Står det kvar någon gammal tummad pocket av Irma Carrasco i bokhyllan? Kan du din Max Mirebalais? Karibiens Fernando Pessoa, brukar han visst kallas. Är det snart dags att läsa om Segundo José Heredias Saturnalier? Och åter stifta bekantskap med Elisenda, det mest gripande kvinnoporträttet i hela Venezuelas litteratur under 1900-talets andra hälft!
Skulle inte tro det. Mirebalais, Carrasco och Heredia är hämtade från Nazistlitteratur i Amerika, en litteraturhistorisk samling författarpresentationer publicerad någon gång kring år 2030. Bara påhitt alltså.
Den chilenska författaren Roberto Bolaño, en av mina absoluta favoriter, är i farten igen. Eller var, så klart. Bolaño gick bort 2003, efter att förgäves ha väntat på en ny lever. Nazistlitteratur i Amerika gavs ursprungligen ut 1996, men är den senaste av Lena E. Heymans hittills fem suveräna Bolaño-översättningar.
Det rör sig om klassisk satir. Bolaño vill sticka hål på föreställningen om den upphöjt ädelmodige författaren; om det a priori goda i att syssla med litteratur. En ganska billig poäng, kan man tycka. Som dessutom dunkas in redan med bokens titel.
Men jag fortsätter att läsa. Plöjer med storögd fascination genom alla de trettiotre minibiografierna. Det är svårt att inte le åt kubanen Pérez Masóns i övrigt oklanderligt trevliga roman De fattigas soppa, vars första bokstäver i varje kapitel bildar akrostikonen LEVE HITLER, USA KOM GENAST HIT och SKIT PÅ ER ALLIHOP. Eller bli akut nyfiken på Luiz Fontaine de Souzas fem band tjocka – men ända långt ifrån fullbordade – Kritik av Sartes Varat och Intet
Vad som fängslar är den överallt framsprängande kärleken till litteraturens världar, samt besattheten av att hinna kartlägga alla dunkelt upplysta vinklar och vrår (Bolaño är därvidlag Borges mest hängivna mantelaxlare).
Även om det i bästa fall är medelmåttor som porträtteras framställs litteraturen som en obönhörlig kraft i sig. Oavhängig politik, moral och mänsklig skröplighet. Jag återkallar omtumlande läsupplevelser som Célines Resa till nattens ände och Hamsuns Markens gröda. Verk som lyfter så högt över det ideologiska mörker deras upphovsmän famlade i.
Vad som fängslar är den överallt framsprängande kärleken till litteraturens världar, samt besattheten av att hinna kartlägga alla dunkelt upplysta vinklar och vrår (Bolaño är därvidlag Borges mest hängivna mantelaxlare).
Även om det i bästa fall är medelmåttor som porträtteras framställs litteraturen som en obönhörlig kraft i sig. Oavhängig politik, moral och mänsklig skröplighet. Jag återkallar omtumlande läsupplevelser som Célines Resa till nattens ände och Hamsuns Markens gröda. Verk som lyfter så högt över det ideologiska mörker deras upphovsmän famlade i.
Möjligen är detta att dra för stora växlar på en egentligen ganska bagatellartad bok. Men det är svårt att inte låta Nazistlitteratur i Amerika korrespondera med Bolaños senare mästerverk, som De vilda detektiverna och 2666. Börja med någon av dem, om du ännu inte upptäckt Bolaño. Sedan är du fast.
