Kanada

I skrivande stund superlativbeströs Richard Ford helt utan motstycke. Jubelsången kring årets nobelpristagare i litteratur tycks redan överröstad. Att Fords senaste roman är betitlad just Kanada är i sammanhanget en händelse som låter som en tanke.

Kutym i en anmälan av romanen är att citera dess två första meningar: ”Först tänker jag berätta om rånet som våra föräldrar begick. Sedan om morden, som inträffade senare.”

Det är femtonårige Dell Parsons som tillsammans med sin tvillingsyster får uppleva marken rämna under deras skenbart trygga småstadsperiferi (Great Falls, Montana, i vanlig ordning). Eftersom året är 1960, och Ford en författare med Great American Novel-komplex, är det samtidigt USA:s krakelerande oskuld som skildras; på klassiskt manér speglad av den Parsonska familjetragedin. Snart kommer den äppelpajdoftande rockabillyidyllen att grumlas av hippies, Kennedymord och Vietnamkrig.

I romanens andra del har tvillingarna skingrats. Dell har förts till en släktings bekanta i Kanada – gränspassagen blir så klart klivet från barndom till mandom – och filosoferar stillsamt över föräldrarnas misslyckade bankrån. Språket på vilket detta görs har av en enig kritikerkår beskrivits som exakt, kristallklart, elegant och musikaliskt. Själv undrar jag om vi har läst samma bok.

En vanlig Richard Ford-mening är konstruerad på ungefär det sättet som jag skriver när jag nu ihopsätter det som blir den här meningen – och som du senare läser när jag tänker på hur det kan vara att det är (och framförallt icke-blev för oss efter det).

Det vill säga en smula ansträngt och orytmiskt. Dessutom märkligt internrefererande. Bokens resonemang om kausalitet och anpassning får oförankrat sväva runt i en flugsvärm av pratighet, mättad av osköna begrepp som ”flexibilitet” och ”icke-övergivande”. Drabbande scener kan plötsligt dyka upp – jag minns bland annat en skock påkörda fasaner – men dessa snuvas i regel på sin gestaltningspotential av den snabbt attackerande flugsvärmen.

Troligtvis har jag bara missuppfattat, läst på fel sätt, trasslat in mig i den svenska översättningen. Detta anar jag i romanens tredje och avslutande del, där den återberättande rösten tar form i en nu sextiosexårig Dell Parsons. Strängt betraktat ur hans perspektiv motiveras kanske den omständliga framställningen av en desperat strävan mot förlikning.

Så en omläsning skulle förmodligen göra berättelsen rättvisa. Men i den bästa av världar hade den kokats ner till en novell, av Alice Munro.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Young om Neil

Vän av musik kommer knappast runt Neil Young. Mycket av det som gnisslar, skaver och smeker sådär skönt mothårs kan härledas till denne flanelldraperade kanadensare. Arkeologerna skulle nog kunna peka ut en specifik kväll i mitten av 60-talet. På Flamingo Club i Fort William i Ontario. Young och hans första band The Squires är halvvägs in i låten Farmer John:

”När det var dags för det instrumentala partiet körde jag på som en dåre under gitarrsolot. Jag hade precis börjat med det. Det bara blev så en kväll, och sedan gjorde jag det hela tiden.”

Fredsförklaring, Neil Youngs bok om sig själv, innehåller i övrigt få eftergifter till kalenderbitarna. Den som behöver plugga inför nästa musikquiz väljer med fördel annan lektyr.

Framförallt är det avsaknaden av struktur som gör Fredsförklaring hopplös i sammanhanget, och som skiljer Young från den hord av nostalgiska rockdinosaurier* som på senare tid trängt undan det mesta annat** från bibliotekets biografihylla. Att Neil Young avfärdar spökskrivare är en sak. Men här lyser även förlagets redaktör med sin absoluta frånvaro.

Young tillåts associera fritt, upprepar sig gärna och kastar vårdslöst läsaren fram och tillbaka i kronologin. Musik är det så klart gott om, men ämnena viktas på ett minst sagt okonventionellt vis. Odiskutabla mästerverk som After the goldrush och Tonight's the night kan avhandlas på ett par rader, medan projektet Lincvolt – Youngs försök att bygga om en Lincoln Continental 1959 till elbil – framställs som den största gåvan till eftervärlden.

Lincvolt trängs dock mellan otaliga sidor om Youngs eget ljudformat Pono (tidigare PureTone), om hans olika husbyggnationer, om hans nära samarbete med modelljärnvägsföretaget Lionel, om jakten på en uppsättning Sonicare-tandborstar... Fredsförklaring är således helt oläslig – i teorin. I praktiken är den en sann njutning. Anledningen inser man per omgående: Precis varje ord präglas av ärlighet.

Vi lever i en tid där ärlighet gjorts synonymt med högstämt självutlämnande. Fredsförklaring påminner oss om det otillräckliga i denna definition. Youngs ärlighet grundar sig istället i en total befrielse från poser, choser, manér och intellektuella utanpåverk. I ett rent gehör för spraket i livets låga. Typ som hans bästa solon.

Den osentimentala hudlösheten får man på köpet. Som när han beskriver mödorna med att förgylla tillvaron för de två cp-skadade sönerna (Young har så klart handikappsanpassat sin modelljärnväg), stolt berättar att Bob Dylan ringt upp och berömt hans senaste hattinköp, eller bekymrar sig över den skrivkramp som det senaste årets nykterhet orsakat.

En läkare har avrått honom från att fortsätta röka gräs, eftersom det finns tecken på att något växer i Youngs hjärna. Han har hunnit bli sextiosju år gammal, och minns med oro sin pappas försvinnande in i demensen. Denna förgänglighetens sordin motiverar på ett drabbande sätt Youngs berättarglädje. Och nästa bok ska visst bli en sprudlande redogörelse för alla bilar han någonsin kört.

/Martin

* Eric Clapton, Tony Iommi, Patti Smith, Ozzy Osbourne, Kee Marcello, Kajsa Grytt, Keith Richards, Ronnie Wood, Slash, Plura, Janne Schaffer... Av någon anledning är ni helt omättliga när det gäller denna genre.

** I förmiddags rök exempelvis Bo Setterlinds trevliga memoarer.




Reservera boken i bibliotekets katalog

Mörkt motiv

Mörkt motiv av Louise Penny utmålas som en småmysig deckare skriven i samma anda som Agatha Christies och PD James. Hmm, den måste jag allt läsa. Att den dessutom utspelar sig i en ytterst liten by i Kanada gör inte saken sämre. Fylld av excentriska bybor, antikviteter, god mat och en bys alla intriger uppfyller den mina förväntningar, även om nog ingen riktigt kan skriva som Christie och James…

Kommissarien Gamache och hans kollegor är trevliga bekantskaper. De anländer till byn för att utreda en gammal dams död. Älskad av alla men ändå hittas hon död. Skjuten med en pil genom hjärtat! Vem kan ha gjort det? Tonåringarna hon identifierade när de gjorde busstreck, systerdottern hon är osams med, eller någon annan? Vem har både motiv och färdighet att skjuta med pilbåge? Kommissarien får det inte lätt.

Bara att bläddra lite i boken när jag skriver detta får mig att skrocka nöjt för mig själv. Ser fram emot att möta byborna och kommissarien igen, i en utlovad andra del i denna påbörjade serie. Undra just när den kan tänkas komma… Redan till hösten ser jag på förlagets hemsida. Undra om jag kan beställa den redan nu?

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

John Cardinal är tillbaka

Varför inte ta en tripp till Kanadas vildmark och den lilla staden Algonquin Bay norr om Toronto? Där mördas ett par pälshandlare. Deras huvuden påträffas någon dag senare på allmän plats… Vem har gjort det?

Äntligen har det kommit en ny bok av Giles Blunt med kriminalpolisen John Cardinal i huvudrollen! Fader död är precis lika bra som jag förväntade mig. Snö, kyla, lömska mördare och konspirationer! Lägg till ett oskyldigt vittne som fruktar för sitt liv så är det komplett. Riktigt bra skrivet och komponerat – den intrigen lyckades jag inte lista ut!

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog

Finna, förlora, återfinna...

Den Försvunne inleds på en nattklubb i Montreal i Canada i slutet av 70-talet. Anne har smusslats in av sina vänner för att lyssna på när Buddy Guy spelar. Där ser de varandra för första gången, Anne och Serey, och förälskar sig i varandra. Hon går fortfarande på high school, han är musiker och exilstudent från Phnom Penh i Kambodja. När de träffas är gränserna till Sereys hemland stängda och han kan inte återvända. De lever i ett lyckorus och är tillsammans så mycket de kan.

Så kommer den dag när gränsen till Kambodja öppnas. Serey känner att han måste åka tillbaka för att hitta sin familj, han har inte hört något från dem på flera år. Han vägrar ta Anne med sig med motiveringen – du är för ung . Hon är som döv och blind sedan han åkt. Väntar på att han ska höra av sig som han lovat men breven uteblir. En vecka går, en månad, ett år – han hör aldrig av sig. Anne lär sig leva igen, engagerar sig, pluggar khmer, fyller sitt liv men kan inte glömma honom. 

11 år efter att Serey försvann så tycker hon sig skymta honom i ett nyhetsinslag på tv. Hon lämnar allt och reser för att leta efter honom. Vi flyttas från Montreal till virrvarret, larmet och livet i Phnom Penh. En stad i ett land där folk försvunnit, mördats och folk måste vara försiktigta med vad de säger. Det är på barerna och klubbarna hon söker honom – överallt där de spelar musik. Det är på ett av dessa ställen hon återser honom. Men det slutar inte där...

Kim Echlin låter Anne berättar sin och Sereys historia som blir en del av Kambodjas. Människor Anne möter och lär känna när hon söker Serey får berätta som sina liv, om förluster och om att inte veta vart familj och vänner tagit vägen. Det tar inte bort fokus från Anne och Serey, men jag tycker att landet och dess befolkning därigenom blir levande och förankrar huvudpersonernas berättelse i verkligheten.

Jag gillar Kim Echlins sätt att skriva. Längre beskrivande kapitel varvas med korta i det närmaste poetiska där jag följer Annes tankar: "Jag kan fortfarande se ett dammkorn som svävade i en solstråle vid din kind medan du sov." Dessutom byggs berättelsen upp av Vi gjorde, Du sa, Will sa (eller vem det nu är som pratar) och det och språket förmedlar stämningen, distansen till allt som hänt, fast jag samtidigt är i nuet när det händer. Det är lite svårt att förklara men allt stämmer så bra med berättarstilen. Det är en riktig pärla jag läst och jag är så glad att gjort det. Ja hoppas det översätts fler böcker av henne, detta var den första på svenska. Dessutom passade jag på när jag skrev detta inlägg att lyssna på några av de artister som omnämns i boken. Synd jag inte gjorde det när jag läste boken... Men det kan ju ni göra!

/Liselott

Reservera boken i biblioteket katalog.

Kanadensiska gamla tanter - bäst på noveller!

Den myllrande novellsamlingen Från det femtonde distriktet gavs ursprungligen ut år 1979. Mavis Gallant hade då varit en etablerad novellförfattare i mer än tjugo års tid, men det är först nu, år 2011, som hon kan läsas i svensk översättning.

Detta öde påminner om Alice Munros, och eftersom även Gallant har sitt ursprung i Kanada kan likheterna mellan de båda författarna knappast förbigås. Dock är det snarare de fascinerade olikheterna som motiverar ett blogginlägg. Munro beskriver lugnt och lågmält vardagens dramatik. Gallant beskriver rastlöst och krängande dess stiltje. 

Att Gallant, född 1922, är nästan tio år äldre än sin kollega har förmodligen en viss betydelse. Samtliga noveller i Från det femtonde distriktet utspelar sig i Europa. Tiden är oftast strax efter andra världskrigets slut, mitt under det så kallat "korta 1900-talets” väg mellan första världskrigets utbrott och Sovjetunionens fall. Dylika linjära schablonbilder av historiens gång är dock inget som Gallant låtsas om. Med förmodad utgångspunkt i egna erfarenheter tecknar hon istället åren i krigets skugga som ett brutalt epokskifte. Skoningslöst låter hon sitt rika persongalleri vilset simma omkring i något slags historiens vallgrav, oförmöget till ett samlat räddningsförsök. Det enda européerna vill är ”att låta livet gå sin gilla gång”, förklarar Netta Ashers far då han, i novellen ”Den muslimska hustrun”, lämnar över ansvaret för familjehotellet till sin unga dotter.

Men när världshistorien tvärbromsat kan livets gilla gång vara nog så komplicerat. Och inte blir det bättre av att det förflutna, i form av efterhängsna spöken, ideligen gör sig påmint. I ”Respiten” börjar Barbara Webbs tålamod tryta. Hennes dödssjuke man Alec,”den allra sista i sitt slag”, biter sig envist fast vid jordelivet. Barbara, som vill bota sin ensamhet och inkassera sin utlovade efterkrigsfrihet, inleder en trevande relation med en skådespelare. Denne är symptomatiskt nog inte heller så mycket mer än en spöklig rest från det förgångna. Han kan öppna ett cigarrettui utan att se ut som en gigolo och utan att verka löjlig säga: ”Kors i alla mina dar, var det där inte maharadjans lilla fru?”   

Och när polacken Piotr i ”Potter” försöker klippa alla band och ge sig hän åt friheten går det inte mycket bättre. Hans unga förälskelse Laurie ter sig hopplöst oberäknelig då hon obekymrat far runt mellan Europas metropoler. Piotr kommer slutligen fram till att han nog inte känner så mycket mer än vad han av plikt fortfarande känner för sin fru.

Frihet eller tradition. Individualism eller gemenskap. Fristående noveller eller kapitel i ett övergripande romanbygge. Även Gallants språk sammanfattar denna slitning. Medvetet orytmiskt står det i bjärt kontrast till Munros varsamt böljande satsmelodi. Vad man föredrar är en fråga om dagsform. Att man snart gjort sig beroende av båda dessa damer är det knappast tu tal om. 

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Lågmäldhetens mästare

”I wanna go, I wanna go –to Ontario”, sjöng det trevliga gamla powerpopbandet The Posies någon gång på nittiotalet. Numera slipper jag undra vad det var som hägrade i denna kanadensiska jätteprovins. Efter att ha umgåtts med Alice Munros fint utmejslade persongallerier känns den nämligen som ett andra hem.

Sedan slutet av 60-talet har Alice Munro regelbundet kommit ut med nya novellsamlingar, de flesta med Ontario som skådeplats. Dock är det först på senare år som hon på allvar har uppmärksammats här i Sverige, ett öde som hon delar med exempelvis Richard Yates. Ett absolut gehör för det mänskliga psyket är en annan gemensam nämnare hos de båda författarna, liksom knivskarpa analyser av nordamerikansk vardaglighet.

I För mycket lycka, Munros senaste novellsamling, sträcker sig historierna ofta över flera år, ibland decennier. De hinner ske flera mord, olyckor och andra katastrofer. Familjelivet är hela tiden dömt att misslyckas, och med historiernas ofta tvära kast ger Munro drabbande bilder av rotlös ensamhet.

Allt är dock lugnt, lågmält och (skenbart) enkelt berättat. Inga krångliga bisatser eller staplar av adjektiv. Munros flickor, mödrar och äldre damer präglas av ett slags förstående ödmjukhet inför livets oförutsägbarhet. Livet går vidare, även efter det att ens närmaste just mördat de gemensamma barnen, plötsligt blivit förälskad i en yngre möbelsnickarlärling, eller fallit ner i en bergsklyfta. Allt blir snart till vardag, som man som läsare så tydligt känner igen sig i.

Som hängiven cyklist kan jag för övrigt varmt rekommendera ljudboksversionen av För mycket lycka. Som väntat fångar Helena Brodins inläsning stämningen perfekt.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog