Jag kallade honom Slipsen av Milena Michiko Flasar

Denna började läsa en dag när jag egentligen inte ville läsa någonting. Inget lockade. Inga tidskrifter, deckare, kärleksromaner eller de böcker som stod i bokhyllan som jag tror jag vill läsa. Jag kallade honom Slipsen hade blivit en av dessa böcker. Som stod och inte riktigt lockade längre. Men samtidigt är det en passande bok när inget lockar för den är så stillsam. Lugn och eftertänksam till sitt innehåll och rymmer mer än den ser ut som. 

På en bänk sitter en ung man, Taguchi, och väntar på sin vän Slipsen. Det var 7 veckor sedan de sågs, innan dess sågs de varje dag måndag – fredag. Bänken står i en park i Tokyo. Det första ställe som Taguchi tagit sig till på länge, för han valde att stå utanför livet, bli frånvarande. På japanska finns det ett ord för detta: hikikomori.  Självvald isolation, i hemmet men med minimal kontakt med familjen. Troligen beror det på hög press från omgivning och sig själv på att klara skola och pressen att passa in. Mer förklaring finns i sist i boken. 

Taguchis skäl till isolationen skiljer sig lite från detta. Men likväl har han blivit intet och varit det under två år. Men så har han alltså tagit sig till denna bänk. Tar sig dit utan att röra någon på vägen, sitter utan att synas, iakktar. Allt för att inte involvera sig med någon annan människa. Så en dag sätter sig en man på bänken mitt emot. En man i kostym och slips. Det händer dag efter dag. Taguchi kan inte låta bli att lägga märke till honom och till sist början han bry sig om honom, prata med honom och ge honom ett namn: Slipsen. Båda två har skäl att sitta på sina bänkar. För varandra men ingen annan kan de berätta om dem. Lyssna på vad den andre berättar utan att döma. 

Det är historier om att prestera och om att passa in. Om att låtsas, om lögner och om att undanhålla saker. Att inte sticka ut, vara en medelmåtta och sträva mot normalitet för att skydda sig själv. Som jag läste någonstans i boken: vad man utelämnar betyder något…

Så  nästa gång när du inte vet vad du vill läsa eller kanske inte ens vill läsa – läs denna…

/Liselott

Reservera boken på bibliotekets webbsida.

En saga om tidens väsen

Författaren till denna bok har en bakgrund som jag tycker är spännande. Ruth Ozeki är förutom författare även filmskapare och zenbuddhistisk präst. Det senare vävs in i boken hon skrivit: En saga om tidens väsen. 

I boken finner vi Ruth som lever på en ö längs Canadas västkust. På andra sidan havet finns Japan. Det hela utspelar sig efter den stora tsunamin har nått Japan. En dag på stranden finner hon något gömt i en platspåse. En låda som färdats över havet innehållande brev och en dagbok. När Ruth tar del av innehållet väcks en besatthet hos henne. Vem är flickan som skriver, går det att få tag på henne. Det känns på något sätt nödvändigt men är det möjligt? 

Ruths sökande och liv på ön skildras omväxlande mot den som skrivit dagboken. Nao en tonårsflicka som bott större delen av sitt liv i USA men återvänt med föräldrarna till Japan. Men det går inte bra för någon i familjen tillbaka i hemlandet. Fadern får inga jobb och Nao mobbas i skolan. Hon sitter på ett café och skriver om sitt liv. På så vis får jag en insyn i japanskt tonårsliv. I början blir jag lite trött på tonårssnacket men snart fascinerar hennes berättelse mer än det stör. Jag undrar, liksom berättelsens Ruth, hur det går för flickan och hennes familj. Det är spännande, intressant och skönt annorlunda än alla västerländska skildringar jag läst på senare tid. Hur vävs då det zenbuddhistiska in då. Jo Naos mormor blev nunna och bor i ett tempel på landsbygden. En spännande dam med mycket insikt och som Nao håller kontakt med. Boken är fylld av fotnoter som förklarar japanska ord och uttryck som kan behöva förstås. 

/Liselott

Ladda ner e-boken från bibliotekets hemsida. Den finns ännu så länge enbart som e-bok. 

Vi kom över havet

På båtarna mellan Japan och USA hade de med sig brev och några få

personliga saker. Breven berättade om välbärgade män vilka lovade fina hus och goda liv. När kvinnorna sedan stod vid relingen, när båten äntligen lagt till, insåg de att uppgifterna friserats friskt.

Det handlar om japanska kvinnor som drömde om ett bättre liv, eller ivägskickade döttrar. Alla åkte de i samma båtar över Stilla havet, en del var vettskrämda, både för överfarten och framtiden, en del var förväntasfulla. Tiden är 1919 och det är långt till andra världskriget, detta är viktigt för något sker efter Pearl Harbor.

Julia Otsuka har grävt i arkiv och läst mängder av kvinnors berättelser. Utifrån detta skapas ett vi. Det är vi som talar i Vi kom över havet, jag har nog inte stött på detta sätt att gestalta en grupp tidigare. Denna första del är en kollektivroman berättad i korta stycken, det är mycket effektfullt. Vi berättar om kvinnorna som sliter i jordbruken, tjänar sina män eller de vita. De ser storögt hur de andra ser ut och beter sig; långa, högröstade, svängande höfter och går utåt med fötterna i stora kliv. De har spetstrosor så vackra att man antagligen bär dem utanpå. Förundran är stor, så även isoleringen. Kvinnorna är i händerna på de andra, om det så är mannen eller familjerna de tjänar. Ofta blir de utnyttjade.

Så händer något, det börjar gå rykten och människor börjar ta avstånd. Informationen till issies, de japanska invandrarna, är snudd på obefintlig. När kriget förvärras dyker anslag upp på telegrafstolparna: Instruktioner till alla av japansk härkomst... De beordras att registrera sig och lämna in förbjudna föremål som kameror, knivar, kikare och dynamit. Nästa steg är evakuering. I långa rader traskar de iväg. Människor som knutit an till sitt nya land måste nu bege sig till okänd ort. Två år senare bor någon annan i deras hus, affärerna har fått nya namn. Frun i huset har glömt om trädgårdsmästaren hette mr Kato eller mr Sato.


Ett mörkt kapitel i USAs historia som jag inte kände till innan jag, för några år sedan, läste David Gutersons Snö faller på cederträden. Nu fördjupades kunskapen. Julia Otsuka berättar från köken, bakgårdarna, från trångboddheten. Vi kommer dem så nära. Alla slet och ville vara delaktiga i det nya landet. Att Japan var en av axelmakterna i andra världskriget gjorde dem till paria. 

Marinbasen Pearl Harbor bombades av japanskt flyg 7 december 1941
Issies är amerikansk slang för japanska invandrare

/Annika

Reservera Vi som kom över havet
Reservera Snön faller på cederträden i bibliotekets katalog

Tokyo år noll

En deckare som utspelar sig i Tokyo 1946, Tokyo år noll. Det lät spännande. Deckare är alltid trevligt och lite roligare att den utspelar sig i en för mig ovanlig miljö. Men vad fysiskt människorna och staden drabbade mig. Lukter, stanken, värmen, sjukdomar som härjar och ett ständigt kliande på lössens bett. Människorna tränger sig in i fullpackade tåg och spårvagnar i sin jakt på jobb och något att äta. Det är en raserad stad som japanerna försöker överleva i, medan segrarna glider runt i gräddfilen med exempelvis egna vagnar på tåget som ständigt gapar tomma. 

I centrum befinner sig Minami. En mager kriminalkommissarie som söker efter en mördare. Han är en riktigt eländig man. Säljer information till den spirande maffian, träffar hellre älskarinnan än familjen men försöker försörja dem alla med pengarna från maffian. Han sover inte, äter ytterst lite, dricker för mycket och går runt i någon sorts inre kaos. Ett kaos som försvåras av att han har hemligheter som gnager honom. Hemligheter som kollegor och en journalist i hans omgivning är på spåren.

Det blir inte lättare att få grepp om berättelsen med den kultur som finns i landet. Löser inte Minami och hans mannar mordet inom visst antal dagar hamnar de i vanära. De överordnade skriker ut sina order och fysisk bestraffning verkar vara vardagsmat. Långt ifrån samarbete och utbyte av tankar för att komma närmare en lösning av mordet. Mer var och en för sig själv för att klättra på karriärsstegen och vinna egna fördelar, för att överleva.

David Peace

Det var riktigt jobbigt att läsa det första kapitlet men samtidigt så bra att jag plockade upp boken igen och knappt kunde sluta läsa. David Peace som skrivit berättelsen har gjort det bra. Han blandar händelserna, huvudpersonens tankar, ljuden runt omkring med beskrivningar av miljön och människorna. Dessutom finns fler element som ni kommer att upptäcka när ni läser boken.

Berättelsen väcker många tankar i mitt huvud. Hur har japanerna lyckats bygga upp Tokyo från grus och rasmassor och dessutom lyfta landet till den rikedom och den spetskompetens som finns där idag? Det kan jag knappt förstå när jag läser denna berättelse och tar in folkets lidande och den misär som rådde 1946. Men detta var bara första boken i en tänkt Tokyo-trilogi av författaren. Kanske klarnar det i del två som kommer på svenska nästa år.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Mer Murakami

                                                          

Murakami fotograferad av Marion Ettlinger

”Är detta en charlatan eller en riktig författare”, undrade härförleden Lars Gustafsson i radions Bokcirkeln. Frågan gällde mannen här bredvid: Haruki Murakami, vars Fågeln som vrider upp världen just hade börjat ge cirkeldeltagarna huvudbry. Gustafsson lutade åt det senare alternativet. Själv är jag numera lite osäker. 1Q84, Murakamis senaste roman, gör mig än så länge konfunderad.

Som vanligt är jag dock fast direkt. Yrkesmördaren Aomames taxi står still i rusningstrafiken på en motorvägsbro. Ackompanjerad av Janáčeks ”Sinfonietta” (som van Murakami-läsare lägger man sådana detaljer på minnet) beslutar hon sig för att lämna bilen. Hon kryssar sig fram till en nödtrappa, med vilken hon hoppas kunna ta sig ner till en närliggande pendeltågsstation. Ännu en av Murakamis patenterade Alice-i-underlandet-historier kan därmed ta fart.

Om den Salander-inspirerade Aomame känns som ett nytillskott i Murakamis invanda rolluppsättning så är Tengo, 1Q84:s andra huvudperson, mer av en rutinartad återanvändning. Ännu en av dessa försynta och lite ensamma författare in spe, vars öde ideligen faller i händerna på gäckande tonårs-femme-fataler. Hur ofta det än påpekas att Tengo är stor och plufsig så är det alltjämt Haruki Murakami själv som jag ser framför mig.

Tengo får i uppdrag att sammanställa en sjuttonårig flickas märkliga fantasier till en debutroman. Fantasierna uppvisar allt fler likheter med den lätt förskjutna verklighet som Aomame tycks ha hamnat i, och i båda fallen börjar intrigerna snart att kretsa kring en mystisk sekt uppe i Yamanashis bergsmassiv.

Och visst, 1Q84:s lättflytande textmassor rymmer flera inspirerande resonemang. Inte minst kring den kreativa fantasins förhållande till verkligheten, samt (vilket titeln antyder) kring övervakning och kontroll. Men här finns också många ytterst förbryllande inslag och stilgrepp. Som det stundtals utstuderat platta språket, de många upprepningarna, den komiska fixeringen vid bröst i allmänhet och Aomames assymetriska par i synnerhet... Utgör de snillrika nycklar till helhetsförståelsen? Eller är de bara signaler om att Murakami förbrukat lite för mycket energi i löparspåret?

”Det har ingen särskild betydelse. Det var bara som jag fick för mig”, ursäktar sig Tengo efter att ha försökt analysera sin älskarinnas drömmar. Tyvärr befarar jag att dessa båda meningar innehåller 1Q84:s allra viktigaste nyckel. Men säker är jag ännu inte. Den tredelade 1Q84:s sista del utkommer först nästa år, och chansen finns att man då sitter med ännu ett kalejdoskopiskt mästerverk framför sig.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Ut och spring med Murakami!

Det har varit mycket Japan på senare tid. Lite märkligt är hur jordbävningstragedierna sammanfaller med bokvärldens allt mer påtagliga Japan-hausse. Ett exempel är Yoko Ogawa (som Liselott skriver om här), ett annat är den allestädes förkommande Haruki Murakami. I dagarna recenseras Murakamis senaste mastodontverk 1Q84, och radions Bokcirkeln diskuterar som bäst hans Fågeln som vrider upp världen.

Jag gillar också Murakami. Dock finner jag i svaga stunder hans vindlande historier lite väl vindlande, och bland annat därför är det den förhållandevis nätta Vad jag pratar om när jag pratar om löpning som jag håller som personlig Murakami-favorit.

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning är klassad som självbiografi. Murakami berättar om sin tid som kedjerökande jazzklubbsägare i Tokyo, samt om sitt beslut att sedermera göra sig av med klubben för att istället börja skriva böcker. En närmast övermänsklig målmedvetenhet tycks ha varit hans nyckel till framgång, och denna egenskap går minst sagt igen i hans främsta hobby, tillika huvudämnet för boken, det vill säga löpning.

Murakami löptränar så gott som dagligen. Han deltar regelbundet i både maraton och ultramaraton, och beskriver träningen som ett asocialiserande vakuum, där det enda som tilldrar sig är ett tålmodigt utforskandet av den egna kroppens möjligheter. Murakami förmedlar något slags asketisk ödmjukhet inför livet, plikten att alltid försöka bli så bra som möjligt, och det helt utanför konsumtionssamhällets hets om ständigt nya kickar. Murakami springer enbart för springandets skull, även om han ibland kan unna sig en svalkande Summer Ale efteråt.

Den underfundige Murakamis prat om löpningens beroendeframkallande monotoni går naturligtvis att applicera på såväl författandet som livet i stort. Men jag misstänker att boken i första hand lockar ut sina läsare i löpspåret. För tillfället finns det ju heller inga yttre faktorer att skylla på. Snön är borta, det är precis lagom varmt och i brunnsparken ackompanjerar hackspetten i ett taktfast tempo. Och när knäna värker, svetten svider i ögonen, skoskaven blir till köttsår och diarren börjar rinna längs benen är det tacksamt att kunna återkalla följande murakamska visdomsord: ”Smärta är oundvikligt, att lida är frivilligt.”

Och glöm inte att morsa på mötande löpare. Det gör det hela än trevligare.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

En liten pärla att smyga ner i jackfickan (LDR1)

Oj, vad liten boken är när jag får den i handen. Nog för att den är tjock med sina 350 sidor men den mäter bara 10*15 cm! Till innehållet är den nog så omfångsrik. Med en åldrande matematikprofessor i en av huvudrollerna blir det mycket matematik. För mig som inte studerat detta ämne på minst 15 år, och inte på någon högre nivå, blir det ibland lite knivigt att hänga med i svängarna. Men siffror, fakulteter, primtal och roten ur blandas till en vacker melodi och i mitt tycke ligger fokus i berättelsen på människorna i huvudrollerna (professorn och dennes unga hushållerska) och relationen dem emellan. Att jag inte förstår allt matematiksnack betyder då inte så mycket.

Det som knixar till deras relation, skapar spänning och vardagsdramatik är professorns tillstånd. Han har ett minne som varar i 80 minuter och minns inget som hänt efter 1975. Berättelsen tar sin början 1992. Som stöd för minnet är hans kavaj fullsatt med små minneslappar. Den viktigaste att hans minne varar i bara 80 minuter, nästa att han har en hushållerska... För honom är hon en främling varje dag, eller efter 81 minuter om turen till affären skulle dra ut på tiden. Men hon lär känna hans egenheter allt bättre. Som att han i stressade situationer söker lugnet i matematikens ordning, knappt lämnar huset, värnar om barn och avskyr morrötter. Hushållerskan, som berättar hela historien, får snart svårt att bara vara anställd hos honom - han blir en vän, en familjemedlem. Hon går över gränsen för vad som passar sig för en anställd och blir förflyttad därifrån.

Ingen har väl missat händelserna i Japan. Det verkar som att eländet aldrig ska ta slut. Senast idag läste jag att det nu upptäckts radioaktiva ämnen i vattnet i Tokyo. Denna bok utspelar sig i Japan men utan naturkatastrofer. Men kanske att det speglar hur människor lever och tänker i denna för oss fortfarande främmande men spännande kultur. Efter att ha läst En gåtfull vänskap undrar jag om det alltid är det en speciell känsla i japanska böcker eller kanske snarare i deras berättartradition.  Är det landets gåtfulla förflutna som vi västerlänningar inte förstår oss på men lockas av? De böcker jag läst (som nog inte är så många när jag tänker efter) är så stämningsfulla, fyllda av känslor, lågmälda men ändå händelserika. Eller är det mina förväntningar och min kunskap och mina fördomar om det japanska samhället och människorna som framkallar känslan? Jag får nog utforska det här närmare framöver.
Författarinnan Yoko Ogawa är japanska och detta är den första av hennes böcker som översatts till svenska.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.