En bön för de stulna

En tisdag i somras satt jag och körde runt till våra filialer för att hämta och lämna böcker. På radion har jag nu för tiden P1 och så var också fallet den tisdagen.

Just den tisdagen bestämde jag mig för att lyssna på radioföljetongen istället för att byta till P4, något som visade sig vara ett smart val. Det var nämligen min första kontakt med boken En bön för de stulna och författaren Jennifer Clement.

Eftersom jag bara har tillgång till radion när jag sitter i biblioteksbilen, så var det en något splittrad lyssning av boken, och jag bestämde mig ganska snabbt för att jag skulle läsa den.

En bön för de stulna är en roman om en fiktiv flicka i Mexiko, baserad på de intervjuer och samtal som Jennifer Clement haft med kvinnor från olika platser runt om i landet.

Boken handlar om flickan LadyDi Garcia Martinez och vi får följa hennes uppväxt i närheten av Guerrero, när hon gömmer sig för kartellernas kidnappare och försöker leva ett drägligt liv bland skorpioner, leguaner, mördare och en smått galen mamma.

Det som lockade mig med boken är detsamma som gör den lite svår att ta till sig. Som västerlänning är boken en lite obekväm indikation på hur bra vi egentligen har det.

Vi får hela tiden följa berättelsen ur LadyDi’s synvinkel, se det som händer med hennes ögon. Ofta leder detta till en frustration över att hon accepterar saker som vi här i väst antagligen inte ens skulle kunna drömma om. Flickorna smutsar ned sina ansikten med jord, målar tänderna med tusch och gömmer sig i gropar för att inte bli ”stulna” av knarkkartellerna. Den största gåvan en flicka kan få vid födseln på berget är att vara så ful att ingen karl någonsin kommer vilja röra vid henne.

Jag blir än mer upprörd när jag inser att Jennifer Clement baserat boken på sina intervjuer med kvinnor i Mexiko, och att det antagligen finns mer än ett korn av sanning till de hemskheter hon beskriver.

Det som gör den här boken till en riktigt läsvärd upplevelse är att den är ärlig, tydlig och rak. Här lyfts problemen fram med en röst som accepterar det som sin vardag. Det finns en dröm om något bättre, men det är bara en dröm.

Eller?

/Andreas

Beställ bok på bibliotekets hemsida. 

Under vulkanen

Spritmarinerad är ett ord som jag lite vårdslöst slängt mig med här på bloggen. Utan att riktigt ha begripit innebörden. Det inser jag nu, efter att ha gått i svettig närkamp med Malcolm Lowrys halvt självbiografiska roman Under vulkanen – historiens främsta skildring av alkoholism.

Marinerad låter å andra sidan futtigt i sammanhanget. Lowrys prosa är formligen dränkt i öl, vin, whiskey, tequila, stryknin och mescal. Likt förbannat är den en av den brittiska 1900-talslitteraturens absoluta höjdare.

Under vulkanen publicerades första gången 1947. Den utspelar sig i den nedgångna mexikanska kurorten Quauhnahuae (Cuernavaca i verkligheten), under De dödas dag 1938. Geoffrey Firmin, brittisk konsul med vaga författarambitioner, får besök. Dels av sin halvbror Hugh, dels av sin exfru Yvonne. Tillsammans äter de middag, går på tjurfäktning, ser en död indian genom bussfönstret, och kommer bort från varandra.

Handlingen är emellertid sekundär, underordnad bokens symbolspäckade undergångsstämning. Under vulkanen är en enda lång mardrömsstrapats, som ständigt löper risk att gå förlorad i konsulns deleriska fyllesvammel. Stundtals är det nästan outhärdligt spretigt, rörigt, upplöst och förvirrat. Underhållandet av fyllan kräver all sansad tankeverksamhet; ett noggrant doserande och kalkylerande vid Quauhnahuaes femtiosju bardiskar. Men vad är det egentligen konsuln flyr ifrån med sitt drickande?

Ensamheten, och antydningarna om att Hugh haft en affär med Yvonne, är det enkla svaret. Det svåra leder in läsaren på svindlande resonemang om konstens friktionsfyllda förhållande till livet, om det brittiska imperiets samvete, om ett Europa i sönderfall, om ett klassiskt bildat von oben-ideal som spelat ut sin roll. Trots sin beläsenhet är konsuln en föredetting, särskilt i jämförelse med den politiskt engagerade Hugh, som ska till Spanien som frivillig.

Mest drabbande är de glimtar av ljus som trots allt tränger igenom. Kanske kan konsuln och Yvonne försöka igen. Kanske kan de flytta norrut, och bygga den där lilla stugan vid sjön som de pratat om. Kanske finns det en skönhet i det stilla, nyktra livet. En skönhet som kan mäta sig med en dammig eftermiddagssolstråle, bruten genom bärnstensfärgad whiskey.

Livet eller flaskan. Malcolm Lowry själv valde dessvärre det senare. Hans roman däremot – synnerligen odödlig.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Ut och spring med McDougall!

Löpningens utveckling som konversationsämne är intressant att följa. Under 70- och 80-talen sas det inte så mycket alls; man sprang en runda och sen var det bra med det. Under 90- och 00-talet hittade marknadskrafterna, och därmed tekniknörderiet, in på banan. Joggarna lärde sig begrepp som pronation, merinoull och response cushion. Nu på 10-talet vill även kulturkoftorna vara med. Att kunna dra en direkt associationstråd mellan hälsporre och Heidegger har för den socialt normalpresterande löparen plötsligt blivit ett måste.

Vissa kallar det kulturrevolution, andra intellektuell inavel. Hur som helst – det är framförallt två litterära verk som brukar pekas ut som orsaken: Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning och Christopher McDougalls till svenska nyss översatta Born to run.

”Varför har jag ont i foten?” är den fråga som den före detta krigsreportern McDougall tar avstamp från i sin bok. Och han går onekligen till botten med sina funderingar. Svaret söks medelst historiska, fysiologiska, psykologiska och filosofiska djuplodningar.

En av bokens många inspirerande resonemang ser ut ungefär så här: För cirka två miljoner år sedan började den mänskliga hjärnan plötsligt att utvecklas. Orsaken måste ha varit att våra förfäder ökade sitt proteinintag, trots att det ännu skulle dröja många årtusenden innan de vässade sina första jaktvapen. Tänkbart är att de helt enkelt nöjde sig med att springa ihjäl sina byten, vilket har satt sina tydliga spår i homo sapiens fysionomi. Den har därvidlag mer gemensamt med hundens än med den mer stillasittande schimpansens, och faktum är att det inte existerar någon livsform som kan springa ifrån en hyfsat vältränad människa.

Så ut och spring! Du är nämligen skapad för det. Problemet är bara att man springer på fel sätt, och McDougall ger framförallt skoindustrin skulden för sin värkande fot. Den allt mer avancerade dämpningstekniken sätter våra kroppars naturliga, och betydligt mer sofistikerade, dämpningssystem ur spel. Ju dyrare skor desto fler skador, tycks således vara fallet, och Born to run är framförallt en plädering för barfotalöpningens ädla konst.

Trots den högtravande och vilt spretande ambitionsnivån är boken hela tiden sanslöst underhållande, fylld med hisnande anekdoter: Om Emil Zatopek, om Badwater ultramarathon (217 kilometer i det inte sällan femtio grader varma Death Valley), om Marchall Ulrich (som i jakten på ett bättre löpsteg opererade bort sina tånaglar), om Ann Trason (som med häxkonster skrämde slag på konkurrenterna i det mytomspunna Leadville Trial, ett 160 kilometer långt lopp på nära 4000 meters höjd). 

Och så om den folkskygga, och förmodligen kraftigt romantiserade, mexikanska indianstammen Tarahumara. I dess oerhörda löparförmågor ser McDougall just den ursprunglighet som vi övriga sedan länge lämnat bakom oss. Tarahumara springer en runda, och sen är det bra med det.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog