jag då i boken? Efter att ha lärt mig att nässelfjärilen kan lägga sig i dvala redan mitt i sommaren lyfte jag blicken i vårt uthus och hittade två stycken! Nu satt de med hopslagna vingar så jag är bara nästan säker på att det var rätt sort. Jag får lära mig hur de olika sorterna fungerar under sommarsäsongen och när de är aktiva. Att rapsfjärilen gärna flyger i mulet väder till skillnad från de flesta övriga fjärilar. Vad olika fjärilar föredrar att äta och vilka växter de lägger sina ägg på. Att tistelfjärilen flyttar hit från Nordafrika och Mellanöstern och amiralfjärilen syns mer nu på hösten för att den gillar fallfrukt. Jo, jag har sett dem hemma i trädgården de senaste dagarna! Det finns hur mycket som helst att lära i boken och än finns det fjärilar kvar ute i naturen att studera. Men denna får jag läsa igen inför nästa sommar…

/Liselott

Boken på bibliotekets webbsida.

Maktens signaler

Barbro Hedvall är en av svensk samhällsdebatts namnkunnigaste veteraner. Decennier som ledarskribent på såväl Expressen som Dagens Nyheter. Politiskt sakkunnig vid arbetsmarknads- och utbildningsdepartementet. Förbundssekreterare i Fredrika-Bremer-förbundet.

Inte minst imponerar förmågan att levandegöra dessa erfarenheter under till synes enkla och anspråkslösa former. Som i Maktens signaler, ännu en uppvisning i det av Hedvall inmutade området mode och stil i maktens korridorer. Som vanligt är det ett sant nöje att ta del av Hedvalls botaniserande bland stärkkragar, krimmermössor, loaferstofsar, folkdräkter och stureplanscenterscarfar.

Hjalmar Mehr var förmodligen den siste inom svensk politik att bära hatt, får vi till exempel veta. Den lär ha blåst av honom under Almstriden 1971. Och nu kanske även slipsens dagar är räknade. Med ledigt uppknäppt – om än oklanderligt vit och välstruken – skjortkrage hoppas Barack Obama få fortsatt förtroende som det amerikanska folkets främste representant.

Och just den svåra balansgången mellan auktoritet och folklighet tycks vara ett ständigt återkommande bekymret för maktens stylister, även om tendensen är ett allt större premierande av den senare egenskapen.

När Per Albin Hansson hälsade journalistkåren god morgon den 28 oktober 1935 var han enligt foton klädd i en exklusiv rökrock av mönstrat siden, fullt jämförbar med Mona Sahlins röda Louise Vuitton-väska, 75 år senare. Hansson blev firad på sin födelsedag, Sahlin åkte på ännu ett mediedrev.

Riskerna för stilmässiga haverier förefaller dessutom mångdubbelt större för kvinnor med makt. Men samtidigt ger de kvinnliga stilsignalerna fler möjligheter att sticka ut i mängden. Hedvall pekar på Thatchers stelkammade lockar, på Tymosjenkos blonda fläta, på ”Centern – de små klänningarnas parti”.

Och i vår tid, när folkrörelserna efterträds av ett gytter av grupperingar kring tillfälliga småfrågor, ökar betydelsen av individuella stilkoder, menar Hedvall. Samtidigt betonar hon att politisk pondus är något som vinns över lång tid. Och nog kan man ana en nostalgisk längtan tillbaka till de störra visionernas samhällsklimat. Fråga det svenska folk som i höst gått man ur huse för att se en dokumentär biofilm om Olof Palme. Visst var makten snyggare förr?

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog 

Den oekonomiska kvinnan

I essäboken Det enda könet : varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin skriver Katrine Kielos om hur ekonomiska värderingar kommit att genomsyra inte bara samhällsfrågor utan också mellanmänskliga relationer. 

Ett aktuellt exempel är när ett vårdföretag bestämmer att ett vårdhem skall kalibrera antal blöjbyten per dag. Man väger kissblöjan för att se hur mycket den kan suga upp och räknar ut vårdbehovet därefter. Alltså inte individens totala behov av omsorg. Att detta kan ske beror på att ekonomin har gjort insteg i områden som tidigare vägletts av ansvar, tillit och solidaritet menar författaren.

Det enda könet är en ekonomisk man. Han är en typ och finns inte som reell människa, men är ändå allestädes närvarande. Se på hur samhället runt om oss är organiserat, hur språkbruket är i våra medier. Den ekonomiske mannens synsätt frontalkrockar inte längre med tidigare rådande värderingar som rör utbildning, vård och omsorg. Hur går det när grundläggande incitament i samhället som tidigare byggts på ansvar och omtanke möter den ekonomiske mannen? Han som till och med nationalekonomer liknar vid någon med en femårings eller en sol-och-vårares omdöme. En ansvarslös typ med andra ord.

Nej den internationella ekonomin är inget lugnt tickande urverk, det konstaterar jag efter att ha läst Katrine Keilos schwungfulla text. Vad behövs då för att balansera det kyliga kalkylerandet? En synvända som avslöjar myterna, ett annat sätt att mäta och att inkludera vårdande värden, det skulle förmodligen kunna leda till en mer omtänksam värld menar Katrine Kielos.

David Bowie, Gordon Gecko, Betty Friedan, Woody Allen, Florence Nightingale, Goethe och Aristoteles alla får de bidra med åskådliggörande citat eller exempel som tydliggör ekonomin och dess konsekvenser. Optionshandel, kredithandel, investmentbanker och stagflation är begrepp som för mej innan var höljda i dunkel. Inte nu längre. Nej inte trodde jag att man kunde läsa om ekonomi och samtidigt ha roligt. Du kommer att sätta dej rakt upp i hängmattan - det här är en uppfriskande och upprörande bok.
Du hittar boken på hyllan för nationalekonomi

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

Sverige och paradiset

En septemberkväll 1971 visade SVT dokumentären Nordkorea 1971 – Ett reportage om ett land vars framtid ingen trodde på. Nordkorea beskrevs i termer av ”ett ekonomiskt under”, men att filmen därmed var ett utslag av den vänstervridning som 70-talets public service ofta beskylls för är nog en förhastad slutsats.

Nordkorea var ett ekonomiskt under. Likt sagohästen Cholima hade man tagit språng på flera mil i taget, från sönderbombat land till modern välfärdsstat.

Vänsterrörelsen hade just skakat liv i den gamla Svensk-koreanska föreningen, men i synnerhet var det näringslivet som lät sig imponeras. Man skickade en industriutställning och skrev kontrakt på modernisering av en gammal järngruva. God hjälp fick man av UD, som närde förhoppningar om att få spela en viktig roll som politisk brobyggare. Den 6 april 1973 erkände Sverige, som första västland, Nordkorea som stat. Diplomatiska förbindelser upprättades i samma veva.

Lovisa Lamms reportagebok Ambassaden i paradiset berättar om dessa – inte sällan djupt absurda – förbindelser. Lamm är utbildad på Dramatiska institutets radiolinje och kan med stadig hand fläta samman flera olika berättartrådar. Hon intervjuar pensionerade diplomater, läser gamla Säpo-protokoll, hör skakande vittnesmål om terror och hungersnöd från flyktingen Kim, försöker få fatt i två svenska ”eskorttjejer” som enligt ryktet ska ha flugits in till den store ledarens hov.

Dessutom korsklipper Lamm in bilder från ett eget snitslat besök i Nordkorea. Hon är i det närmaste besatt av landet. Detta enligt egen utsaga, eftersom hon också – i likhet med exempelvis generationskamraten Elif Batuman – är besatt av att prata om att hon är besatt.

Och det är väl som världspolitisk kuriositet, en samling gamla James Bond-kulisser för skräckblandat förtjust nörderi, som Nordkorea i stor utsträckning får fungera. Det svenska näringslivet entusiams dämpades i alla fall tidigt, berättar Lamm. Nordkoreanerna gillade att beställa, men slarvade med betalningarna. Deras statsskuld till Sverige är än i dag högst bland alla länders – 2,6 miljarder.

Alltjämt vajar emellertid den svenska flaggan i Pyongyang. Ambassaden i paradiset har nämligen fått en ny viktig roll, som unik utsiktspost mot Kina. På ett ytterst underhållande vis lyckas Lamm fånga dessa förändringens vindar, genom några decenniers svensk utrikespolitik.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Kaffekokarkokboken

Årets mest skruvade kokbok måste väl ändå vara Kaffekokarkokboken? Katja Wulff började laga mat i sin kaffekokare när hon bodde i studentkorridor och inte orkade ta sig ut i köket. Eftersom hon inte tyckte att det var kul att laga mat på det vanliga sättet utvecklade hon så småningom sin kaffekokarkokkonst. Det blev ett experiment som blev en blogg som blev en bok.

I boken får läsaren recept på allt från soppa till grisfötter till prinsesstårta. Allt lagat med kaffekokaren. Tricket är att använda plattan som en liten stekplåt. All mat är alltså inte kokad.

Allt ser inte jättegott ut i ärlighetens namn, men upplägget är roligt och det är verkligen en kokbok som sticker ut!

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

Blod Eld Död

Min årskull var nog den sista som kunde provocera sina föräldrar med hårdrock. På dagens Hem och skola-möten höjs få uppjagade röster om hur bokstavs-kombinationen KISS bör utläsas, eller vad som händer om man spelar upp Stairway to heaven baklänges.

I fråga om folklighet kan hårdrock (eller metal, för att välja en mer korrekt samlingsbeteckning) numera likställas med gamla tiders folkmusik. Båda har haft låg status hos det kulturella etablissemanget. Båda vilar tungt på traditioner. Båda har ansetts lierade med mörkrets krafter...

Blod Eld Död – en svensk metalhistoria väcker denna typ av funderingar. De stabila kulturskribenterna Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg uppvisar en djup kärlek till sitt ämne. Dock väljer de att angripa den svenska metalen som grävande insider-journalister, snarare än som förbehållslöst headbangande fans. Boken tycks därmed vara skriven för oss som alltid varit intresserade av fenomenet hårdrock, men ansett oss lite för smarta för spandex, nitsuspensoarer och tremolosolon.

Johannesson och Jefferson Klingberg fokuserar på metalscenens framåtrörelse, vilken i de flesta fall varit synonym med en utveckling mot det allt mer extrema. Från heavy metal till thrash-, speed-, death- och slutligen black metal. Och det är kanske i höjd med det sistnämnda steget som folkligheten trots allt inte hänger med. Tack och lov.

För kapitlen om satanistisk black metal, som dominerar boken, är klart provocerande. Genom en lång rad intervjuer och flugan-på-väggen-iakttagelser sätts 90-talets kyrkbränningar in i sitt än i dag högst verksamma sammanhang. Härskna grishuvuden, självstympning på scen, mord, självmord, likmaskar och kaskader av ruttet blod. En religiöst betingad strävan efter kaos, som samtidigt – det måste erkännas – föder ett musikaliskt nyskapande utan motstycke.

Men varför har då black metal-scenen upphört att generera löpsedlar och förlängda Svar direkt-program? En förklaring kan vara den komik som ofta uppstår i den gängse black metal-utövarens strävan efter att vara så "äkta" som möjligt, en komik som inte sällan bemötts med en viss antydan till självironi: ”Varför kör Greven [ökänd black metal-profil] inte bil? Han tycker det är så jävligt att gå.”

En annan förklaring kan vara en övergripande förskjutning i synen på kultur. På 80- och 90-talen levde man fortfarande i efterdyningarna av 70-talets tro på att saker och ting – inklusive ungdomen – kan påverkas och förändras med hjälp av musik. Idag är synen mer luttrad. Kulturen har förpassats till avgränsade reservat, med få kopplingar till det omgivande samhället.

Dagens svenska black metal-scen, med band som Watain i spetsen, tycks hur som helst vara inne på att utmana dessa gränser, vilket gör Blod Eld Död till djupt fascinerande läsning.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Nedkopplad

Jag har hyfsad kontroll över de tekniska prylar som jag äger. Det är fortfarande jag som äger dem och inte tvärt om. Jag kan ibland gå ut på stan utan att ta med mig min mobil och jag stänger av den på natten. Samtidigt känns det ibland som om jag suttit lite för länge framför datorn och kollat om det hänt något på Facebook en eller två gånger för mycket. Men jag har fortfarande kontroll, tycker jag.

Journalisten Susan Maushart upplevde att hennes familj hade tappat kontrollen över tekniken. Hennes döttrar spenderade mer och mer tid på Facebook istället för att träffa sina vänner i verkligheten. Sonen spelade allt som oftast våldsspel på sin monsterdator. Själv verkade hennes iPhone ha klistrats fast i hennes hand, så svårt hade hon att skiljas från den. Kommunikationen inom familjen blev lidande. Så hon bestämde sig för att genomföra ett experiment. Under ett halvår skulle ingen i familjen ha tillgång till datorer, iPhones eller iPods i hemmet. TV var också förbjudet. Barnen, tonåringar alla tre, var inte alls lika entusiastiska som hon, men efter vissa mutor fogade de sig.

Hur gick det då? Vad hade familjen lärt sig efter att experimentet avslutades? Så klart gick det bra, och de lärde sig både ett och annat om sig själva och sina teknik- och medievanor. Men med det är det inte sagt att Maushart fördömer all teknik eller ens menar att det var bättre förr. Men kanske att vi borde tänka lite mer på hur vi använder tekniken, och till vad. Och framför allt inte glömma bort de mänskliga mötena.

Nedkopplad är en intressant och många gånger rolig bok.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

Ut och spring med McDougall!

Löpningens utveckling som konversationsämne är intressant att följa. Under 70- och 80-talen sas det inte så mycket alls; man sprang en runda och sen var det bra med det. Under 90- och 00-talet hittade marknadskrafterna, och därmed tekniknörderiet, in på banan. Joggarna lärde sig begrepp som pronation, merinoull och response cushion. Nu på 10-talet vill även kulturkoftorna vara med. Att kunna dra en direkt associationstråd mellan hälsporre och Heidegger har för den socialt normalpresterande löparen plötsligt blivit ett måste.

Vissa kallar det kulturrevolution, andra intellektuell inavel. Hur som helst – det är framförallt två litterära verk som brukar pekas ut som orsaken: Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning och Christopher McDougalls till svenska nyss översatta Born to run.

”Varför har jag ont i foten?” är den fråga som den före detta krigsreportern McDougall tar avstamp från i sin bok. Och han går onekligen till botten med sina funderingar. Svaret söks medelst historiska, fysiologiska, psykologiska och filosofiska djuplodningar.

En av bokens många inspirerande resonemang ser ut ungefär så här: För cirka två miljoner år sedan började den mänskliga hjärnan plötsligt att utvecklas. Orsaken måste ha varit att våra förfäder ökade sitt proteinintag, trots att det ännu skulle dröja många årtusenden innan de vässade sina första jaktvapen. Tänkbart är att de helt enkelt nöjde sig med att springa ihjäl sina byten, vilket har satt sina tydliga spår i homo sapiens fysionomi. Den har därvidlag mer gemensamt med hundens än med den mer stillasittande schimpansens, och faktum är att det inte existerar någon livsform som kan springa ifrån en hyfsat vältränad människa.

Så ut och spring! Du är nämligen skapad för det. Problemet är bara att man springer på fel sätt, och McDougall ger framförallt skoindustrin skulden för sin värkande fot. Den allt mer avancerade dämpningstekniken sätter våra kroppars naturliga, och betydligt mer sofistikerade, dämpningssystem ur spel. Ju dyrare skor desto fler skador, tycks således vara fallet, och Born to run är framförallt en plädering för barfotalöpningens ädla konst.

Trots den högtravande och vilt spretande ambitionsnivån är boken hela tiden sanslöst underhållande, fylld med hisnande anekdoter: Om Emil Zatopek, om Badwater ultramarathon (217 kilometer i det inte sällan femtio grader varma Death Valley), om Marchall Ulrich (som i jakten på ett bättre löpsteg opererade bort sina tånaglar), om Ann Trason (som med häxkonster skrämde slag på konkurrenterna i det mytomspunna Leadville Trial, ett 160 kilometer långt lopp på nära 4000 meters höjd). 

Och så om den folkskygga, och förmodligen kraftigt romantiserade, mexikanska indianstammen Tarahumara. I dess oerhörda löparförmågor ser McDougall just den ursprunglighet som vi övriga sedan länge lämnat bakom oss. Tarahumara springer en runda, och sen är det bra med det.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Äta djur

”Du behöver inte äta kött”, är en upplysning som Ronnebyborna torde vara hyfsat bekanta med. På en lagerfasad mitt emot tågstationen har någon omtänksam, men kanske lite väl företagsam, medmänniska klottrat/graffat just denna formulering.

Att den haft någon faktisk påverkan på Ronnebybornas matvanor är väl dock föga troligt. Sedan år 1990 har svenskarnas köttkonsumtion ökat med mer än 50 %, trots att vi sedan länge vet hur det ligger till: Den globala köttindustrin är ett etiskt och ekologiskt haveri, vars följder vi väljer att ignorera. 

Med Allt är upplyst från 2003 tog Jonathan Safran Foer plats som den kanske allra mest tokhaussade av 00-talets många unga, tokhaussade New-York-författare. Om Foers romaner kan te sig en smula ansträngt kåserande så är hans nyligen utkomna reportagebok Äta djur något helt annat: En fokuserad redogörelse för ovan nämnda haveri, samt för anledningarna till att vi väljer att bortse från det.

Genom studiebesök, intervjuer och högvis med referentgranskade akademiska källor (boken notapparat är över femtio sidor lång) lägger Foer fram fakta som garanterat kommer att störa din nattsömn. Han publicerar hårresande siffror om husdjursindustrins hälsovådliga produktion av avföring (40 000 kilo i sekunden, bara i USA). Han visar på kopplingen mellan de ständiga pandemihoten och den antibiotika som okontrollerat pumpas in i husdjursindustrin. Han slår fast att husdjursindustrin är den största enskilda orsaken till klimatförändringarna. Den utgör ett 40 % större bidrag till den globala uppvärmningen än hela jordens transporter tillsammans.

Bokens tyngdpunkt läggs dock på köttätandets etiska betänkligheter. Foer går till botten med husdjursindustrins tendens att leka gud; hur den skapar fåglar som inte kan flyga, grisar som inte kan överleva utomhus, kalkoner som inte kan föröka sig på egen hand. Med en extremt obehaglig detaljrikedom pekar han på den abnorma storskalighetens ofrånkomliga djurplågeri, och diskuterar även slakteriernas seriösa problem med rent sadistiska utlopp bland personalen.

Och så den stora frågan: Varför låter vi det bara pågå? Varför fortsätter vi att äta mer och mer kött, trots att vi inte behöver? Delvis handlar det, menar Foer, om ätandets stora kulturhistoriska betydelse. Att äta kor men inte hästar, julskinka men inte påskhund, säger mycket om vilka vi är och vilka vi inte är. Det är kring matbordet som sammanhållning blir som starkast, där det är som svårast att vara den avvikande, den som obstruerar.

Foer slutsats är inte att det otvetydigt är fel att äta kött. Vad han vill informera om är istället att det till största sannolikhet är fel att äta just den köttbit som du har på din tallrik. Det är köttfabrikerna som är det primära problemet, och bara konsumenternas val som kan skapa förändring. ”Empatin är en muskel som blir starkare ju mer man övar” påstår Foer. Så nästa gång du står och väntar på tåget på Ronneby resecentrum, läs och begrunda...

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

En punkare om Pink Floyd

Det här blogginlägget påbörjade jag redan innan jag ens hade öppnat Bengt Liljegrens Pink Floyd –musiken, människorna, myterna. I samma stund som jag hörde talas om boken tyckte jag mig ha den perfekta vinklingen klar: En gammal skånepunkare skriver om sin absoluta antites, den överpretentiösa rockdinosaurien Pink Floyd!

Liljegrens förflutna i punkband som Garbochock och Underjordiska Lyxorkestern såg jag alltså som en pikant detalj i sammanhanget, en bakgrund som borde göra föreliggande biografi till ett verkligt sprakande möte mellan två populärkulturella motpoler. 

Men redan i bokens förord tar Liljegren udden av denna vinkling. Med självdistans refererar han till Sex Pistols-sångaren Johnny Rottens tal om att han egentligen alltid har högaktat Pink Floyd, trots ungdomsårens I HATE Pink Floyd-t-shirt. Det slår mig att rockmusik inte längre tycks kunna piska upp några starkare känslosvallningar. Barrikaderna är rivna, skyttegravarna igensopade, gränsdragningarna utsuddade. Bill Haley, Pink Floyd, Sex Pistols och Nirvana hör hemma i samma ofarligt museala musikhistoria, och rockmusik har helt enkelt blivit ett ämne för historiker.

Bengt Liljegren tillhör numera ovan nämnda yrkesgrupp, och har tegelstenar om Alexander den store, Karl XII och Adolf Hitler på meritlistan. Till denna kan nu alltså även en strikt kronologiskt redogörelse för Pink Floyds långa karriär, från starten i Cambridges konstskolekretsar till återföreningen under Liv 8-galan 2005, adderas. Liljegrens bok tillför inte något nytt i ämnet, men historien om Pink Floyd är väl värd att återberättas.

Framförallt är det Roger ”Syd” Barretts öde som aldrig upphör att fascinera. Barrett var Pink Floyds första frontfigur och hjärnan bakom det legendariska debutalbumet The Piper at the Gates of Dawn från 1967. Ett år senare hade han gjort sig omöjlig som bandmedlem. De märkliga nycker som länge bara avfärdats som LSD-rusiga divalater visade sig då vara symtom på allvarlig psykisk ohälsa. Avsnitten om de knappt tjugoåriga bandkollegornas svårigheter att hantera Barretts successiva insjuknande är gripande läsning. Ingen vågade ge Barrett sparken. Istället ”glömde” man att säga till när det var dags för spelning.

Pink Floyd tog sig nya former, och skapade storsäljande konceptproduktioner som Dark Side of the Moon och The Wall. Barrett hade då sedan länge brutit kontakten, med såväl omvärlden som med sitt gamla jag. Först mot slutet av 90-talet började det att florera foton och korta filmsnuttar på en tunnhårig, lätt överviktig, men hyfsat välklädd engelsk pensionär. Han tog en cykeltur, hämtade tidningen eller rensade ogräs. Farbrorn var enligt rykten ”Syd” Barrett, även om han själv var den siste att kännas vid sitt gamla smeknamn.

Barrett dog 2006. Rockmusikens hädangång kan förmodligen dateras till ett par år tidigare.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

En ironiker botaniserar

Förr i tiden brukade ungdomar förhålla sig revolterande gentemot sina föräldrar. De kallade sig swingpjattar, mods eller punkare. De skaffade långbyxor, bar solglasögon inomhus, eller vägrade hålla i varandra på dansgolvet. Allt till den vuxna generationens (det vill säga folk över tjugofems) ragnaröksmässande förfäran.

Dagens kids förstår ingenting av detta. Sedan länge bortcurlade byter de tacksamt Spotify-listor och Youtube-klipp med sina Odd-Mollyekiperade latteföräldrar. Dessa är i sin tur födda någon gång kring år 1970, och sorterar därmed under beteckningen ”den ironiska generationen”.

Den ironiska generationen stod av allt att döma för det sista riktiga föräldraupproret. De växte upp under det ofta starkt politiserade 1970-talet, där revolutionär kamp var något som de vuxna hade för sig. Upproret mot 68-generations-föräldrarna kunde därför bara bedrivas på ett sätt: genom anti-uppror. Den ironiska generationen vägrade ta ställning, vägrade revoltera och förhöll sig istället distanserat ironisk till alla typer av engagemang. Föräldrarupproret som fenomen hade i och med det slagit en idag ännu oforcerad knut på sig självt.

Den mångsidige kulturarbetaren Kalle Lind är född år 1975. Han tillhör alltså den ironiska generationens allra sista årskullar. Icke desto mindre tycks han vara utsatt för, liksom mycket insatt i, ämnet för sin bok Proggiga barnböcker. Med karaktäristiskt pratig men ack så underhållande jargong botaniserar Kalle Lind i den barnlitteratur som dominerade hans dagis bokhyllor, det vill säga resultatetet av en välmenande, snickarbyxklädd föräldragenerations försök att föra sitt starka samhällsengagemang vidare.

En proggig barnbok är enligt Lind skriven någon gång mellan åren 1968 och 1982. Den innehåller ofta ord som socialgrupp, OBS-klinik, Franco, Leffe, pessar och manschettproletär. Den skildrar inte sällan grådaskiga betongförorter och oproportionerligt stolta fabriksarbetare. Exempel som tas upp är Dahlbergs demonstrerar, Trälarnas framtid, Så här får man barn och Här är Nordvietnam. Många av titlarna tycks Lind ha letat upp med rent arkeologiska metoder, vissa kan även jag som tidig åttiotalist relatera till, och några går än idag att beställa fram från Ronneby biblioteks barnmagasin.

Lind raljerar och ironiserar över de tokpedagogiska anslagen, den tokvänstrigt svartvita världsbilden och de diskbänksrealistiska sexualupplysningsillustrationerna. Dock är det aldrig fråga om förakt eller rutinmässigt Staffan-Westerberg-förstörde-vår-barndom-gnäll. Linds förhållningssätt är ofta ganska kärleksfullt, om än med reservationer:

”Jag är tacksam över att ha växt upp i en tid då barn räknades som tänkande varelser. Jag är mindre tacksam över att det ibland ledde till att jag fick lyssna på fnösktorr godnattlitteratur”, förklarar Kalle Lind.  

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

När jag fick trädgård

Förra vintern väcktes mitt intresse för att läsa trädgårdsböcker. Vilka böcker jag fick tag på! Här är en av dem.

En som skriver många böcker om trädgårdar i alla former är Lena Israelsson. Hennes bok Klosterträdgårdar – himmelska platser på jorden är dock av ett annat slag. Det är ingen ren ”så-här- odlar-du-i-din-trädgård-bok". Istället tillfredställer hon sin egen och vår nyfikenhet om vad som döljer sig bakom klostermurarna. Hon möter munkar och nunnor som förestår dessa trädgårdar. De talar om livet och hon får odlingstips, som alltid grundar sig på miljövänligt tänkande. Lena Israelsson slås av deras avspända förhållningssätt till trädgårdsarbetet.

Så här nästan ett år senare minns jag bäst avsnittet som heter Syster Christas Humofix. Där får vi läsa om klostrets storsäljare – ett egentillverkat kompostmedel. Det påskyndar nedbrytningen av komposten från 2 år till 6-7 veckor! Låter för bra för att vara sant.

Lena Israelsson är riktigt bra på att skriva. Fakta blandat med funderingar, vackra foton av blommor och växter, inblick i klosterlivet på olika håll i världen och det jag nog gillar bäst – möten med människor.


/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Julklappstips i sista minuten?

Jag vet inte vad jag tycker om mannen i fråga, Per Morberg. Jag har sett något avsnitt av hans matlagningsprogram i tv, någon film och tv-serier han är med i. Ofta spelar han obehaglig skurk på ett alldeles utmärkt sätt. Han kör verkligen sin stil. Därför var jag lite extra nyfiken på denna bok, Morberg jagar och lagar, där han själv skriver texten.

Boken är av den typen att jag läser ett par kapitel, lägger den ifrån mig och fortsätter ett par dagar eller en vecka senare. Det passar den perfekt för. Han skriver själv att boken innehåller hans upplevelser av jakt och recept som passar där till. Jag har en bra känsla när jag läst färdigt den.

Morberg skriver givetvis om jakt, men det handlar väldigt mycket om naturupplevelsen, vad han funderar på där ute i skogen och anekdoter från hans liv. Humor och allvar blandas. Vi är i Sverige men reser med honom till England och Afrika. Språket är inte alltid det bästa men jag gillar helheten. Det känns som honom. Att boken dessutom
är fylld med vackra bilder och recept är extra trevligt!

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Förvirrad språkförbistring?

Om du som jag blir lätt förvirrad över ordspråk från andra länder kan den här boken roa dig: Kosta skjortan eller bli bar om rumpan. Kerstin Johansson har samlat ihop olika svenska uttryck och hittat motsvarigheter på andra språk. Ibland är idiomen väldigt lika på flera språk och ibland förstår man inte riktigt vad de menar.

Det går inte att slå upp något som man undrar över i boken, utan man läser den mest för skojs skull. Alla uttrycken står i svensk översättning, och på de sista sidorna står de engelska uttrycken både på engelska och svenska.

Vad skulle du tro om någon sa att du har hår på tänderna?  Eller sa: "du har inga njurar!" Vad kan du förvänta dig när du får en inbjudan till en holländsk bjudning?

Spanjorerna har ett uttryck som säger: "att göra sig svensk", som kanske kan vara bra att använda någon gång. Vad det betyder? Låna boken och ta reda på det.

Författaren har tidigare givit ut You lucky dog! och Holy smoke! med liknande innehåll.

/Anneli

Reservera boken i bibliotekets katalog

Ny fotobok

Wow vilken bok! Vilka foton! Jag blir helt lycklig när jag vänder upp det ena fotot efter det andra. Färger, former, landskap, närbilder, djur, natur. Det är nästan för mycket att ta in på en gång.



Till varje foto finns kortare texter som berättar lite mer om det som fotats, av vem och var. Jag läser om sagoskogen Biealowieza i Polen och om visenterna som lever där, pilgrimsfalken som flyttar in i städerna, vargar som vandrar genom staden, om att leva tillsammans med djuren.



Fotona är tagna av naturfotografer inom projektet Wild Wonders of Europe. På deras hemsida kan du läsa mer om projektet. De vill bland annat visa upp Eropas rika naturskatter för världen. Dessutom inspirera till att tillbringa mer tid ute i det fria. Efter att ha sett dess bilder kan jag inte bli annat än lockad till det!

/Liselott



Reservera boken i bibliotekets katalog.