”Przewalskis häst” av Maja Lunde

Vilken författare hon är, denna norska som skriver om vår dåtid, nutid och eventuella framtid invävt i en klimat- och miljökontext där vi manas till eftertanke. Efter att i sina två senaste romaner ha lagt fokus på vår matförsörjning (”Binas historia”), vårt vattenberoende (”Blå”) har hon nu fokuserat på zoologin, här representerat av världens sista vildhästar. Men utrotningshot hänger över många arter, så även över oss? Och det känns riktigt tungt och dystert, trots sitt angelägna ämne, att läsa om en framtid som regnar bort i Norge… Intressant nog placerar hon i alla fall en överlevande från torkan i sin förra bok här, i ett desto blötare sammanhang, och lämnar öppet för… ja, vad? Och kan utrotningshotade djurarter överleva utan hjälp från oss, när förutsättningarna är så väsensskilda mot vad de genetiskt utvecklats för? Ja, mycket är intressant och synnerligen tänkvärt, det är spännande läsning, och även annat vävs in – t. ex. förbjuden kärlek i det förgångna men också hur bristen på en närvarande förälder kan ta sig uttryck…

Dem vi får följa i omväxlande kapitel är dels zoologen Michail från S:t Petersburg under 1880-tal, som tillsammans med den vida berömda djurfångaren Wolff beger sig ut på en långväga expedition till Mongoliet för att försöka föra hem några exemplar av den sista vilda takin som man upptäckt lever kvar där på stäpperna än.

Vi får också följa veterinären Karin under 1990-talet, vars kärlek till takierna uppstod redan i barndomens Berlin medan bomberna föll omkring henne och Görings vildhästar. Uppdraget hon tagit på sig går ut på att släppa ut flockvis med takier som hon drivit upp i södra Frankrike, på deras rätta plats i Mongoliet, för att åter bidra till en arts egen överlevnad i dess rätta sammanhang. Med sig på denna resa har hon sin vuxne son som hon försöker hålla borta från droger.

Och så har vi det framtida perspektivet i Norge, där vi 2064 får följa Eva och hennes 14-åriga dotter Isa, där de kämpar på sin gård för överlevnad. Regnet strilar och de utrotningshotade djuren som hållits på gården i generationer går en allt mörkare tillvaro till mötes. Eva känner sig nödgad att släppa ut dem, en efter en, att försöka klara sig i vilt tillstånd, för hon har ingen mat till dem längre. Och inte till sig själva heller.  För allt ruttnar bort. Och ingen hjälp finns att få, inga andra finns kvar. Alla andra människor har gett sig iväg, kvar finns bara de fega, eller de som… Så - vem ska sörja för deras överlevnad om/när de inte orka själva mer? Eller måste även de ge sig ut på vägarna? Och i så fall vart?

Ja, det är maffig läsning, nästan 500 sidor äventyr, strapatser, överlevnad till varje pris mot aldrig så olika utmaningar. Och kärlek till hästen så klart. Det är ju den som står i centrum för alla tre berättelserna, i all sin biologiska prakt och krasshet. Så det är både vackert och skrämmande, tänkvärt och berörande. Och hon skriver så väl, så klockrent väl. En njutning!

/Tuija

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks hemsida.

”Sista hösten i Legoland – en tragedi” av Hanna Rut Carlsson

En ung, svensk miljövetare som studerat i Köpenhamn debuterar här med något som liknar ett ovanligt, dystopiskt grekiskt drama i fyra akter – en ”cli-fi” = climate fiction, om klimatförändringarnas pågående och potentiella verkningar. Köpenhamn är – som titeln antyder - förstås skådeplatsen, de fyra akterna är indelade i dramatiska väderfenomen som pågår under en sista sommar och höst, men köpenhamnsborna är för upptagna med att leva sina liv så de oroar sig inte. Vilket däremot de till jorden sända oraklen gör – inte oroar sig för väderfenomenen utan för att människorna inte direkt bryr sig. Är vi som ras katastrofalt undergångsomedvetna? Kan vi inte se vad vi åstadkommer? Eller är det som ett av oraklen funderar över: ”Människorna kommer aldrig att se slutet komma, för de har inte sett slutet komma förr”. Det vi inte har erfarit kan vi tydligen heller inte se gestaltat.

I ett medvetet ganska långsamt tempo får vi bl.a. följa de tre oraklen som kommit för att väcka och varna människan inför den förestående katastrofen – staden kommer att gå under. Men det går väl sådär… Oraklet Amir bor i ett kollektivboende där även miljövetenskapsstudenten Katja bor, som via tinder börjar dejta Alice vars hjärtekrossare till flickvän på obestämd tid har flyttat till Berlin. Alice vikarierar som Joannas mellanstadielärare och ger flickans klass i uppgift att skriva om antiken, vilket leder till att Joanna upptäcker att den tidens slaveri inte har upphört utan bara övergått i andra former idag. Vilket ger henne en existentiell ångest som är svårhanterad i den åldern. Joannas pappa å sin sida noterar detta bara halvt medvetet för han är själv alltför upp över öronen upptagen med sitt eget livsprojekt som arkitekt – att för att bygga de enorma skyddsvallarna mot havsnivåstigningen som krävs så bygger man ut tunnelbanesystemet ytterligare – för det är därifrån man får fyllnadsmassorna till vallarna. Problemet är bara att det endast är oraklen som ser vilken schweizerost Köpenhamn vilar på, att staden kommer att kollapsa. Ja – där är scenariot, och de olika karaktärerna liv vävs samman på lite olika vis.

Det är lite övertydligt, lite för politiskt för min smak, men inte desto mindre tänkvärt. Vart är vi egentligen på väg? Går det att stoppa ens om vi skulle ha orakel som vill få oss att vakna ur vår egoistiska slummer? Ja… säg det, den som vet…

/Tuija

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. 

Binas historia av Maja Lunde

Ibland läser man en författare i ”fel” ordning, vilket jag just gjort – dock utan att det denna gång hade någon som helst betydelse. Nyligen fascinerades jag av Maja Lundes senaste roman ”Blå”, som på intet sätt hade någon koppling till denna, hennes första, mer än att dessa två romaner är de första delarna av fem i en kommande svit om klimatförändringar. Och lika intressant och fascinerande var denna!

Precis som i Blå är det tre historier, tre människoöden, i tre olika tidsepoker vi får möta. Dels är det den hemmasnickrade forskaren William, som under 1850-talet i England jobbar på att utveckla den perfekta och mest optimala bikupan. I nutid följer vi biodlaren George i USA, som möter och drabbas av den mystiska och oförklarliga bidöden, som givetvis drabbar inte bara honom och hans levebröd utan på sikt hela mänskligheten och dess matförsörjning. Sen har vi Tao, en kvinna i Kina i en framtid åttio år från nu, som arbetar hela dagarna med att pollinera fruktträd. Vilket alla andra i hennes omgivning också gör. Maten är en enorm bristvara, livet består i princip bara av ett extremt enformigt arbete, men en av de få lediga dagar familjen har drabbas hennes son av något oförklarligt som kommer att förändra allt.

På ett fint sätt vävs dåtid och nutid ihop, och framtiden får man nästan ont i magen utav – är det dit vi är på väg? Har vi den värld vi förtjänar? Hur länge ska det dröja innan vi förstår? Hur långt ska det behöva gå..?

Det är ett skrämmande scenario, dock inte utan ett vagt hopp, och jag lär mig åtskilligt om våra livsviktiga bin. Jag förstår att romanen blev ordentligt uppmärksammad när den kom 2016, flerfaldigt prisbelönt och översatt till många språk. Och jag ser mycket fram emot hennes vidare verk!

/Tuija

Reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. Kan läsas direkt som e-bok.

Blå av Maja Lunde

Efter sin stora internationella succé ”Binas historia” som kom 2016 och handlade om pollinering och ekologisk överlevnad, har nu norskan Lunde släppt sin andra fristående del i en planerad kvintett om klimatkrisen. Denna gång är temat vatten – eller snarare brist på vatten på grund av stigande temperaturer. Och att läsa om detta, denna den varmaste och längsta sommaren någonsin, som fått gemene man att allvarligt fundera över den galopperande uppvärmningen, ger mig nästan gåshud.

I tre olika tidsplan får vi följa tre olika historier, som dock hänger ihop. Dels följer vi 68-åriga Signe i nutid, en åldrad miljökämpe som vigt sitt liv åt att motarbeta exploatering av jordens resurser. Vi får följa henne på en ensamseglats på båten Blå, från det forna hemmet i Norge mot en planerad hämnd i södra Frankrike – hon ska konfrontera mannen hon en gång älskade med sin märkliga last; is från den krympande glaciären Blåfonna som var tänkt att säljas till rika ökenländer för att kyla drinkar…

Under seglatsen tar vi del av Signes tillbakablickar på livet; uppväxten, miljökampen, kärleken… och sveken.

Det tredje tidsplanet utspelar sig 2041, dvs 23 år från nu. Platsen är ett uttorkat flyktingläger i södra Europa där David och hans fyraåriga dotter Lou befinner sig i väntan på att hustrun och deras bebis ska dyka upp. För det var ju hit de var på väg när de kom ifrån varandra… Vattnet är slut, torkan och bränderna breder ut sig, och det finns ingenting att göra, det går inte att stoppa. Alla måste norrut, men ingen vill ta emot dem… Läget blir alltmer akut när de plötsligt en dag gör ett mycket märkligt fynd i en gammal trädgård, en bit bort från lägret. Fyndet ger dem hopp, kanske en utväg ur det hopplösa läget… bara regnet någon gång ska börja falla igen… Eller är det bara önsketänkande, när deras liv har blivit en kamp mot klockan?

Det är en obehaglig och skrämmande bild Lunde målar upp, hur livet utan tillgång till färskvatten snabbt förvandlas till ett rent, eller snarare smutsigt, helvete. Allt faller samman, allt handlar plötsligt bara om överlevnad. Och Lundes budskap är nästan överdrivet tydligt – vill vi inte bli framtida klimatflyktingar medan världen dör omkring oss bör vi kanske släppa fram varje Signe inom oss. Innan det är för sent.

Oavsett, så är det en spännande och fängslande roman om det viktigaste för oss alla – har inte denna sommar gett oss en tankeställare så gör boken det!

/Tuija

Reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. Finns även att läsa direkt som e-bok.

Bländande

Michael Beard, protagonist i Ian McEwans senaste roman Hetta, är en minst sagt vedervärdig person. Som nobelpristagare i fysik lever han sedan länge på gamla meriter, med fokus inställt på konsumtion. Hans korpulenta kroppshydda vittnar om ett ohämmat vältrande i mat och alkohol, och trots sina många yttre tillkortakommanden är han en lyckosam kvinnojägare.

Som läsare håller man sig till en början distanserat avvaktande, övertygad om att man tar del av en allegorisk satir, en lättsam mellanbok från den vanligtvis så nyanserande McEwan. Med endimensionella karaktärer och fabelartade intriger låter han kanske denna gång komplexiteten stå tillbaka, till förmån för något annat? Och den som vanligt oerhört påläste McEwan gör med Hetta naturligtvis ett inlägg i klimatdebatten, där Beard får stå som symbol för hela vår självutplånande civilisation.

Smygande kommer dock insikten om att boken är mer än så. Författaren kan inte låta bli att blåsa liv i Beard, och genom en sedvanlig detaljskärpa dröjer det inte länge förrän man känner en motvillig sympati för den gamle professorns tragiska liv. När han oavsiktligt hämnas på sin frus älskare, och genom det dras in i kampen för att rädda vår krisande planet, är det omöjligt att inte engagera sig. Hetta är således både en allegorisk satir och en klassiskt McEwansk djupborrning i mänsklig komplexitet.

Laborerandet med dessa båda plan resulterar i en och annan berättarteknisk piruett. Jag tänker exempelvis på den förväxlingshumoristiska episoden med chipspåsen, en bit in i romanen. När jag läste partiet i fråga kändes episoden påtagligt bekant. Jag drog mig till minnes denna Galenskaparna & After Shave-sketch, byggd på samma grundidé, och accepterade greppet som McEwans återanvändning av en uråldrig humorarketyp, allt för att markera den satiriska distansen.

Men naturligtvis kom det mer. Strax efter chipsepisoden återberättar Beard händelsen för en narrativforskare och får genast höra att han ljuger. Med ett överlägset leende menar forskaren att händelsen omöjligen är självupplevd. Istället har Beard mycket riktigt bara återberättat en vandrande myt, en rolig historia som florerat sedan hedenhös. Beard känner sig förolämpad och framstår som ett offer, i dubbel bemärkelse. Dels på grund av forskarens besserwisserkommentarer, dels på grund av McEwans bryska förflyttningar av Beard, mellan själva romanbyggets båda plan...

Vad jag vill ha sagt är att Hetta helt enkelt är ännu ett bevis på Ian McEwans bländande hantverksskicklighet.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog