I, Claudius

 

Lyckad konst är ofta resultatet av begränsningar; av att upphovsmakarna tvingats kanalisera sin skapariver genom ett på förhand fastslaget ramverk. Det kan röra sig om en sonettkrans, en tolvtonsskala, yrselframkallande kameraförningar enligt danska filmdogmer.

Eller BBC:s inrökta gamla studiokulisser. Som när I, Claudius, Robert Graves roman om romarrikets mest intrigfulla sekel (tiden kring Kristi födelse), år 1976 äntligen skulle filmatiseras.

Inga sjöslag, ingen urflippad technicolor, ingen Charlton Heston. Istället ett tio timmar långt tv-kammarspel. På syrlig stiff-upper-lipengelska, med bara hjälpligt dolda 70-talsfrisyrer och högst en handfull statister. Något slags Coronation Street för Oxfordöverliggare.

Det finns något härligt kaxigt i detta; 70-talets självsäkra tro på tv-teaterns unika gestaltningsmöjligheter. Samtidigt lär den exteriöra återhållsamheten vittna om en ängslan, en respekt för den så kallade Curse of Claudius.

För redan på 30-talet gjorde Josef von Sternberg ett mastodontfilmsförsök av Graves historia. Inspelningen fick avbrytas efter att stjärnan Merle Oberon (som spelade Claudius farmor Livia Drusilla och dessutom var gift med filmens producent) skadats allvarligt i en bilolycka.

Och förbannelsen var högst verksam även 1976. Flera bakomkameranarbetare förolyckades under inspelningen, och manusförfattaren Jack Pullman dog av en hjärtattack strax därefter. Kusligast – enligt folk som var med – ska dock förevigandet av kejsare Augustus dödsögonblick ha varit. I exakt samma stund som skådespelaren Brian Blessed låtsades somna in blev hela studion ödesmättat strömlös.

Handlingen i I, Claudius skrivs återberättande fram av den bittert åldrade titelrollen själv, stressad och paranoid av fruktan för nya förgiftningsförsök. Derek Jacobi är suverän som den haltande och försynt stammande ynglingen Claudius, som anses för dum och efterbliven för att behöva oskadliggöras i den blodiga maktkamp som rasar omkring honom.

Och ännu bättre är Jacobi när Claudius efter åtskilliga decennier står som ensam herre på täppan, och motvilligt – men med klassisk Shakespeariansk pondus – kan beträda det livsfarliga kejsarämbetet. Snarare trots än tack vare gammelmanssminkningen. För att göra sig fri från den sällsynt otympliga ansiktsmasken ska Jacobi ha tvingats avsluta varje inspelningsdag på bottnen av ett badkar, andandes genom snorkel.

Att I, Claudius alltid placerar sig högt när tidernas bästa tv-serier ska listas är i mycket ett resultat av lysande skådespelarinsatser. Utöver Jacobi märks exempelvis Siân Pillips som den reservationslöst genomonda Livia Drusilla, och John Hurt som den genuint äcklige Caligula.

Min personliga favorit är emellertid Brian Blessed, här miltals från de helskäggiga gaphalsar han vanligtvis gestaltar. En av regissören Herbert Wises grundläggande snilleinsikter var nämligen att Augustus ärvda halvgudastatus inte emanerade från honom själv, utan från den dyrkande omgivningen. Blessed kapade därför såväl skägg som uppblåsta manér, och myste runt framför dekorerna som vore det på heltäckningsmattan hemma i eget kök. Bombasmerna kunde sedan sparas till detta klassiska ögonblick.

Bibliotekets fullmatade DVD-box I, Claudius har hängt med ett tag nu. Skiva 4 var under en tid försvunnen, och inte sällan återfinns någon av de övriga i kön till slipmaskinen. Så passa på att låna hem den! Men bered dig på en livslång kärleksaffär.

/Martin

Reservera tv-serien (och böckerna för guds skull!) i bibliotekets katalog.

Qou Vadis - se filmen och läs boken

Nu har jag frångått mina normala läsvanor och lyckats få tag på en nobelpristagare. Polacken Henryk Sienkiewicz fick ta emot nobelpriset redan 1905 för sin roman Quo vadis. Handlingen utspelar sig i Rom under kejsar Neros tid, då kristendomen sågs som en kufisk sekt och skulle utrotas. Samtidigt som det är en historisk berättelse är det också en kärlekshistoria. Romaren och härföraren  Marcus Vinicius förälskar sig i ”slavflickan” Lygia som är kristen.

Som i alla berättelser om Rom och deras maktfullkomliga kejsare är det en osäker tid att leva i. Förutom en omöjlig kärlekshistoria får man följa hur en ny religion växer fram och hur den gamla kämpar för att hålla förändringen tillbaka.

Filmatiseringens huvudroller görs av Robert Taylor och Deborah Kerr, men den som gör en fantastisk rollprestation är Peter Ustinov (mer känd som Hercule Poirot) som kejsar Nero. Filmen fick åtta Oscarsnomineringen året den släpptes och får räknas som en klassiker, det är en riktig kostymfilm som tar närmare 3 timmar att se.

Jag kan varmt rekommendera filmen en dag när du har gott om tid och boken är säkert lika bra. Så här mot slutet får jag medge att jag nöjde mig med filmen och ströläste mest lite i boken för att kolla om historierna stämde. Vad jag kan se stämmer bok och film ovanligt bra överens och det kan möjligtvis bero på att den version av boken vi har är ett sammandrag. Det förklarar också varför jag hade för mig att boken skulle vara i 2 delar. Om någon har läst hela boken kan ni kanske berätta om ni saknar något i filmen?

/ Anneli

Reservera boken i vår katalog.

Reservera filmen i vår katalog.