Våldets barn

Utvärderingen av mellandagarnas läsprojekt faller sällan väl ut. Det är ju alltid så mycket annat som ska hinnas med. Kostymer ska kemtvättas, kinaschacksbataljer ska utkämpas, isar ska beskrinnas. I år hann jag i alla fall drygt halvvägs i Doris Lessings romanserie Våldets barn (1952-1969), i folkmun även känd som Martha Quest-serien.

Och nog rör det sig om ett ganska folkligt nobelpristagarverk, åtminstone seriens två första böcker (Martha och Bra gift) och i alla fall i de folksegment som ser till att såväl Gudrun Sjödén som undertecknad har jobb att gå till. Att inte ta den lätt naiva, tappert kämpande Martha till sitt hjärta är hur som helst en omöjlighet.

Närgånget skildras hur hon krånglar sig ur tonårens förvirring, går på danser, grälar med sin mor, söker tröst hos sin far, får jobb på kontor, gifter sig kärlekslöst, blir med barn… En uppväxtskildring bland alla andra, om det inte vore för tiden och platsen – 1930- och 40-talets Sydrhodesia (nuvarande Zimbabwe).

Det kolonialistiska förtrycket är ständigt närvarande, speglat i Marthas efterhand allt klarare blick. Hon kommer succesivt till insikt om apartheidsystemets absurditeter, men har länge svårt att kombinera sin växande medvetenhet med en frigörelse på det privata planet. Ju större gester, desto lättare att trassla in sig i den borgerliga omgivningens nät.

Mest drabbar emellertid den skoningslösa självironi som finns inbäddad i porträttet av den stundtals ganska osympatiska Martha. Hennes livsöde sammanfaller i mycket med Lessings egna, och behandlas med samma kärvt kärleksfulla sarkasmer som präglar (här kommer en kanske väl halsbrytande jämförelse) Ivar Lo-Johanssons självbiografiska svit från samma tid.

I seriens tredje del, En fläkt av stormen, har ironierna tagit överhanden. Martha har engagerat sig i traktens kommunistparti, vars handlingsförlamade verklighetsfrånvändhet kör både partiet och romanen i botten. Tillsammans med läsaren famlar Martha länge i ett fascinerande töcken av mötesexerciser, som synes ett resultat av att Lessing – under tiden för skrivandet av romanen – just hade vänt kommunismen ryggen.

Stark läsning i vilket fall, och utmaningarna lär väl knappast bli färre. I de två avslutande delarna av Våldets barn, publicerade en bit in på 60-talet, skärps tonen (har jag hört). De markerar början på Lessings ökända science fiction-epok och spänner en svåröverträffad båge från 1800-talets bildningsromaner, via 1900-talets optimistiska frigörelseiver, till 2000-talets bittra tillnyktring.

 

/Martin

Reservera böckerna i bibliotekets katalog 

Jean Rhys

 

 

 

 

 

 

 

 

Jean Rhys liv är som en roman – en roman av Jean Rhys.

Hon föds som Ella Gwendolen Rees Williams, år 1890 på den karibiska ön Dominica. Fadern är walesisk läkare och modern kreol – ett luddigt begrepp som i detta fall etiketterar en tredje generationens kolonisatör av skotskt ursprung.

Sjutton år gammal flyttar Ella till sin faster i England, fylld av de skådespelardrömmar som snart ger henne en plats på Royal Academy of Dramatic Art. Ett brev från skolan till Ellas far kväver dock karriären i sin linda. Rektorn har synpunkter på Ellas västindiska accent, förklarar att den gör henne omöjlig i betydande roller.

Brevet blir en biljett till Londons skymningsvärldar; till en spritmarinerad tillvaro i prostitutionens gränsland. En av de män som Ella söker försörjning hos är författaren och kritikern Ford Madox Ford. Han lär henne att omvandla dagboksanteckningar till romantext, råder henne att anta den chicka pseudonymen Jean Rhys, och ser till att en serie böcker publiceras. Det fungerar ett tag, men efter fjärde romanen, God morgon midnatt! (1939), tystnar Rhys som författare; försvinner längre in i dimmorna.

Långt senare ska BBC göra en radiodramatisering av en av Rhys berättelser. Man betvivlar att hon är i livet, men sätter i alla fall in en annons i tidningen. Vilket ger resultat. En skröplig Rhys hör av sig från sitt hem i Devonshire, en förläggare rycker ut och 1966 – efter att Rhys tredje make gått ur tiden – kan så mästerverket Sargassohavet (Wide Sargasso Sea) färdigställas.

Sargassohavet är en så kallad prequel, där Rhys tar utgångspunkt i Charlotte Brontës Jane Eyre. Med sina egna erfarenheter som tillhygge river hon ogenerat i denna viktorianska klassikers hjälpligt bandagerade sår, det vill säga historien om Rochesters första fru, den galna kreolkvinnan på vinden. Rhys kallar henne Antoinette och frambesvärjer i suggestiva sekvenser hennes uppväxt i det tidiga 1800-talets Västindien. Ett vilt blomstrande paradis, vari man emellertid redan på de första sidorna kan känna en stank av förruttnelse.

Den brittiska slaverinäringen har just förbjudits. Kolonisatörerna väntar förgäves på kompensation och värst är det för kreolerna. Antoinette och hennes mamma betraktas av britterna som ociviliserat pack, samtidigt som den hämndlystna urbefolkningen börjar vända sig emot dem. Den stenhårda oförsonligheten i Antoinettes abrupt avslutade vänskap med den svarta flickan Tia är hänsynslöst drabbande läsning.

Enda tänkbara räddningen är att få giftas bort, som del i någon affärsuppgörelse. Antoinette är alltså bakbunden med dubbla rep – som kreol och som ung kvinna. Och det är just denna samkörning av rasistiskt och patriarkalt förtryck som gjort Sargassohavet till en så kallat postkolonial klassiker. Också ur ett rent feministiskt perspektiv ses romanen som en grundsten, även om dess dystopiska tendens ofta satt sig på tvären i resonemangen.

För Jean Rhys skrev inte från någon hurtigt frigjord position, utan inifrån det patriarkala fängelset. Giftermål eller spritindränkt vansinne – det är de enda alternativ som hennes romangestalter kan ana genom gallerfönstren. Och troligtvis är det just denna självupplevda oförmåga till revolt som får känslan av utanförskap att bränna så stark.

Kring detta diskuteras det för närvarande ymnigt i bibliotekets bokcirkel. Den 12 december har vi ett andra möte om Sargassohavet. Det vore kul om du kom förbi!

/Martin

Jean Rhys i bibliotekets katalog

Allt detta tillhör mig

Bättre sent än aldrig. Redan 2002 debuterade tjeckiska Petra Hůlová med den massivt hyllade Paměť mojí babičce. Nu – tio år senare – kommer boken i svensk översättning, utgiven av malmöförlaget Rámus. Man kallar den Allt detta tillhör mig, vilket följer den engelska översättningens All This Belongs to Me och inte originaltitelns ordagranna betydelse – Minne av min mormor/farmor. Lite märkligt.

Boken är hur som helst strålande läsning. Den som trängtar efter kafkastämning, Karlsbron i morgondimma, diakritiska tungvrickningar och förrädiskt lättdrucken pilsner lär dock bli besviken. Allt detta tillhör mig utspelar sig nämligen i Mongoliet. Hůlová var där och researchade som utbytesstudent, efter att ha förälskat sig i landet via Nikita Mikhalkovs film Urga.

Hon radar upp en stor mängd systrar, mostrar, mödrar, mormödrar och mormorsmödrar. Deras inbördes relationer är hårt prövade – av trångbodda gerer (se bilden), av oäkta förbindelser med förbipasserande kineser, av bittert missunnade frigörelseförsök. Den mongolska stäppen är ypperlig arena för ambivalensen mellan att stanna kvar eller att sticka i väg; att hembygdsromantiskt stå ut med superi och överraskningssex, eller att ge efter för Stadens frestelser (som lena sjalar, små radioapparater och korvar på burk).

Det är osentimentalt på ett nästan monotont vis. Samtidigt smärtsamt vackert. Särskilt när Hůlová – och det är väl detta som den svenska titeln åsyftar – kontrasterar de storslagna vidderna mot den klaustrofobiskt lilla värld som hennes kvinnor rör sig inom. Lite kafkastämning trots allt. Den samhällspolitiska omgivningen framtonar endast i en akut rasistisk och misogyn skepnad. Vägen bort leder för såväl Nara och Zaja som för deras otaliga medsystrar in under samma solkiga bordellakan.   

    

Intressant i sammanhanget är hur Hůlová tryfferar sidorna med ett flertal mongolska begrepp och uttryck – som sjoroon, deel och chuuchdjin tsetserleg – vilka man först efter hand förstår betydelsen av. Hela romanen kan nog ses som ett skolboksexempel på vad litteraturvetarna plägar kalla främmandegöring. Med det menas litteraturens förmåga att medelst främmande formspråk och scenografier blåsa nytt liv i klichetyngda fenomen. Att öppna upp våra ögon inför det ack så välkända. 

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Niceville

Allt börjar i den amerikanska heta och fuktiga södern i början av 1960-talet. De rika medelklasskvinnorna i Jackson, Mississippi ses hos varandra och har bridgeträffar, spelar tennis eller organiserar välgörenhetsauktioner. Deras hus sköts av färgade hushållerskor som inte bara tar hand om mat, tvätt och städning de finns där också för familjens barn. Skeeter som växt upp i den här miljön ser plötsligt på sin hemstad med andra ögon efter sin universitetstid som hon precis återvänt från.

Via ett jobb på lokaltidningen får Skeeter kontakt med Aibileen som hushållar och har uppfostrat sjutton barn hos olika familjer. I all hemlighet börjar Skeeter skriva ner de färgade kvinnornas berättelser om hur de egentligen har det bakom husfasaderna. De får aldrig äta vid samma bord som vita, de måste ha en egen toalett och om de anklagas för stöld finns ingen ände på eländet för då sprids ryktet och ingen vill anställa dem. Ibland behandlas kvinnorna väl men är helt rättslösa när det kommer till kritan.

Det blir allt mer spänt i delstaten efter händelsen med Rosa Park (kvinnan som åkte buss och vägrade lyda busschaufförens order om att ge sin plats till en vit man), medborgarrättsmarschen i Washington med Martin Luther King samt några uppmärksammade rasmord. Men Skeeter, Aibileen och kvinnorna fortsätter trots misstänksamhet och oro att skriva på det som ska bli boken Niceville. Inför bokens utgivande håller kvinnorna andan.

Det här är inte en eländeshistoria även om det kan låta så. Kathryn Stockett skriver med gott humör vilket gör att det är en bok som man längtar efter att få läsa vidare i. Det finns också ett par obetalbara scener i boken som höjer temperaturen samtidigt som det finns ett socialt patos som engagerar och får mej att fundera över värdighet, kränkningar och mod.

Boken som heter The Help i original har precis filmatiserats så passa på att läsa Niceville nu och skapa din alldeles egen film, det brukar bli en rikare upplevelse. 


/Annika


Reservera boken i bibliotekets katalog.