Gilbert Holmström

Det finns lite olika slags svenska jazzgubbar. Ofta tänker man på det gamla genuina gardet. En Dompan, en Bengt Hallberg, en Lasse Gullin – folk som satt in på Nalen, spelade upp till dans, stuvade vibrafoner i gengasbussar, kuskade runt på landsvägar, stod och hottade i septemberdugg under kulörta folkparkslyktor… Och så har vi alla nya unga, innovativa. Som sällan är just gubbar, utan snarare heter sådant som Sofia Jernberg, Mariam Wallentin och Nina de Heney.

En tredje kategori återfinns någonstans där emellan, fast samtidigt lite radioskuggigt vid sidan av. Jag tänker på de som beträdde manegen först framemot mitten av 60-talet, då nalensnajdarna sedan länge klippt sig och skaffat jobb, popmusiken kommit till stan och jazzen hänvisats till lugubra källarskyffen.

Själv är jag svag för just denna period i svensk jazzhistoria, för de musiker som var tillräckligt frisinnade för att förstå de nya (o-)ljuden från andra sidan Atlanten, där namn som John Coltrane, Cecil Taylor och Archie Shepp gjorde jazzen farlig på allvar igen, skapade andlig och politiskt aggressiv musik som tiden fortfarande inte hunnit ikapp.

En av dessa svenskar är saxofonisten Gilbert Holmström, som 1965 skivdebuterade med frijazzexperimentet Utan misstankar. För några år sedan återutgav bolaget Moserobie denna länge närmast kriminellt bortglömda inspelning, en kulturgärning som nu följs upp av den nyinspelade skivan Tiden är Kort!

Gilbert Holmström är här i strålande form. Kring sig har han den för ändamålet formerade Gilbert Holmström New Quintet, initierad av den några generationer yngre träblåsarkollegan Jonas Kullhammar, och i övrigt bestående av Magnus Broo på trumpet, Torbjörn Zetterberg på bas och Jonas Holgersson på trummor.

Den klaviaturlösa sättningen placerar redan på pappret kvintetten i frijazzland, och även om man stundtals – och då främst via Holgerssons trumspel – hissas ner i jazzhistoriskt betydligt djupare schakt är det framförallt ekon av Ornette Coleman och Albert Ayler som förnims. Lekfullt mångskiftande är det övergripande intrycket, samtidigt som känslan av lyhört ensemblespel är genreotypiskt stark.

Lyssna exempelvis på det sprakande mötet mellan Holmströms tenorsax och Kullhammars barytondito i låten Dog Fight – banddynamik förädlad till banddynamit! Se dock till att ha glöggminglet avklarat.

/Martin

Reservera skivan i bibliotekets katalog (eftersom den inte finns tillgänglig hos gängse leverantörer av strömmad musik)

Syntharna

Punkare eller raggare, Elvis eller Tommy, swingpjatt eller nalensnajdare, hattarna eller mössorna… Förr i tiden var det enklare att välja. Fram till långt in på 1980-talet var det alltid bara antingen-eller. Den sista stora vattendelaren ska ha varit den mellan hårdrockare och synthare*.

Själv tror jag mig ha förträngda minnen av både en Iron Maiden-plansch och ett försök till synthtofs. Så kanske anade jag redan då att motsättningen var en slug konstruktion av den legendariska tidningsentreprenören Hans Hartwig på Okej. Eller så var jag bara på tok för ung (sex-sju år, så ja, troligtvis) för att fatta grejen.

Enligt Bengt Rahms standardverksambitiösa tegelsten Den svenska synthen var aggressionerna hur som helst högst reella. I kapitlet Våld berättas om yxor, motorcykelkedjor och parkbänkar (alltså i funktionen tillhygge). När Depeche Mode spelade i Scandinavium samma kväll som John Norums pudelfrisyr intog Lisebergshallen rådde tydligen ”fullt jävla krig” på Göteborgs gator.

Vittnesmålen om synthens ungdomskulturella brännpunkter är de avgjort intressantaste delarna av Den svenska synthen, i alla fall för den utomstående. I övrigt balanserar bokens plikttrogna rabblande av band, producenter, skivmånglare och klubbarrangörer på gränsen till katalogens monotoni. Trots skojiga bandnamn som Njurmännen, En halvkokt i folie, Börft och Dom dummaste; kändisgubbarna Mauro Scocco, Alexander Bard och Harald Treutiger, samt en av mina gamla kursare från bibliotekshögskolan.

Allt är uppbyggt av intervjucitat och saknar sammanhållande berättarröst. I enlighet med den historieskrivarmetod som initierades med McNeil & McCains punksammanfattning Please Kill me! – och även praktiseras i Mal Peachys bok om The Clash – är det upp till läsaren att lägga märke till mönster och tendenser.

En ytterst hederlig metod, eftersom popkulturella fenomen sällan låter sig paketeras på 524 sidor. Och i synnerhet inte synthen, som efter närmare studie tycks ha varit mångfacetterad intill självutplåning. Med rottrådar i proggen (exempelvis via den ”ärvda” synthpionjären Greg Fitzpatrick) men samtidigt inhysande Lustans Lakejers champagnedekadenta 70-talsuppgörelse. Och så en massa Star Trek, industrinoise och här och var lite slentrianmässig naziestetik.

Mest en massa tröttsamma poser, kan man tycka så här i efterhand, då den gemensamma provokationen ”maskiner i stället för riktiga instrument” förlorat sin forna slagkraft. Ändå kan jag inte sluta att bläddra i Den svenska synthen, och måste bara klicka fram ytterligare ett skakigt youtubeklipp med Page, Twice a Man, Nitzer Ebb eller Throbbing Gristle. Jag tror mig vara något undflyende på spåret, något som inte enbart har med 80-talsnostalgi att göra. Den i boken överallt citerade Eddie Bengtsson tycks veta vad jag far efter:

”Om synthar har man alltid sagt att de är kalla, att de saknar själ. I själva verket är det tvärtom."

/Martin

*Eller syntare, om man så vill. Stavningsdebatten är stundtals hätsk.

Reservera boken i bibliotekets katalog

Young om Neil

Vän av musik kommer knappast runt Neil Young. Mycket av det som gnisslar, skaver och smeker sådär skönt mothårs kan härledas till denne flanelldraperade kanadensare. Arkeologerna skulle nog kunna peka ut en specifik kväll i mitten av 60-talet. På Flamingo Club i Fort William i Ontario. Young och hans första band The Squires är halvvägs in i låten Farmer John:

”När det var dags för det instrumentala partiet körde jag på som en dåre under gitarrsolot. Jag hade precis börjat med det. Det bara blev så en kväll, och sedan gjorde jag det hela tiden.”

Fredsförklaring, Neil Youngs bok om sig själv, innehåller i övrigt få eftergifter till kalenderbitarna. Den som behöver plugga inför nästa musikquiz väljer med fördel annan lektyr.

Framförallt är det avsaknaden av struktur som gör Fredsförklaring hopplös i sammanhanget, och som skiljer Young från den hord av nostalgiska rockdinosaurier* som på senare tid trängt undan det mesta annat** från bibliotekets biografihylla. Att Neil Young avfärdar spökskrivare är en sak. Men här lyser även förlagets redaktör med sin absoluta frånvaro.

Young tillåts associera fritt, upprepar sig gärna och kastar vårdslöst läsaren fram och tillbaka i kronologin. Musik är det så klart gott om, men ämnena viktas på ett minst sagt okonventionellt vis. Odiskutabla mästerverk som After the goldrush och Tonight's the night kan avhandlas på ett par rader, medan projektet Lincvolt – Youngs försök att bygga om en Lincoln Continental 1959 till elbil – framställs som den största gåvan till eftervärlden.

Lincvolt trängs dock mellan otaliga sidor om Youngs eget ljudformat Pono (tidigare PureTone), om hans olika husbyggnationer, om hans nära samarbete med modelljärnvägsföretaget Lionel, om jakten på en uppsättning Sonicare-tandborstar... Fredsförklaring är således helt oläslig – i teorin. I praktiken är den en sann njutning. Anledningen inser man per omgående: Precis varje ord präglas av ärlighet.

Vi lever i en tid där ärlighet gjorts synonymt med högstämt självutlämnande. Fredsförklaring påminner oss om det otillräckliga i denna definition. Youngs ärlighet grundar sig istället i en total befrielse från poser, choser, manér och intellektuella utanpåverk. I ett rent gehör för spraket i livets låga. Typ som hans bästa solon.

Den osentimentala hudlösheten får man på köpet. Som när han beskriver mödorna med att förgylla tillvaron för de två cp-skadade sönerna (Young har så klart handikappsanpassat sin modelljärnväg), stolt berättar att Bob Dylan ringt upp och berömt hans senaste hattinköp, eller bekymrar sig över den skrivkramp som det senaste årets nykterhet orsakat.

En läkare har avrått honom från att fortsätta röka gräs, eftersom det finns tecken på att något växer i Youngs hjärna. Han har hunnit bli sextiosju år gammal, och minns med oro sin pappas försvinnande in i demensen. Denna förgänglighetens sordin motiverar på ett drabbande sätt Youngs berättarglädje. Och nästa bok ska visst bli en sprudlande redogörelse för alla bilar han någonsin kört.

/Martin

* Eric Clapton, Tony Iommi, Patti Smith, Ozzy Osbourne, Kee Marcello, Kajsa Grytt, Keith Richards, Ronnie Wood, Slash, Plura, Janne Schaffer... Av någon anledning är ni helt omättliga när det gäller denna genre.

** I förmiddags rök exempelvis Bo Setterlinds trevliga memoarer.




Reservera boken i bibliotekets katalog

Främling

Den 26 februari nästa år är det trettio år sedan Carola blev ett namn på snart sagt allas läppar. Med gul byxdress och bibel i högsta hugg sjöng hon sig in i våra hjärtan, i alla fall för ett tag. Jag var fem år och minns inte direkt själva vinsten, men vet att jag hade en idolbild på väggen. Storasyster och jag fick var sin kassett med Främling, för husfridens skull.

Om Carolas offentliga liv och karriär efter Främling skriver Andreas Ekström och Johanna Koljonen utmärkt och roligt om i Främling - En bok om Carola. De har intervjuat personer som bidragit till Carolas karriär, till exempel Bert Karlsson som gav ut första albumet. Även fans och tidigare medarbetare har fått komma till tals. Det är en ömsint, men ändå inte helt okritisk skildring. Författarna har inte intervjuat Carola, med förklaringen att hon ska kunna ta avstånd från boken eftersom hon inte medverkat till den. Den andra anledningen är "[---] ren rädsla. Vi ville skriva om Carola som den del av den tid och det land hon har verkat i under sina första trettio år i offentligheten. Det perspektivet var vi rädda att tappa om vi konfronterades med hennes personliga utstrålning."

Trots att kassetterna sedan länge är undanstuvade och det är evigheter sedan jag räknade Carola som min idol hade jag ändå glädje av läsningen. För trots allt är Carola mer än en artist, hon är ett svenskt fenomen.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

Keith Jarrett

Keith Jarretts pianoimprovisationer är en oomkullrunkelig hörnsten i mitt musiklyssnande. Liksom i väldigt många andras. Jarretts The Köln Concert från 1975 ska vara en av tidernas mest sålda jazzskivor.

Genrebeteckningen jazz känns emellertid hopplöst snäv i sammanhanget. Utifall att en utomjording – av någon anledning – skulle be mig om en snabb definition av det vi människor brukar kalla musik, sitter jag alltjämt beredd med The Köln Concert.

Rio, Jarretts senaste soloskiva, är i och för sig minst lika lämpad. Här återfinns samma transartade och totalt oplanerade improvisationer; samma kusliga direktkontakt med så gott som hela den västerländska musikhistorien, och lite till.

Rios båda skivor är inspelade så sent som den 9 april 2011, och dokumenterar Jarretts hela konsert på Theatro Municipal i Rio de Janeiro. Enligt ryktet ska applådåskorna knappt ha hunnit mullra ut innan den ökänt perfektionistiske Jarrett ringde upp sin mångåriga samarbetspartner Manfred Eicher, chef över finjazz-skivbolaget ECM. Kvällens utflykter skulle räddas åt eftervärlden.

Rios första improvisationer är förhållandevis introverta och lågmält sökande. Samtidigt mer förtätade än Kölnkonsertens inledande tjugosexminuters-ostinato. Jarrett är sedan 90-talet diagnostiserad med kroniskt trötthetssyndrom, och de snävare format som han numera rör sig inom är ett berikande symtom.

Lekfullheten tilltar efterhand. Jarretts karaktäristiskt gospelanstrukna vänsterhand gör sig påmind och får ofta fungera som sammanhållande kitt, oavsett om det är Bach, Mozart eller As time goes by som de vindlande melodislingorna för tankarna till.

Ibland – och framförallt på cd två – tycks även ljuden från den omgivande sydamerikanska kvällningen sugas in genom konserthusets dörrar och fönster, och vidare ut genom det totalt friktionslösa språkrör som Jarretts väsen utgör. Jarrett spelar inte musik, förklarade någon. Han är musik.

Avslutar med lite gammal youtubiana samt upplysningen att Rio, i likhet med ECM:s övriga utgivning, inte finns tillgänglig via gängse leverantör av strömmad musik. Dock via Ronneby bibliotek!

/Martin



Reservera skivan i bibliotekets katalog

Svängig eftertänksamhet

”Jag pratar om 80-talet. Det var svartvitt för mig, det är mitt starkaste minne.”

Reflexionen är gjord av Luleås stolthet Mattias Alkberg, och saxad ur en krönika från tidningen Stockholms fria. Två enkla små meningar, som jag tror förklarar en del av storheten i Alkbergs digra musik- och poesiproduktion.

Alkberg var, till skillnad från så många andra av dagens popsnören, med då det begav sig. Han växte upp när det var fånigt att ha mössa – till och med inomhus – och var full under natten då Palme sköts. Han kan teckna 80-talet i fler toner än neon och pastell; utan poser referera till såväl gråskalorna i Himmel över Berlin som till gamla fotostatkopierade punkfanzines.

Samtidigt känns Alkberg så väldigt nutida. Likt en populärmusikens encyklopedist sitter han liksom inne med själva summan av dess historiska landvinningar. Han är en indikator på hur dagens pop-/rockmusik egentligen låter, avskalad gängse ironi och trendängsliga reservationer.

Så har det alltid varit, ända sedan hans Bear Quartet började spela musik för över tjugo år sedan. Det handlar så klart om tusentals timmar framför skivspelaren. Men också om tjurskallig ärlighet, framförallt gentemot sig själv. Alkberg blir aldrig bekväm.

På nya skivan Anarkist, som jag den senaste veckan levt i tät symbios med, är allt detta tydligt. Karaktäristiskt dynamiska och skevt svängande popdängor, framförda av musiker som i varje läge har full koll på vad de vill åstadkomma; som vet hur man återanvänder ett gammalt The Byrds-riff, en Talking Heads-trumma eller ett Lou Barlow-skrik.

Den ärliga eftertänksamheten får ta större plats än brukligt. ”En akademisk kvart räcker inte livet ut”, förklaras det i låten Mitt smutsiga blod, och mest kännbar blir hudlösheten i Helgen v. 51. Alkberg sjunger om gamla bjuddrinkar, gamla förebråelser och ångest som arvedel. Med dottern Anna Klara på körsång.

De dagspolitiska utfallen finns samtidigt kvar. ”Två vackert sorgsna ögon. Kamouflerad psykopati”, heter det bland annat, men Alkberg väljer oftast att komplicera framför att förenkla. Talande är det faktum att Anarkist även är en hundrasidig bok, vilken samlar några av Alkbergs artiklar, krönikor och blogginlägg från det senaste decenniet.

Förbannat starkt.

/Martin

Reservera skivan (och boken) i bibliotekets katalog

Blod Eld Död

Min årskull var nog den sista som kunde provocera sina föräldrar med hårdrock. På dagens Hem och skola-möten höjs få uppjagade röster om hur bokstavs-kombinationen KISS bör utläsas, eller vad som händer om man spelar upp Stairway to heaven baklänges.

I fråga om folklighet kan hårdrock (eller metal, för att välja en mer korrekt samlingsbeteckning) numera likställas med gamla tiders folkmusik. Båda har haft låg status hos det kulturella etablissemanget. Båda vilar tungt på traditioner. Båda har ansetts lierade med mörkrets krafter...

Blod Eld Död – en svensk metalhistoria väcker denna typ av funderingar. De stabila kulturskribenterna Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg uppvisar en djup kärlek till sitt ämne. Dock väljer de att angripa den svenska metalen som grävande insider-journalister, snarare än som förbehållslöst headbangande fans. Boken tycks därmed vara skriven för oss som alltid varit intresserade av fenomenet hårdrock, men ansett oss lite för smarta för spandex, nitsuspensoarer och tremolosolon.

Johannesson och Jefferson Klingberg fokuserar på metalscenens framåtrörelse, vilken i de flesta fall varit synonym med en utveckling mot det allt mer extrema. Från heavy metal till thrash-, speed-, death- och slutligen black metal. Och det är kanske i höjd med det sistnämnda steget som folkligheten trots allt inte hänger med. Tack och lov.

För kapitlen om satanistisk black metal, som dominerar boken, är klart provocerande. Genom en lång rad intervjuer och flugan-på-väggen-iakttagelser sätts 90-talets kyrkbränningar in i sitt än i dag högst verksamma sammanhang. Härskna grishuvuden, självstympning på scen, mord, självmord, likmaskar och kaskader av ruttet blod. En religiöst betingad strävan efter kaos, som samtidigt – det måste erkännas – föder ett musikaliskt nyskapande utan motstycke.

Men varför har då black metal-scenen upphört att generera löpsedlar och förlängda Svar direkt-program? En förklaring kan vara den komik som ofta uppstår i den gängse black metal-utövarens strävan efter att vara så "äkta" som möjligt, en komik som inte sällan bemötts med en viss antydan till självironi: ”Varför kör Greven [ökänd black metal-profil] inte bil? Han tycker det är så jävligt att gå.”

En annan förklaring kan vara en övergripande förskjutning i synen på kultur. På 80- och 90-talen levde man fortfarande i efterdyningarna av 70-talets tro på att saker och ting – inklusive ungdomen – kan påverkas och förändras med hjälp av musik. Idag är synen mer luttrad. Kulturen har förpassats till avgränsade reservat, med få kopplingar till det omgivande samhället.

Dagens svenska black metal-scen, med band som Watain i spetsen, tycks hur som helst vara inne på att utmana dessa gränser, vilket gör Blod Eld Död till djupt fascinerande läsning.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Grytt om Kajsa

40-talistgubbarnas grepp om den svenska rockmusikens 70-tal är hårt och obevekligt. Så fort något ska minnas och summeras är det en grånad 60-plussare med skrynklig linnekavaj som minns och summerar? Med svårdechiffrerbara diftonger målas super-8-kolorerade scenerier från Gärdet, Victoriateatern eller Sprängkullsgatan upp. Där hade folk snickarbyxor, slöjdlärarskägg och Gustav-Vasa-frisyrer; besjöng älgar, järnverk och Indokina. Inget ont i det. Dock – likt en enorm, fuktig lovikavante hamnar den svenska proggen lätt lite i vägen.

Detta inser man under läsningen av Boken om mig själv, det vill säga punkdrottningen Kajsa Grytts (född 1961) just utkomna självbiografi. Den tar avstamp i det sena 70-talet, i ett musikaliskt klimat som på några avgörande punkter skiljer sig från det välkända och ovan karikerade. 

För även om punken kanske delade proggens samhällsanalys, så valde den ett diametralt väsensskilt förhållningssätt. Då proggaren ville förändra och förena, ville den mer individualistiska punkaren rasera och ställa sig utanför. Och denna diskrepans kan ses som en rimlig förklaring till att förhållandevis få ur den senare grupperingen gjort offentliga promenader längs minnenas allé (med eller utan linnekostymer).

Boken om mig själv känns således som ett pionjärarbete, samtidigt som titeln kan ses som en liten eftergift åt just framlagda tes. Symtomatiskt är också det faktum att Grytt aldrig reflekterar över epitetet punkdrottning, eller ens placerar sig själv i något musikaliskt fack. Hur som helst är det idel genuina tidsbilder som Grytts rastlösa prosa framkallar: Mögliga replokaler, stearinljus i gamla vinbuteljer, bekanta ansikten i dunklet på Sergels torg, madrasser och pianon som kånkas fram och tillbaka över Söders snömoddiga höjder. Och så Joakim Thåström. Likt en skabbig version av Carrie Bradshaws Mr. Big utgör han sammanhangens gäckande nav.

70- blir 80-, 90- och 00-tal. Grytt leder suveräna Tant Strul, bildar duo med Malena Jönsson och startar sedermera solokarriär. Parallellt jobbar hon periodvis som behandlingsassistent, och hinner även med en sejour inom reklambranchen. Ett lätt kaotiskt privatliv, vari bland andra en vitnäst Plura Jonsson snubblar förbi, ger henne ständigt nya törnar, och bokstavskombinationen ADHD dyker upp vid ett flertal tillfällen.

Man blir djupt tagen, av Grytts ärlighet, kreativitet, engagemang och starka tro på både sig själv och på människor i hennes närhet. Samtidigt slås man av den ständiga kamp som kombinationen kvinna och musikutövande har inneburit. Exempelvis Eldkvarn kan haspla ur sig den ena mellanskivan efter den andra, och ändå räknas som orubblig rockinstitution. För Kajsa Grytt handlar det hela tiden om att återlansera sig själv.

Vilket hon i och för sig gör med den äran. Lyssna på den strålande nya skivan En kvinna under påverkan.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Reservera skivan En kvinna under påverkan i bibliotekets katalog

Oväntad läsning

I kategorin "Bok jag aldrig hade trott att jag skulle läsa" kan jag nu sortera in Jag är Ozzy av Ozzy Osbourne. Den var en "på köpet"-bok och jag tänkte att varför inte.

Ozzy Osbourne föddes 1948 som John Osbourne i Aston, en förort till Birmingham. En smågangster redan i unga år som längtade bort från vardagslivet och ville spela musik. Eller i alla fall göra vad som helst som inte var industriarbete i hemstaden. I boken berättar han, så som han kommer ihåg det, om sitt liv fram till idag, om tiden med Black Sabbath, om solokarriären, om sin fru Sharon och deras speciella relation som hållit trots häftiga bråk och det faktum att han en gång försökte döda henne. Och om det ständiga missbruket av alkohol och droger. Trots att han varit mer eller mindre påverkad varenda dag i kanske ett fyrtiotal år är den enda åkomma han har förhöjt kolesterolvärde.

Jag har aldrig lyssnat på Ozzy Osbourne eller Black Sabbath. För mig var Ozzy Osbourne ett stammande, svärande, darrande vrak som ständigt trampade runt i hundarnas exkrementer i TV-serien The Osbournes. Jag kan inte direkt säga att min bild har ändrats efter att jag läst boken, men den har blivit lite mer nyanserad. För trots sin framgång verkar Ozzy inte ta något för givet. Det nämns bara ett fåtal gånger i texten att det låg hårt arbete bakom framgången. I övrigt framställs det mest som en slump.

Jag är Ozzy är inte en bok man läser för det vackra språkets skull. Det konsekventa användandet av "vart" istället för "varit", "du vet" och "jag menar" som inledning på meningar luktar talspråk. Men det gör inte så mycket. Det är faktiskt ganska intressant trots allt. Även för ett icke-fan.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

Svängig bossa med bok

Hängivna lyssnare av musik från förr vill ofta åt det så kallat ”äkta”; det allra mest genuina och ursprungliga. Primitiva inspelningar på otympliga format som genom mirakel har räddats åt eftervärlden. De ska gärna vittna om den gamla onda tidens enkla liv, bland alligatorer och lynchmobbar vid något stinkande mississippidelta. Vid sidan av flaskan är musicerandet den enda ljusglimten, en hoppingivande kanal till högre eller (och kanske ännu hellre) lägre makter.     

Den som vill botanisera i den brasilianska musikgenren bossa nova måste dock relativisera dylika ideal. Anledningen står snart klar: Bossa novan skydde per definition allt gammalt och ”äkta”.

”Femtio års utveckling på fem” var Juscelino Kubitscheks devis då han tillträde den brasilianska presidentposten år 1956. Med arkitekten Oscar Niemeyer i spetsen började han modernisera landet i en minst sagt rasande hastighet. Folk som gitarristen João Gilberto, kompositören Antônio Carlos Jobin och poeten och textförfattaren Vinícius de Moraes lät sig hänföras av medelklassens sanslöst optimistiska framtidstro. Genom att samtidigt ge lite lagom efter för tidens nordamerikanska kulturimperialism hade de snart skapat bossa novan, ett soundtrack lika genuint och bakåtblickande som den på tre år uppförda huvudstaden Brasília. 

Om detta kan man läsa i den 76-sidiga lilla bok som medföljer den nya dubbel-CD:n Bossa nova and the rise of Brazilian music in the 1960s. Bakom samlingen ligger det välrenommerade skivbolaget Soul jazz records, och med sitt infospäckade extramatrialet blir utgåvan ett gott komplement till ens vanliga Spotifylyssnande.

Viktigast är ju dock själva musiken, som onekligen svänger så det svartnar. Och även om jag hittills försökt att beskriva bossa novans rotlösa ytlighet, så måste man till syvende och sist även erkänna följande: Liksom inom de flesta musikgenrer fanns det en sönderkommersialiserad och en "riktig" bossa nova. Här är det så klart fråga om den senare, fjärran såväl Stan Getz som iskall hotellobbymuzak. Inte ens någon piffig girl from Ipanema hoppsar förbi.

Istället idel bländade musikutövande. Det afrikanska släktskapen framträder med tydlighet och en del av rytmsektionerna uppvisar en närmast överjordisk natur. För tillfället är det framför allt Ponteio med Edu Lobo och Carcará med Zélia Barbosa som jag inte kan få nog av.

/Martin

Reservera skivan i bibliotekets katalog

En punkare om Pink Floyd

Det här blogginlägget påbörjade jag redan innan jag ens hade öppnat Bengt Liljegrens Pink Floyd –musiken, människorna, myterna. I samma stund som jag hörde talas om boken tyckte jag mig ha den perfekta vinklingen klar: En gammal skånepunkare skriver om sin absoluta antites, den överpretentiösa rockdinosaurien Pink Floyd!

Liljegrens förflutna i punkband som Garbochock och Underjordiska Lyxorkestern såg jag alltså som en pikant detalj i sammanhanget, en bakgrund som borde göra föreliggande biografi till ett verkligt sprakande möte mellan två populärkulturella motpoler. 

Men redan i bokens förord tar Liljegren udden av denna vinkling. Med självdistans refererar han till Sex Pistols-sångaren Johnny Rottens tal om att han egentligen alltid har högaktat Pink Floyd, trots ungdomsårens I HATE Pink Floyd-t-shirt. Det slår mig att rockmusik inte längre tycks kunna piska upp några starkare känslosvallningar. Barrikaderna är rivna, skyttegravarna igensopade, gränsdragningarna utsuddade. Bill Haley, Pink Floyd, Sex Pistols och Nirvana hör hemma i samma ofarligt museala musikhistoria, och rockmusik har helt enkelt blivit ett ämne för historiker.

Bengt Liljegren tillhör numera ovan nämnda yrkesgrupp, och har tegelstenar om Alexander den store, Karl XII och Adolf Hitler på meritlistan. Till denna kan nu alltså även en strikt kronologiskt redogörelse för Pink Floyds långa karriär, från starten i Cambridges konstskolekretsar till återföreningen under Liv 8-galan 2005, adderas. Liljegrens bok tillför inte något nytt i ämnet, men historien om Pink Floyd är väl värd att återberättas.

Framförallt är det Roger ”Syd” Barretts öde som aldrig upphör att fascinera. Barrett var Pink Floyds första frontfigur och hjärnan bakom det legendariska debutalbumet The Piper at the Gates of Dawn från 1967. Ett år senare hade han gjort sig omöjlig som bandmedlem. De märkliga nycker som länge bara avfärdats som LSD-rusiga divalater visade sig då vara symtom på allvarlig psykisk ohälsa. Avsnitten om de knappt tjugoåriga bandkollegornas svårigheter att hantera Barretts successiva insjuknande är gripande läsning. Ingen vågade ge Barrett sparken. Istället ”glömde” man att säga till när det var dags för spelning.

Pink Floyd tog sig nya former, och skapade storsäljande konceptproduktioner som Dark Side of the Moon och The Wall. Barrett hade då sedan länge brutit kontakten, med såväl omvärlden som med sitt gamla jag. Först mot slutet av 90-talet började det att florera foton och korta filmsnuttar på en tunnhårig, lätt överviktig, men hyfsat välklädd engelsk pensionär. Han tog en cykeltur, hämtade tidningen eller rensade ogräs. Farbrorn var enligt rykten ”Syd” Barrett, även om han själv var den siste att kännas vid sitt gamla smeknamn.

Barrett dog 2006. Rockmusikens hädangång kan förmodligen dateras till ett par år tidigare.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Sonja Åkesson på skiva

Jag lever ett lugnt liv

På Drottninggatan 83 a på dagarna.

Snyter ungar och putsar golv
och kopparpottor
och kokar rotmos och pölsa.

Ovanstående rader är ganska välkända. Man kan förmodligen recitera dem i de flesta läger, utan att sedan bli bespottad som verklighetens-folkföraktande kultursnobb. Skalden är Sonja Åkesson och dikten heter "Självbiografi (replik till Ferlinghetti)". Den är hämtad från Åkessons genombrottssamling Husefrid från 1963, ett portalverk för den så kallat nyenkla diktartraditionen. Från och med Husefrid blev det carte blanche för poeter att slänga sig med ord som åkej, pöstårta, syföreningsmöte, Gittan, Hyland och sjukförsäkringsbesked. Chosefri kommunikation med läsaren stod plötsligt i högre kurs än tidigare generationers metafortyngda själsuttryck.

Den nysläppta skivan Sonja Åkesson tolkad av inleds av just "Självbiografi (replik till Ferlinghetti)", tonsatt och insjungen av urpunkaren Kajsa Grytt. Stafettpinnen lämnas sedan vidare till ytterligare elva kvinnliga musikprofiler, som alla har gjort musikaliska versioner av varsin Åkesson-dikt.

Till en början närmar jag mig skivan med viss misstänksamhet. Musik är inte vad jag i första hand förknippar Sonja Åkessons ojämna högermarginaler med. En plågsamt påträngande tystnad har känts som ett mer passande ackompanjemang, utsmyckat med lite barnskrik, avlägset gatubuller och en plikttroget tickande köksklocka.

Men redan under spår tre, Britta Perssons ohämmat svängiga framförande av "Man får göra det bästa av allt" infinner sig gåshuden. Persson drar och sliter i Åkessons ironiska vardagsinventering, och plötsligt inser jag att det är så här det ska kännas. Att det nog var så här Åkessons lyrik upplevdes när det begav sig. Att hennes både feministiskt och formmässigt revolutionerande dikter verkligen krängde. Och då troligtvis utan den folkhemsromantiserande distans som 10-talsmänniskan lätt intar gentemot Åkessons ryamattor, pölsor och cigarettstumpar.

Britta Persson ger mig således en nyckel, och snart hittar jag samma kärleksfullt respektlösa kvaliteter hos flera av de övriga numren. Annika Norlin, Lena Swanberg och Frida Hyvönen lyckas kanske allra bäst, kongenialt uppburna av det luftigt lyhörda husbandet. Jonas Kullhammars träblås, Martin Hederos klaviatur, Johan Berthlings bas och Fredrik Sandstens trummor fungerar alla som inspirerande samtalspartners.

/Martin

Reservera skivan i bibliotekets katalog

Laurie Anderson

Idén om the Great American Novel har i den nordamerikanska litteraturhistorien varit både ett rättesnöre och en skrivkrampsframkallare. Många är de som antagit utmaningen att i romanform sätta fingret på kärnan i den amerikanska identiteten. Några anses ha varit snubblande nära att lyckas. Jag tänker på författare som Mark Twain, F. Scott Fitzgerald, Harper Lee, Joyce Carol Oates och Jonathan Franzen.

Violinisten, låtskrivaren och performenceartisten Laurie Anderson skriver inga romaner. Trots det känns det relevant att presentera henne med just gjorda inledning. Med en lång rad skivor, performances och multimediashower har hon under mer än fyrtio års tid försökt att ringa in sitt hemlands mångfacetterade väsen, inte sällan med en lätt ironisk distans. För det mesta har hon hållit sig inom snävt avantgardistiska konstkretsar, men har då och då även kunnat skymtas i mer populärkulturella sammanhang. 1982 fick hon oväntat en hit med den åtta minuter långa O, superman, för svenskar odödliggjord genom NileCitys surrealistiska Katten Gustaf-sketch.

Homeland är hennes första skiva på nio år. Det är ett förhållandevis lättlyssnat, men i övrigt typiskt Laurie Anderson-alster. Drömskt svepande, fioldominerade låtar, utsmyckade med allt från John Zorns vansinnessaxofon, Antony Hegartys körsång och maken Lou Reeds lågmälda alltiallo-fixande. De lugnt resonerande texterna tar avstamp i rader som ”It´s a good time for bankers and winners and sailors”, och ”Let´s say you´re invited to be on Oprah”. Som lyssnare lutar man sig genast tillbaka, trygg i händerna på en av de stora amerikanska berättarna.

/Martin

Reservera skivan i bibliotekets katalog

Jamaica – Sverige tur & retur

”Europas japaner” är en inte helt ovanlig beskrivning av svenskar som utövar populärkultur. Epitetet syftar dels på våra brister som innovatörer, dels på vår förmåga att apa efter och ibland även utveckla diverse utländska företeelser. Fenomenet har varit tydligt i det så kallade svenska popundret, men även i mer undanskymda genrer.

Den svenska reggaen är ett ovanligt lyckat exempel så en sådan genre. Detta inser jag efter att ha fördjupat mig i journalisten Kristian Lönners imponerande pionjärarbete Jamaica – Sverige tur & retur : berättelsen om svensk reggae. Med utgångspunkt i den då okände Bob Marleys besök i en villa i Nockeby 1971 (han sov av någon anledning i pannrummet) redogör Lönner för hela den svenska utvecklingen fram till dags dato, då svenska reggaeproducenter sitter och knåpar ihop rytmer och bakgrunder som sedan förvandlas till stora hitar på Jamaica. Titelns ”tur & retur” är således talande.

Källmaterialet är digert och Lönner har fått till intervjuer med en lång rad framträdande profiler: Thomas Gylling, Tony Ellis, Internal Dread, Kapten Röd, Svenska Akademin, för att bara nämna några få. Mest epokgörande känns kanske ändå Peps Persson, vars musikalitet och sprudlande nyfikenhet är den mylla som svensk reggae vuxit fram ur. Framförallt hans skiva Hög standard från 1975 är viktig. En oerhört högt lagd ribba.

Inom initierade kretsar ses Kristian Lönners bok som en efterlängtat standardverk. Troligt är att den även resulterar i att en vidare läsekrets (inklusive undertecknad) får upp ögonen för svensk reggae.

PS. En trevlig intervju med författaren hittar man här.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Hanna Elmquist

Kvinnliga jazzvokalister finns det gott om. Vissa utmanar och tänjer gränser, andra ackompanjerar parmiddagar och glöggmingel. Själv föredrar jag den förstnämnda kategorin, musiker som exempelvis Paavos Sofia Jernberg, som vägrar att skriva under på att jazzen skulle vara död och sakna utvecklingspotential.

Hanna Elmquist placerar sig i en tredje kategori, någonstans mellan de två andra. Hennes skiva Spring, ett av bibliotekets senaste inköp, står ganska djupt rotad i den akustiska jazzens mittfåra. Den smeker för det mesta medhårs, men utan att för den skull bli det minsta ointressant. Skivan skulle säkert kunna fungera som bakgrundskuliss, men har samtidigt väldigt mycket att ge vid en fokuserad lyssning. I Elmquists röst framträder då stora kvaliteter. Där finns en viss elegant släpighet, som kan föra tankarna till Billie Holiday och Anita O’Day, liksom en chosefri och mogen självsäkerhet. Vid enstaka tillfällen tycker man sig även skymta en och annan Zetterlundsk folkton.

Självsäkerheten kan förmodligen härledas till det faktum att Elmquist själv skrivit de flesta av skivans låtar. Melodierna svänger och texternas obligatoriska små vardagsbetraktelser är långt ifrån klichétyngda. Medmusikanten Björn Jansson står för ett par av kompositionerna och hans ganska sparsmakade och skenbart förströdda saxofon-, flöjt- och klarinettspel präglas av lyrisk känsla i Wayne Shorters anda. Pianisten Daniel Tilling har en något mer framskjuten roll, ibland med strama, dissonanta staccaton, ibland med mer böljande utsvävningar. Allt hålls på ett förträffligt sätt ihop av Lars Ekmans bas och Daniel Fredrikssons trummor. Ett gott hantverk, helt enkelt.

/Martin

reservera skivan i bibliotekets katalog