”Den onda systern” av Karin Dionne

Uppföljaren till den ovanliga och intressanta Träskkungens dotter går sannerligen inte av för hackor den heller – det här måste vara den obehagligaste bok jag läst! För en psykopat är obehaglig nog i sig, och när det dessutom visar sig vara ett barn som är det… en oberäknelig, tickande bomb för sin omgivning… usch och fy! Och ändå går det inte att lägga boken ifrån sig för den är ju så fruktansvärt spännande! Och välskriven. Och så fantastiskt naturnära…

Inledningsvis får vi möta Rachel, som i femton år frivilligt suttit på en psykiatrisk klinik, övertygad om att hon dödat sina föräldrar som 11-åring. Skulden har tärt på henne, minnesbilderna av de skjutna föräldrarna förföljer henne än. Men när hon av en slump får se den gamla polisrapporten, som fullständigt avskriver henne som möjlig skytt, börjar hon ifrågasätta sina minnesbilder. Om det inte var hon som sköt, vem gjorde det då? Och hur kan hon fortfarande se hela scenen så levande framför sig? Fast besluten att konfrontera sin syster med hur allting egentligen hänger ihop, skriver hon ut sig från kliniken och beger sig till sitt barndomshem där systern fortfarande bor kvar.

I omväxlande kapitel får vi följa den vuxna Rachel mot mötet med den nio år äldre systern Diana, och kapitel där den unga mamman till flickorna – Jenny – berättar om hur, och varför, de bröt upp från sitt traditionella förortsliv. Pappa Peter, växtbiologen, bytte ut sin undervisning på universitetet mot forskning ute i fält istället, liksom mamma Jenny, djurbiologen, som hittills varit hemma med lilla Diana, och allt möjliggjordes genom att flytta ut till det makalösa huset ägt av Peters släkt, mitt ute i Michigans djupaste skogar. I olika nedslag får vi inblick i hur mamma Jennys farhågor kring dottern växer. Flickan saknar helt empati, är oberäknelig, impulsiv, manipulativ – men föräldrarna kämpar på med hennes humör i tron att det nog kommer att växa bort. När lillasyster Rachel föds accelererar orosmomenten – farhågor kring Dianas handlingar byts allt eftersom ut mot visshet… vad är det för fel på flickan egentligen!?

Vi får en intressant inblick i systrarnas uppväxt; hur de som varandras enda sällskap leker, lär sig, utvecklas. De får hemundervisning av mamman parallellt med att de följer sina föräldrars studier ute i naturen – medan Rachel utvecklar en stor kärlek och vördnad till djuren (som hon faktiskt kan kommunicera med!) utvecklar Diana en konstnärlig ådra där hon lär sig att konservera och stoppa upp döda djur. Men till slut går någonting fel, så fullständigt fel. Hur kunde det gå så? Och vems är skulden egentligen?

Bortse från en och annan logisk kullerbytta och låt dig istället uppslukas av värsta bladvändaren!

/Tuija

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks hemsida. 

”Där kräftorna sjunger” av Delia Owens

Årets mest sålda bok i USA under 2019! Det blev denna debutroman av zoologen och forskaren som tidigare varit medförfattare till tre internationellt kända fackböcker. Hon har här skrivit en både originell och fantastiskt vacker historia om det näst intill omöjliga, parallellt med hur det onda försöker fördriva det goda inom människan. Jag tror ingen kan lämnas oberörd av detta drama, snarare än morddrama som det ju egentligen också är, men det är också en underbar kärleksförklaring till naturen och djuren – här i träskmarkerna i North Carolina.

Och i händelsernas centrum har vi Kya, flickan vars mamma till slut gav upp och lämnade familjen när Kya bara var en liten unge. Men allt eftersom flyr de övriga syskonen också sin väg, undan den våldsamma och söndersupna pappan, och lämnar henne kvar där med honom. Vilket förstås inte går något vidare, och än sämre när även han till slut överger henne. Hur överlever en liten tioårig flicka ensam i ett skjul i åratal, ute i våtmarker, utan vänner eller vuxna gestalter?

Ja, en – eller två – vuxna förbarmar sig lite över henne och hennes situation; handelsmannen Jumpin´ - som försörjer henne med bensin till båten och majsgryn att äta, mot de musslor hon gräver upp ur dyn - och hans fru. Men det är ändå en helt otrolig bedrift att överleva på det sätt hon gör…

Och en vän har hon indirekt i ett annat träskbarn; grannpojken Tate som hon känner stor samhörighet med, och senare även kärlek för. Det var bl.a. han som lärde henne att läsa efter att hon fått nog av skolans värld med elaka barn efter bara en dag. Men även han överger henne så småningom, för högre studier och forskning i träsklandskapens biologi. Alla lämnar henne, ingen kan hon lita på. Inte ens den omsvärmade och populäre Chase Andrews som talat om giftermål med henne men sedan väljer en annan brud framför näsan på henne.

Och här tar historien en obehaglig vändning, när denne Chase hittas mördad och misstankarna faller på Kya. Vem annan än träskflickan skulle vilja ta livet av denne gullgosse? Så här blir det Kya Träskflickan mot resten av staden – eller åtminstone nästan alla mot henne…

Det är så vackert och skickligt berättat, och bitvis riktigt spännande, att följa en otroligt utsatt flickas väg från en ofattbar uppväxt till en framgångsrik författare, bara för att därefter stupa vid ett mordåtal? Det är verkligen en uppväxtskildring som berör på djupet och som man inte glömmer i första taget!

/Tuija

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. 

Har du någon amiral i trädgården?

En bok om fjärilar. Jag kan inte bli annat än glad i hela kroppen. Dessutom är den skriven av min favoritförfattare Stefan Casta. Han har ett sätt att förmedla fakta på som jag gillar skarpt. Dessutom samarbetar han alltid med illustratörer som lyfter böckerna ännu lite till. Denna gång är det Emma Tinnert som illustrerat fjärilar och växter. 16 stycken presenterar de i Min fjärilsbok och så blir det några till som hör ihop med dessa.

Vad hittar jag då i boken? Efter att ha lärt mig att nässelfjärilen kan lägga sig i dvala redan mitt i sommaren lyfte jag blicken i vårt uthus och hittade två stycken! Nu satt de med hopslagna vingar så jag är bara nästan säker på att det var rätt sort. Jag får lära mig hur de olika sorterna fungerar under sommarsäsongen och när de är aktiva. Att rapsfjärilen gärna flyger i mulet väder till skillnad från de flesta övriga fjärilar. Vad olika fjärilar föredrar att äta och vilka växter de lägger sina ägg på. Att tistelfjärilen flyttar hit från Nordafrika och Mellanöstern och amiralfjärilen syns mer nu på hösten för att den gillar fallfrukt. Jo, jag har sett dem hemma i trädgården de senaste dagarna! Det finns hur mycket som helst att lära i boken och än finns det fjärilar kvar ute i naturen att studera. Men denna får jag läsa igen inför nästa sommar…

/Liselott

Boken på bibliotekets webbsida.

Åsen

Av omslagsbilden att döma är Åsen skriven av Stig Claesson. Innehållet är dock själva antitesen till sorglustiga betraktelser om älgar, skomakar-morfäder och bortglömda gamla pinnar. Debuterande Katarina Fägerskiöld leder snarare tankarna till en annan Stig – Stig Larsson (alltså den riktiga, han utan snajdigt Trenter-e).

Åsen handlar om tjugoåriga Sofi, som jobbar på ett lantbruk någonstans i sydöstra Västergötland. Hon stängslar, slaktar grisar och kör traktor. Och gräddar pannkakor, stryker tvätt och lägger barnen. Som ett slags modern piga. Husbonden heter Sam och är en konturlös bondlurk helt utan åthävor. Han varken gnäller eller tackar, men låter succesivt Sofi bli en oumbärlig del av gårdens maskineri.

Det antyds att Sofi är uthyrd av ett bemanningsföretag, och facket gör sig enbart påmint i form av en sexistisk kommentar. Brännande arbetsmarknadskritik är dock knappast den främsta drivkraften i Åsen, som förresten verkar utspela sig på 90-talet.

Frågan är om jag kan spåra någon drivkraft över huvud taget. Åsen är så långt från både arbets- och landsbygdsromantik som man kan komma. Och det rör sig inte heller om country noir. Alltså inget – så att säga – romantiserande av oförmågan att romantisera. Det tilldrar sig ytterst lite på raderna, och är dessutom spökligt öde där emellan. Den illvillige skulle kunna orera om typisk skrivarkursprosa, less is more-estestik som drivit sig själv till kvävningsdöd.

Men jag landar nog i att det är likgiltigheten som är det centrala här, skildrat med ett perfekt avvägt och ibland torrt humoristiskt språk. Sofi är rädd för att köra traktor, blir en aning förälskad och får ont i armen när blixten slår ner i henne. Men för det mesta uttrycker hon bara nollställdhet. Kanske är Sofi gravt traumatiserad. Kanske lite dum. Hon skulle mycket väl kunna vara en sådan där otäckt urholkad Stig Larsson-karaktär, eller dyka upp i en Magnus Dahlström-text.

Men möjligen är hon bara skönt befriad från det nervösa bekräftelse- och upplevelsebehov som vi så gärna förknippar unga människor med. I vilket fall – nedsänkt i vår tids ältande av den svenska landsbygdsidentiteten blir denna psykologiska osäkerhet avgjort intressant... 

Ser med stor spänning fram emot Fagerskiölds fortsatta författarskap, samtidigt som jag – vilket ni kanske märker – inte riktigt tänkt färdigt på Åsen än.  

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Mera Meyer

I Den sista safarin – allas vår sydafrikanska deckarfavorit Deon Meyers senaste – möter vi varumärkeskonsulten Emma Le Roux. Hon har sedan länge betraktat sin bror Jacobus som död. Han försvann spårlöst i Krugerparken för tjugo år sedan, men verkar nu ha dykt upp på tv, utpekad för mordet på en häxdoktor och ett gäng tjuvjägare.

Emma måste få veta sanningen, men blir tidigt varse att någon försöker hindra henne. Hon anlitar romanens huvudperson, livvakten Martin Lemmer.

En bra deckare ska spegla samhället, brukar i alla fall vi svenskar mena. Sjöwall/Wahlöö satte här tidigt standarden. Betraktat ur ett hårdkokt Ed McBainskt perspektiv visade sig 60- och 70-talets krakelerande folkhem vara en kriminallitterär guldåder, och Deon Meyer har onekligen svingat hackan i något liknande (upphöjt till tusen).

I smältdegeln Sydafrika tycks det hart när omöjligt att skildra mord utan sociala implikationer. Meyer kan osökt låta varenda liten morsning ge eko i landets blodstänkta historieschakt. Den sista safarin framstår i förstone som något slags uppskruvat Jägarna, men intrigen letar sig på intrikata vägar upp till politiskt högsta nivå. I romanens utkanter flaxar till och med ett Jas Gripen förbi.

Bidragande till Meyers europeiska framgångar är samtidigt att han vilar tungt på sina amerikanska förebilder, vilket knappast hade varit möjligt för tjugo-tjugofem år sedan. Bara i ett post-apartheidskt Sydafrika kan en vit deckarhjälte av klassiskt försupet och familjetrasslande snitt göra anspråk på läsarnas intresse. Och Meyer sparar inte på krutet när det gäller denna möjlighet.

Till skillnad från de tidigare böckernas Zatopek van Heerden och Benny Griessel håller sig Lemmer visserligen strikt till läskeblask. Men detta märkliga genrebrott kompenseras med råge av att han fullständigt dryper av sexism. Det är Lemmer och inte nödvändigtvis Meyer som anser att kvinnokroppens enda funktion är att vilseleda det otäcka könet, tvingas man gång på gång försöka övertyga sig själv om.

”Deckare ska vara underhållande – och de är bara ett fönster in till det värsta i samhället”, förklarade Meyer i en intervju härförleden. En smula tröstande i sammanhanget. Och Den sista safarin är sanslöst underhållande, mycket tack vare den stora kärlek till sitt brokiga hemland som Meyer dessutom lyckas baxa in i sina berättelser. Han blir fortfarande bara bättre och bättre.

/Martin

P.S Den avslutande meningen är en sanning med modifikation. Den sista safarin gavs ursprungligen ut före Tretton timmar, som kom på svenska redan 2011. Den omvända ordningen kan kanske förklaras av att Lemmer saknar beröring med övriga böckers persongalleri, men också av komplicerade översättningsturer. Meyer skriver på afrikaans, men översätts till svenska från engelskan. 

Reservera boken i bibliotekets katalog

Nya norrlänningar

Norrländska romankaraktärer förväntades förr i världen: romantisera vildmarken, prata på dialekt, uttrycka sig naivistiskt kärnfullt och profetiskt, spegla samhällsförändringar, ha gått en härdande match emot tuberklerna, stå för något äkta och ursprungligt, eventuellt vara lite eljest.

Men det var då. Dagens fiktiva norrlänningar har fått en annan schablon att förhålla sig till. Jag syftar på genrebeteckningen country noir, även känd som glesbygd-, landsbygd- och vischan noir. Bloggen har tidigare nosat på fenomenet, bland annat i anmälan av Ola Nilssons roman Hundarna, första delen i vad som lanserats som Nilssons norrlandstrilogi. Den avslutande delen, Kärleken gömmer minnet, utkom i dagarna.

Arvid, Mirjam och Stefan – huvudpersoner i Kärleken gömmer minnet – har inget till övers för vokalknappa, naturlyriska knipslugheter. Likt Hundarnas läshuvud Erik har de lyckats ta sig till ”staden”. De avslitna rottrådarna gör sig dock ständigt påminda. Inte som exotiska tillgångar, utan som hopplöst otympliga fotbojor. Ryktet om att en älg förvillat sig in i en av stadens butiker är en enkel men drabbande bild.

Och så mycket mer än bilder är det egentligen inte fråga om. Från en begravning, ett biobesök och Arvids konstvernissage. Nilsson är extremt snål med bakgrundsinformation. Inte ens hans karaktärer tycks riktigt kunna sätta fingret på sitt förflutna. "Minnena är utplånade och ersatta av det jag skrivit. Det har ätit upp verkligheten bit för bit", resonerar den skrivkrampande författaren Mirjam.

Vi befinner oss alltså långt från Missenträsk, Hjoggböle, Raggsjö och andra outsinliga källor av norrländskt skrönestoff. Allt som återstår är tomheten. Och så flaskan. Precis som i Hundarna och Änglarna är det drickandet som allt kretsar kring. Det tar – och ibland på ett nästan självparodiskt sätt – udden av varje tillstymmelse till intrig.

Samtidigt vilar något så otroligt förföriskt över det korthugget exakta och nästan stillastående språk med vilket Nilsson gestaltar denna uppgivna tillvaro. Och ibland, när det är som allra mest stillastående, kan man kanske ändå ana det där nedärvda, naturromantiska stråket. Som när Stefan – i gränslandet mellan rus och bakrus – fäller en björk åt sin gamla farmor. Visst, det är knappt skönjbart, men just därför så drabbande. För Stefan är det dock fullständigt poänglöst.

"Fingrarna gled över den vita blanka ytan och de skrovliga svarta öarna. Han tittade upp på trädet och gjorde en bedömning av hur det skulle falla. Med ett djupt andetag tog han sågen och drog igång den med ett ryck."

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Har ni sett den på tv?

På Sveriges television visas lite nu och då en helt underbar och makalös serie med titeln Där ingen skulle tro att någon kunde bo. Jag har aldrig lyckats hålla reda på när serien går men sitter som klistrad när jag väl får ett avsnitt framför ögonen. Människor berättar om sitt liv och varför de valt att bo kvar eller bosätta sig på dessa oftast svårttillängliga och öde platser. Deras vardag skildras och blandas med bilder och vyer från naturen runt omkring dem.

Norrmannen bakom tv-serien, Oddgeir Bruaset, har gett ut en bok som presenterar några av de människor han möter i programmet. Nu har den översatts till svenska. Vackra foton varvade med nöjsam läsning om de som gjort valet att lämna vårt vanliga Svenssonstadsliv.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Läs boken, se filmen! (del 4)

Jag såg dokumentären på tv första gången, Hästmannen. Vilken underbar gubbe. Så många skratt och så mycket att fundera över. Han lever sitt eget liv efter sin egen tid efter eget sinne. Vägrar använda traktor, sliter tillsammans med sina älskade hästar med allt på gården, jordbruk och skogsbruk, som han alltid gjort och njuter av livet.

Filmaren, fotografen och författaren Peter Gerdehag hörde talas om honom när han fotade ett vägarbete. Första mötet skedde sent en kväll 1990 på en skogsåker i Småland och efter det kände Gerdehag att denna man måste fler få uppleva. 2006 är filmen klar för visning, ingen lätt resa. Jag kan inte missa en sekund av denna dokumentär: Stig-Anders själv, hans tankar, gården, djuren, maskinerna, sättet han arbetar på, naturen, händelserna, kontrasterna mot vårt och mitt moderna liv - jag vill veta mer.

När vi köper dokumentären till biblioteket och jag ser den igen ser jag att den innehåller mer material än det som visades på tv, jippi. När jag sedan läser boken som Gerdehag skrivit och fyllt med vackra foton blir det bara bättre. Här får jag reda på allt det som inte får plats i filmen, humoristiska historier blandas med allvar. Så har du sett filmen och tyckt om den måste du läsa boken! Nu har jag läst boken för 3:e gången och sett filmen minst lika många och alltid finns något nytt att upptäcka och fundera över och diskutera med människorna runt om mig.

Men vad hände sedan då? Efter 2006? Väldigt mycket visar det sig. En del tas upp i boken, annat har jag läst om i tidning, sett på tv och på nätet. Så mycket har skett och så många har varit intresserade och delaktiga att det blir en fortsättning på dokumentären. Jag vet inte när den kommer eller vad den kommer att innehålla. Men dessförinnan kommer det i februari en ny film av Peter Gerdehag att njuta av: Kokvinnorna. Undra om den kommer att visas på Centrumbiografen i Ronneby?

/Liselott

Reservera boken eller filmen i bibliotekets katalog.

Julklappstips i sista minuten?

Jag vet inte vad jag tycker om mannen i fråga, Per Morberg. Jag har sett något avsnitt av hans matlagningsprogram i tv, någon film och tv-serier han är med i. Ofta spelar han obehaglig skurk på ett alldeles utmärkt sätt. Han kör verkligen sin stil. Därför var jag lite extra nyfiken på denna bok, Morberg jagar och lagar, där han själv skriver texten.

Boken är av den typen att jag läser ett par kapitel, lägger den ifrån mig och fortsätter ett par dagar eller en vecka senare. Det passar den perfekt för. Han skriver själv att boken innehåller hans upplevelser av jakt och recept som passar där till. Jag har en bra känsla när jag läst färdigt den.

Morberg skriver givetvis om jakt, men det handlar väldigt mycket om naturupplevelsen, vad han funderar på där ute i skogen och anekdoter från hans liv. Humor och allvar blandas. Vi är i Sverige men reser med honom till England och Afrika. Språket är inte alltid det bästa men jag gillar helheten. Det känns som honom. Att boken dessutom
är fylld med vackra bilder och recept är extra trevligt!

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Ny fotobok

Wow vilken bok! Vilka foton! Jag blir helt lycklig när jag vänder upp det ena fotot efter det andra. Färger, former, landskap, närbilder, djur, natur. Det är nästan för mycket att ta in på en gång.



Till varje foto finns kortare texter som berättar lite mer om det som fotats, av vem och var. Jag läser om sagoskogen Biealowieza i Polen och om visenterna som lever där, pilgrimsfalken som flyttar in i städerna, vargar som vandrar genom staden, om att leva tillsammans med djuren.



Fotona är tagna av naturfotografer inom projektet Wild Wonders of Europe. På deras hemsida kan du läsa mer om projektet. De vill bland annat visa upp Eropas rika naturskatter för världen. Dessutom inspirera till att tillbringa mer tid ute i det fria. Efter att ha sett dess bilder kan jag inte bli annat än lockad till det!

/Liselott



Reservera boken i bibliotekets katalog.