Lila

Hur blir en människa till? Alltså det som blir du.

Kroppen finns men inte mycket mer. Någon har förbarmat sig över dig men du vet inte vem din mamma eller pappa är. Du får ändå följa med i gruppen. Du får medkänsla hos Doll, kvinnan som skyddat dig, det har hjälpt dej långt. Hon lät dig gå i skola, ett tag bodde ni inneboende när Doll var husa. Så nu du vet vad bord och stol och tallrik är. Du kan läsa.

Så försvinner Doll. De lämnar dig på en trappa, säger att snart kommer det någon. Långt om länge dyker någon upp och förbarmar sig. Du kallar dig Lila, du har hittat ett skjul nere vid floden. Ett draghål och till vintern går det inte att bo där.

Tryggheten på pastorns trappa drar. Han drar. Det är något där.

Du har lärt dig att det sista som en människa kan ha är elakhet, för det är i alla fall något slags skydd. Men han pastorn går det inte att var elak emot. Och varför skullle du? Om inte ord finns för det som snurrar i huvudet så betyder förnimmelser, känslor, varsel, väder allt. Och de gånger man får finnas i en flock, hur ordningen är där. Vem som leder, vem som får och inte får. 

Att bli sedd, att få en skymt av att betyda något för någon annan, det är en väldigt speciell känsla. Att någon vill vara i ens närhet. Det får något att spira inuti. Skam, värdighet, stolthet lika stora ord som frusen, oro och hunger fast på ett annat sätt. Såhär kan Lilas tankar gå i boken med samma namn. 

Boken som Marilynne Robinson har skrivit utspelar sig i södra delarna av USA och i Iowa i efterdyningarna av 30-talets depression. Senare om hur Lila, denna vilsna varelse, med ett mycket hårt liv bakom sig möter pastorn och änkemannen John Ames.  En osannolik men samtidigt helt rimlig berättelse om ett starkt möte mellan en luffarflicka och en stadgad äldre herre. Eftertänksamt och fint berättad.

/Annika

Reservera Lila i bibliotekets katalog

En osannolik cykeltur

Verkligheten överträffar sannerligen dikten i boken New Delhi - Borås.
En kastlös ung man, som stundtals tvingas sova på gatan, får tack vare sin porträttkonst träffa kända personer och statsmän i 1970-talets Indien. Trots denna framgång känns livet ändå svårt och orättvist, då tänker han på att han vid sin förödelse förutspåtts att möta en blond kvinna från ett annat land och då bli lycklig.

Den drömmen tänker Pikej ofta på. Det Indien han växer upp i är fyllt av orättvisor och lidande och han vet allt om att inte räknas eftersom han tillhör de oberörbara. När han som liten pojke ska gå i skolan får han sitta utanför skolsalen och lyssna genom fönstret. Han får inte äta tillsammans med de andra och om han råkar nudda vid någon blir det ett ramaskri. Men han lever i en tid när politiker som Nehru och Indira Ghandi vill modernisera landet och utrota all vidskeplighet. Ute på landsbygden är det som förr men inne i storstäderna börjar saker förändras. Det märker Pikej när han som konststudent flyttar till New Delhi. Pikej överlever genom att teckna porträtt på gatan, det är så han en dag får syn på Lotta från Borås.

Det här är på det glada 70-talet när Beatles och Maharishi Mahesh Yogi fick västvärlden att intressera sig för indisk musik, meditation och yoga. Hippierörelsen blommade och rosa bussar körde i skytteltrafik mellan Europa till Indien.

Ja som ni förstår uppstår tycke mellan Pikej och Lotta. Men räcker kärleken hela vägen när man bor hundratals mil ifrån varandra? Pikej har visserligen gått i skola men han har inte riktigt koll på var Sverige egentligen ligger, eller var det Schweiz? Men viss om att Lotta är kvinnan i hans liv bestämmer han sig för att, med de få medel han har, resa till henne. Han börjar cykla mot Pakistan, Afghanistan och Iran på The hippie trail. Osannolikt men sant.

Berättelserna om Pikejs uppväxt i östra Indiens djungel och sedan hans liv på gatan är gripande. Det är som om tiden stått still, ingen ifrågasätter kastväsendet förrän Indira Ghandi sätter ner foten. Även den otroliga resan med bakslag och märkliga möten ger spännande inblickar. Bland annat är det en kvinna i Österrike som varnar Pikej för européerna. Du får sluta vara godtrogen nu, här tänker var och en på sig själv, säger hon.

Det är journalisten och Indienkännaren Per J Andersson som skrivit ner Lotta och Pikejs otroliga öde. Från Orissa till Sandared, tänk vilken kraft kärleken kan ha.
/Annika

Du hittar boken bland våra biografier.
Reservera New Delhi - Borås i bibliotekets katalog

Duras X 2

Det var inte förrän efter mammans död som Marguerite Duras skrev om sin bok En fördämning vid Stilla Havet, vilken då fick titeln Älskaren. Nu har jag läst båda och Älskaren överlappar inte alls, mer kompletterar och den ger en annan bild av uppväxten, familjen och förbindelsen med den kinesiske mannen.

Det är i början av 1930-talet i Sydostasien. Det är instängt, tropiskt varmt och fattigt. Mamman är skuldsatt, hon har gjort tokiga affärer och belånat huset. Familjen sitter fast i en ekonomisk fälla vid berget Siams sluttningar. Suzanne är 16 år och brodern Joseph 20. Båda längtar bort och ut men kommer ingen vart. Så en dag träffar familjen en mycket rik kines som blir betagen i den unga Suzanne.

Det är ett extremt fattigt på landsbygden. När Duras inte berättar om spänningarna familjemedlemmarna emellan kan hon beskriva hur bönderna strax intill lider en enorm nöd. Spädbarnsdödlighet, arbetslöshet, slavliknande villkor och mitt ibland dessa svältande bönder finns familjen. Enda vägen ut är om Suzanne gifter sig med kinesen menar mamman, samtidigt föraktar hon och brodern honom djupt. Att Suzanne finner sig i att vara en handelsvara är obegripligt. I Älskaren får vi en annan bild. Här är Suzanne själv mer aktiv i kontakten med kinesen och bryter ett starkt tabu genom att bli älskarinna åt mannen från Cholen. 

Vad ska jag säga? Läser med en blandning av fascination och vämjelse. Det är starka bilder Duras för in i mitt huvud. Är hon ett barn av sin tid eller varken ser eller vågar hon reagera? Flickan är väldigt utlämnad, mamman är mer eller mindre snurrig och den rovlystna brodern kan hon inte lita på. Samtidigt som dom gormar och skäller finns det starka band dem emellan.

Skarpt berättar också Duras vad fattigdom gör med människor. Trasar sönder själ, självförtroende, familjeband och tar fram sidor vi annars döljer. Susanna Alakoski citerar Duras vid flera tillfällen när hon talar om fattigdom i sin bok Oktober i fattigsverige.

Om man vill kan man läsa de båda böckerna med olika glasögon. Älskaren är omtalad för de erotiska avsnitten, men jag kan inte komma ifrån att Duras, medvetet eller omedvetet, berör frågor om makt. Maktförhållande mellan kön, klass och etniska grupper. När jag väl börjar tänka så öppnas helt nya skikt i böckerna. Duras har emellanåt en obarmhärtigt kylig och klar blick för hur utsatta människor agerar och formas i ett hierarkiskt samhälle. 

Marguerite Duras (1914-1996) skrev också filmmanus; Hiroshima - min älskade. Boken Älskaren filmatiserades 1992.

/Annika

Reservera En fördämning mot Stilla havet i bibliotekets katalog

Oktober i fattigsverige

Tiden är mogen för Susanna Alakoski att närma sig sina minnen och för att få ro att skriva åker hon till sin barndomsstad Ystad. Ni som läst Svinalängorna vet att den skildrar en finsk invandrad familj, just i Ystad, som har det oerhört trassligt. Men Svinalängorna är en roman och länge sa Susanna Alakoski att det inte handlade om hennes uppväxt. Det gör däremot Oktober i fattigsverige - dagbok.

På kortfattad kärv prosa tar vi del av både väderobservationer (uteliggarna), notiser från alla resor, journalanteckningar från sociala myndigheter och mentalvården samt plågsamma minnen bakåt i tiden. Det är inte förrän nu som Susanna Alakoski vågat närma sig hur uppväxten egentligen var. Det är en mödosam resa vi får ta del av.

Men Oktober i fattigsverige är mer än en biografi. Gång på gång och med otaliga exempel ur rapporter, nyhetsinslag och ögonvittnesskildringar visar hon på hur eländigt det är på vår välfärds bakgård. Inte bara där förresten, vi har väl alla mött tiggarna och uteliggarna? Något som samhället verkar blunda för. Eller rättare sagt politiken, eller kärnan i politiken, det vill säga vår människosyn. De sociala frågorna är komplexa och kräver kunskap och en vilja att se och förstå. Fattigdomen är förödande och bör hanteras nu. Behöver jag säga att Alakoski är förtvivlad och förbannad?

Insprängt i texten finns citat och referenser till böcker och författare, jag tar fram papper och börjar anteckna: Kristian Lundberg, Maria Wine, Claire Lispector, Reidar Larsson, Marguerite Duras, Ernst Wigforss och många många fler.

/Annika
 
Reservera boken i bibliotekets katalog