"Brudar i svart" av Sirpa Kähkönen

Detta var en av författarna jag hamnade att lyssna till på bokmässan i september. Jag visste inte vem hon var men blev nyfiken på boken. Jag tyckte det lät som att denna var nyutgiven och att hon höll på med del två. Och ja, den är i alla fall nyöversatt men skrevs redan 1998. Den första av sju böcker som kom ut i Finland fram till 2016. Dessutom insåg jag att jag funderat på att läsa den bok av henne som tidigare getts ut på svenska, Granitmannen. Den kan ses som en prolog till serien.  

Huvudperson är Anna som söker sig från landet till stan Kuopio i östra Finland för att arbeta. Sedan följer vi hennes liv under några år, med början ungefär 1930. Först som tjänsteflicka hos doktorn och hans fru. När hon möter och blir betagen av en man, Lassi. Allt det nya, att vara Anna och inte veta hur hon vill vara eller hur hon skulle förändra sig. Lassi som är engagerad i arbetarnas rätt och politik. Något Anna inte håller sig det minsta informerad om men hon är kär. Hon knogar på med sitt. Arbetar, tjänar pengar och kan köpa sig en finare klänning. Har det ganska ok helt enkelt.

Det är Finland och vardagsslit och det rullar på men jag upplever det väldigt engagerande. Läser man baksidestexten avslöjas lite för mycket av vad som händer i boken.

Jag tycket författaren förmedlar känslan av att vara Anna bra. Hur hon känner osäkerhet, är stark när det behövs, möter svårigheter och finner glädje. Relationerna med systern och hennes familj, fadern, och så småningom (så mycket kan jag väl avslöja) sin make och hans familj. Hur det är att leva i skuggan av allt det stora som händer i världen (krigen, politiken).

Berättelsen tar upp Finlands historia. Om unga män som blir kommunister och vad det kan innebära för dem och familjen. Om flytt till Sovjet, om man sedan återvänder hem – hur påverkar det familjen man har. Hur påverkas man själv? Författaren är uppväxt i just Kuopio och skriver med utgångspunkt av det som hänt hennes egen släkt.  

/Liselott

Reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. Där ser du också vilka andra utgåvor vi har av boken. 

"De dubbelt så bra" av Bengt Ohlsson

Boken utspelar sig under åren 1918-1931, i huvudsak i Ångermanland, men även Värmland och Finland.

Arvid 14 år och Ragnar 17 år berättar i vartannat kapitel om sina liv. De växer upp på varsitt håll i mellersta och norra Sverige. Bengt Ohlsson använder ett arkaiserande språk när han låter dem berätta, kanske att Ragnars språk är överdrivet lillgammalt.

I början av boken bor Arvid och hans lillasyster Elina i Värmland hos farbror Jan och faster Eva, som han kallar tant Eva. Under tiden vandrar fadern iväg för att hitta jobb i skogen åt Arvid och honom själv. Modern är död. Arvid bor ute i stallet på gården. På kvällarna utsätts han för sexuella övergrepp av farbror Jan.

Så kommer far tillbaka för att hämta Arvid. De ger sig ut på vandring norrut där fadern hittat jobb. På vägen träffar de Harald som de slår följe med. De hittar ett tillfälligt jobb på sin vandring, ett vägbygge som är utsatt för blockad.

Blockader och strejkbryteri är ett genomgående tema i boken, som leder fram till händelserna i Ådalen 1931.

Till slut når Arvid, hans far och Harald fram till skogen där de ska arbeta. Arvid blir ”brosslare”, den person i timmerhuggarlaget som hugger upp vägar och ser till att timmerlasset kan köra säkert. Den uppgiften kommer att förändra hans liv.

Första gången vi möter Ragnar är han ute och marscherar tillsammans med sina mannar. Ragnar är fänrik, men snart får vi veta att mannarna inte är äldre än 12 år. En av dem undrar om de inte snart ska få riktiga gevär. Ragnars största dröm är att ansluta sig till Svenska brigaden, d v s det rikssvenska frivilligförband som stred på de vitas sida under finska inbördeskriget, 1918. Men hans mor vägrar att släppa iväg honom. Ragnar och hans mor bor i Härnösand, i huset där doktor Bratt har sin mottagning. Hans mor är sjuksköterska och sekreterare åt doktorn. Läsaren, och så småningom Ragnar själv, förstår nog att hon även är hans älskarinna. Doktorn skriver till kaptenen och intygar det olämpliga i att skicka iväg Ragnar till Finland. Men han rymmer.

Innan Ragnar ger sig iväg möts han och Arvid. De inleder ett kärleksförhållande som varar hela boken igenom, trots att de skiljs åt under den tid som Ragnar ansluter sig till Svenska brigaden. Skildringen av kriget i Finland är oerhört stark.

Det är en historisk roman där både strejker i Sverige och inbördeskriget i Finland skildras. Men det är också en skildring av två unga mäns kärlek till varandra, en kärlek som får den ene att stötta den andre, och som får dem båda att drömma om framtiden någonannanstans.

/Sara

Reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. Se även vilka andra utgåvor boken finns som.

En blå död av Mikko Porvali

På sistone har jag både hört talas om och läst en del finska författare. Den senaste jag provade på var En blå död av Mikko Porvali. Den stod i bibliotekets bokhylla och såg lockande ut. Marknadsförs som en Karelen Noir, alltså lite hårdkokt, mörk och eländig. Men när jag läst ett tag kändes den mindre hårdkokt och mer som en skröna. Kanske på grund av sättet den är skriven på. Men inte på något sätt sämre för det. 

Jussi Kähönen är polisen som berättar. Om hur han halkade in på polisyrket, hur han får sin första tjänst i Viborg och vad som händer där. Han jobbar ihop med Salomon Eckert och de jagar spritsmugglare och stöter på idel våldsamma män, korrumperade män och fattiga gatubarn. Smarta som få och klurar ut lösningar för att få det de vill. 

Kyla och fattigdom i Viborg på 1920-talet. Ja, en fascinerande, spännande deckare av det lite annorlunda slaget i sin dragning mot skröna. Många gånger tänker jag – hur ska det här gå! Det ska bygga på en sann historia – undra vad av allt detta som skulle vara sant… Bra miljöskildringar vare sig de är i stan eller skidar fram i skogen. Författaren är utredare till yrket och har tidigare skrivit militärhistoriska verk. Jag kommer att hålla utkik efter den andra delen i trilogin (för det ska visst komma tre).

/Liselott

Beställ boken på bibliotekets hemsida. Kan läsa och lyssnas på direkt då den finns som e-bok och e-ljudbok.

Där vägarna möts

En bok som nog inte är så lätt att hitta av sig själv är Där vägarna möts av Tommi Kinnunen. Den ser ganska beige och tråkig ut. Själv fick jag tips om den av en låntagare som talade väl om den. 

Det börjar med en kvinna i en säng. Hon minns sin man Onni. Visst var han bra på många sätt men han var inte för henne. Det är Lahja som ligger i sängen. Jämte sitter sonen och svärdottern Kaarina. Svärdottern hon inte gillar. När hon märker hur hårt hon kramar sonens och svärdotterns händer släpper hon taget om sonen men behåller greppet om Kaarinas hand… 

Sedan handlar det mest om kvinnorna i släkten eller i alla fall livet sett genom deras ögon. En i taget gör vi nedslag i deras liv med några års mellanrum. Korta sekvenser som ger mig en bild av vardag och verklighet i kvinnors liv. Småsaker, funderingar över situationer och händelser. Den första att föra talan är Lahjas mamma Maria som jobbade som barnmorska i norra Finland. Sedan Lahja, svärdottern Kaarina och sist Onni. Mannen som försökte leva sitt liv som man skulle men som alltid brottades med längtan efter något annat, något förbjudet. 

Jag tyckte mycket om berättelsen eller berättelserna jag fick genom boken. Livet i norra Finland genom hela 1900-talet. Vardagsliv, krig, känslor och mödor. Jag gillade den bäst när jag kunde läsa lite varje dag. För jag råkade göra ett längre uppehåll och då tappade jag bort historien lite, tyvärr. Men det började med sträckläsning till sena kvällen… 

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.  

En thriller-trilogi av lagom längd skriven av Salla Simukka

Den finländska författarinnan Salla Simukka har lyckats skriva riktigt spännande och kluriga thrillers/deckare. Röd som blod är första delen i trilogin och jag läste snabbt del två och tre… Titlarna på del två och tre är Vit som snö och Svart som ebenholts. Ni som kan er Snövit känner igen beskrivningen av henne. Lumikki betyder snövit på finska. Det är en historia i varje men de binds ihop genom Lumikki. De handlar mer och mer om henne själv.   

I första boken får vi ta del av följande historia. Lumikki valde gymnasieämne med omsorg så att föräldrarna gick med på att hon flyttade från hemorten till Tammerfors. Hon vill lämna mobbarna som format hennes sätt att vara men också den konstiga stämningen hemma. De är som att de alla spelar de roller som finns i en familj men utan inlevelse. De är ingen riktigt avslappnad familj. I storstaden kan hon vara sig själv. Hon är självständig och trivs med att vara ensam men kan likväl passa in om hon vill. Hon vill inte kunna sorteras in i något fack. Hon gillar att iaktta människor och har genom åren tvingats utveckla tekniker för att vara osynlig och har förmåga att med enkla medel förvandlas till någon annan. 

Skolan är ok men hon behöver ett ställe att pausa från skolans väsen och lukter och det har blivit skolans mörkrum. När hon går in denna morgon är det något som stör. Det är lukten.  När hon tänder mörkrumsbelysningen se hon att det hänger pengar där på tork. Pengar som är tvättade från blod. Därav lukten. Hur har de hamnat där? Borde hon berätta för någon? Hon lever efter mottot att inte lägga sig i om hon kan undvika det. Men nyfikenheten är väckt. Hon måste göra något för att lösa mysteriet. Snart finner hon sig sittande hemma hos jämnåriga hon aldrig skulle välja att umgås med men som snart inte klarar sig utan henne. Dessutom smyger Lumikki efter kriminella och är på väg att bli kidnappad! Det är fart och fläkt genom hela boken samtidigt som den är eftertänksam och klurig.

Jag rekommenderar varmt denna trilogi. Det var svårt att sluta läsa när jag öppnade första sidan. Dessutom är de lagom långa.

/Liselott 

Reservera böckerna i bibliotekets katalog.

Hägring 38

25 juni år 1630. Gustav II Adolf landstiger på Rügen och utbrister entusiastiskt: ”Nu tågar jag in i trettioåriga kriget!”... Eller också inte.

Nyckeln till framgång i historiskt återberättande är att våga gömma undan facit, växla bort från de rätlinjiga spår som tenderar att framträda i backspegeln, och på så sätt inge förtroende hos läsaren. Med nya romanen Hägring 38 excellerar finlandssvenske Kjell Westö inom denna metod.

”När våren framskred och lövsprickningen kom igång försvann den tyska rikskanslern från rubrikerna. Tidningarna skrev nu mer om det spanska och det japansk-kinesiska kriget än om Tyskland och Österrike. Matilda var lättad.”

Det där var kanske ett övertydligt exempel. Ofta är det med subtilare medel som Westö frambesvärjer 1938 års bara diffusa förnimmelse av stundande katastrof. Jag tänker exempelvis på skildringen av den lite sentimentale och socialt valhänte Helsingforsadvokaten Claes Thune.

Thune är litterär släkting till både Ola Larsmos Charlie Westerholm och Susanne Axmachers Carl Becker, samt tillika – om  krigstrenden håller i sig – en möjlig framtida kliché. Men genom att placera Thune i den så kallade Onsdagskluben kan Westö nyansera denna eventuella stereotyp i högre grad än kollegorna.

I det borgerliga diskussionssällskapet Onsdagsklubben prövas vänskapsbanden av politiska meningsskiljaktigheter. Bland annat beträffande den judiske medlemmen Jary. Thune tar försiktigt ställning på ”rätt” sida, men besväras lika mycket av den homosociala strukturens skörhet som av hotet mot världsfreden. Thune knyter stoiskt näven i fickan, bland annat ställd inför faktumet att klubbmedlemmen Lindemark inlett en relation med Thunes exfru Gabi.  

Framtidens hägringar och klubbens groggmarinerade grabbsämja beskjuts samtidigt i hög grad från ett annat håll – från det förflutna. Matilda Wiik, från citatet ovan, är Thunes nya kontorist, berättelsens andra huvudperson, och – eftersom hon är vänster, arbetarklass och svensktalande – förmodligen ett motargument i dagens finländska, allt hätskare språkdebatt.

När Wiik tidigt i romanen passar upp vid ett av Onsdagsklubbens möten kastas hon skoningslöst tillbaka till år 1918. Hon har känt igen en röst. Den tillhör en vit kapten och våldtäcksman från det finska inbördeskriget, vars fasor hon i högsta grad fått erfara. Innebörden av såväl Wiiks som hela Finlands kvardröjande traumatisering är av Westö mästerligt gestaltad.

Hägring 38 är alltså en oerhört rik roman, full av intressanta sidospår och bipersoner. Om jag inte misstar mig skymtar till och med Tove Jansson förbi i en liten hemlig cameoroll. Framställningen hade lätt kunnat bli gyttrig, men genom det skamlöst enkla greppet att undanhålla vem i Onsdagsklubben som den otäcka rösten tillhör skapar Westö ett effektivt stag åt handlingen.

 

En svåröverträffad inledning på läshösten.

/Martin

Copyright/fotograf: Katja Lösönen

Reservera boken i bibliotekets katalog

Nymfens tid

Ibland får man för sig att den svenska, nutida författarkåren enbart sysselsätter sig med psykopatmord, rustik kokkonst, vintage-heminredning och självbiografiskt ältande. Med enstaka undantag. Elin Olofsson, Therese Söderlind, Anna Jörgensdotter och Elin Boardy är namn som anses bevisa att en gammal, hederlig, rejäl romantradition alltjämt är vid god vigör. Ett annat är Susanne Axmacher. 2010 fick hon Borås Tidnings debutantpris för Näckrosbarnen, en roman som nu följs upp med Nymfens tid.

Året är 1939, platsen Stockholm. Unga Millie Bachman är i full färd med att slå sig fri från sin borgerliga hemmiljö, upp över öronen förälskad i den opålitlige journalisten Carl Becker. Projektet stöter på patrull. Graviditet är plötsligt ett faktum, och Millie tvingas söka stöd hos Carls gamla flamma Marietta.

I en av parallellhandlingarna får den jagsvage räknenissen Ivar samtidigt i uppdrag att för rikets säkerhet spionera på Carl. Misstankarna om Carls kommunistanstrykning förstärks då han placeras som korrespondent i Helsingfors.

Så på ytan är Nymfens tid just det brett upplagda, lagom noir-romantiska och gediget konstruerade romanbygge som förhandssnacket gjort gällande. Strax under är den något annat – en lång, kvalmig väntan på åska.

Axmacher frammanar med sällspord skicklighet svenskarnas klibbigt paranoida osäkerhet inför andra världskrigets inledande truppförflyttningar. Bland annat medelst det stora tomrum som varsamt blåses upp mitt i romanen.

Jag kan inte låta bli att långsökt referera till Hergés mästerverk Castafiores juveler. Ett sent, experimenterande Tintin-album, som egentligen inte handlar om någonting alls. Jag har läst det ett femtiotal gånger, men luras alltjämt in i tron på en konspiration bakom de paranoida missförstånden kring den världsberömda operadivans smyckeskrin.

Axmacher förleder mig enligt samma metoder. Det vill säga – hon förleder mig att misstänka att jag är förledd. Varför är Carl en sådan synnerligen tvådimensinell figur? Han måste helt enkelt ruva på hemligheter. Och vad driver egentligen Marietta? Och Millies pappa, som stundtals drabbas av mystisk sjukdom? Innebär hans forskning om svärmande gräshoppor något mer än den lite med vänsterhanden utförda krigsanalogin?

Mycket intressant, och alltså mer än bara en vanlig, hederlig roman. Misstänker jag.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Noveller, noveller

Jag har råkat börja det nya året med att läsa noveller. Först ut var Fredrik Lindströms nya bok, När börjar det riktiga livet. Jag blev inte så förtjust, så den får ni läsa om på annat ställe. Så mycket bättre var då Akta dig för att färdas alltför fort av Philip Teir. Teir är kulturchef på Finlands enda svenskspråkiga rikstidning, Hufvudstadsbladet.

Människor som misslyckas, eller känner sig misslyckade är den gemensamma nämnaren för novellerna. Här finns Henrik, den evige studenten som i sin beundran för Jörn Donner går alldeles för långt. Här finns mannen som står på vakt i sitt köksfönster för att ta den som repar hans bil på bar gärning, och här finns Karin som får en ny bild av sin mans farbror. Sluten är ofta abrupta och korthuggna, men människorna känns väldigt levande.Mest känslor väcker novellerna Vit mans slav om Alexander som pressad av sina föräldrar ska delta i skolans poesitävling och blir helt handlingsförlamad, samt Flock som handlar om Thomas som följer efter sin högt aktade storasyster en festkväll och får se något han inte vill se.

Att boken är skriven på finlandssvenska märks då och då. Jag stöter på ord jag inte känner igen och lär mig att "Glada vappen" betyder ungefär "trevlig valborg", att kurabyxor är samma sak som galonbyxor och att krapula är baksmälla. Som språkintresserad tycker jag bara att det är kul och det stör inte läsningen av denna mycket fina novellsamling.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

Är gräset grönare i hallonbåtarnas förlovade land?

Johanna Koljonen sa nyligen i TV att finnländarna skäms så hiskeligt över sitt land. Det hade jag behövt höra innan jag började läsa Hallonbåtsflyktingen av Miika Nousiainen. Jag tror att min läsning hade blivit annorlunda då. För visst förstod jag att det var någon slags ironi men inte riktigt vad författaren ville med sin historia.

Såhär börjar det: Mikko Virtanen har gillat Sverige sedan han var liten pojke. Gillat är för svagt, dyrkat är nog ett bättre ord. Runt allt kring Sverige; Palme, Kungen och samförståndsandan finns en oemotståndlighet som skimrar långt mer än det Finland som Mikko tvingas växa upp i. På sin första resa till Sverige köper han hallonbåtar för hela slanten och äter tills han storknar. Sådant godis finns inte hemma i Finland, bara en sån sak. Som vuxen ökar vurmen och nu har Mikko ett sverige-altare hemma, han kan allt om Per-Albin Hansson och ABBA och längtar oupphörligt efter att få trampa svensk jord, gärna för alltid, Mikko kallar sej "nationalitetstransvestit". Tyvärr får han inte bli svensk medborgare. Mikko gör nu allt för att bli en riktig svensk, han byter identitet med en man från Göteborg och tar lektioner för att slipa bort allt finskt. Han träffar en svensk kvinna och för att upprätthålla fasaden tvingas han börja förhållandet med att ljuga. Det blir värre...

Under resans gång passar Mikko på att ge finnländarna grova slängar av sleven. Finland är ordknapphetens land, i Sverige vet man allt om att samtala och konsensus. Och om jante råder i Sverige så är det inget emot hur läget är i grannlandet. Inte förrän alldeles i slutet tonar bokens idé fram. Sverige är inte det drömland Mikko trott. Palme och Anna Lindh är döda, Drottning Silvia är ansiktslyft, villaföreningen upplöses eftersom individualismens tid har avlöst den solidariska tanken. Sakta börjar den skimrande ytan krackelera..

Kari Hotakainen och Arto Paasilinna är två lite äldre finska författarkollegor till Nousiainen som också tagit hjälp av skruvade historier för att skildra sitt Finland. Hotakainens Löpgravsvägen berättar om hur den finske mannen Matti nästan sliter sönder sej för att bygga en frontmannavilla och därigenom försöka återvinna sin fru. Löpgravsvägen kommenterar mansrollen, fastighetsmarknaden och familjens villkor. Många dråpliga situationer kantar läsningen och ger upphov till ett och annat fnitter.

Paasilinna känner många till. Han skriver vilda skrönor om skiftande karaktärer i Finlands städer och landsbygd. Min största Paasilinna-upplevelse var när jag hörde Tomas Laustiolas fina uppläsning av Den ljuva giftkokerskan på finlandssvenska. En underbar historia om en en proper gammal dam vars syskonbarn terroriserar hennes hem och vill åt hennes pengar. Harens år är en annan bok och ett måste för den som aldrig tidigare läst Paasilinna men är nyfiken på honom. Ja efter att ha läst de här tre herrarna undrar jag hur nutida finska kvinnliga författare beskriver sitt hemlands kynne. Jag misstänker att det är annorlunda. Eller vad tänker du? Har du läst något som du kan rekommendera?

/Annika

Reservera Hallonbåtsflyktingen i bibliotekets katalog