”Pojke slukar universum” av Trent Dalton

Prisbelönt och lovordad - en ordentligt hyllad debut av en australiensare som skrivit en otroligt originell berättelse med självbiografiska inslag. Det är en historia om framför allt syskonskap, men också villkorslös kärlek, familjerelationer, vänskap - paketerad som thriller alternativt uppväxtroman. Fängslande, oavsett!

Och det är 1980-tal, allt utspelar sig i Brisbane, Australien, och det är den unge Eli som berättar, Eli vars storebror August är stum. Eller - egentligen - slutade prata i 6-årsåldern och kommunicerar numera istället genom att skriva i luften med sitt pekfinger. Deras pappa har stuckit, deras mamma knarkar, deras styvpappa är heroinlangare.  Så den mest pålitliga vuxna i Elis liv är Slim, en ökänd brottsling med nationellt rekord i flest fängelserymningar. Men som den ovanliga unge Eli är, försöker han följa sitt hjärta och förstå vad som krävs för att bli en god människa. Dessvärre ställer ödet hela tiden hinder i hans väg, och det största av alla är Tytus Broz, stadens meste välgörare, i Elis värld dessutom en beryktade knarkkung - men också något så mycket värre, som de väl sent blir varse... Och än mer komplicerat blir det. För Eli blir så småningom kär, möter riktigt onda typer och gör allt för att rädda sin mamma. Och om han bara lyckas med det kanske hans planer på att bli en framgångsrik journalist en dag kan bli verklighet.

Vilken berättarglädje! Eli är rättrådig som få, aningslös på gränsen till dumhet ibland - men så älskvärd! Hans filosofiska betraktelser blandat med svart humor, ger mig som läsare en bok som berör - dels för att pojkarna på så många olika sätt är så utsatta i sina olika dysfunktionella miljöer, men också för att här finns en magi, en fantasifullhet - pojkarna emellan - som skimrar så vackert. Och det är en bok som växer, ju längre in i den man kommer. Det här tyckte jag mycket om, och rekommenderar å det varmaste!

/Tuija

Reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida.

Än klappar hjärtan av Helena von Zweigbergk

Ibland kan oplanerad semesterläsning ge mersmak, och så var verkligen fallet här. Länge har jag tänkt att jag borde läsa något av Zweigbergks vuxenromaner och slumpen avgjorde just denna titel från 2013. Synnerligen välskrivet, med suverän fingertoppskänsla för olika perspektiv på hur människor uppfattar varandra och varandras handlingar – och här handlar det framför allt om syskonrelationer.

Det är berättelsen om de tre systrarna Astrid, Sandra och Lena och deras sista sommar i treenighet. Tre systrar som lever väsensskilda liv, har synnerligen komplicerade förhållanden till varandra, och avundas och fördömer varandra i ett aldrig sinande flöde. Till Astrids äldste sons student dyker pojkens biologiska pappa upp, mannen som vände upp och ned på Astrids liv och drömmar när han i småbarnsåren bara stack ifrån alltihop. Detta möte vänder än en gång upp och ned på precis allt i Astrids liv – men även andras. Sandra äktenskap och dansrörelse står på ruinens brant och hon vet inte hur eller hur länge hon ska kunna rodda runt både liv och verksamhet utan stöd. Och lillasyster Lena har mitt i alltihop fått ett ödesmättat cancerbesked. Deras mamma borde kanske vara spindeln i nätet, men riktigt så fungerar inte familjen – snarare blir hon en ganska anonym sambandscentral och allt som händer döttrarna under sommaren speglas snarare genom systrarnas ögon.

Inte helt oväntat ter sig både nuet och det förflutna oerhört olika ur respektives perspektiv och det är det här växelvisa berättandet som gör boken så intressant, så mitt-i-prick, hur man ser på ett syskons agerande utifrån sina egna kritiska ögon och utgångspunkt. Tänk att kritiken alltid ska ligga så nära till hands… Men under allt finns trots allt någon form av kärlek och kanske förlåtelse. Och framför allt vägar ut och vägar framåt. Även för självupptagna, vilsna kvinnor. Mycket läsvärt och berörande!

/Tuija

Beställ boken på biblioteket hemsida. Finns även som e-bok, ljudbok och i stor stil.

Ormbunkslandet nominerad till Augustpriset

En utav årets nomineringar till Augustpriset, i barn- och ungdomsklassen - ett mycket modigt val, måste jag säga! En strålande och stark bok, med en alldeles egen lyskraft, om incest mellan syskon - ett tabubelagt ämne som det nästan aldrig pratas om, än mindre skrivs om. Katarina von Bredow gjorde det (1991!), i den starka och oerhört mycket lästa "Syskonkärlek" (som Elin Bengtsson faktiskt refererar till - huvudkaraktären Margit har läst den, men konstaterar att de åtminstone hade olika pappor..). Men få vågar beröra detta... och - i ärlighetens namn kan det ju inte vara ett jättevanligt fenomen att två syskon har så starka känslor för varandra att de inleder en sexuell relation. Men likväl förekommer det, och att döma av intresset för Bredows bok så är det fascinerande att läsa om. Augustnomineringen för Ormbunkslandet motiverades såhär: "Margit och Mika är ett. Intimt sammansvetsade, älskande. Men de är också syskon, och medvetna om att deras kärlek inte är accepterad. Så Mika bryter upp, och övergiven reser Margit till Malmö, möter nya människor och engagerar sig politiskt. Men Mika finns kvar närmast hjärtat. Elin Bengtssons ungdomsroman handlar om det kanske allra mest förbjudna: incest. Med ett poetiskt och symbolmättat språk vidgar och utmanar hon synen på sexualitet och vilken kärlek som får och inte får finnas."

Jag kan bara instämma. Det förbjudna, som många betraktar som onormala, sjuka, äckliga är bevisligen kittlande. Men ingenting kunde vara naturligare för Margit och Mika. Men deras dilemma ställs på sin spets när Mika, efter alla år av spott och spe i skolan där alla misstänkt detta (förmodligen även föräldrarna, anar man), utan att förbereda Margit bestämmer sig för att söka sig till lumpen efter gymnasiet. Margits värld rasar, hon flyr tillvaron innan hon ens hunnit ta studenten, köper en enkel biljett till Malmö - och blir kvar där. Genom sitt vacuum lyckas hon ändå skaffa sig  nya vänner, och som de politiska aktivister de är, och Margit blir, demonstrerar de, ockuperar hus etc. Och i en av tjejerna blir Margit faktiskt kär. Så det finns hopp om livet. Men såret efter Mika kommer ändå aldrig att läka. Han är hennes andra halva, hur långt ifrån varandra de än kommer att leva.

 Det är så lätt att känna med Margit i alla hennes val och kval. Men även Mikas. Det här är lågmäld dramatik på hög nivå, välskrivet och äkta, och rekommenderas varmt!

/Tuija 

Beställ boken i biblioteket katalog